Några tankar om intersektionell analys, aktörskap och solidaritet

Många talar om intersektionell analys i våra sociala medier nuförtiden, ett tiotal år efter att begreppet började användas inom den akademiska feminismen i Sverige. Detta nymornade intresse för studiet av olika maktordningar gläder mig, även om jag och många andra ser teoretiska svårigheter med en sån analys. Jag har skrivit om dem förut, bl.a. i Om intersektionalitet är svaret, vad är frågan?

I dag verkar genusvetare och andra feminister mer engagerade av frågan om embodiment, och teoretiker som Rosi Braidotti är i ropet. (Om det nu inte är så att diskussionens fokus redan har flyttats någon annanstans och det bara är jag som inte har hängt med.) Men ändå: intersektionalitet som började kännas smått ute i akademin för några år sen har fått en renässans, åtminstone på Twitter. Förklaringen är nog att det forumet, som bara för tre-fyra år sen var ett gyllene getto för vita mediemänniskor, i dag befolkas av mängder av unga, arga och icke-vita debattörer som inte har det sociala kapital som ger tillgång till ledar- och kultursidor. Vissa tycker att det här är jobbigt, att "tonen har blivit för hård". Jag tycker att det är härligt. En lödkolv i arslet kan behövas för att få vissa att vakna ur sin ideologiska paltkoma.

Men jag ser några problem med vurmen för intersektionalitet. Ett är att de teoretiska problemen, som givetvis får praktiska konsekvenser, sopas under mattan. Som om alla vore överens om hur analysen bör bedrivas. Men det som göms i snö etc. Risken är att de allianser man formar utifrån en för sån grund intersektionell analys blir bräckliga. Om man nu alls bryr sig om några allianser, mer om det senare.

Ett annat problem är att arbetet med att synliggöra assymmetriska begreppspar som vit-icke vit, man-kvinna, heterosexuell, icke-heterosexuell etc. riskerar att utlösa identitetspolitiskt käbbel i stället för att förena över gränserna. Vi ser redan strider som handlar om tolkningsföreträde, där vissa aktörer i kraftfulla ordalag betackar sig för att "bli analyserade". Reaktionen är förståelig, och självrannsakan är av nöden - och här visar ju den ena sidan av intersektionell analys sin styrka, den som handlar om ur vilket perspektiv, ur vems perspektiv, man engagerar sig.

Men risken är att man blir så självutplånande och botfärdig att man inte törs tala om solidaritet eller analys utanför den egna lilla gruppen. Det är också det här exempelvis Johan Hilton har skjutit in sig på och fått på pälsen för, se en sammanfattning här. Kritiken mot identitetspolitik, intersektionalitet eller queerteori är inte heller precis ny, men den är fortfarande skadlig. Journalister som Lena Andersson och andra som yrar om längtan till minoriteten bör helst inte ges ännu mer vatten på sin kvarn, tycker jag. Därför måste den som förespråkar intersektionella analyser försöka se skogen, inte bara träden, se hur olika maktordningar samverkar. Inte för att kampen för rättvisa är avhängig ledar- eller kulturskribenter. Utan för att den är svår nog utan att vi ska behöva öda en massa tid åt genmälen på det att den Breda Allmänheten inte bara må fnysa åt oss.

Den tredje risken jag ser med ett alltför ensidigt fokus på strukturell maktanalys i allmänhet och intersektionalitet i synnerhet är att bilden av aktörskap (eller autonomi om man föredrar den termen) blir skev. Om vi enbart definierar individen X och/eller gruppen Y utifrån negativa parametrar, som utsatt för diverse maktassymmetrier, hamnar vi lätt i determinism. En sån utarmad analys saknar all slagkraft, se bara på hur radikalfeminismen gick vilse i den fallocentriska pannkakan och hamnade i essentialism och separatism. (Ännu en länk till mig själv här, ni får ursäkta, men jag orkar inte gå in i detalj i det här just nu. Gör en Ctrl+F på "Millett" så slipper ni läsa hela.) Jag älskar verkligen de tidiga radikalfeministernas sluggerattityd, och kanske är det ingen slump att den strömningen verkar ha fått nytt liv på sistone. Men jag tror inte på separatism, jag tror på brobyggen, preliminära allianser och solidaritet. Och då behöver vi fundera över exakt vad autonomi är för ett djur och hur individuella aktörer och grupper kan samarbeta. Den som är intresserad av en teoretisk genomgång av autonomibegreppet kastar sig nu över Feminist Perspectives on Autonomy - det är jätteintressant, jag lovar. Och högst adekvat även för andra än feminister.

Jag är inte klar än. Jag har ännu ett önskemål. Jag vill att begreppet klass ska börja lyftas fram mer i den intersektionella debatten. Det är märkvärdigt tyst om den parametern. Men är det något som känns angeläget om vi ska kunna ändra på något i längden är det inte bara en analys av hur klasstillhörighet verkar, utan även en analys av klassamhället. Det skulle sitta fint med fler sociologiska undersökningar så att vi får ännu mer kalla fakta att utgå ifrån, tycker jag.
Nancy Fraser har föreslagit en uppdelning i omfördelning respektive erkännande. Det har hon fått kritik för, men jag tycker att hon är briljant, jag. Nog är det bra om vi kan hålla två tankar i huvudet: dels hur vårt samhälle är organiserat i grunden, dels hur grupper diskrimineras på grund av sånt som sexuell läggning eller hudfärg. En sista länk till mig själv (jag lovar), och ni kommer att förstå grunddragen i Frasers tänkande.

Alltså: jag välkomnar verkligen intersektionella analyser; det är fantastiskt att så många engagerar sig i dem. Men jag ber om ytterligare lite tankemöda, att vi tänker på vilken potential som finns i all levd och teoretisk kunskap om olika maktasymmetrier. Jag skulle önska att vi kunde inrikta oss på att störta det gamla ned i gruset, och skippa ideologisk in-fighting. Vi kan vara solidariska med varandra även om våra utgångspunkter är olika som natt och dag. Är det för mycket att hoppas på? Jag tror inte det.

En sedelärande berättelse

Jag fick just höra om en bekant till en bekant, lås oss kalla honom Axel. Han hade varit otrogen mot sin flickvän, låt oss kalla henne Gun, med en annan kvinna, i deras gemensamma säng då Gun varit bortrest.

Till saken hör att kvinnan han låg med hade någon starkt doftande hårvårdsprodukt, vilket Axel registrerade men inte funderade så mycket på. Förrän Gun kom tillbaka någon dag senare. Herregud, tänk om kudden fortfarande luktade av den där andra kvinnan?! Axel böjde sig ner för att känna efter - just när Gun kommer ut från badrummet.

"Men Axel, varför sniffar du på kudden så där?"

Axel fann sig blixtsnabbt: "Men det har jag ju alltid gjort, har du inte lagt märke till det? Ända sen jag var liten har jag sniffat på kudden innan jag ska somna."

Gun gick på den dragningen. Men hädanefter fick ju Axel lov att hålla masken och verkligen sniffa på sin kudde varje kväll innan han skulle sova. Det höll han på med i två års tid, och skulle han glömma det nån gång påminde Gun honom: "Men Axel, du har ju inte sniffat på kudden!" Hon tyckte att det var en sån gullig vana.

Axel har numera en annan flickvän och slipper kuddsniffandet, men av detta kan vi lära att otrohet är en dålig idé, eller hur?

Koppla av med lite judeskämt?

Häromdagen skrev jag lite på Twitter om det fåniga i namnet "Bokhora". Varför valde de där bokbloggarna suffixet "-hora"? För att väcka uppmärksamhet? Vore det okej att kalla sig "filmfnask" eller "teaterluder", tro? Själva hävdar de, fick jag sen veta, att ordet hora kan härledas till det urgermanska "khoraz", vilket betyder åtrå. En bokhora är alltså en som åtrår böcker. Besinningslöst, får man förmoda. Så lustigt. Förklaringen står att läsa här.

Det är bara det att det urgermanska språket snarare är en teori än ett språk som lågtyska, eller om man ska vara noga, "en icke belagd språkform från vilken de germanska språken antas ha utvecklats", som Nationalencyklopedin skriver. Så att "khoraz" alls har funnits eller att det betydde "den som åtrår" är högst osäkert. Det som är säkert är att ordet hora, whore och så vidare i alla germanska språk betyder just det. Enligt SAOB har ordet funnits i Sverige sen 1500-talet (och varit starkt nedsättande ända sen dess):

kvinna som bedriver hor l. otukt; dels om äktenskapsbryterska, dels om ogift kvinna som har könsumgänge vare sig med gift man l. ogift; särsk. on, kvinna som mot betalning låter bruka sig till otukt, sköka; numera bl. ngn gg starkt fördömande l. i vulgärt spr. i bet.: sedeslös kvinna, sköka o. d. Hon haffde kallet hans hust[rv] ene hore. OPETRI Tb. 36 1524; uppl. 1929)

Kalla mig cynisk, men jag misstänker att medlemmarna i Bokhora knappast kände till den här annorlunda och urgermanska betydselsen av "hora". Det luktar efterhandskonstruktion, som "Oj, det vore ju en häftig titel (de kände nog till Bookslut), men vi kommer att få kritik. Kan 'hora' möjligtvis betyda nåt annat?" Och så sökte man på nätet och hittade ett engelskspråkigt etymologiskt lexikon.

Nåja, det kan ju vara som det vill med den saken. Men i den andra delen av förklaringen skriver man så här:

Däremot är vi övertygade om att vi inte kan förändra situationen för en utsatt grupp i samhället genom att tabubelägga dess smädeord. Vi efterlyser naturligtvis en samhällelig attitydförändring när det gäller såväl rätten till sin egen kropp som kränkningar, men vi har ingen ambition att genomföra den här.

Ska vi testa den tesen på en annan utsatt grupp? Okej: Vi kan inte förändra situationen för romer genom att tabubelägga smädeordet zigenare. Vi kan inte förändra situationen för judar genom att sluta säga "kroknäsa". Samma sak gäller förstås resandefolk, muslimer och andra invandrargrupper, samer, personer med CP-skada, kortväxta... Varför sluta säga "tattare" eller låta bli att skämta om dvärgkastning, till exempel? Varför inte säga att "neger betyder ju bara 'svart', så varför bråka?" Att vara så petnoga förändrar ju inte dessa utsatta gruppers situation.

Eller spelar det ändå roll? Kalla mig olidligt konventionell, men jag tycker det. Det låter ju fint att "efterlysa" en samhällelig attitydförändring, men kan man inte sopa rent framför sin egen dörr först? Kostar det så mycket? Nej. Det kostar inte ett jävla någe, och nog kan man ha ambitionen att genomföra en så liten förändring hos sig själv.

Notera för övrigt ordet "tabubelägga" här. Det som blivit tabubelagt är något som vi är rädda för. Vi vågar inte säga "varg", för då kanske vargen kommer. I stället använder vi noaord som gråben. Ja, så där vidskepliga var vi förr, men nog är det fånigt? Bara för att vi säger "varg" kommer väl inte horan vargen. Nej, låt oss kalla en spade för en spade. Och en prostituerad för hora.

Okej, sluttjatat om just Bokhora. Men jag vill förtydliga varför jag tycker att det är värt att lägga ner tid på en sån här diskussion. En av mina tweeps tyckte att jag saknade sinne för proportioner. Det finns väl värre saker här i världen? Jo då, kriget i Syrien, till exempel. Men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Inte för att jag inte förstår tankegången: Ska man behöva vakta sin tunga i alla sammanhang, ska man behöva vara så skraj för att göra fel och därmed få ett politiskt rätttroget drev efter sig att man hellre håller käften? Vad är det för debattklimat, liksom.

Det är bara det att the devil is in the details, som man brukar säga. Bakom det till synes oskyldiga lurar ofta den där röda svansen. Ta genus. Är problemet att evolutionsbiologer och diverse bakåtsträvare skriver en massa dumheter om manlig och kvinnlig essens? Nej, problemet är i grunden att vi alla gör genus, varenda dag. Vi skapar tillsammans uppfattningar om att en pojkbebis är robust och därmed tål att väckas ur sin slummer. Flickbebisen däremot får oss att säga: "Men åh...! Se så söt! Tyst, hon sover!" Och så där fortsätter det. Att HM och Kappahl har särskilda avdelningar för pojk- respektive flickkläder är ju praktiskt och bra så att man slipper leta. Efter blått till pojkar och rosa till flickor, till exempel. Eller så att man råkar köpa fel storlek, för pojkkläder i 110-116 är ofta rymligare än flickkläder i samma centilongstorlek. Det fortsätter, för vi upprätthåller det. Vi upprätthåller det, för vi ser det inte.

Och på samma vis förhåller det sig med rasism eller funkofobi eller heteronormativitet. Ja, det är på samma sätt med alla maktassymmetrier. Jag gör medelklass hela tiden och jag tar min vithet för given. Jag har vissa privilegier som man, välutbildad, neurotypisk etcetera, och märker dem inte ens alltid. Det är inte bara Sd eller andra hatobjekt (de Där!) som är ett problem, det är alla arbetsgivare, hyresvärdar, krogar eller utbildningsanordnare som omedvetet (eller i värsta fall, som inte är så få, medvetet) diskriminerar den som är icke-vit, synskadad, transperson... Och det här innebär att "samhälleliga attitydförändringar" måste börja hos oss själva.

Senare kom Lilla Hjärtat-debatten upp i diskussionen. Stina Wirsén hade ju goda intentioner, sas det, ändå drabbades hon av ett sånt vitglödgat hat. Har inte det politiskt korrekta gått för långt? Men nu var det inte så att hon drabbades av hat mot sin person, och tror ni mig inte kan ni läsa hur debatten gick 2012 om rasismen i barnkulturen tack vare Oivvio Polite och Staffan Carlsson.

Ja, Wirsén kritiserades. Men hon gjorde själv sin vithet till en poäng. Det var liksom den som gjorde att hon fick kritik, menade hon. När det hela handlade om något mycket större än en barnboksförfattare. Det är alltså samma sak som jag beskriver ovan: rasism är något som skapas varje dag, av om inte oss alla så i alla fall väldigt många av oss vita. Vissa av oss som har läst genus och/eller kallar oss feminister är nog bättre än genomsnittet på att inte falla in i stereotypa könsmönster. Men även feminister kan vara inskränkta, även homosexuella kan vara rasister och så vidare. Att ha erfarenhet av ett slags underordning innebär inte att man förstår alla andra. Och väldigt många av oss tillhör en norm som vi inte är varse. Alltså behövs det nån som öppnar våra ögon.

Känns det jobbigt? Ska vi inte ens få skoja lite, t.ex. använda ett uttryck som hora för att skapa credd kring oss själva? Jo visst, ordet är fritt. Men var då beredd på att få höra hur det uppfattas av den som inte har dina privilegier. Du kan ju alltid koppla av med lite judeskämt i enrum om det känns alltför betungande att alltid vakta din tunga, unna dig en negerboll och ropa att den där datorn är ju helt CP. Men tro inte att det inte påverkar även dig.

Tror vi att fienden är tydlig och ond men vår egen skuld är minimal, tror vi att ord inte spelar så stor roll, tror vi att våra goda intentioner är det som verkligen räknas. Ja, då har vi nog fått ett och annat om bockfoten.

Lite om kukskräck

Jag känner bögar med fittfobi och lesbiska med kukfobi. I bögarnas fall handlar det mest om äckelkänslor som jag inte kan identifiera hos mig själv, men kukfobi känns lättare att förstå. Den handlar inte bara om att man avskyr mannens kropp och könsorgan; man gör det ofta på goda grunder. Hur många lesbiska kvinnor har inte i sin ungdom blivit utsatta för sexuella övergrepp av män? Marginellt färre än de kvinnor som faktiskt åtrådde och har fortsatt att åtrå män, är min gissning. Ni har förstås läst våldtäktsskildringar. Ni kan förstå hur det känns, även om ni själva kan ha sluppit undan. Men hur det är att verkligen tycka att penisar är läskiga tycker jag att ni ska studera.

Goda grunder, ja. Jag har dem själv. Från att i de tidiga tonåren ha åtrått män, om än bara i fantasin, blev jag rejält avskräckt, vilket jag skrev om senast när #prataomdet var aktuellt. Penisen kom för mig att symbolisera allt det avskyvärda med maskuliniteten, allt det hotfulla hos starka, aggressiva och okänsliga män. Och de är inte så få.

Men är det inte bara vissa män? De skadade männen? Våldsverkarna, dårarna, de där som lurar i buskarna? Om det vore så väl. Men tyvärr finns det en blindhet, en otålighet, ja, aggressivitet även hos alldeles vanliga och snälla killar när det gäller penetration. Det är som om de har gått på myten om mannens pockande sexualitet, den som kräver omedelbar tillfredsställelse, som om kättjan stiger dem åt huvudet så att de låter all hänsyn fara när det vankas utlösning. Alltså drämmer de in den i ett hål trots usla förutsättningar - jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Termen "omslutande sex" bygger ju på synen att det inte handlar om en aktiv givare och en passiv mottagare; den förutsätter ett jämlikt knullförhållande, aktörskap hos den omslutande partnern.

Ska jag vara riktigt ärlig, och det ska jag, får jag erkänna att jag själv har gjort mig skyldig till det där någon gång. Jag tror inte att det finns några män som inte har gjort det. Men det är en sak att tillfälligt tappa fattningen eller ha för bråttom - och sen förhoppningsvis ångra sig och bättra sig - och att se på sex som ett pumpande in och ut, kanske som en fråga om dominans Jag talar alltså inte här om övergrepp längs en skala från det svårligen åtalbara till det solklart brottsliga. Nej, jag talar om den allmänt fumliga, stumma och egocentrerade manlighetens sexuella manifestation. Men egentligen skulle jag inte behöva det. Är du kvinna och läser det här vet du ju.

Det är illa nog med enskilda eller upprepade negativa upplevelser av penetrerande penisar. Det är illa nog att den som drabbas generaliserar, för det gör man ju. Våra smärtsamma erfarenheter formar oss mer än våra positiva, som min gamle terapeut brukade säga. Det är lätt att lära, t.ex. att penis = smärta, men svårt att lära om. Så även om den som åtrår män också har goda erfarenheter av dem sitter taggen där. Misstänksamheten, otryggheten, oron för att även du ska köra över mig, sluta lyssna, förvandlas till en monoman robot.

Ja, det är illa nog men nu lever vi också i en fallokrati, ett kukvälde. Det handlar inte bara om en penisfixering i största allmänhet. Att den finns kan inte vara någon nyhet för mina läsare. Se bara på alla skämt om kukstorlekar, se på uttryck som att någon "har fått för lite kuk" (ofta kvinnliga feminister), eller att någon "saknar stake" (saknar handlingskraft), se på populära föreställningar om sportbilar som penisförlängare - eller ta för all del Freuds teorier om penisavund. Man behöver inte studera Kalvin Clein-reklam för att se kukar överallt. Nej, det handlar om en visst sätt att inrätta samhället.

Luce Irigiray var väl den som först manade oss att bli varse kukväldets maktordning. Hon menade att det inte räcker med att kvinnor reser sig ur sin underordning, de bör också förkasta själva den fallokratiska organisationen av makten. För hur ändrar man annars nåt i grunden, om man låter den makt bestå som sätter likhetstecken mellan makt och maskulinitet, symboliserat av fallosen? Eller, som Audre Lorde har sagt: "The master's tools will never dismantle the master's house." Alltså: det är inte bara så att män är överordnade kvinnor; hela samhället är inrättat efter maskulina principer om makt. (Tycker man att det här låter vettigt bör man också diskutera vilka alternativa till den maktynen som står till buds, men den diskussionen faller utanför det här inläggets ram.)

Kuken har alltid symboliserat makten. Våldtäkt har alltid använts i krig. Våldtäkt eller hot om våldtäkt har alltid varit patriarkatets yttersta vapen. Varje dag våldtas ett sjuttiotal kvinnor i Sverige (jag har skrivit om den statistiken och andra uttryck för kvinnors underordning här för den som vill veta mer). Är det då konstigt att män så ofta är omedvetna om hur kränkande och skadligt de beter sig, i sina liv i allmänhet och när de knullar? Jag tycker inte det. De är lika blinda för patriarkatet som norm som vilka andra normbärare som helst. Men till skillnad från heteronormativa som inte ser heteronormen har männen mer att förlora på att få sina privilegier skärskådade och undandragna - om det så bara gäller deras egocentrerade sätt att knulla. Men det kan de gott ha. Det är hög tid att fler tar bladet från munnen och i likhet med Genus Schmenus ovan vidgår sitt obehag inför penisen. Se det som en del i ifrågasättande av kukväldet i allmänhet.

Familjen som verb

Vår ettagluttare har fått sin första läxa: "Min familj". Jag föreslog att han skulle rita av oss, och sen ska jag hjälpa honom att stava alla namnen. Men han ville bara rita sina storebröder, sa han. Vi får väl se hur det går.

Men jag frågade honom vad en familj är. Är t.ex. en matrikulär familj en familj? Nä, så sa jag inte, utan "En mamma med ett barn, är det en familj?" Det var det inte, för de var för få. Och två som bor ihop men inte har barn är inte heller någon familj enligt honom. Får de ett barn är saken däremot biff; kärnfamiljen är familjen i hans ögon. Hans storebror och jag diskuterade skillnaden mellan familj och hushåll, utökad familj, bonussyskon och så vidare. Han och 13-åringen bor omväxlande hos mig och sin mamma. De har alltså två familjer, eller hur är det? Utgör de båda + jag och mitt ex en familj trots att hon och jag inte bor ihop? Det känns inte precis så.

Här i Vällingby bor jag med Marty och våra tre gemensamma barn. Vi är både ett hushåll och en familj. Den familjen är även de större pojkarnas familj på lite drygt halvtid, och jag har aldrig brytt mig om den där distinktionen "halvsyskon". De små dyrkar sina storebröder och glädjen är ju ömsesidig. I går gick jag och handlade på Coop med alla fem så där som vi brukar. Sånt älskar jag, för det är så roligt att se flocken stimma tillsammans. När vi gör så gör vi familj. Formalia känns ovidkommande.

Hur kommer mina barn att se tillbaka på sin familj när de är vuxna? De kommer nog att enas om många minnen, t.ex. hur vi gick till Coop tillsammans, eller hur det var när vi åt middag. Men det skiljer nio år mellan störst och minst, så deras villkor är helt olika, och på sätt och vis växer de upp i olika tidsåldrar. Jag behöver bara se till hur mina äldsta syskon och jag har växt upp. Vår syn på vår familj, på våra villkor, skiljer sig radikalt åt, liksom minnet av våra föräldrar. Har vi verkligen bott i samma familj? Både ja och nej. Vi har bebott en konstellation, en konstruktion, ett paraplybegrepp. Men vi har bara fläckvis gjort familj, sett ur min synvinkel. Det hindrar inte att familjen var min trygghet när jag liten, eller att jag är väldigt fäst vid mina syskon trots att vi nästan aldrig ses.

Jag brukar säga att pappa är ett verb om någon ber mig om definitionen av "pappa". En anonym spermiedontator är ingen pappa i någon vettig bemärkelse av ordet. Pappa är den som finns där i vått och torrt, som byter blöjor, läser läxor med sina barn, tvättar deras kläder, reder ut deras hår, gosar med dem när de är gosnödiga. På samma sätt förhåller det sig förstås med orden "mamma" och "förälder". (Själv ser jag mig primärt som det senare eftersom jag inte ser hur jag är särskilt pappig eller gör pappiga saker. Men visst kan jag väl ställa upp på det pappiga om någon vill det, och visst kallar mig barnen för just pappa - utom vår minsting som länge sa "mamma" till mig - vilket gladde mig.) Det biologiska är skit samma.

Så: familj är också ett verb. Blod är inte tjockare än vatten, bara grumligare.

Fittan i fokus - en kärleksförklaring

Jag har antagit bloggutmaningen Fittan i fokus och här följer nu mina funderingar i ämnet.

Den första fitta jag fick skåda på nära håll (jag har inga minnen från min födsel) tillhörde min första flickvän. En kväll sa hon att jag var välkommen att joxa runt med den, men hon ville inte tillfredsställa mig eller ens ta på min kuk. Det var förstås något av en besvikelse, men ändå ett tillfälle som inte borde gå mig ur händerna, tänkte jag. Sagt och gjort: jag pillade och petade och gnuggade och gnodde av hjärtans lust tills hon sa att tiden var ute. Därefter såg hon sig mellan benen och utbrast: "Men vad har du gjort?!"  Hm, den såg visst rätt svullen och konstig ut? Ja, vad hade jag gjort. Experimenterat. Jag hade ju ingen aning om fittans anatomi, men här började en förståelse gry: fittan är komplicerad.

Min nästa erfarenhet av fittan (vad jag minns) var när hon sedermera hade förlåtit mig och jag fick tränga in i henne. Det tillfället glömmer jag aldrig. Inte nog med att jag äntligen, efter alla dessa år av fantasier och frustrationer verkligen fick knulla - det var en så kvalitativt annorlunda upplevelse mot att runka. Alla pojkar och sedermera unga män blir experter på att onanera. I expertisen ingår inte bara hur man gör det snabbast möjligt - och tystast möjligt om man ligger i sitt pojkrum. Nej, man lär sig också att känna igen exakt när ryckningarna kommer. Man lär sig också efter idog träning att hålla tillbaka dem för att dra ut på njutningen, och man lär sig att nu har vi nått det ögonblick när ingen återvändo ges. Men här omslöts min snopp av något så levande och varmt och halt och mjukt att The Point of No Return infann sig fortare än kvickt. "Herregud", tänkte jag efteråt. "Herregud!" Det var alltså så här det var att knulla!

Något säger mig att min extas inte var ömsesidig. Men inte tänkte jag på det då. Jag tänkte bara på när jag skulle få göra det nästa gång. Och det fick jag ju, men se, nu började det ställas krav på mig. Jag skulle inte bara administrera min egen njutning (en smal sak) utan även hennes. Gör så här, men INTE så där! Ta mjukt, ta hårt, inte rätt på, jo nu rätt på. Hårdare! Aj, inte så hårt! Snabbare, långsammare, stöt inte så djupt, stöt djupare! Och så vidare. Jösses, så petnoga (!) man kunde vara. Min syn på fittan och den kvinnliga orgasmen som något amorft och undanglidande befästes allt mer. Ska det vara så komplicerat?! Ja, tydligen. Okej då. Jag gör ett nytt försök, för man är väl bussig. Och belöningen i form av den egna orgasmen är ingen dålig morot.

Jag tror att många män fastnar där, och kanske en del kvinnor. Mannen ska vara fixaren, instrumentet, helbrägdagöraren. Han ska vara den duktige Älskaren™. Kvinnan sitter visserligen inne med facit, men hon ska bara ge små vinkar, och helst inte ens det. Det ska inte behövas, ty även män har väl intuition? Kännetecknet på den gode knullaren är alltså att han i en blink kan avkoda the knullees andning, hudrodnad, diverse erigerade vävnader, Bartholinkörtlarnas produktion, rytmiska sammandragningar eller avsaknaden därav och så vidare. Det räcker inte med att lokalisera den där magiska lilla knappen och sen hålla reda på den ("Vart tog den vägen?!"), man måste också känna på sig när den får vidröras direkt eller inte, om den gillar friska fläktar eller är en blyg viol. Och som om inte det vore nog har vi numera g-punkter och fontänorgasmer och vet att klitorisen minsann sträcker sina nervändar ända ner i lilltårna på sin bärare. Det ska fan vara fittdomptör. En hel del män slaknar nog av pur prestationsångest.

Kuken, om jag nu får göra en liten utvikning, är okomplicerad intill det prosaiskas gräns. Att tillfredsställa en man är lätt som en plätt. Bara att dra lite fram och tillbaka, sen säger han Ugh och sprutar. Okej, även män kan ha vissa synpunkter på hårt/mjukt, snabbt/långsamt och så. Men på det hela taget är kuken baske mig inget mysterium. Och samma sak gäller oralsex. En enda metod passar 90 % av alla kukar, medan fittorna är kräsna individualister. Det blir ännu en prestation att införliva med repertoaren.

Men allt det här är ju bara en aspekt av knullerierna. Visst, man kan lära sig det tekniska ("Slicka runt klitorisen och gör 'kom hit' med pekfingret. Blir du trött i nacken kan du vila huvudet mot hennes lår", som en flatkompis till mig undervisade), men teknik är liksom inte allt. Överlagrat på heterosexperspektivet (som jag begränsar mig till här) finns genusaspekten och maktassymmetrin. Om alltså ett antal Schysta Killar hamnar i beråd inför konstrande fittor och drabbas av prestationsångest finns ett större antal kvinnor som dels har ett komplicerat förhållande till sin kropp, dels känner förväntningar att vara Bra Älskarinnor. Småpojkar pillar på sin snopp hela tiden. Den sticker ut. Man håller i den när man kissar. Ibland pirrar det i den, ibland blir den stel som en pinne och då kan man ropa "Titta, vad stor den blir!". Småflickor får ofta höra att de inte ska pilla där nere. Fittan syns dessutom inte i sin helhet, så vad som finns inuti vet man inte. Och sen blir det den första mensen och är inte det rätt äckligt, rentav skrämmande? Och med mensen kommer också risken för att bli gravid, vilket kan lägga en hämsko på de fittoida njutningarna. Tänker jag mig, såsom icke fittbärande. Fittan ska också vara mer eller mindre hårlös och de inre blygdläpparna ska inte vara för långa. Det är mycket fittan inte ska vara. Den ska t.ex. inte ha flytningar, men det kan den ju ha. Den ska sava, men inte för mycket (lämnar fontänisarna därhän här), och den ska smaka gott eller inte alls. Kukar smakar just ingenting under förutsättning att de är rena. Det är som att suga på tummen. Fittor smakar olika från gång till gång.

Min första flickvän åkte på fittläger i Danmark. Där fick de bland annat kolla på sin livmodertapp med spekulum och spegel. Vilken bra idé, eller hur? Hur många vet hur livmodertappen ser ut och hur den förändras under menstruationscykelns gång? Hon fick också lära sig om alternativ till tampong (natursvamp) och pessar (samma natursvamp, indränkt i äppelcidervinäger). Jag vet inte hur effektiva metoderna var, men hon blev i alla fall sin egen fittexpert och var inte rädd för att ställa krav. Men eftersom män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet vore det naivt att tro att det här mönstret inte skulle gå igen när det blir åka av. Alldeles för ofta dominerar alltså mannen, och fler män än jag vågar tänka på bryr sig inte ens om att se kvinnan som något annat än mottagare. Ser man på porren är också ett mycket vanligt tema just dominans, kvinnan som tre hål som ska penetreras, gärna med lite tårar och saliv rinnande. Och varenda tonårspojke som har gått från Hamsterpaj till Xhamster vet ju att alla kvinnor drömmer om att få den i tvåan. Det är också mycket praktiskt, för då slipper de fundera över teknik och sånt. Rövhål är bara hål. Det är också lite tabubelagt, för där ska saker ut, inte in. Men i fittan ska saker både in och ut mest hela tiden, varav vissa är saker som män inte vill tänka på. Även de där tekniksprängda Älskarna kan ibland vilja unna sig en stunds kravlös avkoppling i brunögat. Ack ja.

Om vi nu tänker oss en idealsituation där vi slipper maktassymmetriska knull och genusgenomsyrade bilder av könsorganen, där vi ger fan i ideal och vågar berätta för varandra vad som känns bäst. Ja, då återstår ändå mycket att göra. Till exempel att befria sig från tanken att en individ kan knulla bra. Jo, man kan ha övat upp sin känslighet inför andra, ha lärt sig att undvika vissa saker och betona andra. Men det krävs två för att dansa tango, som bekant. Vi kanske kan vara bra på varandra, men kunskapen går inte att generalisera utan vidare. Efter många års närkontakt med fittor trodde jag själv att jag var en sån där bra älskare. Ja, jag berömde mig av det. Jag var en jävel på att slicka fitta, för det hade jag fått höra, och jag var uthållig som sjutton; jag var känslig för min partners önskningar och tänkte inte bara på min egen njutning. Jo, tjenare. När jag första gången förstod att en av mina partners tyckte att jag var kass på att slicka just hennes fitta och att jag inte var lyhörd för fem öre inför just henne kom det som en kalldusch. Och givetvis anklagade jag henne för att inte ha kommunicerat. Så bekvämt. Men knulla är inte bara knulla. Knulla går inte att frikoppla från relationen, från livet i stort, från ens personliga erfarenheter. Och många kvinnor har som sagt allt annat än positiva erfarenheter med sig i bagaget. Min självkänsla fick sig en knäck, och det var väl bra. Men lusten avtog också, för om jag är så kass medan han är så bra, varför ska du och jag knulla? Det är samma tankefälla. Att de knullar bra kanske inte beror på honom, utan på situationen. Han är inte heller den duktiga älskaren. Men inramningen är perfekt. Återigen: Ack ja.

Så är det nåt jag vill säga om Fittan är det att den inte finns. Det finns bara fittor. Och det finns ingen Teknik, ingen Älskare. Det finns bara mer eller mindre bra och dåligt här och nu, mellan dig och mig, och vi är de enda som kan göra det bättre om vi vill. Och vi kanske kan använda hela kroppen, inte bara tänka Fittan och Kuken. Förresten har ju även mannen har ett slags fitta som man kan ha mycket skoj med (och inte är det bruna nöjet så endimensionellt och okomplicerat som jag skisserat ovan). Glädjande nog verkar det bli allt vanligare.

Men inte desto mindre: Fittor har betytt mycket för mig. Kära fittor, skål på er! Jag hoppas att jag har kunnat tillföra er åtminstone en tiondel så mycket glädje som ni har berett mig. Nu är det inte min sak att bedöma, men visst hade det varit hyvens om glädjen hade haft samma amplitud på båda håll. Men vi tar ju med oss det här maktgenomsyrade tjyvsamhället ända in i sänghalmen. Du med, och jag med. Lurade är vi allihopa. Det är för sorgligt.

Blicken som maktmedel och motstånd

För nån vecka sen skrev jag en serie tweets om vad män som ser sig som feminister kan göra rent konkret. Jag tyckte inte att det var nåt märkvärdigt, men det fick oväntat stort genomslag, och fortfarande retweetas de här 22 råden varje dag av nya personer. Kul, förstås, men det har nästan känts lite genant att bli hyllad i alla tonarter. Men så i dag kom den första negativa reaktionen: jag borde ändra på följande tweet:

20/ Sitter du mittemot en snygg tjej? Försök att inte klä av henne med blicken. Hon har gjort sig fin för sig själv, inte för dig.

"Aha", tänkte jag, "det var 'snygg tjej' som skavde". Jag förklarade att det inte skulle ses som att jag delade in världen i snygga eller ej och att jag borde ha satt "snygg tjej" inom citattecken för att visa att det var i betraktarens öga. Nej, det var också fel, sa twittraren i fråga; problemet var att jag väl inte kunde avgöra vem tjejen hade gjort sig fin för. Det var nedlåtande à la "Titta inte på den här tjejen, för då blir det synd om henne." Som om hon inte kunde svara för sig själv. Som om hon inte finge göra sig fin för män eller kvinnor om hon ville. Som om feminism är att tycka att det är synd om kvinnor eller att jag skulle rycka in till deras försvar. Och det menar jag ju inte. Jag har skrivit en hel del om kvinnligt aktörskap, här och i uppsatser på genusvetenskapen. Men det hjälper föga. Alla som läser de där råden kan inte veta vilken hyvens typ jag är. Så nu tänkte jag utveckla det här en smula.

Nej, jag kan inte veta vem någon gör sig fin för. Men något jag vet är att många män utgår från att kvinnor de möter har gjort sig fina för deras, männens skull. En kort kjol betyder: "Titta på mig", alltså tittar man. En urringning betyder: "Kolla här, då grabbar!" Och så kollar man. Och om det går tittar man gärna upp under kjolen och ner i urringningen i jakt på ännu fler gotter. Slickar sig om läpparna, vilar med blicken, klär av med blicken.

"Men varför har tjejer urringat om de inte vill att man ska titta?" säger många män. Får de alltså inte skylla sig själva om vi glor, är tanken där. Och är det inte roligt att vara attraktiv, kanske? Amenguh, vad jag skulle gilla om tjejer glodde på mig, liksom. Tja, kanske det. Kanske skulle du som man gilla att få kåtblickar på bussen, ja, tänk om tjejen kastade sig över dig och slet av dig kläderna när du var på väg hem genom parken på natten!

Men nu är det inte så, dyre bror. Släpp snorren, för det är dags att nyktra till och skärskåda verkligheten. Till att börja med är ett sexuellt övergrepp alltid just det: ett övergrepp. Nu är det väldigt sällsynt att kvinnor våldtar män, men det hände t.ex. för några år sen att ett tjejgäng slet av en man från hans cykel och antastade honom sexuellt. Han mådde inte bra av det. Säkert läste han "skämtsamma" kommentarer efteråt om hur han borde ha tackat dem, och att män inte kan våldtas. Kanske fick han erektion vid tillfället, men det säger inte att han "egentligen" ville. Att kroppen reagerar på ett visst sätt innebär inte att själen är med på noterna. Du skulle också må dåligt, även om du kan fantisera om det nu.

Tänk sen att du ständigt skulle bli vägd, mätt och befunnen för lätt eller inte utifrån formen på din stjärt, eller utifrån din längd, axelbredd eller gångstil. Har du inte lite för djupt liggande och för små ögon, är inte ditt skägg för glest, ditt hårfäste för högt, ditt adamsäpple för markant, din mage för tjock, dina ben för smala, ditt bröst för hårlöst, dina underarmar för klena, dina skor tråkiga, dina byxor hopplösa, har inte din tjocka näsa för stora porer, är inte dina tänder för gula, har du inte överbett, flyende haka, utstående öron, för tjocka ögonbryn, för tunna läppar, för ljus ögonfärg, för tjocka kinder, för rynkig panna? Ser du inte, kort sagt, ut som en vandrande tågolycka? Inte det? Är du alldeles säker på det? Hur kan du veta att du duger, att du inte kommer att bli hånad bakom din rygg för att din penis är för liten eller stor eller blek eller böjd eller slak?

Här tar säkert en och annan man åt sig och suckar över att de minsann känner sig fula eller får kommentarer och blickar som tyder på det. Visst, det är jobbigt. Men jag tror inte att jag överdriver om jag säger att män i allmänhet inte tänker så mycket på sitt utseende, inte ständigt och jämt. Medan kvinnor i allmänhet tänker mycket på sitt utseende - inte för att de är pimpinetta, utan för att de alltid skärskådas på ett sätt som män slipper. Alltid, varje dag. Så fort de inte är ensamma hemma hamnar de under luppen. Och om det finns tidningar med tjusiga karlar på, om man t.ex. letar lite bland tidskriftshyllans fitnessmagasin, finns det en ocean av glättade publikationer med tjusiga kvinnor. Ja, om de inte handlar om misslyckade plastikoperationer eller före- och efterbilder på kändisar som har gått upp eller ned i vikt eller haft fräckheten att åldras. Och så fort vi rör oss på stan invaderas vårt synfält att "sälj grej med tjej", så fort vi läser Harry Potter beskrivs flickornas utseende i detalj. Det går att vara lite skönt knäpp som Luna Lovegood, men nog är det synd att hon ser så hopplös ut? Däremot går det skitbra att vara skönt knäpp om man heter Zooey Deschanel. Något som inte går är att bara vara människa. Och förresten upphör inte granskningen ens hemma framför badrumsspegeln, för blicken följer med ända dit. Och in i provrummet. In i sängkammaren. In i drömmen. In i självbilden.

Jo, det finns en hegemonisk maskulinitet. Det finns manliga skönhetsideal. I USA är så gott som alla manliga företagsledare för Fortune 500-företagen över medellängd. (Tror ni mig inte kan ni kolla här - men läs gärna vissa av artikelns slutsatser med kritiska ögon.) Och ja, även kvinnor kan objektifiera män. Men det är ändå inte samma sak.

Det är inte samma sak, för män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Att män är överordnade innebär inte bara att de tjänar mer pengar eller att manlig klädsel signalerar makt medan kvinnlig signalerar underordning - försök att sätta på din son kjol så får du se vad jag menar. Nej, det innebär också att mannen dominerar det offentliga samtalet, att tidningsartiklar oftare handlar om män än om kvinnor, att professorn och kosmologen och Nobelpristagaren är man, att vi lever i en värld där män definierar vad som är eftersträvansvärt och viktigt och statushöjande. Det innebär att den överordnade är den som betraktar världen för att se om se om den duger, ungefär som den kristna guden under skapelseakten finner att det här var ju riktigt bra. Blicken är den värderande blicken, den dömande blicken, maktens blick.

I "Feminist Postcolonial Theory - a Reader" skriver bell hooks i sin essä "The Oppositional Gaze: Black Female Spectators" om ett återkommande mönster från barndomen: "Jag minns hur jag blev bestraffad som barn för att jag stirrade, för de där hårda, intensiva blickarna som barn gav de vuxna, blickar som sågs som trotsiga, som motståndsgester, som ifrågasättande av auktoriteten." Hon lärde sig genom upprepade bestraffningar att en blick kan vara riskabel. Så var det också under slaveritiden: slavarna förnekades rätten att "stirra", "glo tillbaka", för det var att öppet visa sitt trots. Och en slav kunde bli lynchad bara för att han såg på en vit kvinna.

"There is power in looking", skriver bell hooks. Men trots att hon visste att det var förbjudet var lockelsen att förstulet titta svår att motstå. Och hon kom så småningom att se blicken som motstånd, kom att förstå att slavarna ändå hade stirrat, att "alla försök att undertrycka vår/de svartas rätt att stirra hade hos oss skapat en överväldigande längtan efter att se, en rebellisk lust, en oppositionell blick. Genom att djärvt titta förklarade vi trotsigt: 'Inte nog med att jag tänker titta. Jag vill att min blick ska förändra verkligheten.'"

De svarta männen fick alltså inte stirra på de vita kvinnorna, även långt senare i historien. Men så småningom uppstod en fredad zon, nämligen biografen. Här kunde de betrakta de vita kvinnorna med den vite mannens blick, den fallocentriska blicken som bell hooks kallar den. Och de svarta kvinnorna? De var osynliga i filmens värld annat än som moderliga hembiträden och pigor till de vita huvudrollsinnehavarna och deras kvinnor.

Ja, det finns ett aktörskap i att betrakta, men inte i samma grad i att bli betraktad. Blicken utforskar och koloniserar, som när en voyeur betraktar en kvinna på avstånd eller en våldtäktsman begår sitt övergrepp: "Nu ser jag dig, nu ser jag dig naken, nu vet jag allt om dig, nu behärskar jag dig, nu äger jag dig!" På samma sätt fungerar blicken som maktmedel mot alla avvikelser från normen, från transpersonen till den romska kvinnan till den utvecklingsstörda pojken till kvinnan i hijab. Ni vet hur talande en blick kan vara.

Och ni vet hur det känns när någon behandlar en som luft, eller hur? Osynliggörandet är också ett slags blick, som när min granne i sin elrullstol ska bli expedierad i en butik och den som jobbar där vänder sig till hans assistent. Eller när någon som är vit säger sig vara "färgblind" och väntar sig stilpoäng för det. När det i själva verket är ett förnekande av den egna, privilegierade situationen och ett osynliggörande av den betraktades bakgrund och erfarenheter.

Jaha, så hur ska du ha det egentligen? Man får inte titta, för det är förtryckande. Och man får inte låta bli att titta, för det är osynliggörande. Får man ha ögon nuförtiden? Är vi inte alla biologiska varelser? Är det kanske fel att bli attraherad av någon, är det fel att göra sig fin, att vilja bli betraktad?

Nej, det är inte fel att bli attraherad. Och det är inte fel att göra sig attraktiv - för sig själv eller för andra. Att påstå att kvinnor som vill ha korta kjolar är offer för patriarkatet låter kanske bra. Men det förutsätter att det bara finns en blick, den fallocentriska. Faller man för dess makt är man pwnd, ägd, har falskt medvetande. Alltså återstår bara för kvinnor att säga nej till hela det traditionella feminitetsidealet och bli butchiga. Men måste det vara så? Har en i övrigt feministisk kvinna inte förstått att hon sexualiserar sig med sina korta kjolar och tajta jumprar, att hon gör sig till ett objekt? Och hon som ska föreställa så radikal?

Det är, återigen, skillnad på skit och pannkaka. Pojken-killen-mannen gör sig fin genom att förmedla och förstärka sina traditionella attribut. Från Batmantröjan och gympaskorna med det senaste Disneymotivet till huvtröjan och Nudie-jeansen till tribaltatueringarna till Dockersdojorna, kostymen, slipsen, kotlettfrisyren och pösmagen till hjärtinfarkten och graven är han en ninja, en rocksnubbe, en fotbollskille och riskkapitalist. Han agerar på ett sätt som inger respekt bland andra kortklippta män i mörka tyger. Han tillhör den stora världen, den offentliga sfären, funkar i alla väder. Och därmed blir han, den som gör sitt bästa för att apa efter en hegemonisk maskulinitet, även attraktiv för kvinnor. Är i alla fall tanken.

Medan flickan är å så söt och fin och leker med dockor som är å så söta och fina och onaturligt smala med onaturligt stora ögon och långt hår. Medan tjejen är tuff men skitsexig och kvinnan är mamma men sexig ändå och och den mogna kvinnan respektingivande men ändå en milf och allt uppåt blir hängpattar och bristningar och fy fan för kåta gamla kärringar. Drastiskt formulerat, visst. Men det handlar hela tiden mer om kvinnan som objekt än subjekt. Riktningen i de traditionellt feminina attributen är alltid mer utåt, mot granskaren. Det tunna tyget, den smekande kjolen, de halvt blottade brösten passar heller inte så bra i den stora världen, men finfint i den lilla. Att vara attraktiv för män är att även, mer eller mindre som en biverkning, bli det bland kvinnor. Finns det en hegemonisk femininitet? Ja, men den är mer svåranalyserad än den maskulina. Och var finns the gaze, blicken som revolt?

När de första filmerna av svarta filmskapare kom, när vi fick blaxploitation, filmer som Shaft eller senare Spike Lees filmer, var det ett sätt att erövra en dittills helvit domän - men de svarta kvinnorna skildrades fortfarande stereotypt. De kanske fick andra roller än hushållerskan och modern, men de var fortfarande objekt, fortfarande inte aktörer, skriver bell hooks. Var fanns filmer för den kvinnliga svarta betraktaren? Var fanns en sån filmkritik? Ingenstans. Den skulle dröja mycket länge, för den hade svårare att göra sig gällande, precis som svarta feminister inte bara fick kämpa mot patriarkatet utan även mot den vita feminism som inte inkluderade dem. Tala om dubbelt förtryck.

Jag hade planerat att skriva en c-uppsats som burlesk när jag läste genusvetenskap. Nu blev jag tvungen att avbryta mina studier, men ämnet intresserar mig fortfarande. Jag har aldrig hajat den där femme-positionen. Vad är det som är så radikalt med att klä sig som en strippa från 1950-talet eller ännu tidigare? Varför jublar den kvinnliga publiken när kvinnan på scenen klär av sig under sitt parasoll? Är det inte bara den gamla vanliga fallocentriska blicken som är i farten här?

Men nu tror jag att jag äntligen hajar. Femmepositionen är ett försök att befria sig just från fallokratin, att återerövra blicken från männen. Se, här har vi kvinnan med alla sina traditionellt feminina attribut, kvinnan som sexualobjekt, kroppen som lockelse - minus den manliga blicken. Här är det feminina som kopia utan förlaga, som ett skorrande ackord, en queer motrörelse. Här är också kvinnor som attraheras av kvinnor och gör sig attraktiva för kvinnor. Det funkar, uppenbarligen, åtminstone i just det sammanhanget. Hur det fungerar i offentligheten är det inte min sak att värdera.

Men alltså: det finns en annan blick än den fallocentriska. Fast så länge vi har en könsmaktsordning kämpar den i motvind. Det går att som kvinna göra sig attraktiv och ändå vara ett subjekt. Såklart. Men i patriarkatet är det de överordnades blick som dominerar. Den dominerande gruppen är till stora delar blind för sin dominans och ännu mer blind för den underordnades position som underordnad. Normbärarna är blinda för den norm som de betraktar världen igenom. De vita ser inte sin egen position gentemot de icke-vita. Och de underordnades erfarenheter osynliggörs samtidigt som  de betraktas, betittas, värderas. Blicken och blindheten går hand i hand.

Var och en har rätt att definiera sig själv, inte bara i förhållande till makten, inte bara i enrum, inte bara som en reaktion. Eller, som Audre Lorde har uttryckt saken: "If I didn't define myself for myself, I would be crunched into other people's fantasies for me and eaten alive." Ja, vi skapar hela tiden berättelsen om oss själva, oavsett vilken position vi har. Därför måste vi också försöka rikta våra blickar mot oss själva, och det gäller särskilt normbärarna, makten. Så det är nog mitt råd i modifierad skepnad till den man som vill betrakta sig som feminist: se dig själv - och klä inte av någon med blicken. Någonsin, för det är ett övergrepp. Det finns sätt att titta som inte är "tittiga", som inte klär av och slukar och kränker. Det finns en öppen blick, den som ser människan, som låter människan definiera sig själv. Kanske även den blicken kan förändra verkligheten en smula.

Vem har stöveln på din nacke?

Vilka är presidenterna som förföljer dissidenter i Vitryssland, som låter tvångsmata matvägrande, rättslösa fångar på Gitmo, som undertecknar lagar mot "homosexuell propaganda" i Ryssland? Vilka är utsugarna som spikar igen fönster och dörrar på fabriker där människor slavar under eländiga villkor? Vilka är hallickarna, legoknektarna, knarkbaronerna, människohandlarna? Vilka utlyser heligt krig, vilka spränger civilpersoner i luften, vilka bombar palestinier med vit fosfor, vilka terroriserar kvinnor med massvåldtäkter i Egypten, vilka hugger armar och ben av den som vägrar att bli soldat och sexslav i Uganda, vilka går över lik för att exploatera ett fattigt folks naturresurser, vilka förgriper sig på barn under den katolska kyrkans beskydd?

Vi vet vilka.

Men det är ju nån annanstans.

Vem misshandlar transpersonen på Fyrans buss? Vem knackar bög i Tantolunden, vem spottar på kvinnorna som håller hand, vem hotar och trakasserar kvinnliga skribenter, vem går ut på stan med järnrör, vem talar hånfullt om "kulturberikare" och kvinnliga fotbollsspelare? Vem försöker riva av din slöja på tunnelbanan, vem blottar sig för dig på spårvagnen, vem förföljer dig genom parken på kvällen? Vem häller i dig sprit och utnyttjar dig när du är full, vem våldtar dig när du sover, vem slår dig sönder och samman när du vill lämna ditt förhållande?

Vi vet alla svaret.

Men det är ju de där. De andra.

Vems karriär måste få gå före din, vem är det som aldrig vabbar, vem packar aldrig skötväskan eller bestämmer färg på barnvagnen, vem är det som aldrig tvättar dina kläder, vem tar upp allt syre i diskussionen på puben, vem kastar bengaliska eldar på fotbollsplanen, vem pissar i din port, vem ligger och blinkar med helljuset en meter bakom dig på motorvägen för att du kör för långsamt, vem bryter sig in i ditt källarförråd, vem blir professor medan du förblir docent, vem slåss i krogkön, vem dricker grogg på Sällskapet, vem kommenterar dina bröst, vem frågar flatorna om de vill ha en trekant, vem kastar lystna blickar på din fjortonåriga dotter, vem jobbar med de grova men aldrig de fina kablarna på fabriken, vem talar om "sandlådepoliser" och yvs över sina hårda tag i city, vem har fast jobb när du har ett vikariat, heltid när du har halvtid, högre lön för samma arbete?

Du vet vem.

Men alla män är ju inte såna. Men även män drabbas ju.

Jo, jag vet. Vilka jag var skraj för när jag var liten vet jag, vem som lekte örfilsleken med mig i skolan vet jag, vem som våldtog mig i två och ett halvt dygn när jag var sexton år vet jag, vilka som hotade mig med stryk när jag körde buss och taxi vet jag, vilka jag ska akta mig för vet jag, vem som återkommer i mina mardrömmar vet jag. Jag vet vilka jag hatar. Men jag är ändå gynnad, för jag är man. Jag är inte kvinna, jag har inte fel pigmentering, jag talar inte svenska med brytning. Jag lever i ett olikkönat förhållande som på ytan ser alldeles stinknormalt ut. Jag är neurotypisk, fullt frisk, cisperson, välutbildad, medelklass.

Men mitt hat brinner med samma klara låga ändå. Och jag är inte ensam om att hata förtryckets alla sidor, maktordningarnas hejdukar, rasisterna och deras hejaklack, normbärarnas blindhet för normen, osynliggörandet, föraktet, utstötningen. Varför skulle vi inte hata? Varför skulle vi vara resonabla och försonliga, vänta på vår tur, tänka att det nog blir bättre med tiden? Det finns ingen anledning.

Men hat är ju aldrig bra. Men män som inte förtrycker har inget kollektivt ansvar.

Jo, hat är bra, för det är en drivkraft som ger en lust att kämpa och aldrig ge tappt.
Jo, män har ett kollektivt ansvar - här och nu! - för att förändra sig själva och sina bröder.

Och jo, det finns kärlek, inte bara hat. Feminister är inga manshatare i största allmänhet. Det är inte jag heller. Visst lovar feminismen en samhällsordning där även män står som vinnare på många sätt; jag behöver nog inte räkna upp dem. Ni vet. Men samtidigt är ordboksdefinitionen, den som Lena Gemzöe har myntat: "Synen på att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, och att något bör göras åt den saken." Den som kan skriva under på det kan kalla sig feminist, sen måste analysen breddas och finfördelas. Och exakt hur man ska bära sig åt för att förändra det här förhållandet finns det inga enkla svar på. Men om en underordnad grupp inte längre ska vara underordnad innebär det att den grupp som är överordnad i dag faktiskt måste förlora några av sina privilegier. Männen får kliva åt sidan lite. Det har vi råd med.

Tokyo Sexwale, en av ANC:s förgrundsfigurer, har sagt om kampen mot apartheid: "Det handlade inte bara om att befria de svarta afrikanerna från deras bojor. Det handlade lika mycket om att befria de vita från deras rädsla." Det gjorde Nelson Mandela på sin ålders höst, efter 27 års fångenskap. Samhället exploderade inte som många befarat. Kan vi lära oss nåt av det? Ja, jag tror att vi måste befria männen från deras rädsla. Men där måste parallellen göra halt, för Mandela tillhörde trots allt en majoritet som av historiska skäl hade hamnat under den vita minoritetens stövel. Och de förde kampen med alla till buds stående medel ända tills den nya republiken hade växt fram. Mandela var en tid chef för ANC.s beväpnade gren.

Ja, män är rädda för ett samhälle där de ska ha mist sin makt. Det är naturligt. Många kommer att kämpa emot precis som män alltid har bekämpat kvinnans frigörelse, precis som kolonialmakterna alltid har bekämpat folkens frigörelse, som påven och katolska kyrkan alltid har försökt tysta ner de utnyttjade barnen. Man vill inte kännas vid sin skuld, man vill inte ta sitt ansvar. Det är inte mig själv det är fel på, det är de där andra.

Så det kommer att dröja lång tid innan vi är ens i närheten av att ha utplånat de värsta maktordningarna. Försoningens tid är inte kommen. Hatet är en bra drivkraft så länge vi inte låter det fördunkla vårt omdöme. Jag tror inte att risken är så stor. Vi kan väl älska den som är värd att älskas, den som visar sin kärlek till nästan i praktiken. Och aldrig ge upp, aldrig ta en seger för given. Kan vi hålla två tankar i huvudet samtidigt? Ja, det måste gå.

Piedestalpojkar och förortsskildringar

När jag började läsa genusvetenskap hade jag läst en artikel som handlade om "piedestalpojkar" - ett uttryck myntat av en lärare där, eller om det nu var någon annan institution, det kan kvitta. Men jag kände en viss bävan: Skulle jag bli ifrågasatt, skulle även jag betraktas som någon som liksom ville förgylla sig genom att vara en Schyst Kille? Ja, man kunde ju undra varför ämnet som en gång hette Kvinnohistoria skulle läsas av en som var allt annat än kvinna.

Nu blev det inte så. Ingen ifrågasatte mina motiv, och eftersom jag tidigt kom ut (ännu en gång - det tar ju aldrig slut) som bisexuell var min solidaritet med den underordnade gruppen kvinnor en parallell till min underordning i förhållande till de heterosexuella. Men jag frågade mig om inte även det var ett slags piedestal;  Varför kändes det angeläget att komma ut? Var det för att visa att även jag, att jag är en av er? Ville jag desarmera en potentiellt hotfull maskulinitet, inte vara den som störde det skyddade rummet? 

Ja, lite var det nog så. Jag var som småstadssheriffen som kunde försvara mamsellerna mot råskinnen till boskapstjuvar om det skulle behövas. För sheriffen i pang pang-rullarna är ju ofta även han en avvikare, en mjäkig typ som tycker att man ska respektera lag och ordning. Men när det gäller sätter han hårt mot hårt. Inte för att jag någonsin har tillgripit våld, men jag har alltid betraktat män som hotfulla. Jag var manshatare långt innan jag blev feminist, och det på goda grunder som jag inte tänker tråka ut er med att redogöra för i dag.

Samtidigt var mitt engagemang alldeles äkta, och av betydligt äldre datum än min identitet som bisexuell. Jag hade förstått hur min mormor, dotter till en kvinna som sålts på fattigauktion av socknen när hon blev föräldralös,  var underordnad min morfar, den snudd på legendariske stadsläkaren som grundade Falu BB. Själv hade hon läst på filosofiska fakulteten i Lund och var fil. kand. och trebarnsmor när hon blev myndig 1921. Inte för att jag tror att morfar, hennes förmyndare enligt lagen, var någon despot. De delade också ett socialt engagemang, även om hon låg långt till vänster om honom. Men i praktiken hamnade hon i skuggan av honom eftersom hans mycket långa arbetsdagar och ofta nattliga utryckningar för att förlösa nån gumma i skogen krävde en viss markservice. Hon hade sina franska läsecirklar med andra medelklassdamer, men något annat utlopp för sina kunskaper och sitt intellekt gavs just inte. Och när morfar dog och hon hade kunnat ägna sig åt sina egna intressen, sitt eget liv, blev hon i stället gravt dement och försvann in på en institution.

Min mamma hade gärna blivit läkare, men nu hade hon en storebror som också ville gå i sin fars fotspår, så det blev inget med den saken. Hon utbildade sig till socionom i stället och yrkesarbetade hela sitt liv, som kurator, syokonsulent, terapeut och en del annat, även när vi barn var små. Om mormor hade varit försiktigt radikal för sin tid var min mamma utpräglat vänster. Men även hon var underordnad i ett samhälle där kvinnligt yrkesarbete medförde en automatisk konflikt mellan omvårdnad och arbetsliv - något som inte precis störde min pappa eller andra män i hans generation. De kunde vara frånvarande pappor utan att någon höjde på ögonbrynen. Jag förstod inte att han bestämde, det kändes inte så. Men när han hade dött berättade hon för mig hur hon alltid hade känt hur hans behov hade styrt deras äktenskap. Det var ett uppvaknande för mig. Jag såg hur även mina systrar, ännu radikalare och ofta ännu mer välutbildade än mor och mormor även de drabbades av patriarkatet på olika vis. Det gjorde mig så arg och spädde på min vrede mot det här orättfärdiga systemet. Jag var nåt slags feminist, om än outbildad och omedveten om hur jag själv bidrog till kvinnors underordning. Jag tydde mig till kvinnor och kände samhörighet med kvinnor. Jag var ingen riktig karl, det hade jag aldrig varit.

I tonåren engagerade jag mig i kampen mot USA-imperialismen. Jag gick i demonstrationståg, skramlade med insamlingsbössor, affischerade. Jag gick med i Clarté och såg framför mig en framtid utan sociala orättvisor och förtryck. Jag var en privilegierad liten Brommapojke som stod på samma sida som Vietnams bönder mot LBJ och Nixon, jag stod på samma sida som arbetarna mot Wallenberg. Var det inte lite fånigt? Var inte Fria Proteatern också bara ett gäng medelklassglin som sjöng om gruvarbetarnas kamp mot NJA utan att ha en susning om hur det var att jobba under jord med en alltmer värkande kropp? Med vilken rätt tog vi till orda? Och vilken roll tilldelades kvinnorna i de här rörelserna? Fixade de fika medan mededklassmarxisterna petade sig i näsan och gärna såg att tjejerna brände behån? Nja, det är väl att ta i. Men nog fan tog männen upp allt syre som män har för vana. Kvinnlig underordning var väl lite trist, men vänta bara när det klasslösa samhället har uppstått, då fixar vi även sånt krafs i kanten. Jag tror att många som var med då insåg att det behövdes mansfria forum. Det var ingen slump att vi fick radikalfeminister.

Vad vill jag nu säga med allt det här? Jo, att det inte är så enkelt med engagemang. Frågan måste alltid ställas  vilken attityd man som engagerad har i förhållande till det man brinner för. Man måste rannsaka sig själv så att man inte bidrar till förtryck utan att vara medveten om det. Man måste låta andra ifrågasätta en, även om det kan svida. Och man bör vara försiktig med att uttala sig å andras vägnar. Det är förmodligen den som känt på förtryck, osynliggörande, underordning och fördomar in på bara skinnet som bäst vet vilka krav som är viktiga och relevanta. Vilka motbilder som behövs. Vilka åtgärder som kan göra skillnad.

Men det behövs också teoribildning. Utan bra och skarpslipade analysverktyg riskerar vi att gå vilse i dagsfrågor och förlora oss i internt käbbel om den rätta åsikten, den rätta vägen. Vi behöver Simone de Beauvoir, Moniqe Wittig, Judith Butler, Nancy Fraser, Gayatri Spivak, Audre Lorde och andra akademiska feminister. Vi behöver postkolonialister, behöver analyser av rasism och klassförtryck, behöver sociologer som Beverley Skeggs och så vidare. Och här ska jag citera mig själv ur ett gammalt inlägg:

Jag förstår frustrationen över den akademiska feminismen - visst är Spivak nästintill obegriplig, och visst kan det vara svårt att få grepp om någon som tycker att burlesk är feministisk. Visst finns det en risk att vissa fastnar i ett teoretiskt navelskådande och glömmer klassperspektivet och de klassiska kvinnofrågorna. Men jag tror faktiskt att den tid är förbi då några frågor är enkla. Det duger inte att koncentrera sig på ett par-tre enkla (nåja) huvudfrågor och skjuta de andra på framtiden. Vi kan inte operera bort vetskapen om att olika förtryck samverkar, för det vore att återgå till forna tiders socialism som hävdade att kvinnans frigörelse lät som en bra idé, men allt skulle fixa sig när väl klassorättvisorna försvann. Det är liksom bättre att anpassa de teoretiska och politiska redskapen efter verkligheten än efter en tänkt verklighet.

Dessutom: de intellektuella måste få vara intellektuella. Kombinationen av akademisk eller kulturell kapitalansamling och samhällsengagemang har faktiskt visat sig vara en riktigt jävla bra idé från Zola och framåt. Det åligger akademikerna att föra ut sina teorier på ett begripligt sätt, men man kan inte gärna anklaga dem för att de är akademiska. Det enda sättet att värna om akademiskt eller kulturellt kapital är att ta vara på dem som tar vara på det, så skjut inte budbäraren, tack. Vi ska vara glada att det finns någon som ständigt är beredd att komplicera och ifrågasätta det självklara och enkla, att det finns någon som inte tror på allt som är sant, för att nu citera Nietzsche.

Ja, låt oss ifrågasätta varandra och inte minst oss själva. Låt den som behöver ett fredat rum få ha det - så länge det inte är exempelvis vita feminister som utesluter icke-vita feminister. Men kan vi inte släppa det där tuggbenet som stavas tolkningsföreträde? Jag tycker att allt engagemang mot underordning och förtryck är bra. Man måste inte bo i Husby för att dra rätt slutsatser om Husby, lika lite som man måste vara vietnamesisk bonde för att hata och bekämpa USA-imperialismen eller kvinna för att vara feminist.

Så här skriver Lidija Praizovic om Johanna Langhorts bok om Husby: 

Säg, skulle det inte vara märkligt om en heteronormativ heterosexuell skrev en bok om hbtq-människor, där han beskrev dem, definierade deras förtryck och formulerade deras kamp? Skulle det inte vara märkligt om en bok som utgav sig för att vara radikalvänsterfeministisk slutade med målet: Att männen låter kvinnorna få bollen ibland? På samma sätt är det fel och konstigt att vita medelklass-Langhorst ska föra sin svenniga och okunniga antirasistiska förortskamp, där hon gång på gång trampar i klaveret.

Jo, det skulle vara märkligt. Men det vore inte så märkligt om en heterosexuell ställde sig på samma sida som hbtq-personer eller en antirasist skrev om förorten. Märkligt vore om enbart de omedelbart drabbade fick höras i debatten. Det märkliga är att Langhorst ska behöva kallas medelklass och svenne, som om det automatiskt diskvalificerar henne. Hennes bok förtjänar säkerligen kritik, har jag förstått. Hon är kanske en piedestalkvinna, en navelskådare och så vidare. Och jag förstår om Praizovic lackar ur. Men jag tror att Langhorst kan lära om och bli en tillgång. En förutsättning för det är dock att den som kritiserar henne kan skilja mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, för att nu använda ett gammalt marxistiskt uttryck. Står vi i grund och botten på samma sida, eller lierar du dig med förtryckarna? Om vi är på samma sida, kan vi inte lära av varandra och gå vidare i vår kamp mot orättvisor och underordning, vilken kulör och valör de här maktordningarna än har? Jag tycker det.

Så, sheriffen har talat. Nu ska han rida bort i solnedgången och fixa med konstrande men tvättade sofföverdrag, för på dem har kidsen spillt choklad och frukt och annat han helst inte vill tänka på.

Varför Pride behövs

I dag tänker jag vara lat och mest länka till en lista på Storify över mina 33 orsaker till att jag hatar heteronormen. Behöver ni fler argument till varför Pride fortfarande behövs? Tja, ta då exempelvis situationen för den som är hivpositiv, men som tack vare medicinering har omätbara virusnivåer. Tänk om man därmed kunde lägga den där hivstatusen till handlingarna. Ja, tänk. men vi har fortfarande en informationsplikt som gör att hivpositiva riskerar att bli utfrysta ut en gemenskap som borde veta bättre - eller att bli utsatta för utpressning. Eller ta Kristdemokraterna, som har tillåtits obstruera reformer för transsexuella i snart sagt en evighet. Eller ta det faktum att hatbrotten mot htbq-individer inte visar några tecken på att minska.

Det är lätt att tro att allt är frid och fröjd numera. Till och med borgare som motsatte sig partnerskapslagens införande 1994 - och förlorade - går ju med i paraderna numera. Och inte sprids flygblad i Kristianstad där boende varnas för namngivna homosexuella och uppmanas att skydda sina barn. Inte behöver JO slå fast att en homosexuell lärare inte får sparkas trots att föräldrarna krävt det. Jo, mycket har hänt. Men mycket återstår och inga segrar bör tas för givna. Men här kommer min lista; jag tror att den talar för sig själv.

http://storify.com/oniklasg/33-orsaker-till-att-jag-hatar-heteronormen

Hm, de två sista trillade visst bort. Här kommer de:

32/ För att den som tillhör heteronormen inte ser normen - därför att den ser genom normen.
33/ För att den som inte tillhör heteronormen ständigt måste förhålla sig den, bli definierad - av sig själv & andra - utifrån den.

(Ja, och så heter det förstås "trycka ner i halsen" eller "upp i ansiktet", men det går inte att ändra på nu.)

Ach, du lieber Fisher Price

Ingen vid sunda vätskor kan väl gilla leksaker som spelar snuttifierade versioner av våra mest älskade barnvisor. Nej, men i ett svagt ögonblick ger man efter för den lilla handen som krampaktigt griper om megafonen/gräsklipparen/saxofonen/hunden/telefonen/speldosan eller vad fan den där färgglada plastbiten nu ska föreställa. Man biter ihop och tänker att barnet väl ska tröttna på den innan man själv blir vansinnig. Expediten ler och tar betalt, barnet bär med sig sin trofé och innan man har hunnit halvvägs hem förbannar man sitt öde.

Och int' fan är det "våra mest älskade barnvisor". Visst, kanske får vi njuta av "Imse vimse spindel", ty den är en internationell barnklassiker, liksom en handfull andra. Men för det mesta undfägnas vi med "Mary had a little lamb", "Turkey in the straw" och andra amerikanska slagdängor som det stora företaget i väst prackar på oss.Vår enda relation till dem härstammar från Hollywoodproduktioner eller billiga tv-serier om Den lyckliga familjen. Vi vuxna förväntas nicka och le när de små trycker på knapp A och det där eländiga pipandet sätter igång - genast avbrutet när barnet trycker på knapp B och sen C. Det blir ett potpurri. Så underbart. Om och om igen tills man vill klösa ur sig hjärnan med en krabbgaffel genom näsan.

Det där senare är förstås inte meningen, såvida inte plasteländets upphov är renodlade sadister - ingen otänkbar förklaring. Men nej, tanken är nog att vi alla ska samlas kring föreställningen om en ljus barndom med höskrindor och varma bad på sommaren, kälkåkning med tumvantar och rosiga kinder på vintern. Det är barndomen - i formalin. Frågan är bara varför, om man nu bortser från de uppenbara, krasst kommersiella skälen till att skiten finns att köpa överallt.

Det kanske är sorg. Någonstans sitter en direktör och minns sin barndom med en frånvarande pappa och en alkoholiserad hemmafru till mamma, en barndom av utanförskap och mobbning, sexuella närmanden från gymnastikläraren och stenhårda snöbollar som fick örat att värka. Ack, ljuva femtiotal. På den tiden var Amerika nästan vitt, i alla fall i hans skola, på hans skolbuss, på pappas arbetsplats. Rödstrumpor var manhaftiga lesbianer som ingen brydde sig om, bögarna höll sig i garderoben och asiaterna i Asien. Det var bättre och enklare så. Inte för att han längtar tillbaka, inte till sin egen barndom, men till en drömd tillvaro i sagornas värld. Om detta må vi berätta, tänker direktören och fäller en tår i sin ensamhet innan han sammankallar sin stab för att berätta om sin lysande idé: en leksak som frammanar den barndom vi aldrig haft - en garanterad storsäljare.

Det gick bra, som vi vet. Nu kan vi sitta här och drömma oss tillbaka till våra egna små helveten och tänka att våra barn åtminstone verkar ganska lyckliga. Kanske fäller vi en tår av nostalgi, denna omöjliga dröm om en för evigt förlorad värld. Sen sätter vi på barnteven och steker köttbullar för femtioelfte gången medan vi tänker på hur vi ska ställa oss till den där kollegan som vi åtrår men aldrig kommer att få.

Och allt till de halvfalska elektroniska tonerna från Fisher Price. Ach, du lieber Augustin. Alles ist weg.

Ordens makt: att bli påsatt

"När kvinnokroppen används likvärdigt med 'pryl att dekorera med', då är det objektifiering", skriver Tanja Suhinina i ett tänkvärt inlägg om, ja - objektifiering Det är tänkvärt, inte för att det är någon sensationell nyhet för människor som roar sig med att tänka ibland utan för att det är synliggörande. Även vi som kan lägga ihop två och två och få det till fyra kan bli blinda för det som finns rakt framför näsan på oss. Dekorativa kvinnor,  eller aktiva män,  är en bild som är så vanlig att den blir osynlig.

Det här fick mig att tänka på en annan sak vi lätt blir blinda för, nämligen vad som döljer sig i frasen "bli påsatt". Den kanske inte används så flitigt i vardagslivet, men när den dyker upp är den laddad med innebörder som vi nog vagt är medvetna om men sällan diskuterar. Vi tar liksom för givet att vi är överens om vad den betyder, och bilderna av den som blir påsatt är en smula fnissframkallande, eller hur? Och påsättaren, sen... Han sätter på, drar över, smackar på, knullar. Tjong i medaljongen, pang i bygget, eld i berget, tänt vare här - fore! Det enda som saknas är ett matchreferat där den lilla slynans backlinje vispar med klubborna i vanmakt medan Krutov sätter puck efter puck i nättaket. 

"Det är saligare att giva än att taga", står det i äldre bibelöversättningar av Apostlagärningarna 20:35, där Paulus uppmanar de kristna att arbeta och bry sig om de svaga. Man ska alltså ge till de svaga så får man den där varma, mysiga känslan i bröstet. Till exempel kan man ge dem sin kuk - säger han inte, betyder citatet inte. Men vi har en givare. Vi har en mottagare. Den som tar emot verkar per definition vara den svagare. Och så är det även i knullmetaforerna. Att bli påsatt är att få ett slags gåva, men inte som jämbördig, utan som passiv, dominerad, i underläge. Och bli misstänkt för att gilla det i smyg, trots att det är en smula skamligt.

"If I ever catch my son in a homosexual act I will kill him...if he's in a passive position. I'm not raising any receivers - call me conventional", skojar Emo Phillips. Och sätter fingret på att även bland män som har sex med män är det påsättaren som räknas. Analogt med den tankefiguren räknar inte amerikanska interner sig själva som bögar bara för att de våldtar andra män i fängelset. Tvärtom är det ett uttryck för maskulinitet, medan den våldtagne mannen är "turned", förvandlad till kvinna, för resten av sina eländiga år i buren.

Men tänk om man gillar det då? Det kan ju vara precis lika saligt att taga. Jo, men det är väl okej om man är kvinna. Män ska inte bli påsatta, för män är aktiva. Är man passiv är man kvinnlig. Bögar eller msm räknas inte, för den som ens kan tänka sig att få en rökare i dajmkrysset eller böka omkring där har diskvalificerat sig på förhand. Tillhör inte männens skara. Hamnar utanför den patriarkala maktpyramiden med en ledarhanne och hans hejdukar i toppen, de som hänger med strax nedanför och de odugliga som ändå hejar på längst ner. Nej, ledaren definieras av att han inte blir påsatt.

Ändå vet vi ju att många heteropar ägnar sig åt lekar där kvinnan sätter på sin man med en dildo eller strap-on. Det ska vi inte låtsas om. Vi kan gotta oss i bilder av hur kvinnor som har sex med kvinnor penetrerar varandra, vi kan fråga "vem som är mannen i förhållandet" - utan att tänka på att det är som att fråga ett par ätpinnar vem som är kniven och gaffeln, som någon sagt. Men ändå. Att bli påsatt är per definition skamligt, för det försätter oss i underläge och särskilt i vårt liberala samhälle och kapitalistiska ekonomi ska man vara aktiv, rå sig själv, inte vara beroende och svag. Vi vet det så väl.

I bdsm-sammanhang används frasen "to top from the bottom". Jag är osäker på hur det bäst översätts till svenska, men tanken är att den undergivna styr den dominanta. En bdsm-session ska präglas av samtycke, kommunikation och spelregler som ser till att ingen skadas permanent eller mer än avsett. Det är "safe, sound and consensual", säger man. Det är lite lustigt: på det här marginaliserade sexuella uttryckets arena där man iscensätter och går igång på traditionella maktordningar betonas ändå att den undergivna/undergivne i själva verket är den som styr. Är inte det rätt hyvens, så säg? Nå, men även här finns det förstås de gamla vanliga positionerna, för en domina, särskilt en proffsdomina, erbjuder ofta män att bli feminiserade, undergivna. Slicka madams fötter nu. Kryp hit! Ta på dig nätstrumporna. Och så vidare. Men ändå. Det är inte per automatik så att undergiven är lika med mindre värd. Män med makt besöker ofta dominor för en stunds rollbyte. Det är skönt att få släppa taget lite. Sen klär man på sig och återgår till de gamla vanliga partriarkala mönstren.

Jag tycker att det vore skönt om vi kunde bryta tankekedjan påsatt-undergiven-passiv-kvinnlig-mindre värd. Jag tycker att fler heteromän borde pröva att bli påsatta. Det får inte könsmaktsordningen att gå upp i rök, precis. Men nästa gång du som är man och gillar kvinnor ser på någon av de otaliga porrscener där mannen använder sin kuk som vapen och bestraffare tänker dig att det är du som är mottagare, kanske det går upp ett liljeholmens. Gillar hon verkligen det där? Ja, det verkar ju så. Skulle du gilla det där? Kanske, kanske inte. Men du skulle inte vilja bli tagen på det sättet i verkliga livet, inte mot din vilja. Du skulle inte vilja bli betraktad som en slyna, en uppsättning hål, ett offer. Inte i vardagen. Inte i arbetslivet. Inte på väg hem genom parken på kvällen.

Ord är inte bara ord. Bilder är inte bara bilder. Fantasier kommer någonstans ifrån. Är porr teorin och våldtäkt praktiken? Ja, i sämsta fall kan det vara så. Fundera lite på din egen makt och vad du gör med den.

Rationalitet

Rationaliteten är ett Damoklessvärd som hänger över våra huvuden, redo att falla ner vilken sekund som helst och avslöja hur ynkliga, rädda och bekväma vi är. Svärdet är rakt, för som vi alla vet är ju något "det enda raka" - och så gör vi inte det enda raka. Vi gör nåt annat, för vi tänker att vi visserligen vet vad som är rätt, men vi förmår inte bemanna oss just nu och ta itu med det här, vi orkar inte ta oss i kragen, lyfta oss i håret, övervinna det där obehaget, göra den där uppoffringen som  ska utmynna i nytto- och förmodligen lyckomaximering. Vi är inte våra egna smidighetskonsulter utan trampar omkring i gamla hjulspår, dras med en stelnad och byråkratiskt psykosocial organisation som bär vårt namn. Klart man skäms. Man borde ju. Man skulle ju kunna. Om bara inte... Coulda, woulda, shoulda.

Att väga blöjor är rationellt. Det säger jag utan minsta ironi. Naturligtvis ska man väga blöjor i geriatriken, för  att ingen ska behöva vakna i en alldeles nerkissad säng eller tvärtom tvingas ha en obekväm jätteblöja helt i onödan. Jag vill ha en perfekt avvägd blöja den dagen jag själv ligger där. Alltså väger man blöjan, för att kunna anpassa den efter individen. Men så finns det vissa arbetsledare som tänker sig att en bara mycket måttligt våt blöja inte bör bytas, inte än. Det kan man väl också skriva under på. Jag har själv, på mina barn, känt efter: känns blöjan tung? Äsch, den duger ett tag till, för nu måste vi dra. Vi kan byta sen. Och jag har slentrianmässigt slitit upp en byxblöja (de går inte att försluta igen) och sett att den var snustorr, och blivit lite irriterad. Det där var ju inte rationellt! Slöseri, och vi som bara har fyra blöjor kvar, fan. Nu måste jag gå och handla, för tredje gången i dag, vilket jag hade sluppit om jag hade känt efter först.

Rationellt hade varit att ständigt ha ett stort lager blöjor hemma. Rationellt hade varit att göra upp en veckomatsedel och storhandla. Rationalitet är lika med en bal hushållspapper i lägenhetsförrådet, att driva sitt hushåll som en förskola. Så rationell är jag inte. Det känns som överkurs. Det känns tråkigt på något svårdefinierbart sätt, präktigt i överkant.

Men åter till blöjan. Om nu en uska har bytt blöja på patienten i onödan, ska det bli ett allvarligt samtal med chefen då? Naturligtvis inte. Ska blöjvägningen vara till för att i första hand spara pengar eller i första hand för att göra omvårdnaden så bra som möjligt? Det behöver jag väl inte ens svara på. Men frågan är varför någon alltså väljer det förra alternativet. Jag vill påstå att det beror på ett överskott av rationalitet. Felriktad rationalitet, rationalitet där den inte hör hemma.

Från halkan till Balkan: Varför är jag vegetarian? Jag skulle älska att kunna säga att det beror på rationella överväganden. Den enda som tror på evig tillväxt på en begränsad jord är en idiot eller nationalekonom, som någon har sagt. Vi kan inte hålla på så här. Det vet vi alla. Vi bör begränsa vårt köttintag, både för jordens bästa och för vår egen hälsas skull. Äter man för mycket kött ökar man risken att dö i cancer, och äter vi alla för mycket kött går jordens miljö åt helvete. Den största enskilda insats vi kan göra för vår jord är att sluta äta kött, som Paul McCartney har sagt. Men är inte vegetarianer lite tråkiga? Jag har alltid känt den där dasspappersbalen i lägenhetsförrådet när jag har tänkt på dem. Raggsockor, havregrynsgröt, kamomillte, hennafärgat hår och fri kärlek i bästa fall, en osund fixering vid den egna avföringens konsistens i sämsta fall. Hälsokostbutikernas hemska dunster, örtagubbar och antroposofi. Självförhärligande, sekterism. Kul utan sprit.

Men jag blev helt enkelt äcklad. Det var så det började. Jag kunde inte längre äta kyckling, det gick bara inte. Det var som i "Naked Lunch" av William Burroughs, eller snarare var det som hans förklaring till titeln i domstolen som ville förbjuda boken: "Den nakna lunchen är när man ser vad som sitter i änden på gaffeln." Jag såg den där kycklingen halta omkring i ett gulaktigt dis av fekalier och torrfoder i en gigantisk lada.

En tid senare gjorde jag köttbullar åt barnen. Jag hade köpt köttfärsen i charkdisken på Coop, och det var nåt med den, jag vet inte riktigt vad. Den bar sig lite annorlunda åt även om den var färsk. Och när jag sen skulle prova en bit såg jag hur köttbullen var rosa inuti och nästan läckte ut lite blod på ytan. Jag stekte på köttbullarna, men nu var det helt kört. Bilden av blodigt kött gick inte att rensa bort. Det är inte så rationellt, men där har ni det: äcklet omöjliggör mer köttätande för mig. Och nu har jag släppt fram de där bilderna som jag inte ville kännas vid förut. Bilderna av de varma, oskyldiga djuren som inte förstår vad som ska hända dem, men som känner stark oro. Dödsfabrikerna. Ja. Det är kört för mig. Jag kommer aldrig mer att kunna äta nåt som haft en puls.

Så nu gör jag det rationella, fast inte av ett rationellt skäl. Det känns naturligtvis bra ändå, men jag har lite dåligt samvete över att det inte var min godhet och rationalitet som gjorde mig till vegetarian. Jag hör inte hemma i vegetarianernas läger. Och jo, visst borde jag väl bli vegan. Hur mjölkkor behandlas gillar jag verkligen inte heller. Jag skulle kunna leva utan att dricka mjölk och äta ost. Men jag har inte kommit dit än, och betvivlar att jag någonsin gör det. Veganer är ännu extremare än nidbilden av vegetarianer - straight edge, kasta rödfärg på tanter med päls och så, inte gå i skinnskor, inte dricka Campari eftersom rödfärgen kommer från skalen på cochenill, en liten lus. Men kom igen, liksom. Jag kan faktiskt inte tycka synd om en lus. Jag har svårt att känna medlidande med fiskar också, för att inte tala om räkor. Men jag äter dem inte ändå. Jag har aldrig gillat fisk, och skaldjur kan jag gott vara utan, så skitsamma - de får hänga med i min vegetarianism.

Jag önskar ibland att jag hade en tro på något högre ändamål eller syfte. Jag skulle vilja slippa göra de där avvägningarna själv. Är man övertygad om att alla levande organismer ingår i en eller annan guds stora plan blir det mycket enklare att ta ställning i etiska frågor. Djurförsök, till exempel - ska vi ha det? Fan vet. Om de kan göras på ett sätt som inte orsakar onödigt och utdraget lidande, och kan de till exempel bidra till att barn slipper dö i förtid i svåra plågor - absolut. Men det bygger alltså på att djuren är mindre värda än vi. Och det tycker jag att de är, på sätt och vis. På andra vis tycker jag inte det. Jag har ingen lösning, min rationalitet ger mig ingen fingervisning om vad som är det rätta här. Det är väl en fråga om avvägningar, tänker jag. För det mesta undviker jag att tänka på sånt här, precis som jag undvek att tänka på varifrån köttfärsen kom.

Rationalitet är lika med prestige är inte lika med känslopjunk, hokus-pokus eller blåögd idealism. Ett visst mått rationalitet är jättebra. För mycket rationalitet riskerar att leda oss in i ett iskallt samhälle där de extrema yttringarna är sånt som eugenik. Jag tycker att vi ska haka ner det där svärdet och säga oss att vi faktiskt får vara irrationella utan att känna oss som dåliga människor. Vi kan ju alltid bättra oss lite senare.

Privat men inte personligt

Det finns en uppfattning om den goda inställningen till det offentliga samtalet, till det sansade, friska och integritetsbevarande sättet att delta. Man bör vara "personlig, men inte privat." Med det menas till exempel att man gärna får berätta om sig själv, men man bör inte lämna ut detaljer kring sin egen sexualitet. Man bör inte beskriva sitt innersta, sina drömmar, sin bitterhet, sina misslyckanden, sina destruktiva beteendemönster annat än i rajlerande ton. Något behövs för att lindra intrycket. Självdistans är fint.

Vissa struntar i sånt. Kända författare som Jan Myrdal, Kerstin Thorwall eller Ann Heberlein lämnar ut sig själva på det där pinsamma viset. Men de kan ge skildringarna en litterär verkshöjd som gör att läsaren visserligen får myrkrypningar av obehag men ändå ges något mer än bara en inblick i det privata, det man ska hålla inne med. Och visst har de liksom råd att göra så där? De har ju ett intellektuellt och socialt kapital att tära av. Om de hamnar i blåsväder kan de gå i svaromål. De kan utveckla och modifiera sina resonemang på kultursidorna, de kan framträda i tv och radio.

Ibland går det ändå rejält snett, som när Skavlan bjöd in Anna Wahlgren och lät henne visa upp sig på ett sätt som hon knappast hade kontroll över. Det var hemskt att se, inte minst för att Skavlans omdömeslöshet och rubrikhunger låg i så öppen dager. Han utnyttjade hänsynslöst en människa som inte mådde bra. Att på det sättet kapitalisera på det privata är lika vedervärdigt som skvallertidningarnas paparazzijournalistik och lögnaktiga sensationslystnad. Ändå tror jag att många gottade sig. Hon hade ju varit en sån ikon för otaliga föräldrar, en fallen ikon sen Felicia Feldt skrev om sin barndom. Nu hade hon gått i svaromål på ett obehagligt vis och var därmed lovligt byte, käringen.

Men var hon det? Hade hon sig själv att skylla? Jag tycker inte det. Mina myrkrypningar orsakades inte av att gränsen mellan det personliga och det privata upphävdes. Jag tycker att den gränsen är godtycklig och ointressant när det gäller individer som har kontroll över det de säger och skriver. Själv har jag t.ex. skrivit om hur jag blev våldtagen när jag var sexton år. Jag kan göra det, för det gör inte så ont längre. Det är mer som en vag fantomsmärta över en amputerad del av mig själv, nämligen min oskuldsfulla inställning till andra människor. Och jag tror att andra kan ha nytta av att läsa kring hur jag har resonerat kring det här och hur jag tog mig ur den akuta smärtan. Alltså: det privata behöver inte vara det onämnbara.

Ann Heberleins Ett gott liv är ett annat tydligt exempel. Jo, den tar upp synnerligen privata detaljer ur hennes liv. Men det är en bok där hon inte bara har kontroll över vad och hur hon skriver, det är en virtuos uppvisning i hur man kan pendla mellan den egna existensen och de existentiella frågorna. Den är något mycket mer än personlig eller privat: den är allmängiltig.

För några år sen kom #prataomdet och en åtföljande debatt om "offerkoftor". I samband med det funderade jag på radikalfeminismens banbrytande tes om hur strukturer på mikronivå, till exempel i hemmet, återspeglar makronivån, de förtryckande strukturerna. Och jag skrev om värdet att pendla mellan perspektiven. Det personliga måste få komma fram för att belysa det politiska på samma sätt som man ska kunna se hur dessa strukturer påverkar det egna livet. En stor del av diskussionen kring #prataomdet handlade om gråzoner, om vad som i samhällets och lagstiftarnas ögon kan ses som klandervärt men inte straffbart, kontra den egna upplevelsen av att ha blivit utsatt för ett faktiskt övergrepp. Här tycker jag att det är uppenbart att det privata har ett mycket stort värde, både för att visa hur strukturerna ser ut och som en del i en personlig läkningsprocess. Det är viktigt att få berätta, även om man inte är en uppburen författare.

Men så finns den andra sidan, låt oss kalla den Wahlgren-sidan. Det händer till exempel på Twitter att någon skriver saker som inger stort obehag. "Herregud, mänska, håll det där för dig själv! Det är inte bara privat, du lämnar ut personer som inte har bett om det." Här kan man reagera med omtanke, men man kan också ironisera och antagonisera. Och vad gör man då, om inte precis samma sak som Skavlan? Man underblåser en sjuk medmänniskas känsla av att inte vara förstådd och tänker att den som gett sig in i leken får leken tåla. Men stanna då upp ett ögonblick och reflektera. Ibland ser vi inte klart, känner inte rågången mellan det läkande och det destruktiva, mellan det som borde förbli privat och det vi har råd att lämna ut. Det kan hända vem som helst. Det är inte bra, men välmenande råd eller arga kommentarer är din sak att ge i det här forumet. Det är något som bara de närmaste har att ta ställning till.

Lite kärlek och respekt, är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.

#endofworld

Då var det definitivt: världen ska gå under. Den här gången är det ingen maya-kalender, ingen fånig sekt, ingen övertolkad, pseudovetenskaplig mem. Det är slut. Om ett par veckor. Så vad gör man, är frågan.

Folk reagerar som väntat med att plundra, skända, våldta och mörda till höger och vänster. Ingen kommer ju att bli straffad, inga lagar gäller längre och inte ens polisen fungerar som den ska. Men vad gör du? Det känns kanske inte så meningsfullt att sno en sportbil och blåsa i väg i hundranittio - det kanske bara understryker det hemska, meningslösa och ödsliga i situationen. Supa sig full, jo. Kan man ju göra. Strunta i att gå till jobbet. Men att panga en fönsterruta eller så känns bara så dumt. Det måste finnas ett annat förhållningssätt.

Själv skulle jag nog städa lite. Jag mår så dåligt av att ha det stökigt och smutsigt omkring mig, och man vill ju  inte att nån ska titta in i lägenheten efter apokalypsen och rynka på näsan. "Så fint de hade det, i alla fall" är ett bättre eftermäle. Från vem det nu kan tänkas bli. En rymdvarelse, kanske. Men det är som att ha rent på sig undertill om man skulle råka ut för en trafikolycka.

Ja, och samla barnen runt sig. Tvätta deras hår, klippa deras naglar. Laga god mat till dem och hitta på lite trevliga lekar. Läsa sagor. Så att allt kunde få vara som vanligt en sista gång, fast ändå med en liten guldkant.

Jag skulle nog inte kontakta den där gamla vännen, leverera den sedan länge utestående ursäkten eller utskällningen, betala skulden. Det blir för mycket manus över det; vad är det värt när vi alla vet orsaken till denna omvändelse etc? Nej, det fick vara. Men jag kanske skulle prata en extra liten stund med grannen i tvättstugan, om den nu fungerade.

På Twitter skulle folk käbbla om vilken hashtag som vore bäst, #endofworl eller #theend, kanske? En falang skulle förstås påpeka att alla våra tweets är de sista i världshistorien, så nån särskild hashtag behövs inte. Några skulle hota att blocka alla som skrev om att slutet var nära, andra skulle förklara sig uttråkade av ämnet och åter andra skulle ironisera över folk som kände sig uttråkade av att världen tar slut. Men visst. Ämnet skulle kanske kännas uttjatat efter ett tag. Det skulle i alla fall kännas rätt meningslöst att twittra om det ända in på sluttampen, även om vissa skulle göra det. Niklas Svenssons skulle skriva "FLASH - 10 minuter kvar!" men just ingen skulle läsa det.

Det vore en ganska sorglig historia. Alla skulle vi vara rätt ledsna, eller hur? Men alla skulle inte sörja, för det finns ju en och annan isolerad folkgrupp som saknar internet. Och de flesta nordkoreaner skulle förbli lyckligt ovetande om att de snart skulle förintas medan deras ledare levde sina sista timmar i förtvivlade lyxorgier. Se där ett litet stycke kosmisk rättvisa.