Huvudpersonen Dexter Gordon är känslostörd. Ja, han beskriver sig själv som i total avsaknad av känslor. Men för att upprätthålla ett sken av normalitet - det är ju alltid bra när man är seriemördare som ni och jag - har han ett förhållande med en kvinna, Rita. Det fina med henne är att hon också är störd. Inte så att hon saknar känslor, men hon vill inte knulla. Hon har blivit våldtagen och misshandlad i sitt äktenskap med en missbrukare, nämligen. Det här passar Dexter perfekt.
Så här har vi dem: två personer som inte kan göra maskulinitet respektive femininitet eftersom de inte kan göra den heterosexuella sexualakten. Han är smått fånig i sin tafatthet, låter oss seriens skapare förstå: han är ju bara intresserad av sällskap. Om hon kysser honom eller vill gosa ser han osäker ut - varför han nu skulle göra det om han saknar känslor, men låt gå. Ändå vet vi ju vad han förmår när hon inte är med. Mörda och stycka. Något mer manligt kodat är svårt att föreställa sig. Blodet, jakten, muskeln, makten. Det är ingen slump att män äter mycket kött än kvinnor.
Men Rita är inte "fånig" eller tafatt; hon är hämmad, förstörd, ofullständig. Hon vill så gärna, men kan inte. Hon tar sexuella initiativ men hejdar sig och ber sen om ursäkt. Hon är ingen riktig kvinna, bara en prydlig och mycket konventionell mamma. Stackarn. Hennes jobb är ointressant och skildras bara i förbifarten. Hennes identitet är mer präglad av den ofullständiga heterosexuella paletten än hans. Att hon är totalt ovetande om vilket monster han är gör henne inte mer fullödig i våra ögon, även om man kanske kan tycka synd om henne.
Men det tar sig så småningom. En kväll suger hon av honom och han blundar, smått generad, men börjar motvilligt njuta. Nån dag senare försöker han gå south of the border, men kammar förstås noll med denna sippa brud. Han är för okänslig. Hon är för trasig. Jädrar.
Trots en minst sagt trevande början får de dock mot alla odds ett sexualliv så småningom. Och hur visar man det? Jo, med de sedvanliga tablåerna: kläder slits av, munnar möts, händer (hans) greppar bröst (hennes) och så vidare. Det är bråttom, ty det är så angeläget, ty det är så kättja är säger Hollywooddramaturgin. Att bara låta kameran rulla funkarnte. Det tar väl för lång tid och blir för odramatiskt.
Okej, det är väl inte så mycket att orda om. Inte blir jag kåt, precis. Snarare trött. Det känns ack så konventionellt. Det är det gamla vanliga med bara bröst men noll snopp i bild. Men nu kommer det intressanta, för manusteamet har bestämt sig för att skildra sexualitet även på kvinnans villkor. Alltså är det inte enbart missionären med mannen överst, utan ridande kvinnor och män på rygg, i alla fall då och då. Än sen, då? tänker den kritiska läsaren nu. Det är ju så det ser ut ibland. Jo, men det är ju ingen slump. Seriens skapare vill att vi ska tänka och känna nåt. Ingenting i en sån sån här dyr produktion sker av en slump. Det finns ett budskap.
Ta Dexters syrra, till exempel: Debra, den präktiga men osäkra och ständigt frustrerade. Hon som dels söker kontakt med sin nollställda bror, hon som är normal på gränsen till stinknormal. Debra är som vi, hon är en motpol till seriemördaren, hon är duktig men naiv. Vi ska heja på henne i hennes försök att göra karriär inom polisen. (Dexter jobbar på samma avdelning, men han är inte polis utan expert på blodstänksanalys.) Deb vill ta för sig av livet men hamnar ofta fel. Hon blir till exempel ihop med en annan seriemördare och är på vippen att bli hans nästa offer. Himla osis, men hon reser sig och går vidare, lätt stukad men ändå. Och nästa tjomme hon dejtar är inte alls en sån där Mörk Man - han är barnboksförfattare. Så nu är det dags för lite kvinnligt aktörskap.
Första gången det ska bli åka av tar Deb fram sina handklovar och sätter fast hans ena arm i sänggaveln (himla flax att de alltid finns där när de behövs). "Oj, du gillar hårda tag", säger han. Men nä, det beror bara på att mitt förra ligg försökte döda mig, svarar hon. Ändå rider hon honom, och några avsnitt senare rider även Lila, en blek och brittisk femme fatale, Dexter. Ja, till och med den hämmade Rita har nu tagit fan i hågen och knullar Dex. Jajamän, här har vi moderna kvinnor som vet vad de vill.
Budskap, alltså: Kvinnor kan. Även konventionella kvinnor som Rita kan. Även lite naiva kvinnor som Deb kan. Och vojne, en psykopatbrud som Lila kan sannerligen. De kan få männen på fall, och de gör det med sin attraktionskraft som vapen. Knullet är en könskamp och Kan-Kvinnorna går inte lottlösa ur striden. Det kan man ju tycka är okej. Men problemet är att de tydligen måste göra det med samma vapen som männen (minus kuken). De knullar som män och männen faller som furor. För om en kvinna vill ta för sig säger en man aldrig nej. Män är ju styrda av sin sexualitet - som t.ex. Angel, en stereotyp latinoman som har vänstrat sig ur ett äktenskap med en stereotyp latinokvinna. Så går det, hörni. Och om han ändå är en reko kille, så tänker han med snorren och är lite naiv, som Rita och Deb. Alltså suktar han efter Lila och beter sig som en fåne. Han gör vad som helst för att få henne, som att måla om hennes lägenhet. Sen får han sin belöning i form av ett knull. Efteråt tar hon lite Rohypnol, blir utslagen och får åka pling-plongtaxi till sjukhuset.
CUT TO: Angel blir anklagad för våldtäkt. Lila ville bara komma åt Dex som var på väg att lämna henne.
Som kontrast har vi sen Masuka, kriminalteknikern. (I tv-serier har man alltid all spetskompetens samlad på samma ställe. Inget statligt kriminaltekniskt laboratorium här, inte - kalla det Lex CSI.) Masuka vill också knulla och pratar jämt om det, kommer med ständiga sexuella anspelningar. Men han är ju asiat, och då vet vi. Asiatiska mäns sexualitet är larvig och undermålig, så det blir ingen sänghalm där. Dessutom är han ju kort, alltså kan vi flabba åt honom på vår rasistiska vis. I förhållande till honom är Deb i permanent överläge. Ja, alla kvinnor är i överläge till honom, även kvinnliga chefer vars makt alltid är relativ i tv-rutan. Skönt, för nu kan vi förstärka intrycket av det kvinnliga aktörskapet ytterligare.
Kommen så här långt börjar jag nästan ifrågasätta mina egen analys. Det är så skickligt gjort att man inte kan låta bli att ryckas med. Man vill veta hur det går, vill köpa premisserna och blunda för de unkna stereotyperna, ungefär som i "Orange is the New Black". Men jag vill säga lite mer om förljugenheten i den här serien innan jag slutar. Sen ska jag se nästa avsnitt.
Alltså: Det är inte fel att visa starka kvinnor eller sexualitet på kvinnors villkor. Felet är att det inte är en självklarhet att kvinnor är lika starka om män. Det är ungefär som män som säger: "Jag gillar starka kvinnor." Utgångspunkten är alltid den vite, heterosexuelle, starke mannen. Det är heller inte fel att ha en tv-serie där det förekommer icke-vita. Felet är att de vita är normen och de icke-vita är tillbehör, färgklickar, ungefär som den homosexuelle mannen är en maskot på kontoret, någon som de heterosexuella kvinnorna kan frottera sig med för att visa upp sin fördomsfrihet. Maktordningarna är konstanta, vare sig det gäller genus, klass eller "ras". Allt det andra är smink. Serieskaparna vill inte på allvar ändra på våra stereotypa bilder, de försöker bara måla över dem. Visst vore det befriande om personer i en tv-serie bara råkade vara homosexuella eller bruna eller så, utan att man gjorde ett sånt nummer av det? Men så är det sällan eller aldrig. Nej, asiaten eller flatan eller latinon ska med, alla ska med, för att visa vilken mångfasetterad värld vi lever i. Och då kan ju fler känna igen sig. Som kvinnor som vill knulla.
Och här får jag modifiera det jag skrivit ovan. Inte sjutton är allt så genomtänkt bara för att det är en påkostad produktion och ett snillrikt och hårt arbetande manusteam som ligger bakom. Dexters upphovsmän gör precis som alla vi andra: de och vi skapar genus och rasifierar - varje dag. De starka kvinnorna är bara på låtsas. Deras sexualitet är en återspegling av mannens, precis som Masuka återspeglar Dexters vithetsprivilegier. Att vända på de rådande maktordningarna bekräftar bara de rådande maktordningarna. För tänk på hur serien hade kunnat se ut. Dexter hade kunnat vara en man med asiatiskt påbrå. Eller en kvinna. Eller en kvinna med asiatiskt påbrå. Lila hade kunnat vara en man. Angel hade kunnat heta så men inte haft hawaiiskjortan och lilla hatten och snoppen i förarsätet. Knullen hade kunnat skildra en man som blir penetrerad och njuter. Och min näsa hade kunnat räcka runt jorden.
Luce Irigiray talade om fallogocentrismen, en världsbild där mannens perspektiv genomsyrar allt, bland annat språket. Kuken, fallos, är alltings utgångspunkt, och därmed blir det omöjligt att skildra en sexualitet i en tv-serie på något annat sätt. Nå, just så sa hon inte, men hon sa ungefär så här (jag citerar från ett annat inlägg):
Det är enbart under mannens herravälde som kvinnan, vars sexualitet ”i själva verket är plural”, reduceras till ”ett substitut för den lille pojkens hand” i en penisfixerad kultur.Nu kan man tycka vad man vill om fransk radikalfeminism eller om en dikotom könsuppfattning där vi automatiskt associerar kukar med män och fittor med kvinnor. Man kan tycka att begreppet penetration bör ersättas av "omslutande sex". Man kan tycka att det inte finns något som säger att aktiv och passiv i sexuella sammanhang har ett vitten med aktörskap att göra. Men den begärets geografi som skildras i "Dexter" är fanimej platt som en pannkaka.
Mot detta ställer Irigaray ”en annan ekonomi” som ”undergräver begärets mål-objekt … och kullkastar troheten mot endast en diskurs”. Det finns en annan ”begärets geografi [som] är mycket mer diversifierad”.
Man kan också säga som Audre Lorde: "The master's tools will never dismantle the master's house". Så länge man knullar i herrens hus gör man det på herrens villkor, och den dag en amerikansk tv-serie ger oss en bra bild av sexualitet, genus, ras och andra maktordningar är den dag då vi hör ett nöffande ovanför oss. Vad är det som flyger där? En gris.
(Det här är mitt lilla bidrag till Veckans bloggutmaning.)
