Ond ton

Få begrepp har väl blivit så grundligt avhånade på Twitter som "god ton". Jag skrev själv ett inlägg om begreppet för nåt år sen, men raderade det så småningom eftersom jag inte orkade med skitstormen det orsakade. Det var måhända fegt av mig, eller i alla fall bekvämt, men symtomatiskt för hur jag och andra ibland hukar inför aggressiva påhopp. Men nu gör jag ett nytt försök, fast genom att angripa problemet från det andra hållet. Jag vill alltså skriva om ond ton. Så vad är det för djur?

"Om Gud är död är allting tillåtet", låter Dostojevskij sin storinkvisitor säga. Nej, säger Simone de Beauvoir i "För en tvetydighetens moral". Om Gud är död är vi helt och hållet ansvariga för vårt handlande. Problemet är snarare om vi utan Gud kan hitta ett "vi", kan skapa allmängiltiga regler för vårt handlande. Det kan vi, säger hon, men om nu Gud är död är även Djävulen det - alltså måste vi på samma sätt definiera vad ondska är. Ondskan, menar hon, består i att förneka andra deras frihet, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi är fria att forma en etik, men den måste bygga på att även andra är fria. Jag kan aldrig vara fri om jag inte låter andra vara fria.

Nu menar inte de Beauvoir att vi bara "har" frihet, "är" fria. Vi kan bara vara det som vuxna, för barnet är ju i maktens våld och måste frigöra sig under sin ungdomstid. Friheten vi gradvis tillkämpar oss kan kännas tung att bära, men vi får inte fly tillbaka till barnets värld. Vi får förstås inte heller betrakta andra som barn. Men ingen kan anklaga oss för att förneka vår frihet-vårt ansvar om vi är förtryckta och exploaterade. Med vuxenheten, med insikten om att Gud är död, följer inte bara frihet utan ansvar, för oss själva och andra. Friheten är alltså performativ, ett verb snarare än ett substantiv eller adjektiv.

Så vem har dött på Twitter och andra sociala medier? Inte Gud. Men föreställningar om God ton och en gemensam syn på hur man för dialog spritter inte precis av liv. Det är förstås bra att avliva nattståndna utopier om ett gemensamt, färdigknådat mål - i de Beauvoirs fall exemplifierat av det klasslösa samhället eller "mänskligheten". För såna utopier söver oss: nu behöver vi ju bara se till att utopin uppnås, och ändamålet får helga medlen. När vi i själva verket måste ta ställning här och nu, som enskilda personer i relation till andra. Ett framtida mål får aldrig kollidera med vår och våra medmänniskors situation i dag. Vi måste se, verkligen se, vår existens i vitögat och erkänna vårt medvetandes, vår intentionalitets, brister. Vi kan aldrig till fullo skapa mening i världen och inte heller påtvinga den en mening. Vi måste erkänna våra begränsningar och att framtiden står skriven i stjärnorna. Men detta är alltså raka motsatsen till "allt går". Det är en frihet som innebär ett tvång, som fordrar en etik.

Nu släpper jag de Beauvoir ett tag. Det finns massor mer att säga om vad tvetydighet innebär, till exempel för kvinnan i ett heterosexuellt förhållande eller för den Andra. Men läs min lilla utläggning ovan som en illustration av samtalsklimatet i våra sociala medier. Att vissa tycker att Gud är död och att allt går för sig behöver man bara läsa ett kommentarsfält för att inse. Rusiga av anonymiteten sprider näthatarna sitt gift. De tycker sig ha genomskådat "det politiskt korrekta" (Gud), men till skillnad från Storinkvisitorn saknar de reell makt. Dock kan de gemensamt injaga skräck i misshagliga personer. De är som femtonåriga nihilister som äntligen har kastat av sig maktens ok och säger det "man inte får säga i det här samhället". Det är en omogen världsbild hos någon som ännu inte riktigt vet vem den ska liera sig med. Men allt som krävs är en Sverigedemokrat eller nazist som kan erbjuda en alternativ utopi, t.ex. ett vitt Sverige, för att den näthatande ynglingen ska börja marschera under den bruna fanan. Känna att han har hittat sin familj. Att ändamålet helgar medlen.

Det som känns jobbigt just nu på Twitter är inte att konsensus ifrågasätts. Twitter har de senaste två-tre åren blivit allt mer diversifierat och därmed rikare. Röster som tidigare aldrig hörts har i dag en kanal till det offentliga samtalet. Det blir mer bråk, visst. Tårtkalaset avbryts av att Femen kutar in med slagord målade på brösten, liksom. Men det är helt okej, och inte bara det; det är lärorikt. Nej, det jobbiga är att vissa personer och grupper faktiskt påminner om näthatarna i sin attityd. Det känns som samma sorts rus, fast med andra förtecken. Fuck begrepp som "debatt" eller "god ton"! Vi ställer inte upp på era villkor! Jo, jag kan förstå känslan. Själv är jag hjärtligt trött på att undervisa de heteronormativa och jag är trött på att "bli accepterad". We're here, we're queer - get used to it, ni vet. Så visst, jag kan tycka att queerteori har stora brister, men själva tanken att ifrågasätta det förgivettagna är väldigt bra.

Men om nu normen/konsensustanken/God ton är död måste vi ändå försöka skapa ett sätt att kommunicera. Jag vet inte exakt vilket samhälle jag vill ha. Men jag vet att jag inte kan skapa det ensam, och därför behövs allianser. Jag har blivit grymt besviken på Familjen ibland, på cisnormativa, misogyna bögar. Men jag umgås ändå hellre med bögar än med heteromän. Allianser. Tillfälliga allianser. Låter inte det bra? Jag tycker det. Men då måste vi se till att det talutrymme vi tar oss inte inkräktar på andras. Min frihet är också din frihet. Vill du inte ge mig den tänker jag bråka. Men så länge våra syften och mål - här och nu och i en oviss framtid - någorlunda sammanfaller kommer jag inte att stöta bort dig, kalla dig barnslig, ovetande, förtryckande eller normativ. Jag föredrar att själv föra min talan som bisexuell, men jag välkomnar heteropersoner som Mona Sahlin eller Barbro Westerholm som allierade. Vi kommer inte att kunna enas om allt, men jag tänker inte shanghaja en fråga och springa i väg med den bara för att jag har tolkningsföreträdet.

Därför blir jag så bedrövad när jag ser hur vissa personer som jag vet har ett långt och starkt engagemang och stor kunnighet i sina frågor utmålas som nåt slags onkeltommare om de gör minsta "felsteg". Jag blir bedrövad när jag ser folk slå knut på sig själva för att inte misshaga. Jag blir förbannad på dem som skapar rädsla med sin aggressiva retorik och sen retirerar från samtalet eller, förlåt, "debatten". Ifrågasätt gärna det som sällan eller aldrig ifrågasätts, hörni. Måla gärna upp utopier. De behövs som diskussionsunderlag, som möjliga färdplaner, för att visa upp en verklighet vi ännu inte bebor. Men låt inte ändamålen helga medlen. Ta er inte friheter ni inte unnar andra. Och daska inte till en utsträckt hand från andra sidan skyttegraven - eller från möjliga allierade, är mitt råd. Ni är väl inga nihilister? Bra, jag tänkte väl det.