"Den dåliga svenska sjukvården" och varför jag älskar den

Jo, folk far illa i vården. De blir felbehandlade, slussas runt till olika instanser, får aldrig samma läkare, blir snorkigt bemötta och så vidare. En del hatar den svenska vården, ofta på goda grunder, tyvärr. Visst händer det. Visst saknas resurser. Visst är systemet där vårdcentralerna får betalt per besök helt sjukt. Visst är sjuksköterskornas och uskornas löner för låga. Det finns mycket att göra.

Men jag har kanske haft tur, för jag har uteslutande positiva erfarenheter av denna utskällda svenska vårdapparat. Jag har varit med om ett fantastiskt bemötande och stor kompetens när mina barn skulle födas. Inte för att det var jag som födde dem, men ändå. Jag har fått en appendix och en skrumpen gallblåsa bortopererade - snabbt och bra och komplikationsfritt. Jag har gjort tre ljumskbråcksoperationer (efter första gången på höger sida gav sig nätet i väg på vift - sånt händer). Jag har inte behövt vänta särskilt länge efter en remiss och och operationerna har gått som en dans. Att man inte vill dansa dagen efter är en annan sak, men smärtan är överlevbar - jag har bara tagit lite paracetamol, inte några starkare grejer trots recept jag fått med hem.

Och nu kom jag just hem efter att ha fått mina hjärtrusningar botade en gång för alla. Hoppas jag, det kan hända att man måste göra om det, men det är bara fem procents risk för det.

I förra veckan var jag på Huddings sjukhus (ja, jag kallar det så) för en genomgång av min ablationsbehandling. Sjuksköterskan berättade i detalj alla steg, jag kunde ställa frågor och fick svar. Hon tog ett ekg och lite blodprover, sen fick jag prata med en läkare som gav ytterligare några detaljer. Och så i morse var jag där igen. Gick till kassan i entréhallen och anmälde mig efter att ha fått vänta i hela två minuter. Behövde inte betala en spänn, för jag har uppnått frikortsgränsen. Jag har ju varit hos husläkare och ett kardiolog och lite annat. Så i dag var det gratis. Alltihop.

Kom upp på avdelningen, fick vänta en liten stund, men sen fick jag en sängplats och ett sjukhuslinne och en infart med Ringeracetat (innehåller elktrolyter, inte bara natriumklorid). De kollade ekg och blodtryck och jag fick min instruktion. "Du har tre uppgifter här i dag. Du ska säga till om du har ont, om du är orolig och om du är kissnödig." Det var ju inte så komplicerat. "Det måste gå", sa jag. För övrigt fick jag nåt läkemedel som gör att kissnödigheten inte känns, om jag nu minns rätt. För man måste ligga stilla länge.

Jag satt och läste i min Stephen Fry-bok i en och en halv timme, sen var det dags att åka ner, och jag preppades med två Alvedon och en Stesolid. Rullad till operationsrummet, där jag fick kliva upp på en lite smalare brits. Eller operationsrum och operationsrum - det är ju ett ingrepp, inte en operation. Så kalla det labbet i stället. Tre stora monitorer på väggen, en motorstyrd bamseröntgenapparat på en båge för genomlysning av hjärtat och så en massa elektronik och jox. Läkaren kommunicerade via headset med någon som satt i rummet intill för att hjälpa till att pricka rätt. Och allt detta, vad hade det kostat mig i USA? Jag törs inte tänka tanken.

Jag kan lika gärna dra alltihop, så vet ni hur en ablation går till om ni ska göra det nån gång. Alltså: En omgång ekg-plattor, en pulsoximeter som vanligt (mäter puls och blodets syrsättning med en liten klämma på pekfingret) och blodtrycksmätare. Sen rakade de en handflatestor bit i ljumsken och steriltvättade, därefter täcktes jag av ett operationslakan med hål bara där. Läkaren satte bedövningen, och det kändes lite obehagligt, men inte så väldigt. Syrran gav mig lite smärtstillande via infarten och lite mer lugnande. Inga problem.

Jaha, sen såg jag på skärmen när sladdarna åkte in i hjärtat. Och det här kändes inte ett dyft och var inte ett dugg läskigt. Efter att allt var på plats satte de igång en hjärtrusning med lite elektricitet - allt går med elektricitet - och det kändes ju exakt som mina vanliga hjärtklappningar. Och så började de frysbehandla. Kändes inte heller. Jag somnade då och då. En gång kliade det på näsan, då kom en syrra med en pappersbit och kliade mig där - för man får inte röra en fena och inte lyfta på huvudet, det senare för att inte öka trycket vid ljumsken.

Själva ablationen gick bra. Läkaren sa att det hade gått lätt att framkalla takykardin och att det nu var fixat. Och som tur är satt det där elfelet på "rätt" ställe, vid AV-knutan. Har man lite osis (så uttryckte hon inte inte) och man måste ta bort kopplingen vid vänster kammare (tror jag, minns inte riktigt) måste man gå igenom hjärtväggen och bränna; det senare kan göra lite ont. Frysning känns inte för fem öre, och jag hade bara ont vid ett tillfälle till under själva ingreppet, men då fyllde de på med lite mer smärtstillande.

Ja, det här tog sin tid. Man måste vänta en stund och sen försöka provocera fram en hjärtgalopp för att se att behandlingen tagit skruv. Jag fick adrenalin för att hjärtat skulle banka rejält - det kändes som om jag skulle springa ifrån en björn eller så - men det höll inte på särskilt länge. Så småningom var allt klart.

En annan läkare kom och drog ut sladdarna och tryckte på ljumsken rätt hårt en lång stund. Sen tog en syrra över, hon tryckte samtidigt som hon och kollegan tog bort mitt ekg och sterildukar med mera. "Nu blir vi lite intima", sa hon - haha! För jag fick böja på knät och vinkla benet utåt när de satte på ett tryckförband: en lång rackarns klisterremsa med en hopvikt kompress på mitten - från rumpan ner på lårets insida, intill det allra heligaste. Som känns rätt prosaiskt vid såna här tillfällen, sjukhuserotik i all ära.  Hela ingreppet tog två-tre timmar - jag hade ingen järnkoll på tiden, precis, eftersom jag var lite såsig. Men det ska ta 1-3 timmar, 2 i genomsnitt.

Tillbaka till avdelningen. Ligga på rygg i två timmar (inte lyfta huvudet!), sen höjde de huvudändan och jag fick en kopp kaffe (tackade nej till sjukhusmat). En annan syrra kollade blodtryck, puls och förband tre, fyra gånger och gav mig en kissflaska. Som jag kunde kissa i - en stor sak! Men jag är ju van vid att ha varit sövd, och då är det lögn i helvete att kissa.

Två timmar till, sen fick jag resa mig och knalla runt i en halvtimme för att se om förbandet skulle läcka. Det gjorde det inte. Byta till ett mer ordinärt plåster, gå lite till, kolla igen - fortfarande ingen blödning - sen hemgång. En sista omgång ekg, puls och blodtryck och sen drog de infarten. Skönt att slippa den.

Tja, sen promenerade jag till Flemingsbergs station, köpte kanelbulle och kaffe i Pressbyrån, tog pendeln till Centralen och tuben till Vällingby. Och mådde som vanligt.

Då vet ni. Frukta icke! Det här var lätt som en plätt, om än en smula långtråkigt. Men ska man gnälla över det? Knappast. Nu slipper jag oroa mig för att få takykardi när jag står med två fulla matkassar på Coop, behöver inte ligga inkapaciterad i en timme med en puls på nånstans mellan 150 och 200. Min livskvalitet känns redan förhöjd - rejält.

Och det här kostade mig alltså inga stora summor tack vare patientförsäkringen. Ablationen är personalkrävande, jag tror att de var sju stycken som sysselsatte sig med enbart lilla mig. Apparaterna är förmodligen inte gratis heller.

Men framför allt: alla var så snälla och trevliga, humoristiska, omvårdande och omtänksamma! Och det har de varit varenda gång jag har legat på sjukhus. Eller varit på Astrid Lindgren med mina barn. Undantagslöst. Har jag haft tur som en tokig? Jag tror inte det. Jag tror att det är så här vården fungerar för det mesta, och det beror till största delen på alla fantastiska proffs som jobbar där. En del är rädda för sjukhus. Jag är precis tvärtom: jag känner mig alldeles trygg.  Så nu förstår ni kanske varför i alla fall jag älskar den svenska sjukvården.

Minskad sexlust - ett problem?

Jag läste vad Unni Drougge skrev på Twitter nyss: ”Vem, förutom läkemedelsindustrin, har bestämt att minskad sexlust är ett reellt problem? #Rosapillret”

En briljant observation! Jag är säker på att en minskad sexlust kan vara en stor lättnad, inte bara för den ”drabbade” utan även för vederbörandes partner. Men av någon anledning är det alltså så viktigt att vi ska knulla som kaniner att det satsas på forskning för att öka driften.

Det har väl med vår självbild att göra. Om man märker att man inte är lika intresserad av att pöka längre kanske det betyder att man åldras. Som om det skulle vara en nackdel. Det är det inte, annat än i ett åldersfixerat samhälle. Som vårt. Alltså är det ett problem. Hm. Men för individens psyke är det oftast en fördel, vågar jag påstå.

Sex är status. Lagom mycket sex – inte för mycket, fy! – och i en relation! - är Kittet Som Håller Samman och så vidare. Fine, men om vi köper den idén följer logiskt att ett förhållande utan sex är sämre. Visst, även äldre par knullar, men många gör det inte, kanske för att de blivit för skröpliga. Eller också har man bara lagt ner den där biten. Den ger inte så mycket nu för tiden. Skit samma, vi skippar knullandet. Betyder det att deras förhållande är dött? Skulle inte tro det. Förhållanden bygger på så mycket mer. Och förresten har väldigt många väldigt uselt sex. Tänk er år efter år av den varan... Man kan bli asexuell på kuppen.

Eller tänk er ett socialt sammanhang helt utan sexuella begär, fantasier, blickar, strategier. Vad tänker ni på då? Kyrkkaffe, kanske. Men ett slikt sammanhang måste inte vara kyskt, rekorderligt och återhållsamt. Det innebär bara att man umgås som individer, upptäcker varandras personligheter och tankar och blir stimulerad i själen om än ej i skrevet. (Man kan förstås bli uttråkad också - även utan sex.) Jag tycker inte att det låter så hemskt. Själv tycker jag att det är rätt kul med människor och befriande med relationer som inte är sexuella för fem öre. Det känns tryggt. Inga baktankar, inget värderande eller poserande. Men det är ju jag, det.

Jag minns en kort dokumentär om en kristen, medelålders trubadur som är väldigt populär i Norge (jag tror att jag översatte den). Hon sa att gubbarna får Viagra på ålderdomshemmet numera. En på dagen för att de inte ska pissa på skorna, två till natten för att de inte ska ramla ur sängen. Och det där skämtet drog hon alltså för gamlingarna. Jag älskar henne för det, och tänker att potensmedel borde användas på det sättet. Det är väl inte så jävla viktigt att kunna få bånge? Det finns faktiskt andra sätt att ha sex än det pene…förlåt, OMSLUTANDE. Och man kan leva ett prima liv utan att ständigt klä av andra med blicken, sitta framför XX-videor och göra skärmstänkare eller ligga med en rabbit i badkaret. Det är en teori jag har.

(Och jo... Det Unni skrev om gällde förstås Det Rosa Pillret som, hör och häpna, vänder sig till just kvinnor - annars hade det väl varit blått eller kanske kamouflagefärgat. Att det finns gott om goda orsaker till att kvinnor inte vill ligga är värt ett eget inlägg, men det ska inte jag skriva.)

Pratsamma tanter, det bästa som finns

Pratsam tant 1 till Pratsam tant 2 på McDonald's: "Kan du lägga ut åt mig så länge så får du pengar sen, jag måste sätta mig lite. Jag vill ha en cheeseburgare och ett glas vatten."
Pt2: "Jaha... En hamburgare med ost, en liten, och vad sa du...?"
Pt1: "En cheeseburgare. Det finns inte stora eller små, de heter bara cheeseburgare."
Pt2: "Jaså. Och dricka?"
Pt1: "Vatten. Ska jag skriva upp det åt dig?"
Pt2: "Nej, det behövs inte. Du ska alltså ha en sån där liten..."
Pt1: "Det behöver du inte säga! Det räcker om du säger 'cheeseburgare'. Jag tror att det går på tretton kronor."

Pt1 skriver ändå upp sin beställning på en lapp och ger Pt2 som går i väg.

Pt1 till pojke i yngre tonåren: "Du, kan jag få sitta här i soffan, du förstår, jag behöver ryggstöd."

Killen flyttar på sig. En mamma med två barn, kanske fyra och sex år slår sig ner en bit bort.

Pt1 till mamman: "Storebror eller lillebror?" Inget svar. "Storebror eller lillebror?" Fortfarande inget svar. Mamman förstår nog inte ens att det är hon som blir tilltalad, eller om det nu är den ena pojken.

Pt1 till ingen särskild: "Åh, vad varmt det är! Men jag ska inte klaga."

Sen gick jag därifrån. Men jag älskar den här sortens tanter. De struntar blankt i sånt som att det skulle vara "pinsamt" att inte veta vad olika hamburgare heter eller att med hög röst avhandla snart sagt vad som helst, som hälsobesvär. JA, FÖRSTÅR DU, JAG HAR HAFT SÅNA PROBLEM MED MINA HEMORROJDER, MEN SÅ VAR JAG HOS DOKTORN OCH...

Hur blir man en pratsam tant? Vilka blir det? Är tanten på utdöende? Jag hoppas att så inte är fallet. Vi behöver dem för att göra samhället lite mindre stelt och trendkänsligt-ängsligt. Länge leve dem!

Kärleksämbeten och normativitet

"Är det verkligen progressivt att vara polyamorös?" frågar sig Nöjesguidens anonyma skribent "666" i en artikel som publicerades häromdagen. Jag såg den på Twitter tack vare @swussian,Tanja Suhinina, som skrev: "Ytterligare en artikel som förklarar att POLY INTE ÄR FÖR ALLA och att MONOS KAN BLI SÅRADE AV ATT VARA MED POLYS".

Jag håller med. Det är rätt tjatigt att så många artiklar som behandlar ämnet ger en känga åt polyamorösa. Motsatsen ser man sällan, alltså artiklar om hur jobbigt det är för den som är poly att vara med en som är mono. Något som jag tycker är ännu mer beklämmande är att de båda samlevnadsformerna/preferenserna/relationsmönstren eller vad man nu vill kalla det alltid ställs mot varandra i ett försök att reda ut vilken som är "bäst".

Frank Zappa fick en gång frågan vad han tyckte om Alice Coopers musik. Hans svar: "Den är bra för folk som gillar den." Ungefär så tycker jag om relationer, och det är därför jag kallar mig relationsagnostiker i min bio på Twitter. Alla former av relationer kan vara bra för dem som gillar dem, och skit för andra. Eller för dem själva. Ingenting säger liksom att man blir lyckligare, om nu det ska vara alltings mått, av att leva på det ena eller andra viset.

Sen har vi det där med normativitet. Så länge normen är mono och inte poly eller RA eller what have you kommer den som tillhör normen inte att se normen eftersom vederbörande ser genom normen. Och det är alltid bättre att tillhöra normen, om man med bättre menar enklare. Risken är dessutom överhängande att den som tillhör normen blir normativ, vilket drabbar de ickenormativa.

Det finns motnormer. Jag har skrivit om det förut, att det till exempel finns en bögnorm enligt vilken bisexuella män eller heterodefinierade män som har sex med andra heterodefinierade män, eller transpersoner som identifierar sig som homosexuella ses över axeln. Det är förståeligt att den här sortens normer uppstår, rentav oundvikligt. Men kul är det inte. Och på samma vis finns det förstås, åtminstone i vissa kretsar, en polynorm, och den är den 666 vänder sig mot och inte kan identifiera sig med. Men det innebär inte att alla polyamorösa är så som 666 utmålar dem.

Kan vi inte bara släppa det där tuggbenet, att det är bättre att vara A än B och vice versa? Och med bättre menar jag just nu hälsobringande, inte enklare. För den som är poly är det bättre att vara poly och förmodligen att vara med andra som också är det. För den som är mono ger det större sinnesfrid att vara med sin like. Vissa gillar Paradise Hotel. Jag kallar det Hetero Hell. Men jag måste ju inte titta.

Nej, det intressanta med inlägget i Nöjesguiden är för mig texten den länkar till, Clementine Morrigans Love is a limited resource - on trauma and queer utopias som får tjäna som bokstöd för Nöjesguiden-inlägget. Morrigan hävdar att kärleken verkligen är en begränsad resurs och bashar polyvärlden för tanken att den inte är det, eller snarare polynormativiteten. Så långt inget nytt. Men här kommer det viktiga:

I read online today that love is a feeling. I have to disagree. I have to say that for me, learning that love is not a feeling was a hard earned lesson. As a child who was never given an xample of real, safe love, I became an adult having no idea what love is. A culture that convinces me love is something I ‘fall into’, something that happens, something I feel, and my starving, deprived, hungry heart, make a dangerous combination. It has taken me so long to realize that the person who put his knee on my chest and wouldn’t let me breathe, who oscillated between best friend and abuser, who blamed his rage and violence on his unbelievable love for me, did not love me.

Kärlek är ett verb, ett arbete, rentav ett ämbete, verkar Morrigan mena. Och det låter ju bra. Att "kärlek och övergrepp inte kan samexistera" eller att "utan rättvisa kan ingen kärlek finnas" (båda citat av bell hooks) känns rätt självklart. Visst är det motbjudande när A bedyrar B sin kärlek och sen beter sig som ett as. Det devalverar utsagan, liksom. Men det innebär ju inte per automatik att den är genomfalsk. Man kan både älska och hata en person om vartannat, precis som man kan älska att bo i hyresrätt men hata den höga hyran. Hupp, det kanske var att förringa problemet. Men ni förstår nog vad jag menar. Så det är samma sak här, menar jag: kärlek kan vara en känsla men också en gärning. Är de parhästar? Skitbra. Men kärlek som renodlat ämbete? Nej tack. Kärlek som enbart rosenröd känsla? Nej tack.

Återigen: normativiteten. Det finns en massa föreställningar om vad kärlek är och vad kärlek ska vara, Riktig Kärlek ™. Kärleken är blind, kärlek vid första ögonkastet, den omöjliga kärleken, den trygga kärleken, den ordlösa kärleken, kärleken som inte ser till sitt och så vidare. "Hur mycket skulle du offra för den du älskar?" Rätt svar: "Allt. Livet, om det skulle vara så." Mja. Jag tycker att man ska offra sig själv med måtta om man nu inte diggar att vara en dörrmatta. Jag avstår från att försöka hitta någon heltäckande och giltig definition. Ibland är kärlek si, ibland så. Den kan vara irrationell och den kan vara rationell, målinriktad, instrumentell. Eller ett sammelsurium av vaga känslor och reptilhjärnereaktioner. 

Så jag föreslår att vi fimpar den diskussionen, precis som vi fimpar diskussionen om vilken relationsform som är den bästa. Man gör väl så gott man kan, tänker jag.

Jag minns inte alla mina kvinnor eller varför de brukade ta på mig

I gränslandet mellan vakenhet och sömn, sömn och vakenhet, dök de upp, en efter en, alla de där kvinnorna som jag trodde var så betydelsefulla för mig. Men sett i backspegeln tycker jag mest att det var ett famlande efter nånting som jag inte ens nu kan definiera. Bekräftelse, kanske. Lite värme, sex och någon pervers form av romantik som inte var det men som i min dimmiga syn föreföll likna det.

Alla och alla, förresten - jag minns bara en liten del, därav titeln på blogginlägget. Viktigare än så var de visst inte. Jag hade säkert kunnat skippa de flesta utan problem men nehej, då. Jag skulle prompt hoppa från famn till famn i jakt på det stora Något. Och var det inte Något så var det väl vad som helst som fick mig att känna mig levande. Jag tror att det är det: jag ville känna mig levande. Ack, detta självbedrägeri. Jag utmålade dem som så viktiga när jag nu inte bara ville knulla. Viktiga? Re-he-he-heally? I så fall hade de nog varit färre, förhållandena hade varat längre.

Jag misstänker att jag inte bara inbillade mig att jag kände ditten och datten, jag sa det också, det vill säga narrades. Nu kan man ju tycka att den som inte vet att den ljuger heller inte gör det, men det är en tröst för tigerhjärtan. Hyckleri är vad det var. Åtskilliga kärleksbedyranden halkade ut mellan mina läppar av bara farten, Ibland var det för att nån sa att hon älskade mig, och det här har jag bestämt skrivit om förut, men jag har aldrig kunnat låta bli att återgälda det där "Jag älskar dig". Det vore ju pinsamt och dessutom taskigt.
"Jag älskar dig så!"
"Jaha, tackar, men själv känner jag inget särskilt. Fast det är ju trevligt att vara med dig."
Vilken märklig inställning, alltså att hyckla så där på grund av dåligt samvete. Ännu mer falskhet, om det nu inte vore så att det där "jag älskar dig" är en form av självuppfyllande profetia. Inte så att jag har börjat älska någon på riktigt bara för att jag har yttrat orden, men jag har åtminstone lyckats...inte lura mig själv, för det kan man inte. Men nåt åt det hållet. Gilla läget. Man kan stoppa fetvadd i öronen, efter bästa förmåga ignorera den där lilla rösten som säger åt en att get the hell out of Kansas. (Det var värst så mycket engelska jag slänger mig med. Tur att jag är så bra på att uttrycka mig att ingen kan misstänka att jag drar till med sånt för att min vokabulär tryter. Tur också att jag är översättare, för mer av samma konfekt.)

Hur som helst, om jag hade kunnat säga till mitt femtonåriga jag att Gosse, du kommer att knulla med tjejer i parti och minut, vänta bara. Så hade han inte trott mig, för han var övertygad om att han aldrig någonsin i hela sitt jävla liv skulle få göra det där som alla andra skröt med att de hade gjort även om det mesta säkert var bara skryt.  Hade jag dessutom sagt att Gosse, du kommer att ha sex med en skrälldus män också, så hade han nog bara sett ut som ett frågetecken. Han var nämligen inne på det där med TJEJER för att alla andra var det, även om han understundom hade fantiserat om annat. Sen han knappt var könsmogen. Eller ännu tidigare.

En del tycker att kvantiteten är viktig och statusbemängd. "Hur många har du legat med?" Jag har själv roat mig med att räkna efter, men mest i förundran över att det blivit så många. Och som sagt, jag hade lugnt kunnat hoppa över nio tiondelar - minst. Fåfängligheters fåfänglighet, etcetera. När det gäller alla karlar handlar det snarare om procenträkning. Behåll två-tre, fimpa resten. Ajöken! Mest sexualobjekt, med några lysande undantag. Inget att grubbla över. Med vissa undantag.

När jag tänker så här och försöker minnas alla de där kvinnorna undrar jag ibland vad de tänker om mig i dag om de mot förmodan skulle tänka på mig. Det vore kul att veta. Eller inte. Förmodligen inte. Fast jag hoppas ju att några kan minnas mig med viss värme. Lite bra var jag väl ändå? Snälla? Även om jag var en omogen och självcentrerad idiot skrämmande långt upp i åren. Det finns väl just inget som säger att jag inte är det fortfarande, förresten. Men jag tror att jag har bättrat mig något. Och jag har ju inte gått fram som en slåttermaskin och lämnat stickor och strån bakom mig - det är snarare jag som har körts genom en Massey Ferguson 1424 Super Combine (hittar på namn) (det här är min blogg) (googla kan du göra till din egen).  I alla fall ibland. Jag har varit en dörrmatta av guds nåde understundom. Inte för att det skulle vara bättre eller ge mig nåt slags frikort, men bara för balansens skull. Så ni vet.

Och naturligtvis är det dumt att tänka så här alls. Som om de inte hade nåt att säga till om eller ta ställning till, som om de saknade aktörskap. De valde mig lika mycket som jag valde dem, och de hade väl sina sinnessvaga skäl precis som jag. Så det är en fåfäng ringdans från båda håll, en regndans i förhoppning om att Något. Ibland har de älskat mig, åtminstone sa de att de gjorde det. Men jag ville bara säga att när jag ser tillbaka på det här så minns jag inte mycket, vilket får mig att tänka att det var betydelselöst. Men det kanske bara är en efterhandskonstruktion, jag vet faktiskt inte. Något facit gives icke, och mitt episodminne är legendariskt uselt. Jag minns ju inte ens min mors begravning, inte en sekund, så hur ska jag kunna minnas XX 1988 eller YY och ZZ 1989? Årtalen är gripna ur luften; jag har verkligen ingen aning om vad jag gjorde då. Eller i femte klass eller när jag var 21 eller 36. Jag får säga som Hasse Alfredsson: "Jag har beviljats amnesi."

Det var bara det. Men jag behövde skriva av mig lite, och det är roligt att skapa ett inlägg i denna annars tämligen stendöda blogg.

Kåta pussar

/Leffe

(har jag ibland tänkt att jag skulle underteckna samtliga mina mejl med, men det har inte blivit av)