Den långsamma takten visade sig vara tursam. För nere vid marken såg jag några små röda fläckar som jag blev nyfiken på. När jag böjde mig fram såg jag att det var två röda insekter. Jag tog några bilder i stark förstoring med mitt makroobjektiv. Det blåste lite, som det nästan alltid gör, så skärpan blev inte perfekt. Men jag kände ju igen de där små gynnarna.
Och nu måste jag avvika från ämnet en smula för att berätta om en kollega till mig. Han brukade översätta naturprogram, och som ständig referens hade han Nils Linnman, om ni kommer ihåg honom. Nils frontade, som man skulle säga numera, naturprogrammet "Korsnäsgården". Vid ett tillfälle skulle han vara bortrest och kanske inte nåbar. Därför sa han till min kollega: "Om du inte får tag på mig kan du bara skriva 'den lille gynnaren'." Alltså kallar jag de där insekterna ovan för gynnare.
Men jag kände igen dem, som sagt, så när jag kom hem kollade jag i en insektsgrupp på Facebook. Mycket riktigt, det var samma: riddarskinnbagge.
Man förstår varför de kallas så. De har ju ett riddarkors på ryggen. En liten vit fläck på bakkroppen och den långsmala formen skiljer dem från rödlusen. Och nu har jag lärt mig att riddarskinnbaggen är Gotlands landskapsinsekt. Små är de, i alla fall mina exemplar var kanske fyra millimeter långa. Så jo, de är alltså lätta att missa.
Men varför älta det här? Jag har inte blivit nåt slag mindfulnessjeppe. Att stanna och dofta på rosen kan jag kanske få göra ändå, eller plåta en bladknopp eller insekt. Men när jag kom hem till Vällingby igen var det fullt med folk som vällde ut på perrongen från tuben, och de flesta skulle som vanligt upp mot torget. "Gå åt sidan så att folk kan gå förbi", sa en sliten kvinna till en sliten man som hon alltid brukar hänga ihop med. Det gjorde han, varpå folk som hade bråttom tackade paret för deras hänsynsfullhet och goda uppfostran. Eller nja, det är förstås inte riktigt sant. Men jag tackade dem i andanom. Tackade för att de avvek, var ett alternativ till att jäkta. Jag vill inte idealisera deras tillvaro. Om de visar prov på mindfulness är det antagligen mest ett utslag av hur deras tillvaro ter sig i stort. De har det nog inte så kul. Eller så har de kul, vad vet jag? Men jag tippar att de inte har några jobb eller möten att gå till, inga brådskande ärenden att ta itu med, ingen dagordning som måste avverkas. Alltså går de långsamt, precis som jag, fast av andra orsaker. Det kan alltså hända att de lägger märke till saker som vi som jäktar förbi dem missar. Och själva är de nästan lika osynliga som riddarskinnbaggar eller vattendropparna på ekollonet.
Det hade varit lätt att fnysa åt alla som joggade runtomkring mig när jag gick och plåtade några timmar tidigare. "Vad springer de ifrån - döden?" Etcetera. Men det där är så jävla uttjatat. Jag har själv kutat på samma sätt, och att springa är också meditativt, fast på ett annat sätt. Men upplever en massa saker invärtes och utvärtes även i ganska hög fart. Det är varken sämre eller bättre än att promenera, bara annorlunda. Inte heller fnyser jag åt den jäktade samtidsmänniskan. Tacka fan för att vi jäktar. Det är inget självändamål, och de flesta skulle föredra att slippa. Fast ibland känner jag att jäktandet kan gå på autopilot. Vi gör det så ofta för att vi måste, men det kan nog hända att vi därmed känner oss duktiga. Målmedvetna, meningsfulla, värdefulla. Jäktandet har inget värde, men den jäktade är nog mer värd än den som inte behöver jäkta. Gamla och småbarn, långtidssjukskrivna, personer som har svårt att gå eller har kognitiva funktionsvarianter, missbrukare eller vad som förr skulle kallas dagdrivare, de har inte samma ekonomiska värde. I alla fall inte på ytan. Så världen delas in i ännu en asymmetrisk motsatsrelation, som om vi inte hade nog av sånt redan. Det är bara det jag vill åt. Jag skrev ovan att den snabba takten inte är ett självändamål, men det är alltså inte riktigt sant.
Om jag går långsamt kanske jag hinner få syn på en medmänniska som jag annars inte hade upptäckt. Det är väl en vacker tanke? Och en smula självgod och hycklande, tyvärr. Som om mina medmänniskor var samlarföremål, mina att kategorisera och bestämma, och jag själv var kemiskt befriad från en nedvärderande syn på de slitna, på dagdrivarna. Men jag försöker att inte värdera. Gudarna ska veta att den som går där och ber sin kompis att kliva åt sidan för att släppa fram folk gör det för att vederbörande vet hur allmänheten ser på dem. Jag skrev att de är osynliga, som riddarskinnbaggar. Men samtidigt är de konstant sedda. Det blir ju liksom så när man tillbringar sina dagar i det offentliga rummet. Om Göran från backoffice blir full och högljudd på bankens kick-off är det en sak. Det är lite pinsamt, ja. Han ångrar sig nog på måndag. Men det är ju inte så många som bevittnar det. Och när ett gäng bajenfans skrålar på Götgatan förlåter vi dem också. Det är en hyfsat accepterad social yttring. Att däremot stå, röd i ansiktet, och gorma på sin polare på torget mitt på dagen. Det är en helt annan sak, fast det inte är det.
Men livet går vidare. Där inne i flerbostadshusen utspelas allt möjligt som inte skulle tåla en närmare granskning ur etisk synvinkel. Himlen är blå, det är lördag förmiddag en dag i Stockholm, allt andas frid. Så länge man inte zoomar in.
