Det kollektiva livet och den ensamma döden

I dag uttalar sig en vän till Lena Nyman och berättar om hur ensam hon var de sista åren av sitt liv. Jag kan inte bedöma sanningshalten i det, men antag att han har rätt. Vad beror det på? Svaret hittar vi inom oss, och det är allt lite plågsamt att medge det, men vad ska man prata med en svårt sjuk och döende person om? Man sitter där med sina medhavda vindruvor och önskar mest att besökstiden ska vara slut, sen går man ut till sitt liv igen, det som tillfälligt hade satts på sparlåga. Man får liksom lite ont om tid av den där timmen som ju inte leder till gemensamma sociala projekt i stor eller liten skala. Det är så att säga en dålig investering, och tanken på att man själv en dag kommer att ligga där och tacka för vindruvorna och försöka hålla sig vaken, försöka intressera sig lite för besökarens arbetsliv och familjeförhållanden och kanske den senaste skrattretande utvecklingen i någon realityserie, den tanken är ångestdrivande. Sjuka människor är så fixerade vid sina symtom och mediciner och personalen som är rena änglar eller totalt kallsinniga. Och om den sjuke med sin besökare orkar släpa sig ner till kafeterian vars kaffe är ett dyrköpt hån mot mänskligheten, ackompanjerat av torra Delicatobitar, oätliga smörgåsar med för mycket margarin eller en vissen sallad under plastlock för den som tänker på sin hälsa blir båda bara ännu dystrare. Fiket ligger i allmänhet i anslutning till entrén, det kommer in en och annan frisk fläkt genom svängdörren, men inifrån ger sjukhuset ifrån sig dävna pustar av omlagda sår, pulverbuljonger och kallsvett, och som inte det vore nog hasar det alltid omkring någon med en droppställning, nästan som ett slags trofé, som för att visa att här lids det visserligen men mobil är man ju. Ja, det är livat värre. Där utanför väntar en taxichaufför på att vården ska släppa ifrån sig åtminstone en färdtjänstkund men det är fan vad trögt det går, och Aftonbladet har han redan läst. Men där ute är ändå där ute och här inne flyter rumtiden trögt och slutet.

Den sjuke brukar till slut förbarma sig över sin besökare, Inte ska du sitta här, jag måste ändå göra vissa toalettbestyr och snart kommer ronden eller någon annan form av mänsklig luftkonditionering, en påminnelse om att i vården finns det såna som går hem efter jobbet, tar bussen och tunnelbanan eller i bästa läkarstil svingar sig upp på en cykel med många växlar och lätt ram, vurpollonet i gräll plast nitat på skallen, malande käkar, kardiovaskulär skjuts i systemet, örnblicken riktad framåt, inte bara med sikte på trafiken utan mot framtiden, karriären, middagen, det sista och saknade peket i en peer reviewed medical publication, ja vi talar ju engelska i såna sammanhang. Det sista peket som ska bereda väg för docenturen och senare professuren och senare barnbarnen vid poolen i Lahäll och man blir emeritus och gammal och dör av ett plötsligt slaganfall om det går för sig att komma med önskemål.

Men patienten stannar kvar. Det är ingen särskild brådska med någonting. Den sjuke ligger i sin säng utanför röntgenavdelningen nere i källaren och ser någon hukad framför en dator, ser ett blåaktigt ljus - varifrån kommer det? - och väntar på sin tur. Transportören som har rullat dit en är nu på ett annat uppdrag, men det kommer nog snart en vänlig röntgensköterska och frågar om man kan gå själv, Stå så här, andas in, håll andan, andas ut. Men någon riktig utandning gives inte, det skulle förutsätta att man blir friskförklarad, hemskickad med en karta Citodon så att man åtminstone med viss möda kan slänga all reklam som samlats på hallmattan och öppna ett fönster, se sig omkring i det välbekanta rummet med soffan man brukade sitta i och lösa korsord tillsammans på den tiden man var del i ett familjeprojekt, om än krympt med åren till en mycket bekant och trygg tvåsamhet som kanske inte var så perfekt men ändå. Vägguret borde dras upp, tänk att det fortfarande finns såna, vilken anomali man har blivit. Det kanske hemtjänsten kan göra, men fan vet om man inte kommer på tanken förrän ytterdörren smäller igen igen.

Man väntar på ronden, på att någon ska lägga om det där såret, ta ännu ett blodtryck, med hög röst fråga hur man mår och sen gå sin väg. Man väntar på middagen, i dag blir det oxjärpar med brunsås och gröna ärter och en liten skrumpen bit broccoli som man petar i sig av ren barmhärtighet för att den inte ska behöva ha rest hit ända från det soliga Italien bara för att hamna bland kasserade undersökningshandskar och aborterade foster. Sen blir det kväll och man orkar inte läsa den där boken och vill inte titta på fyrans lokalnyheter och travet och nåt jävla soffprogram. Att lyssna på P1 känns nästan ännu värre, för det är de sjuka och ensammas stigma, en symbol för stillastående och en påminnelse om att vädret vid Holmögadd skiftar från dag till dag utan att det spelar den minsta roll här inne. En gång fanns där Sveriges sista bemannade fyr, men 2003 tog fyrvaktaren på sig rocken och gick hem och några år senare släcktes fyren för gott och kommer aldrig mer att tändas.

Sjukhuset vimlar av liv. Personalen dricker kaffe som kanske är snäppet bättre än kafeterians, de skalar mandariner och brer mackor och jobbar skift. Det kan de stå ut med, för de är ju patienternas motpol även om det låter hårt att säga så med tanke på den empati och det engagemang de visar patienterna. De är motpolen för att de inte bor här. De har ett annat liv, de andas syre av en annan kvalitet och visst är de utarbetade och värkande och underbetalda men de kan åtminstone i teorin gå på bio, promenera i snöslask och sedan med rosiga kinder tränga ihop sig på ett riktigt kafé där man får tillgjort kaffe på tio olika vis och varför inte lite cheesecake. Det finns dammsugare och arraksbollar även här, men de ser lite bortkomna ut bredvid all foccacia och getost och mäktiga brownies. Kanske samlar någon ihop dem på kvällen och lämnar dem till den hemliga Delicatobilen för vidare befordran till den alltmer privatiserade sjukvården där fan ska komma ihåg att Huddinge sjukhus lika gärna kan finnas i Solna och man numera blir ompysslad av Capio. Jag tror det. De rullar omkring i sina papplådor bak i skåpet medan chaffisen gasar och bromsar till tonerna av Lugna favoriter. Sen blir det tyst, en skjutdörr dras upp och man är hemma.

Vi vet ju allt det här. Vi ser grannar komma och gå i de förvaringsenheter som kallas flerfamiljshus, vi vet att radhuset och villan en dag kommer att bjudas ut till försäljning, varpå nya energiska kroppar flyttar in och tapetserar och slår ut den där mellanväggen och sätter upp en ny brevlåda och promenerar hundar och går på föräldramöten i den närbelägna skolan där nya generationer växer upp, de som en dag ska ta vid där vi slutade. De som en dag kommer där med sina vindruvor. Det kollektiva projektet är en illusion som vi kastar oss in i med stor entusiasm för att slippa tänka på att livet bara kan sluta på ett sätt. I en ensam säng, vid fyratiden på morgonen när livsandarna är upptagna med nåt annat. Ett vårdbiträde kommer in och konstaterar att ja, nu är det slut. Öppnar fönstret så att själen ska kunna slippa ut, för det är en gammal tradition. Om ett par timmar slutar hennes skift och hon kanske skänker oss en tanke medan hon klär om, tar sin väska, kollar mobilen och går ut i friska luften.