Vår ettagluttare har fått sin första läxa: "Min familj". Jag föreslog att han skulle rita av oss, och sen ska jag hjälpa honom att stava alla namnen. Men han ville bara rita sina storebröder, sa han. Vi får väl se hur det går.
Men jag frågade honom vad en familj är. Är t.ex. en matrikulär familj en familj? Nä, så sa jag inte, utan "En mamma med ett barn, är det en familj?" Det var det inte, för de var för få. Och två som bor ihop men inte har barn är inte heller någon familj enligt honom. Får de ett barn är saken däremot biff; kärnfamiljen är familjen i hans ögon. Hans storebror och jag diskuterade skillnaden mellan familj och hushåll, utökad familj, bonussyskon och så vidare. Han och 13-åringen bor omväxlande hos mig och sin mamma. De har alltså två familjer, eller hur är det? Utgör de båda + jag och mitt ex en familj trots att hon och jag inte bor ihop? Det känns inte precis så.
Här i Vällingby bor jag med Marty och våra tre gemensamma barn. Vi är både ett hushåll och en familj. Den familjen är även de större pojkarnas familj på lite drygt halvtid, och jag har aldrig brytt mig om den där distinktionen "halvsyskon". De små dyrkar sina storebröder och glädjen är ju ömsesidig. I går gick jag och handlade på Coop med alla fem så där som vi brukar. Sånt älskar jag, för det är så roligt att se flocken stimma tillsammans. När vi gör så gör vi familj. Formalia känns ovidkommande.
Hur kommer mina barn att se tillbaka på sin familj när de är vuxna? De kommer nog att enas om många minnen, t.ex. hur vi gick till Coop tillsammans, eller hur det var när vi åt middag. Men det skiljer nio år mellan störst och minst, så deras villkor är helt olika, och på sätt och vis växer de upp i olika tidsåldrar. Jag behöver bara se till hur mina äldsta syskon och jag har växt upp. Vår syn på vår familj, på våra villkor, skiljer sig radikalt åt, liksom minnet av våra föräldrar. Har vi verkligen bott i samma familj? Både ja och nej. Vi har bebott en konstellation, en konstruktion, ett paraplybegrepp. Men vi har bara fläckvis gjort familj, sett ur min synvinkel. Det hindrar inte att familjen var min trygghet när jag liten, eller att jag är väldigt fäst vid mina syskon trots att vi nästan aldrig ses.
Jag brukar säga att pappa är ett verb om någon ber mig om definitionen av "pappa". En anonym spermiedontator är ingen pappa i någon vettig bemärkelse av ordet. Pappa är den som finns där i vått och torrt, som byter blöjor, läser läxor med sina barn, tvättar deras kläder, reder ut deras hår, gosar med dem när de är gosnödiga. På samma sätt förhåller det sig förstås med orden "mamma" och "förälder". (Själv ser jag mig primärt som det senare eftersom jag inte ser hur jag är särskilt pappig eller gör pappiga saker. Men visst kan jag väl ställa upp på det pappiga om någon vill det, och visst kallar mig barnen för just pappa - utom vår minsting som länge sa "mamma" till mig - vilket gladde mig.) Det biologiska är skit samma.
Så: familj är också ett verb. Blod är inte tjockare än vatten, bara grumligare.
lördag 31 augusti 2013
tisdag 27 augusti 2013
Fittan i fokus - en kärleksförklaring
Jag har antagit bloggutmaningen Fittan i fokus och här följer nu mina funderingar i ämnet.
Den första fitta jag fick skåda på nära håll (jag har inga minnen från min födsel) tillhörde min första flickvän. En kväll sa hon att jag var välkommen att joxa runt med den, men hon ville inte tillfredsställa mig eller ens ta på min kuk. Det var förstås något av en besvikelse, men ändå ett tillfälle som inte borde gå mig ur händerna, tänkte jag. Sagt och gjort: jag pillade och petade och gnuggade och gnodde av hjärtans lust tills hon sa att tiden var ute. Därefter såg hon sig mellan benen och utbrast: "Men vad har du gjort?!" Hm, den såg visst rätt svullen och konstig ut? Ja, vad hade jag gjort. Experimenterat. Jag hade ju ingen aning om fittans anatomi, men här började en förståelse gry: fittan är komplicerad.
Min nästa erfarenhet av fittan (vad jag minns) var när hon sedermera hade förlåtit mig och jag fick tränga in i henne. Det tillfället glömmer jag aldrig. Inte nog med att jag äntligen, efter alla dessa år av fantasier och frustrationer verkligen fick knulla - det var en så kvalitativt annorlunda upplevelse mot att runka. Alla pojkar och sedermera unga män blir experter på att onanera. I expertisen ingår inte bara hur man gör det snabbast möjligt - och tystast möjligt om man ligger i sitt pojkrum. Nej, man lär sig också att känna igen exakt när ryckningarna kommer. Man lär sig också efter idog träning att hålla tillbaka dem för att dra ut på njutningen, och man lär sig att nu har vi nått det ögonblick när ingen återvändo ges. Men här omslöts min snopp av något så levande och varmt och halt och mjukt att The Point of No Return infann sig fortare än kvickt. "Herregud", tänkte jag efteråt. "Herregud!" Det var alltså så här det var att knulla!
Något säger mig att min extas inte var ömsesidig. Men inte tänkte jag på det då. Jag tänkte bara på när jag skulle få göra det nästa gång. Och det fick jag ju, men se, nu började det ställas krav på mig. Jag skulle inte bara administrera min egen njutning (en smal sak) utan även hennes. Gör så här, men INTE så där! Ta mjukt, ta hårt, inte rätt på, jo nu rätt på. Hårdare! Aj, inte så hårt! Snabbare, långsammare, stöt inte så djupt, stöt djupare! Och så vidare. Jösses, så petnoga (!) man kunde vara. Min syn på fittan och den kvinnliga orgasmen som något amorft och undanglidande befästes allt mer. Ska det vara så komplicerat?! Ja, tydligen. Okej då. Jag gör ett nytt försök, för man är väl bussig. Och belöningen i form av den egna orgasmen är ingen dålig morot.
Jag tror att många män fastnar där, och kanske en del kvinnor. Mannen ska vara fixaren, instrumentet, helbrägdagöraren. Han ska vara den duktige Älskaren™. Kvinnan sitter visserligen inne med facit, men hon ska bara ge små vinkar, och helst inte ens det. Det ska inte behövas, ty även män har väl intuition? Kännetecknet på den gode knullaren är alltså att han i en blink kan avkoda the knullees andning, hudrodnad, diverse erigerade vävnader, Bartholinkörtlarnas produktion, rytmiska sammandragningar eller avsaknaden därav och så vidare. Det räcker inte med att lokalisera den där magiska lilla knappen och sen hålla reda på den ("Vart tog den vägen?!"), man måste också känna på sig när den får vidröras direkt eller inte, om den gillar friska fläktar eller är en blyg viol. Och som om inte det vore nog har vi numera g-punkter och fontänorgasmer och vet att klitorisen minsann sträcker sina nervändar ända ner i lilltårna på sin bärare. Det ska fan vara fittdomptör. En hel del män slaknar nog av pur prestationsångest.
Kuken, om jag nu får göra en liten utvikning, är okomplicerad intill det prosaiskas gräns. Att tillfredsställa en man är lätt som en plätt. Bara att dra lite fram och tillbaka, sen säger han Ugh och sprutar. Okej, även män kan ha vissa synpunkter på hårt/mjukt, snabbt/långsamt och så. Men på det hela taget är kuken baske mig inget mysterium. Och samma sak gäller oralsex. En enda metod passar 90 % av alla kukar, medan fittorna är kräsna individualister. Det blir ännu en prestation att införliva med repertoaren.
Men allt det här är ju bara en aspekt av knullerierna. Visst, man kan lära sig det tekniska ("Slicka runt klitorisen och gör 'kom hit' med pekfingret. Blir du trött i nacken kan du vila huvudet mot hennes lår", som en flatkompis till mig undervisade), men teknik är liksom inte allt. Överlagrat på heterosexperspektivet (som jag begränsar mig till här) finns genusaspekten och maktassymmetrin. Om alltså ett antal Schysta Killar hamnar i beråd inför konstrande fittor och drabbas av prestationsångest finns ett större antal kvinnor som dels har ett komplicerat förhållande till sin kropp, dels känner förväntningar att vara Bra Älskarinnor. Småpojkar pillar på sin snopp hela tiden. Den sticker ut. Man håller i den när man kissar. Ibland pirrar det i den, ibland blir den stel som en pinne och då kan man ropa "Titta, vad stor den blir!". Småflickor får ofta höra att de inte ska pilla där nere. Fittan syns dessutom inte i sin helhet, så vad som finns inuti vet man inte. Och sen blir det den första mensen och är inte det rätt äckligt, rentav skrämmande? Och med mensen kommer också risken för att bli gravid, vilket kan lägga en hämsko på de fittoida njutningarna. Tänker jag mig, såsom icke fittbärande. Fittan ska också vara mer eller mindre hårlös och de inre blygdläpparna ska inte vara för långa. Det är mycket fittan inte ska vara. Den ska t.ex. inte ha flytningar, men det kan den ju ha. Den ska sava, men inte för mycket (lämnar fontänisarna därhän här), och den ska smaka gott eller inte alls. Kukar smakar just ingenting under förutsättning att de är rena. Det är som att suga på tummen. Fittor smakar olika från gång till gång.
Min första flickvän åkte på fittläger i Danmark. Där fick de bland annat kolla på sin livmodertapp med spekulum och spegel. Vilken bra idé, eller hur? Hur många vet hur livmodertappen ser ut och hur den förändras under menstruationscykelns gång? Hon fick också lära sig om alternativ till tampong (natursvamp) och pessar (samma natursvamp, indränkt i äppelcidervinäger). Jag vet inte hur effektiva metoderna var, men hon blev i alla fall sin egen fittexpert och var inte rädd för att ställa krav. Men eftersom män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet vore det naivt att tro att det här mönstret inte skulle gå igen när det blir åka av. Alldeles för ofta dominerar alltså mannen, och fler män än jag vågar tänka på bryr sig inte ens om att se kvinnan som något annat än mottagare. Ser man på porren är också ett mycket vanligt tema just dominans, kvinnan som tre hål som ska penetreras, gärna med lite tårar och saliv rinnande. Och varenda tonårspojke som har gått från Hamsterpaj till Xhamster vet ju att alla kvinnor drömmer om att få den i tvåan. Det är också mycket praktiskt, för då slipper de fundera över teknik och sånt. Rövhål är bara hål. Det är också lite tabubelagt, för där ska saker ut, inte in. Men i fittan ska saker både in och ut mest hela tiden, varav vissa är saker som män inte vill tänka på. Även de där tekniksprängda Älskarna kan ibland vilja unna sig en stunds kravlös avkoppling i brunögat. Ack ja.
Om vi nu tänker oss en idealsituation där vi slipper maktassymmetriska knull och genusgenomsyrade bilder av könsorganen, där vi ger fan i ideal och vågar berätta för varandra vad som känns bäst. Ja, då återstår ändå mycket att göra. Till exempel att befria sig från tanken att en individ kan knulla bra. Jo, man kan ha övat upp sin känslighet inför andra, ha lärt sig att undvika vissa saker och betona andra. Men det krävs två för att dansa tango, som bekant. Vi kanske kan vara bra på varandra, men kunskapen går inte att generalisera utan vidare. Efter många års närkontakt med fittor trodde jag själv att jag var en sån där bra älskare. Ja, jag berömde mig av det. Jag var en jävel på att slicka fitta, för det hade jag fått höra, och jag var uthållig som sjutton; jag var känslig för min partners önskningar och tänkte inte bara på min egen njutning. Jo, tjenare. När jag första gången förstod att en av mina partners tyckte att jag var kass på att slicka just hennes fitta och att jag inte var lyhörd för fem öre inför just henne kom det som en kalldusch. Och givetvis anklagade jag henne för att inte ha kommunicerat. Så bekvämt. Men knulla är inte bara knulla. Knulla går inte att frikoppla från relationen, från livet i stort, från ens personliga erfarenheter. Och många kvinnor har som sagt allt annat än positiva erfarenheter med sig i bagaget. Min självkänsla fick sig en knäck, och det var väl bra. Men lusten avtog också, för om jag är så kass medan han är så bra, varför ska du och jag knulla? Det är samma tankefälla. Att de knullar bra kanske inte beror på honom, utan på situationen. Han är inte heller den duktiga älskaren. Men inramningen är perfekt. Återigen: Ack ja.
Så är det nåt jag vill säga om Fittan är det att den inte finns. Det finns bara fittor. Och det finns ingen Teknik, ingen Älskare. Det finns bara mer eller mindre bra och dåligt här och nu, mellan dig och mig, och vi är de enda som kan göra det bättre om vi vill. Och vi kanske kan använda hela kroppen, inte bara tänka Fittan och Kuken. Förresten har ju även mannen har ett slags fitta som man kan ha mycket skoj med (och inte är det bruna nöjet så endimensionellt och okomplicerat som jag skisserat ovan). Glädjande nog verkar det bli allt vanligare.
Men inte desto mindre: Fittor har betytt mycket för mig. Kära fittor, skål på er! Jag hoppas att jag har kunnat tillföra er åtminstone en tiondel så mycket glädje som ni har berett mig. Nu är det inte min sak att bedöma, men visst hade det varit hyvens om glädjen hade haft samma amplitud på båda håll. Men vi tar ju med oss det här maktgenomsyrade tjyvsamhället ända in i sänghalmen. Du med, och jag med. Lurade är vi allihopa. Det är för sorgligt.
Den första fitta jag fick skåda på nära håll (jag har inga minnen från min födsel) tillhörde min första flickvän. En kväll sa hon att jag var välkommen att joxa runt med den, men hon ville inte tillfredsställa mig eller ens ta på min kuk. Det var förstås något av en besvikelse, men ändå ett tillfälle som inte borde gå mig ur händerna, tänkte jag. Sagt och gjort: jag pillade och petade och gnuggade och gnodde av hjärtans lust tills hon sa att tiden var ute. Därefter såg hon sig mellan benen och utbrast: "Men vad har du gjort?!" Hm, den såg visst rätt svullen och konstig ut? Ja, vad hade jag gjort. Experimenterat. Jag hade ju ingen aning om fittans anatomi, men här började en förståelse gry: fittan är komplicerad.
Min nästa erfarenhet av fittan (vad jag minns) var när hon sedermera hade förlåtit mig och jag fick tränga in i henne. Det tillfället glömmer jag aldrig. Inte nog med att jag äntligen, efter alla dessa år av fantasier och frustrationer verkligen fick knulla - det var en så kvalitativt annorlunda upplevelse mot att runka. Alla pojkar och sedermera unga män blir experter på att onanera. I expertisen ingår inte bara hur man gör det snabbast möjligt - och tystast möjligt om man ligger i sitt pojkrum. Nej, man lär sig också att känna igen exakt när ryckningarna kommer. Man lär sig också efter idog träning att hålla tillbaka dem för att dra ut på njutningen, och man lär sig att nu har vi nått det ögonblick när ingen återvändo ges. Men här omslöts min snopp av något så levande och varmt och halt och mjukt att The Point of No Return infann sig fortare än kvickt. "Herregud", tänkte jag efteråt. "Herregud!" Det var alltså så här det var att knulla!
Något säger mig att min extas inte var ömsesidig. Men inte tänkte jag på det då. Jag tänkte bara på när jag skulle få göra det nästa gång. Och det fick jag ju, men se, nu började det ställas krav på mig. Jag skulle inte bara administrera min egen njutning (en smal sak) utan även hennes. Gör så här, men INTE så där! Ta mjukt, ta hårt, inte rätt på, jo nu rätt på. Hårdare! Aj, inte så hårt! Snabbare, långsammare, stöt inte så djupt, stöt djupare! Och så vidare. Jösses, så petnoga (!) man kunde vara. Min syn på fittan och den kvinnliga orgasmen som något amorft och undanglidande befästes allt mer. Ska det vara så komplicerat?! Ja, tydligen. Okej då. Jag gör ett nytt försök, för man är väl bussig. Och belöningen i form av den egna orgasmen är ingen dålig morot.
Jag tror att många män fastnar där, och kanske en del kvinnor. Mannen ska vara fixaren, instrumentet, helbrägdagöraren. Han ska vara den duktige Älskaren™. Kvinnan sitter visserligen inne med facit, men hon ska bara ge små vinkar, och helst inte ens det. Det ska inte behövas, ty även män har väl intuition? Kännetecknet på den gode knullaren är alltså att han i en blink kan avkoda the knullees andning, hudrodnad, diverse erigerade vävnader, Bartholinkörtlarnas produktion, rytmiska sammandragningar eller avsaknaden därav och så vidare. Det räcker inte med att lokalisera den där magiska lilla knappen och sen hålla reda på den ("Vart tog den vägen?!"), man måste också känna på sig när den får vidröras direkt eller inte, om den gillar friska fläktar eller är en blyg viol. Och som om inte det vore nog har vi numera g-punkter och fontänorgasmer och vet att klitorisen minsann sträcker sina nervändar ända ner i lilltårna på sin bärare. Det ska fan vara fittdomptör. En hel del män slaknar nog av pur prestationsångest.
Kuken, om jag nu får göra en liten utvikning, är okomplicerad intill det prosaiskas gräns. Att tillfredsställa en man är lätt som en plätt. Bara att dra lite fram och tillbaka, sen säger han Ugh och sprutar. Okej, även män kan ha vissa synpunkter på hårt/mjukt, snabbt/långsamt och så. Men på det hela taget är kuken baske mig inget mysterium. Och samma sak gäller oralsex. En enda metod passar 90 % av alla kukar, medan fittorna är kräsna individualister. Det blir ännu en prestation att införliva med repertoaren.
Men allt det här är ju bara en aspekt av knullerierna. Visst, man kan lära sig det tekniska ("Slicka runt klitorisen och gör 'kom hit' med pekfingret. Blir du trött i nacken kan du vila huvudet mot hennes lår", som en flatkompis till mig undervisade), men teknik är liksom inte allt. Överlagrat på heterosexperspektivet (som jag begränsar mig till här) finns genusaspekten och maktassymmetrin. Om alltså ett antal Schysta Killar hamnar i beråd inför konstrande fittor och drabbas av prestationsångest finns ett större antal kvinnor som dels har ett komplicerat förhållande till sin kropp, dels känner förväntningar att vara Bra Älskarinnor. Småpojkar pillar på sin snopp hela tiden. Den sticker ut. Man håller i den när man kissar. Ibland pirrar det i den, ibland blir den stel som en pinne och då kan man ropa "Titta, vad stor den blir!". Småflickor får ofta höra att de inte ska pilla där nere. Fittan syns dessutom inte i sin helhet, så vad som finns inuti vet man inte. Och sen blir det den första mensen och är inte det rätt äckligt, rentav skrämmande? Och med mensen kommer också risken för att bli gravid, vilket kan lägga en hämsko på de fittoida njutningarna. Tänker jag mig, såsom icke fittbärande. Fittan ska också vara mer eller mindre hårlös och de inre blygdläpparna ska inte vara för långa. Det är mycket fittan inte ska vara. Den ska t.ex. inte ha flytningar, men det kan den ju ha. Den ska sava, men inte för mycket (lämnar fontänisarna därhän här), och den ska smaka gott eller inte alls. Kukar smakar just ingenting under förutsättning att de är rena. Det är som att suga på tummen. Fittor smakar olika från gång till gång.
Min första flickvän åkte på fittläger i Danmark. Där fick de bland annat kolla på sin livmodertapp med spekulum och spegel. Vilken bra idé, eller hur? Hur många vet hur livmodertappen ser ut och hur den förändras under menstruationscykelns gång? Hon fick också lära sig om alternativ till tampong (natursvamp) och pessar (samma natursvamp, indränkt i äppelcidervinäger). Jag vet inte hur effektiva metoderna var, men hon blev i alla fall sin egen fittexpert och var inte rädd för att ställa krav. Men eftersom män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet vore det naivt att tro att det här mönstret inte skulle gå igen när det blir åka av. Alldeles för ofta dominerar alltså mannen, och fler män än jag vågar tänka på bryr sig inte ens om att se kvinnan som något annat än mottagare. Ser man på porren är också ett mycket vanligt tema just dominans, kvinnan som tre hål som ska penetreras, gärna med lite tårar och saliv rinnande. Och varenda tonårspojke som har gått från Hamsterpaj till Xhamster vet ju att alla kvinnor drömmer om att få den i tvåan. Det är också mycket praktiskt, för då slipper de fundera över teknik och sånt. Rövhål är bara hål. Det är också lite tabubelagt, för där ska saker ut, inte in. Men i fittan ska saker både in och ut mest hela tiden, varav vissa är saker som män inte vill tänka på. Även de där tekniksprängda Älskarna kan ibland vilja unna sig en stunds kravlös avkoppling i brunögat. Ack ja.
Om vi nu tänker oss en idealsituation där vi slipper maktassymmetriska knull och genusgenomsyrade bilder av könsorganen, där vi ger fan i ideal och vågar berätta för varandra vad som känns bäst. Ja, då återstår ändå mycket att göra. Till exempel att befria sig från tanken att en individ kan knulla bra. Jo, man kan ha övat upp sin känslighet inför andra, ha lärt sig att undvika vissa saker och betona andra. Men det krävs två för att dansa tango, som bekant. Vi kanske kan vara bra på varandra, men kunskapen går inte att generalisera utan vidare. Efter många års närkontakt med fittor trodde jag själv att jag var en sån där bra älskare. Ja, jag berömde mig av det. Jag var en jävel på att slicka fitta, för det hade jag fått höra, och jag var uthållig som sjutton; jag var känslig för min partners önskningar och tänkte inte bara på min egen njutning. Jo, tjenare. När jag första gången förstod att en av mina partners tyckte att jag var kass på att slicka just hennes fitta och att jag inte var lyhörd för fem öre inför just henne kom det som en kalldusch. Och givetvis anklagade jag henne för att inte ha kommunicerat. Så bekvämt. Men knulla är inte bara knulla. Knulla går inte att frikoppla från relationen, från livet i stort, från ens personliga erfarenheter. Och många kvinnor har som sagt allt annat än positiva erfarenheter med sig i bagaget. Min självkänsla fick sig en knäck, och det var väl bra. Men lusten avtog också, för om jag är så kass medan han är så bra, varför ska du och jag knulla? Det är samma tankefälla. Att de knullar bra kanske inte beror på honom, utan på situationen. Han är inte heller den duktiga älskaren. Men inramningen är perfekt. Återigen: Ack ja.
Så är det nåt jag vill säga om Fittan är det att den inte finns. Det finns bara fittor. Och det finns ingen Teknik, ingen Älskare. Det finns bara mer eller mindre bra och dåligt här och nu, mellan dig och mig, och vi är de enda som kan göra det bättre om vi vill. Och vi kanske kan använda hela kroppen, inte bara tänka Fittan och Kuken. Förresten har ju även mannen har ett slags fitta som man kan ha mycket skoj med (och inte är det bruna nöjet så endimensionellt och okomplicerat som jag skisserat ovan). Glädjande nog verkar det bli allt vanligare.
Men inte desto mindre: Fittor har betytt mycket för mig. Kära fittor, skål på er! Jag hoppas att jag har kunnat tillföra er åtminstone en tiondel så mycket glädje som ni har berett mig. Nu är det inte min sak att bedöma, men visst hade det varit hyvens om glädjen hade haft samma amplitud på båda håll. Men vi tar ju med oss det här maktgenomsyrade tjyvsamhället ända in i sänghalmen. Du med, och jag med. Lurade är vi allihopa. Det är för sorgligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
