Gå långsamt eller fort?

I går morse var jag i Fredhäll och fotograferade. Det blev inga märkvärdiga bilder, men en del hyfsade. Och det var egentligen promenaden som var det viktiga. Jag promenerade långsamt, delvis för att jag gick längs vattnet på små stigar, delvis för att...tja, jag kände för det. Det är skönt att gå långsamt. Meditativt. Jag ville också uppleva skönheten som omgav mig, utan att hasta förbi den. När man strövar hinner man reflektera, inte bara över sitt magnifika jags alla magnifika tankar - det kan man göra även om takten är högre - utan över smärre ting som man möter på vägen. I mitt fall var det bland annat ett färskt ekollon med vattendroppar, några oansenliga, gula blommor som jag inte vet namnet på och lite annat.

Den långsamma takten visade sig vara tursam. För nere vid marken såg jag några små röda fläckar som jag blev nyfiken på. När jag böjde mig fram såg jag att det var två röda insekter. Jag tog några bilder i stark förstoring med mitt makroobjektiv. Det blåste lite, som det nästan alltid gör, så skärpan blev inte perfekt. Men jag kände ju igen de där små gynnarna.

Och nu måste jag avvika från ämnet en smula för att berätta om en kollega till mig. Han brukade översätta naturprogram, och som ständig referens hade han Nils Linnman, om ni kommer ihåg honom. Nils frontade, som man skulle säga numera, naturprogrammet "Korsnäsgården". Vid ett tillfälle skulle han vara bortrest och kanske inte nåbar. Därför sa han till min kollega: "Om du inte får tag på mig kan du bara skriva 'den lille gynnaren'." Alltså kallar jag de där insekterna ovan för gynnare.

Men jag kände igen dem, som sagt, så när jag kom hem kollade jag i en insektsgrupp på Facebook. Mycket riktigt, det var samma: riddarskinnbagge.

Man förstår varför de kallas så. De har ju ett riddarkors på ryggen. En liten vit fläck på bakkroppen och den långsmala formen skiljer dem från rödlusen. Och nu har jag lärt mig att riddarskinnbaggen är Gotlands landskapsinsekt. Små är de, i alla fall mina exemplar var kanske fyra millimeter långa. Så jo, de är alltså lätta att missa.

Men varför älta det här? Jag har inte blivit nåt slag mindfulnessjeppe. Att stanna och dofta på rosen kan jag kanske få göra ändå, eller plåta en bladknopp eller insekt. Men när jag kom hem till Vällingby igen var det fullt med folk som vällde ut på perrongen från tuben, och de flesta skulle som vanligt upp mot torget. "Gå åt sidan så att folk kan gå förbi", sa en sliten kvinna till en sliten man som hon alltid brukar hänga ihop med. Det gjorde han, varpå folk som hade bråttom tackade paret för deras hänsynsfullhet och goda uppfostran. Eller nja, det är förstås inte riktigt sant. Men jag tackade dem i andanom. Tackade för att de avvek, var ett alternativ till att jäkta. Jag vill inte idealisera deras tillvaro. Om de visar prov på mindfulness är det antagligen mest ett utslag av hur deras tillvaro ter sig i stort. De har det nog inte så kul. Eller så har de kul, vad vet jag? Men jag tippar att de inte har några jobb eller möten att gå till, inga brådskande ärenden att ta itu med, ingen dagordning som måste avverkas. Alltså går de långsamt, precis som jag, fast av andra orsaker. Det kan alltså hända att de lägger märke till saker som vi som jäktar förbi dem missar. Och själva är de nästan lika osynliga som riddarskinnbaggar eller vattendropparna på ekollonet.

Det hade varit lätt att fnysa åt alla som joggade runtomkring mig när jag gick och plåtade några timmar tidigare. "Vad springer de ifrån - döden?" Etcetera. Men det där är så jävla uttjatat. Jag har själv kutat på samma sätt, och att springa är också meditativt, fast på ett annat sätt. Men upplever en massa saker invärtes och utvärtes även i ganska hög fart. Det är varken sämre eller bättre än att promenera, bara annorlunda. Inte heller fnyser jag åt den jäktade samtidsmänniskan. Tacka fan för att vi jäktar. Det är inget självändamål, och de flesta skulle föredra att slippa. Fast ibland känner jag att jäktandet kan gå på autopilot. Vi gör det så ofta för att vi måste, men det kan nog hända att vi därmed känner oss duktiga. Målmedvetna, meningsfulla, värdefulla. Jäktandet har inget värde, men den jäktade är nog mer värd än den som inte behöver jäkta. Gamla och småbarn, långtidssjukskrivna, personer som har svårt att gå eller har kognitiva funktionsvarianter, missbrukare eller vad som förr skulle kallas dagdrivare, de har inte samma ekonomiska värde. I alla fall inte på ytan. Så världen delas in i ännu en asymmetrisk motsatsrelation, som om vi inte hade nog av sånt redan. Det är bara det jag vill åt. Jag skrev ovan att den snabba takten inte är ett självändamål, men det är alltså inte riktigt sant.

Om jag går långsamt kanske jag hinner få syn på en medmänniska som jag annars inte hade upptäckt. Det är väl en vacker tanke? Och en smula självgod och hycklande, tyvärr. Som om mina medmänniskor var samlarföremål, mina att kategorisera och bestämma, och jag själv var kemiskt befriad från en nedvärderande syn på de slitna, på dagdrivarna. Men jag försöker att inte värdera. Gudarna ska veta att den som går där och ber sin kompis att kliva åt sidan för att släppa fram folk gör det för att vederbörande vet hur allmänheten ser på dem. Jag skrev att de är osynliga, som riddarskinnbaggar. Men samtidigt är de konstant sedda. Det blir ju liksom så när man tillbringar sina dagar i det offentliga rummet. Om Göran från backoffice blir full och högljudd på bankens kick-off är det en sak. Det är lite pinsamt, ja. Han ångrar sig nog på måndag. Men det är ju inte så många som bevittnar det. Och när ett gäng bajenfans skrålar på Götgatan förlåter vi dem också. Det är en hyfsat accepterad social yttring. Att däremot stå, röd i ansiktet, och gorma på sin polare på torget mitt på dagen. Det är en helt annan sak, fast det inte är det.

Men livet går vidare. Där inne i flerbostadshusen utspelas allt möjligt som inte skulle tåla en närmare granskning ur etisk synvinkel. Himlen är blå, det är lördag förmiddag en dag i Stockholm, allt andas frid. Så länge man inte zoomar in.

Orsorterade betraktelser, i all hast

Behövs verkligen alla människor? Konstig fråga, kanske, men det slog mig just när jag närmade mig Vällingby att världen vore fattigare utan alla de där som man (läs: jag) lättvindigt dömer ut på grund av någon obetydlig skavank i deras psykologiska make-up. Tänk om världen, eller i alla fall Sverige, eller i alla fall Stockholm, bara bestod av kultiverade, empatiska, kloka och på alla vis sympatiska personer? Att alla fick betygen 4 eller 5 på en relativ betygsskala. Jag skulle inte stå ut. Jag måste få hata lite, även om det inte är på allvar och jag naturligtvis inte känner min medmänniska på bussen. Men jag kan inte låta bli att iaktta. Jag har gjort det sen barnsben, som så många andra barn som känner sig utanför allt och alla.

Jag följde min dotter till skolan. Inte för att det behövs, men för att det är trevligt. Vi gick av vid Thorildsplan och promenerade på Drottningholmsvägen till Lindhagensgatan vid bensinmacken och rondellen där. Förr låg det en Volkswagenagentur i höghuset, och på taket stod en folkabubbla. Vi såg den alltid när vi kom hem från Öland. Annars var Lindhagensgatan rätt ödslig om än inte obebyggd. Så inte i dag. Rad efter rad av glänsande nya och höga och tämligen fula hyreshus med det vanliga sortimentet av kontor, kaffekedjeplejs, gym och så vidare. Den moderna världen, befolkad av moderna människor. Som skymmer sikten, himlen, molnen. Jag gick upp i en pytteliten parksnutt ovanför det nybyggda. Där låg en Pysslingenförskola (naturligtvis var det Pysslingen), ett IT-gymnasium, en internationell förskola där nån fröken sa till ett barn som närmade sig med sin mamma att ”Have you seen our new ladybug?” Barnet svarade inte. Det ville inte gå på dagis.

En bit bort stod några skolungdomar och rökte. Jag fotograferade en liten ask, eller snarare dess nötter med flyghöljen. De är inte vackra i klump utan ser snarare skräpiga ut. Men en och en är nötterna väldigt vackra. Ungdomarna tänkte säkert nåt om mig. ”Gubbe med kamera” eller nåt annat avfärdande. Det får de så gärna göra.

Jag fortsatte ner mot vattnet, men såg en busshållplats. Där stod en kvinna i ljusblå kappa och väntade på 59:an och jag tänkte varför inte, väntade en minut och klev på tillsammans med henne. Det var en elhybridbuss, mycket modern och nästan tyst. Kvinnan såg ut att förbereda sig på sin arbetsdag. Hon var lite kränkt över nåt och hade ett brett ansikte och, som sagt, en kappa, men jag tänkte att den var ett slags rustning.

”Jag åker så långt jag har lust”, tänkte jag. Bussen går ända till Hammarbyhamnen. Jag slappnade av och satt där och betraktade Karlbergskanalen. Skulle jag kanske gå av och plåta? Nej, där har jag fotograferat så ofta. Men det är ju trevligt att åka buss, särskilt när alla andra ska till jobbet medan jag bara nöjesåker. Dock fördunklades min upplevelse i ca tio minuter av att en ung kvinna som satt sig bredvid mig tog fram sin puderdosa och vippade sig i fejan under lång tid. ”Har du ont om tid i dag, eller sminkar du dig alltid på bussen” tänkte jag nästan säga, men det gjorde jag förstås inte. Sen tänkte jag att jag skulle säga ungefär samma sak fast med lite elakare tonfall om jag skulle kliva av före henne, men det hade jag säkert inte gjort i alla fall. Och nu åkte hon bara ett par hållplatser. Riddarrustningskvinnan gick av på Fleminggatan för att byta buss. Hon såg fortfarande forcerat neutral ut.

Snett framför mig till höger satt två män i femtioårsåldern, båda med det där loja, smått provocerande ”skiter väl jag i”-utseendet. Han som satt med ryggen mot färdriktningen hade dubbelhaka, vitnande skäggstubb och nåt slags gubbgenrefrisyr, medan han som åkte framåt satt delvis lutad åt vänster. Han tog plats, så där som män tar plats. Hans utseende var mer åt ”när jag blir väldigt full blir jag högröd i fejset och säger taskigheter som jag tror är käcka cynismer”, bara det att ingen uppskattar sånt, varpå jaget i fråga blir aggressivt. Hans skäggstubb var mer utstuderad, håret likaså. Shabby chic, liksom. En rätt hipp snubbe fast egentligen är han bara en ekonom med dåligt ölsinne.

Och sen klev en man med gula glasögon och varselkäpp på. Han vek ihop käppen och stoppade den i väskan, sen spottade han ut en använd prilla i sin snusdosa och la in inte mindre än tre portionsförpackningar under överläppen, suckade belåtet och började studera sin mobil. Han ser nog hyfsat på nära håll, men är halvblind på längre, därav varselkäppen. Och det var väl ingenting särskilt med det, men hans lite tuffa utstrålning kanske kommer att vackla med åren, tänkte jag, alltså när han blir gammal och synskadan accelererar, om den nu är av den progredierande sorten. I så fall befinner han sig nu i ett tidsfönster som han säkert funderar rätt mycket på. Det måste vara svårt. Men på det stora hela är det nog okej för tillfället.

Bussen malde vidare genom tät trafik. Cityterminalen, Vasagatan, Tegelbacken. En kvinna bakom mig ringde upp någon. ”Hej. Trött. Ja.” Hon gäspade. ”Jo, jag får ju tabletter mot min halsbränna, och de innehåller magnesium”, upplyste hon om. Sen sa hon att man ju bara får ringa mellan åtta och nio, för sen är det inte privat längre, vilket fick mig att undra var hon jobbade. ”Förresten måste jag ringa Försäkringskassan”, fortsatte hon och avslutade samtalet. Utan att ringa Försäkringskassan, men kanske skulle hon göra det från jobbet. Vilket nu det kunde vara, för hon gick av vid Riddarhuset och fortsatte över bron. Norstedts, kanske. Hon skulle nog passa där, för hon verkade ha en viss motvilja mot människor som vill saker. Kan jag inte bara få sitta på min kontorsstol och ringa Försäkringskassan och dricka en kopp kaffe utan att alla jävlar ska-

Slussen. Likgiltig med fult skägg klev av. Jag hade sett honom som gammal för min inre syn och blev inte kvitt bilden. Vitt hår, runt huvud, oformlig och förvirrad i förtid. Det är bara det att han inte vet om det än, där han går in på sitt kontor med utsikt över Saltsjön.

Folkungagatan. En vandrande hjärintfarkt kliver på. Blå kavaj som stramar över axlarna, gigantisk kulmage. Vänster arm liksom bortmotad i västlig riktning av sidofläsket – och med varningssignalen handflatan bakåtriktad. Han åkte bara en hållplats. Orkade väl inte gå. Varför gå när man kan åka buss? Varför ens försöka gå ner i vikt? Inte för att livet är kört eller så, men vafan. Jag gör som jag vill – ta er i arslet!

Nå, jag gick av hållplatsen efteråt, ty jag var pissnödig och hade fått syn på ett Wayne’s Coffee. Hon som bemannade fiket bröt på något modersmål jag inte kunde identifiera, vilket fick mig att skämmas lite, för hon fick upprepa sin fråga vilken dressing jag ville ha till salladen, om jag nu alls ville ha någon till min ciabatta med pesto och getost. Och jag som stod och stampade av otålighet för att få besöka deras dass. Men jag lyckades vara jättetrevlig ändå. Sån är jag, liksom. Trevlig mot alla och en människohatare inombords. Nej, det där stämmer förstås inte. Men jag leker att jag hatar människor ibland. Egentligen älskar jag de flesta, trots, eller på grund av, deras brister och trista attityder.

Jag satt utomhus i en bekväm korgstol med blå dyna. Kaffet var okej, ciabattan som väntat. Peston var förstås ett skämt jämfört med den jag gör, men man kan inte få allt här i världen. Inte ens en tiondel. En kvinna med lång tunn, grå kappa gick förbi och låste upp sin gamla damcykel sex, sju meter bort. Hon blev tvungen att böja sig ner för att få loss bygellåset som hon fäst vid cykelställets botten, och föste ihop kappan upptill för att inte visa sin urringning. Så där reflexmässigt som så gott som alla kvinnor gör. Det var nog mig hon tänkte på, trots att jag satt långt bort och verkligen inte glodde. Men inte tar jag illa upp för sånt, kalla mig generös. Jag fattar ju att man kan vilja ha en lite urringad tröja utan att man för den skull vill ge hela världen en inblick i ROSENKULLARNAS RUNDNING som Ranelid skulle utbrista. Fast det var ju lite synd att kappan släpade i marken när hon satte sig på huk. Men kan kan inte få allt här i världen. Hon la bygellåset bredvid sin lilla väska i cykelkorgen och hojade i väg.

Fem identiska unga kvinnor gick förbi. En spökmarsch. Alla var Söderbor, alla var i olika grad hippa och/eller ”piffiga”, alla hade förstås hästsvans och alla var de på väg till något som inte kunde vänta. Det är ju så. Jobbet kan man inte missköta om man vill bo kvar i sin bostadsrätt på Bjurholmsplan. Tre jobbare i varselkläder. En i gult, de andra i grönt. Han i gult hade sina hörselkåpor uppvikta på skallen ovanför öronen, som så många har. Jag tror att det är ett slags ”alltid redo”, och en god portion stolthet. Man ser det mest på de yngre, för deras äldre kollegor har ingenting att bevisa. Det visade sig lite senare, när jag hade rest mig och var på väg på tuben i Skanstull, att de åt stekt fläsk med potatis på nån liten kvarterskrog. Lättöl därtill. Man har ju varit i farten sen sju. Mat för en karl.

Tågresan mellan Skanstull och Medborgarplatsen var en märklig upplevelse. Det var smockfullt – och helt tyst. Jag blundade och föreställde mig att jag var ensam i vagnen. Illusionen var total. Only in Sweden.

Sen tunnades det ut, förstås. Vem åker till förorten på morgonen? Inte många. En kvinna som personifierar begreppet ”fyllig sydländska” i en heteromans ögon kastade utmanande blickar omkring sig. Alltså inte utmanande som kom hit, papito, utan vafan glor’u på. Jag har aldrig riktigt fått kläm på psykologin kring det där. Att svepa nåt kring sig medan man böjer sig – check. Att se ut som en bit skulpterad marsipan insvept i två sidennäsdukar på väg till nattklubben vid Stureplan – check. Jag kan bli rätt avundsjuk på det där. Jag skulle också vilja utmana, visa lite för mycket, locka och förbjuda på samma gång, men ändå vara ett löfte om något fantastiskt i sänghalmen, och kan du matcha mig så kanske det kan bli åka av, vem vet? Men det är rätt tunnsått med män, eller för all del kvinnor, framför allt kvinnor, som betraktar mig som en pudding, ett byte, någon man vill nedlägga och marinera i körtelutsöndringar. Så jo, jag fattar båda de grejerna. Att man vill göra sig fin för sig själv, på sina villkor, och samtidigt ofta suckar lite över att behöva upprätthålla de egentligen alldeles självklara gränserna, men nu lever vi ju i ett patriarkat, etcetera, etcetera och etcetera. Eller att utmana som bara fan. Fortfarande på ens egna villkor. Men det där psykiska judogreppet Titta på mig men ge fan i att titta på mig? Ja, det märks väl att jag inte är kvinna.

En annan kvinna, mycket lång och imposant, ganska ung, med en ball stil som jag gillade. Knallrött läppstift, alldeles säkert röstar hon på Feministiskt Initiativ. Kanske går hon på burlesk ibland, och även om hon inte gör det så gillar hon själva grejen och har en väninna som är fettaktivist. Fast just nu satt hon bara på tunnelbanan och något störde henne: en tanke eller ett tankekomplex, ett problem eller flera. Hon blev lite blank i ögonen, men sånt vill man ju inte visa. Hade jag varit en gammal vänlig tant eller haft samma varma och avväpnande utstrålning som min forne terapeut hade jag kanske frågat hur det var ställt med henne. Nu hade det bara varit ett integritetsintrång. Synd. Jag anade att vi hade kommit så bra överens om vi hade lärt känna varandra.

Jaha, och sen var det Åkeshov och Ängbyplan, Islandstorget och Blackebergs jävla skamfläck till offentlig utsmyckning, Råcksta och äntligen Vällingby. För vid det här laget var det äntligen. Det som hade börjat som ren avkoppling, lyx rentav, hade gradvis blivit lite mindre avkopplande. Röksugen, pissnödig (igen!) och undrar om allt är bra där hemma och nu måste jag faktiskt gripa mig an den där översättningen, och det är ju själva fan att OnePlus reparationsservice är ett sånt makabert skämt. In i Vällingby tobak, nedför trappan till Jacobigången som numera inte är en sjungande tunnel, ty man har tagit bort den där utrustningen. Och här slår mig alltså tanken på att det kanske är bra att inte alla människor är så fantastiska och sympatiska, för man behöver ju kontraster, kalla mig Alfons Åbergs farmor som säger att ”Det är BRA att ni har tråkigt, för annars skulle man ju inte veta när nåt är roligt” - och ja, det är en banal tanke. Men jag kanske är en banal människa. Ibland är det bra med kontraster. Men när de blir för starka blir det svårt. Som när jag var ute på Eldgarnsö och nästan började gråta för att allt var så oändligt vackert och här går jag ännu en tid, men den är alltför kort. Och nu kommer jag inte på nåt mer att skriva, för det här är en ganska uttömmande beskrivning av min morgon. Det finns en rad statister som inte har blivit beskrivna här. Jag hade kunnat skriva några sidor till. Men det vet de inte. Och jag tror inte att någon i den här betraktelsen kände sig betraktad av mig. Jag hoppas det. Men min betraktelsemotor får aldrig slut på bensin.