Vad är lycka? Tja, det som gör oss lyckliga, är väl vår normala reaktion på frågan. Mannen som på hösten njuter av druvor och på våren, när det inte är säsong, tänker på dem, säger att han älskar druvor, säger John Locke (citerad i Ahmed). Men denna kärlek är "bara" att de inger honom välbehag. Det som inger oss välbehag gör oss lyckliga, säger vi. Och det som inger obehag gör oss olyckliga. Vi förlägger alltså begreppen lycka och olycka i objekt runtomkring oss.
Jeremy Bentham beskriver välbehag som "intressanta perceptioner" och utvecklar det så här: "By the bent of a man's inclinations may be understood the propensity he has to expect pleasure and pain from certain objects, rather than from others." Han menar alltså att vi har "böjelser" som får oss att välja/välja bort vissa saker beroende på om vi förväntar oss välbehag eller obehag från dem. Sara Ahmed förklarar:
If pleasure is how we turn toward certain things, then pleasure is always bent. Pleasure for Bentham is a bodily orientation that reveals a social orientation, a tendency to have a certain tendency. The importance of thinking about happiness as contiguous with pleasure sensations is that it allows us to keep our attention on the bodily dimension of happiness.Är jag lycklig, och i så fall varför? Just nu när jag sitter med barnen omkring mig och läser en fantastisk bok är jag lycklig. Men man kan ju definiera om det i termer av välbehag/obehag. Jag är omgiven av objekt som inger mig välbehag och vill ha dem nära mig. Och lägg märke till den senare delen av resonemanget: jag vill ha dem nära mig. Jag sitter inte bara och registrerar, utan väljer att så att säga integrera dem i min omedelbara horisont. Vårt medvetande, säger fenomenologerna, är intentionellt: det sträcker sig efter föremålet för vår perception. Vi är kroppsliga varelser, och inte bara det, kroppen är vårt perspektiv på världen. Nu är jag ungefär lika mycket fenomenolog som en Harlekinroman är Dostojevskij, men ni hajar. Kropp och medvetande går inte att särskilja. Det är ett kropp-medvetande som utgör en omedelbar horisont.
Det som å andra sidan väcker obehag vill vi skjuta ifrån oss. Vi vill inte kännas vid det, vidröra det, se det, smaka det, höra det, känna lukten av det. Det får inte ingå i den där lilla personliga bubblan som vi vandrar omkring med, skulle man kunna säga lite slarvigare. Det gör oss olyckliga. Men det innebär förstås inte att det försvinner. Döden, till exempel, finns alltid där, kanske vid horisonten, men ändå. Och ju äldre vi blir desto fler plågsamma erfarenheter samlar vi på oss. Vi har kanske upplevt att människor i vår närhet har dött. Det som vi älskade, det vi ville ha nära oss såväl fysiskt som psykiskt, finns inte längre där. Men som de vuxna människor vi är kan vi ändå resonera kring den här förlusten - när den omedelbara smärtan har börjat avklinga.
Det är paradoxalt. Ju längre tiden går, desto tydligare blir våra "böjelser". Vi väljer bort det obehagliga, plågsamma som känns ända in i kroppen. Samtidigt blir vi alltmer medvetna om hur lätt det som inger oss obehag kan tränga sig på oss. Överhövding Lambreaux i tv-serien "Treme" skjuter ifrån sig tallriken. "Ingenting smakar gott längre. Jag har metallsmak i munnen." Han är på väg mot horisonten, mot en död som rycker allt närmare, och det som ingett honom välbehag gör det inte längre, för hans kropp har förändrats.
Barnen sitter och spelar Minecraft på varsin mobil (bland annat min, som jag snart ska få tillbaka i kladdigt skick). Det är en fantastisk värld, men den innehåller också otäcka element som Creepers, Endermans och Spiders som man måste akta sig för. Plötsligt blir de två minsta rädda och ledsna: det vimlar av Creepers här! Storasyster tröstar och försvarar dem och till slut kan de andas ut. Men engagemanget är totalt, även för henne. "Era jävla skitstövlar - varför?!" Det som är så slående är hur nära obehaget kommer dem. Visst, även jag kan bli engagerad av ett spel eller en film eller en bok, men jag har den vuxnes dubbla perspektiv, så jag kan träda in och ut ur fiktionen. Men för barnen finns inte den gränsen.
Å andra sidan är barnets horisont diffus. Finns döden, kan du eller jag dö? Jo, det vet jag ju. Men döden är inte närvarande, för min horisont är den omedelbar horisonten, mitt perspektiv är kroppens. Världen är mindre men också mer omedelbar. Vad som inget behag och obehag är inte hugget i sten, för det är en läroprocess där jag inte har hunnit särskilt långt jämfört med mina föräldrars.
Och allt det där ser vi vuxna. Vi tröstar våra ledsna barn genom att hålla dem nära oss. Sen förklarar vi att smärtan är tillfällig, varför den uppstår, när och hur den kan avklinga. Och när de drömt en mardröm försöker vi återföra dem till verkligheten. "Pappa är här. Du ligger i din säng och är alldeles trygg. Ingenting dumt kan hända." Fast vi vet ju att allt möjligt kan hända. De kan bli sjuka och dö, till exempel. De kommer med säkerhet att utsättas för mängder av smärta som vi inte kan skydda dem mot eller förklara bort. Men vi kan hjälpa dem att bearbeta den, i bästa fall.
Teven stod på med ännu ett idiotiskt och skrikande barnprogram. Till slut stängde jag av den. Förpassade den till horisonten, från min syn och hörsel. Men barnen sitter kvar och spelar, och nu är de glada. "Jag vill göra en till våning, Hilda, är det okej?" Ja, det är okej. De bygger tillsammans. En annan verklighet. Och det gör ju jag med. Jag bygger upp en hel världsbild utifrån min kropps perspektiv, och den blir både alltmer förenklad och alltmer komplicerad allteftersom tiden går. Den blir mindre och större. Den blir stabilare och mer bräcklig. Obehagets horisont rycker allt närmare, men än så länge har jag barnen nära mig.
