Några tankar om intersektionell analys, aktörskap och solidaritet

Många talar om intersektionell analys i våra sociala medier nuförtiden, ett tiotal år efter att begreppet började användas inom den akademiska feminismen i Sverige. Detta nymornade intresse för studiet av olika maktordningar gläder mig, även om jag och många andra ser teoretiska svårigheter med en sån analys. Jag har skrivit om dem förut, bl.a. i Om intersektionalitet är svaret, vad är frågan?

I dag verkar genusvetare och andra feminister mer engagerade av frågan om embodiment, och teoretiker som Rosi Braidotti är i ropet. (Om det nu inte är så att diskussionens fokus redan har flyttats någon annanstans och det bara är jag som inte har hängt med.) Men ändå: intersektionalitet som började kännas smått ute i akademin för några år sen har fått en renässans, åtminstone på Twitter. Förklaringen är nog att det forumet, som bara för tre-fyra år sen var ett gyllene getto för vita mediemänniskor, i dag befolkas av mängder av unga, arga och icke-vita debattörer som inte har det sociala kapital som ger tillgång till ledar- och kultursidor. Vissa tycker att det här är jobbigt, att "tonen har blivit för hård". Jag tycker att det är härligt. En lödkolv i arslet kan behövas för att få vissa att vakna ur sin ideologiska paltkoma.

Men jag ser några problem med vurmen för intersektionalitet. Ett är att de teoretiska problemen, som givetvis får praktiska konsekvenser, sopas under mattan. Som om alla vore överens om hur analysen bör bedrivas. Men det som göms i snö etc. Risken är att de allianser man formar utifrån en för sån grund intersektionell analys blir bräckliga. Om man nu alls bryr sig om några allianser, mer om det senare.

Ett annat problem är att arbetet med att synliggöra assymmetriska begreppspar som vit-icke vit, man-kvinna, heterosexuell, icke-heterosexuell etc. riskerar att utlösa identitetspolitiskt käbbel i stället för att förena över gränserna. Vi ser redan strider som handlar om tolkningsföreträde, där vissa aktörer i kraftfulla ordalag betackar sig för att "bli analyserade". Reaktionen är förståelig, och självrannsakan är av nöden - och här visar ju den ena sidan av intersektionell analys sin styrka, den som handlar om ur vilket perspektiv, ur vems perspektiv, man engagerar sig.

Men risken är att man blir så självutplånande och botfärdig att man inte törs tala om solidaritet eller analys utanför den egna lilla gruppen. Det är också det här exempelvis Johan Hilton har skjutit in sig på och fått på pälsen för, se en sammanfattning här. Kritiken mot identitetspolitik, intersektionalitet eller queerteori är inte heller precis ny, men den är fortfarande skadlig. Journalister som Lena Andersson och andra som yrar om längtan till minoriteten bör helst inte ges ännu mer vatten på sin kvarn, tycker jag. Därför måste den som förespråkar intersektionella analyser försöka se skogen, inte bara träden, se hur olika maktordningar samverkar. Inte för att kampen för rättvisa är avhängig ledar- eller kulturskribenter. Utan för att den är svår nog utan att vi ska behöva öda en massa tid åt genmälen på det att den Breda Allmänheten inte bara må fnysa åt oss.

Den tredje risken jag ser med ett alltför ensidigt fokus på strukturell maktanalys i allmänhet och intersektionalitet i synnerhet är att bilden av aktörskap (eller autonomi om man föredrar den termen) blir skev. Om vi enbart definierar individen X och/eller gruppen Y utifrån negativa parametrar, som utsatt för diverse maktassymmetrier, hamnar vi lätt i determinism. En sån utarmad analys saknar all slagkraft, se bara på hur radikalfeminismen gick vilse i den fallocentriska pannkakan och hamnade i essentialism och separatism. (Ännu en länk till mig själv här, ni får ursäkta, men jag orkar inte gå in i detalj i det här just nu. Gör en Ctrl+F på "Millett" så slipper ni läsa hela.) Jag älskar verkligen de tidiga radikalfeministernas sluggerattityd, och kanske är det ingen slump att den strömningen verkar ha fått nytt liv på sistone. Men jag tror inte på separatism, jag tror på brobyggen, preliminära allianser och solidaritet. Och då behöver vi fundera över exakt vad autonomi är för ett djur och hur individuella aktörer och grupper kan samarbeta. Den som är intresserad av en teoretisk genomgång av autonomibegreppet kastar sig nu över Feminist Perspectives on Autonomy - det är jätteintressant, jag lovar. Och högst adekvat även för andra än feminister.

Jag är inte klar än. Jag har ännu ett önskemål. Jag vill att begreppet klass ska börja lyftas fram mer i den intersektionella debatten. Det är märkvärdigt tyst om den parametern. Men är det något som känns angeläget om vi ska kunna ändra på något i längden är det inte bara en analys av hur klasstillhörighet verkar, utan även en analys av klassamhället. Det skulle sitta fint med fler sociologiska undersökningar så att vi får ännu mer kalla fakta att utgå ifrån, tycker jag.
Nancy Fraser har föreslagit en uppdelning i omfördelning respektive erkännande. Det har hon fått kritik för, men jag tycker att hon är briljant, jag. Nog är det bra om vi kan hålla två tankar i huvudet: dels hur vårt samhälle är organiserat i grunden, dels hur grupper diskrimineras på grund av sånt som sexuell läggning eller hudfärg. En sista länk till mig själv (jag lovar), och ni kommer att förstå grunddragen i Frasers tänkande.

Alltså: jag välkomnar verkligen intersektionella analyser; det är fantastiskt att så många engagerar sig i dem. Men jag ber om ytterligare lite tankemöda, att vi tänker på vilken potential som finns i all levd och teoretisk kunskap om olika maktasymmetrier. Jag skulle önska att vi kunde inrikta oss på att störta det gamla ned i gruset, och skippa ideologisk in-fighting. Vi kan vara solidariska med varandra även om våra utgångspunkter är olika som natt och dag. Är det för mycket att hoppas på? Jag tror inte det.

En sedelärande berättelse

Jag fick just höra om en bekant till en bekant, lås oss kalla honom Axel. Han hade varit otrogen mot sin flickvän, låt oss kalla henne Gun, med en annan kvinna, i deras gemensamma säng då Gun varit bortrest.

Till saken hör att kvinnan han låg med hade någon starkt doftande hårvårdsprodukt, vilket Axel registrerade men inte funderade så mycket på. Förrän Gun kom tillbaka någon dag senare. Herregud, tänk om kudden fortfarande luktade av den där andra kvinnan?! Axel böjde sig ner för att känna efter - just när Gun kommer ut från badrummet.

"Men Axel, varför sniffar du på kudden så där?"

Axel fann sig blixtsnabbt: "Men det har jag ju alltid gjort, har du inte lagt märke till det? Ända sen jag var liten har jag sniffat på kudden innan jag ska somna."

Gun gick på den dragningen. Men hädanefter fick ju Axel lov att hålla masken och verkligen sniffa på sin kudde varje kväll innan han skulle sova. Det höll han på med i två års tid, och skulle han glömma det nån gång påminde Gun honom: "Men Axel, du har ju inte sniffat på kudden!" Hon tyckte att det var en sån gullig vana.

Axel har numera en annan flickvän och slipper kuddsniffandet, men av detta kan vi lära att otrohet är en dålig idé, eller hur?

Koppla av med lite judeskämt?

Häromdagen skrev jag lite på Twitter om det fåniga i namnet "Bokhora". Varför valde de där bokbloggarna suffixet "-hora"? För att väcka uppmärksamhet? Vore det okej att kalla sig "filmfnask" eller "teaterluder", tro? Själva hävdar de, fick jag sen veta, att ordet hora kan härledas till det urgermanska "khoraz", vilket betyder åtrå. En bokhora är alltså en som åtrår böcker. Besinningslöst, får man förmoda. Så lustigt. Förklaringen står att läsa här.

Det är bara det att det urgermanska språket snarare är en teori än ett språk som lågtyska, eller om man ska vara noga, "en icke belagd språkform från vilken de germanska språken antas ha utvecklats", som Nationalencyklopedin skriver. Så att "khoraz" alls har funnits eller att det betydde "den som åtrår" är högst osäkert. Det som är säkert är att ordet hora, whore och så vidare i alla germanska språk betyder just det. Enligt SAOB har ordet funnits i Sverige sen 1500-talet (och varit starkt nedsättande ända sen dess):

kvinna som bedriver hor l. otukt; dels om äktenskapsbryterska, dels om ogift kvinna som har könsumgänge vare sig med gift man l. ogift; särsk. on, kvinna som mot betalning låter bruka sig till otukt, sköka; numera bl. ngn gg starkt fördömande l. i vulgärt spr. i bet.: sedeslös kvinna, sköka o. d. Hon haffde kallet hans hust[rv] ene hore. OPETRI Tb. 36 1524; uppl. 1929)

Kalla mig cynisk, men jag misstänker att medlemmarna i Bokhora knappast kände till den här annorlunda och urgermanska betydselsen av "hora". Det luktar efterhandskonstruktion, som "Oj, det vore ju en häftig titel (de kände nog till Bookslut), men vi kommer att få kritik. Kan 'hora' möjligtvis betyda nåt annat?" Och så sökte man på nätet och hittade ett engelskspråkigt etymologiskt lexikon.

Nåja, det kan ju vara som det vill med den saken. Men i den andra delen av förklaringen skriver man så här:

Däremot är vi övertygade om att vi inte kan förändra situationen för en utsatt grupp i samhället genom att tabubelägga dess smädeord. Vi efterlyser naturligtvis en samhällelig attitydförändring när det gäller såväl rätten till sin egen kropp som kränkningar, men vi har ingen ambition att genomföra den här.

Ska vi testa den tesen på en annan utsatt grupp? Okej: Vi kan inte förändra situationen för romer genom att tabubelägga smädeordet zigenare. Vi kan inte förändra situationen för judar genom att sluta säga "kroknäsa". Samma sak gäller förstås resandefolk, muslimer och andra invandrargrupper, samer, personer med CP-skada, kortväxta... Varför sluta säga "tattare" eller låta bli att skämta om dvärgkastning, till exempel? Varför inte säga att "neger betyder ju bara 'svart', så varför bråka?" Att vara så petnoga förändrar ju inte dessa utsatta gruppers situation.

Eller spelar det ändå roll? Kalla mig olidligt konventionell, men jag tycker det. Det låter ju fint att "efterlysa" en samhällelig attitydförändring, men kan man inte sopa rent framför sin egen dörr först? Kostar det så mycket? Nej. Det kostar inte ett jävla någe, och nog kan man ha ambitionen att genomföra en så liten förändring hos sig själv.

Notera för övrigt ordet "tabubelägga" här. Det som blivit tabubelagt är något som vi är rädda för. Vi vågar inte säga "varg", för då kanske vargen kommer. I stället använder vi noaord som gråben. Ja, så där vidskepliga var vi förr, men nog är det fånigt? Bara för att vi säger "varg" kommer väl inte horan vargen. Nej, låt oss kalla en spade för en spade. Och en prostituerad för hora.

Okej, sluttjatat om just Bokhora. Men jag vill förtydliga varför jag tycker att det är värt att lägga ner tid på en sån här diskussion. En av mina tweeps tyckte att jag saknade sinne för proportioner. Det finns väl värre saker här i världen? Jo då, kriget i Syrien, till exempel. Men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Inte för att jag inte förstår tankegången: Ska man behöva vakta sin tunga i alla sammanhang, ska man behöva vara så skraj för att göra fel och därmed få ett politiskt rätttroget drev efter sig att man hellre håller käften? Vad är det för debattklimat, liksom.

Det är bara det att the devil is in the details, som man brukar säga. Bakom det till synes oskyldiga lurar ofta den där röda svansen. Ta genus. Är problemet att evolutionsbiologer och diverse bakåtsträvare skriver en massa dumheter om manlig och kvinnlig essens? Nej, problemet är i grunden att vi alla gör genus, varenda dag. Vi skapar tillsammans uppfattningar om att en pojkbebis är robust och därmed tål att väckas ur sin slummer. Flickbebisen däremot får oss att säga: "Men åh...! Se så söt! Tyst, hon sover!" Och så där fortsätter det. Att HM och Kappahl har särskilda avdelningar för pojk- respektive flickkläder är ju praktiskt och bra så att man slipper leta. Efter blått till pojkar och rosa till flickor, till exempel. Eller så att man råkar köpa fel storlek, för pojkkläder i 110-116 är ofta rymligare än flickkläder i samma centilongstorlek. Det fortsätter, för vi upprätthåller det. Vi upprätthåller det, för vi ser det inte.

Och på samma vis förhåller det sig med rasism eller funkofobi eller heteronormativitet. Ja, det är på samma sätt med alla maktassymmetrier. Jag gör medelklass hela tiden och jag tar min vithet för given. Jag har vissa privilegier som man, välutbildad, neurotypisk etcetera, och märker dem inte ens alltid. Det är inte bara Sd eller andra hatobjekt (de Där!) som är ett problem, det är alla arbetsgivare, hyresvärdar, krogar eller utbildningsanordnare som omedvetet (eller i värsta fall, som inte är så få, medvetet) diskriminerar den som är icke-vit, synskadad, transperson... Och det här innebär att "samhälleliga attitydförändringar" måste börja hos oss själva.

Senare kom Lilla Hjärtat-debatten upp i diskussionen. Stina Wirsén hade ju goda intentioner, sas det, ändå drabbades hon av ett sånt vitglödgat hat. Har inte det politiskt korrekta gått för långt? Men nu var det inte så att hon drabbades av hat mot sin person, och tror ni mig inte kan ni läsa hur debatten gick 2012 om rasismen i barnkulturen tack vare Oivvio Polite och Staffan Carlsson.

Ja, Wirsén kritiserades. Men hon gjorde själv sin vithet till en poäng. Det var liksom den som gjorde att hon fick kritik, menade hon. När det hela handlade om något mycket större än en barnboksförfattare. Det är alltså samma sak som jag beskriver ovan: rasism är något som skapas varje dag, av om inte oss alla så i alla fall väldigt många av oss vita. Vissa av oss som har läst genus och/eller kallar oss feminister är nog bättre än genomsnittet på att inte falla in i stereotypa könsmönster. Men även feminister kan vara inskränkta, även homosexuella kan vara rasister och så vidare. Att ha erfarenhet av ett slags underordning innebär inte att man förstår alla andra. Och väldigt många av oss tillhör en norm som vi inte är varse. Alltså behövs det nån som öppnar våra ögon.

Känns det jobbigt? Ska vi inte ens få skoja lite, t.ex. använda ett uttryck som hora för att skapa credd kring oss själva? Jo visst, ordet är fritt. Men var då beredd på att få höra hur det uppfattas av den som inte har dina privilegier. Du kan ju alltid koppla av med lite judeskämt i enrum om det känns alltför betungande att alltid vakta din tunga, unna dig en negerboll och ropa att den där datorn är ju helt CP. Men tro inte att det inte påverkar även dig.

Tror vi att fienden är tydlig och ond men vår egen skuld är minimal, tror vi att ord inte spelar så stor roll, tror vi att våra goda intentioner är det som verkligen räknas. Ja, då har vi nog fått ett och annat om bockfoten.

Lite om kukskräck

Jag känner bögar med fittfobi och lesbiska med kukfobi. I bögarnas fall handlar det mest om äckelkänslor som jag inte kan identifiera hos mig själv, men kukfobi känns lättare att förstå. Den handlar inte bara om att man avskyr mannens kropp och könsorgan; man gör det ofta på goda grunder. Hur många lesbiska kvinnor har inte i sin ungdom blivit utsatta för sexuella övergrepp av män? Marginellt färre än de kvinnor som faktiskt åtrådde och har fortsatt att åtrå män, är min gissning. Ni har förstås läst våldtäktsskildringar. Ni kan förstå hur det känns, även om ni själva kan ha sluppit undan. Men hur det är att verkligen tycka att penisar är läskiga tycker jag att ni ska studera.

Goda grunder, ja. Jag har dem själv. Från att i de tidiga tonåren ha åtrått män, om än bara i fantasin, blev jag rejält avskräckt, vilket jag skrev om senast när #prataomdet var aktuellt. Penisen kom för mig att symbolisera allt det avskyvärda med maskuliniteten, allt det hotfulla hos starka, aggressiva och okänsliga män. Och de är inte så få.

Men är det inte bara vissa män? De skadade männen? Våldsverkarna, dårarna, de där som lurar i buskarna? Om det vore så väl. Men tyvärr finns det en blindhet, en otålighet, ja, aggressivitet även hos alldeles vanliga och snälla killar när det gäller penetration. Det är som om de har gått på myten om mannens pockande sexualitet, den som kräver omedelbar tillfredsställelse, som om kättjan stiger dem åt huvudet så att de låter all hänsyn fara när det vankas utlösning. Alltså drämmer de in den i ett hål trots usla förutsättningar - jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Termen "omslutande sex" bygger ju på synen att det inte handlar om en aktiv givare och en passiv mottagare; den förutsätter ett jämlikt knullförhållande, aktörskap hos den omslutande partnern.

Ska jag vara riktigt ärlig, och det ska jag, får jag erkänna att jag själv har gjort mig skyldig till det där någon gång. Jag tror inte att det finns några män som inte har gjort det. Men det är en sak att tillfälligt tappa fattningen eller ha för bråttom - och sen förhoppningsvis ångra sig och bättra sig - och att se på sex som ett pumpande in och ut, kanske som en fråga om dominans Jag talar alltså inte här om övergrepp längs en skala från det svårligen åtalbara till det solklart brottsliga. Nej, jag talar om den allmänt fumliga, stumma och egocentrerade manlighetens sexuella manifestation. Men egentligen skulle jag inte behöva det. Är du kvinna och läser det här vet du ju.

Det är illa nog med enskilda eller upprepade negativa upplevelser av penetrerande penisar. Det är illa nog att den som drabbas generaliserar, för det gör man ju. Våra smärtsamma erfarenheter formar oss mer än våra positiva, som min gamle terapeut brukade säga. Det är lätt att lära, t.ex. att penis = smärta, men svårt att lära om. Så även om den som åtrår män också har goda erfarenheter av dem sitter taggen där. Misstänksamheten, otryggheten, oron för att även du ska köra över mig, sluta lyssna, förvandlas till en monoman robot.

Ja, det är illa nog men nu lever vi också i en fallokrati, ett kukvälde. Det handlar inte bara om en penisfixering i största allmänhet. Att den finns kan inte vara någon nyhet för mina läsare. Se bara på alla skämt om kukstorlekar, se på uttryck som att någon "har fått för lite kuk" (ofta kvinnliga feminister), eller att någon "saknar stake" (saknar handlingskraft), se på populära föreställningar om sportbilar som penisförlängare - eller ta för all del Freuds teorier om penisavund. Man behöver inte studera Kalvin Clein-reklam för att se kukar överallt. Nej, det handlar om en visst sätt att inrätta samhället.

Luce Irigiray var väl den som först manade oss att bli varse kukväldets maktordning. Hon menade att det inte räcker med att kvinnor reser sig ur sin underordning, de bör också förkasta själva den fallokratiska organisationen av makten. För hur ändrar man annars nåt i grunden, om man låter den makt bestå som sätter likhetstecken mellan makt och maskulinitet, symboliserat av fallosen? Eller, som Audre Lorde har sagt: "The master's tools will never dismantle the master's house." Alltså: det är inte bara så att män är överordnade kvinnor; hela samhället är inrättat efter maskulina principer om makt. (Tycker man att det här låter vettigt bör man också diskutera vilka alternativa till den maktynen som står till buds, men den diskussionen faller utanför det här inläggets ram.)

Kuken har alltid symboliserat makten. Våldtäkt har alltid använts i krig. Våldtäkt eller hot om våldtäkt har alltid varit patriarkatets yttersta vapen. Varje dag våldtas ett sjuttiotal kvinnor i Sverige (jag har skrivit om den statistiken och andra uttryck för kvinnors underordning här för den som vill veta mer). Är det då konstigt att män så ofta är omedvetna om hur kränkande och skadligt de beter sig, i sina liv i allmänhet och när de knullar? Jag tycker inte det. De är lika blinda för patriarkatet som norm som vilka andra normbärare som helst. Men till skillnad från heteronormativa som inte ser heteronormen har männen mer att förlora på att få sina privilegier skärskådade och undandragna - om det så bara gäller deras egocentrerade sätt att knulla. Men det kan de gott ha. Det är hög tid att fler tar bladet från munnen och i likhet med Genus Schmenus ovan vidgår sitt obehag inför penisen. Se det som en del i ifrågasättande av kukväldet i allmänhet.