Varför Pride behövs

I dag tänker jag vara lat och mest länka till en lista på Storify över mina 33 orsaker till att jag hatar heteronormen. Behöver ni fler argument till varför Pride fortfarande behövs? Tja, ta då exempelvis situationen för den som är hivpositiv, men som tack vare medicinering har omätbara virusnivåer. Tänk om man därmed kunde lägga den där hivstatusen till handlingarna. Ja, tänk. men vi har fortfarande en informationsplikt som gör att hivpositiva riskerar att bli utfrysta ut en gemenskap som borde veta bättre - eller att bli utsatta för utpressning. Eller ta Kristdemokraterna, som har tillåtits obstruera reformer för transsexuella i snart sagt en evighet. Eller ta det faktum att hatbrotten mot htbq-individer inte visar några tecken på att minska.

Det är lätt att tro att allt är frid och fröjd numera. Till och med borgare som motsatte sig partnerskapslagens införande 1994 - och förlorade - går ju med i paraderna numera. Och inte sprids flygblad i Kristianstad där boende varnas för namngivna homosexuella och uppmanas att skydda sina barn. Inte behöver JO slå fast att en homosexuell lärare inte får sparkas trots att föräldrarna krävt det. Jo, mycket har hänt. Men mycket återstår och inga segrar bör tas för givna. Men här kommer min lista; jag tror att den talar för sig själv.

http://storify.com/oniklasg/33-orsaker-till-att-jag-hatar-heteronormen

Hm, de två sista trillade visst bort. Här kommer de:

32/ För att den som tillhör heteronormen inte ser normen - därför att den ser genom normen.
33/ För att den som inte tillhör heteronormen ständigt måste förhålla sig den, bli definierad - av sig själv & andra - utifrån den.

(Ja, och så heter det förstås "trycka ner i halsen" eller "upp i ansiktet", men det går inte att ändra på nu.)

Ach, du lieber Fisher Price

Ingen vid sunda vätskor kan väl gilla leksaker som spelar snuttifierade versioner av våra mest älskade barnvisor. Nej, men i ett svagt ögonblick ger man efter för den lilla handen som krampaktigt griper om megafonen/gräsklipparen/saxofonen/hunden/telefonen/speldosan eller vad fan den där färgglada plastbiten nu ska föreställa. Man biter ihop och tänker att barnet väl ska tröttna på den innan man själv blir vansinnig. Expediten ler och tar betalt, barnet bär med sig sin trofé och innan man har hunnit halvvägs hem förbannar man sitt öde.

Och int' fan är det "våra mest älskade barnvisor". Visst, kanske får vi njuta av "Imse vimse spindel", ty den är en internationell barnklassiker, liksom en handfull andra. Men för det mesta undfägnas vi med "Mary had a little lamb", "Turkey in the straw" och andra amerikanska slagdängor som det stora företaget i väst prackar på oss.Vår enda relation till dem härstammar från Hollywoodproduktioner eller billiga tv-serier om Den lyckliga familjen. Vi vuxna förväntas nicka och le när de små trycker på knapp A och det där eländiga pipandet sätter igång - genast avbrutet när barnet trycker på knapp B och sen C. Det blir ett potpurri. Så underbart. Om och om igen tills man vill klösa ur sig hjärnan med en krabbgaffel genom näsan.

Det där senare är förstås inte meningen, såvida inte plasteländets upphov är renodlade sadister - ingen otänkbar förklaring. Men nej, tanken är nog att vi alla ska samlas kring föreställningen om en ljus barndom med höskrindor och varma bad på sommaren, kälkåkning med tumvantar och rosiga kinder på vintern. Det är barndomen - i formalin. Frågan är bara varför, om man nu bortser från de uppenbara, krasst kommersiella skälen till att skiten finns att köpa överallt.

Det kanske är sorg. Någonstans sitter en direktör och minns sin barndom med en frånvarande pappa och en alkoholiserad hemmafru till mamma, en barndom av utanförskap och mobbning, sexuella närmanden från gymnastikläraren och stenhårda snöbollar som fick örat att värka. Ack, ljuva femtiotal. På den tiden var Amerika nästan vitt, i alla fall i hans skola, på hans skolbuss, på pappas arbetsplats. Rödstrumpor var manhaftiga lesbianer som ingen brydde sig om, bögarna höll sig i garderoben och asiaterna i Asien. Det var bättre och enklare så. Inte för att han längtar tillbaka, inte till sin egen barndom, men till en drömd tillvaro i sagornas värld. Om detta må vi berätta, tänker direktören och fäller en tår i sin ensamhet innan han sammankallar sin stab för att berätta om sin lysande idé: en leksak som frammanar den barndom vi aldrig haft - en garanterad storsäljare.

Det gick bra, som vi vet. Nu kan vi sitta här och drömma oss tillbaka till våra egna små helveten och tänka att våra barn åtminstone verkar ganska lyckliga. Kanske fäller vi en tår av nostalgi, denna omöjliga dröm om en för evigt förlorad värld. Sen sätter vi på barnteven och steker köttbullar för femtioelfte gången medan vi tänker på hur vi ska ställa oss till den där kollegan som vi åtrår men aldrig kommer att få.

Och allt till de halvfalska elektroniska tonerna från Fisher Price. Ach, du lieber Augustin. Alles ist weg.

Ordens makt: att bli påsatt

"När kvinnokroppen används likvärdigt med 'pryl att dekorera med', då är det objektifiering", skriver Tanja Suhinina i ett tänkvärt inlägg om, ja - objektifiering Det är tänkvärt, inte för att det är någon sensationell nyhet för människor som roar sig med att tänka ibland utan för att det är synliggörande. Även vi som kan lägga ihop två och två och få det till fyra kan bli blinda för det som finns rakt framför näsan på oss. Dekorativa kvinnor,  eller aktiva män,  är en bild som är så vanlig att den blir osynlig.

Det här fick mig att tänka på en annan sak vi lätt blir blinda för, nämligen vad som döljer sig i frasen "bli påsatt". Den kanske inte används så flitigt i vardagslivet, men när den dyker upp är den laddad med innebörder som vi nog vagt är medvetna om men sällan diskuterar. Vi tar liksom för givet att vi är överens om vad den betyder, och bilderna av den som blir påsatt är en smula fnissframkallande, eller hur? Och påsättaren, sen... Han sätter på, drar över, smackar på, knullar. Tjong i medaljongen, pang i bygget, eld i berget, tänt vare här - fore! Det enda som saknas är ett matchreferat där den lilla slynans backlinje vispar med klubborna i vanmakt medan Krutov sätter puck efter puck i nättaket. 

"Det är saligare att giva än att taga", står det i äldre bibelöversättningar av Apostlagärningarna 20:35, där Paulus uppmanar de kristna att arbeta och bry sig om de svaga. Man ska alltså ge till de svaga så får man den där varma, mysiga känslan i bröstet. Till exempel kan man ge dem sin kuk - säger han inte, betyder citatet inte. Men vi har en givare. Vi har en mottagare. Den som tar emot verkar per definition vara den svagare. Och så är det även i knullmetaforerna. Att bli påsatt är att få ett slags gåva, men inte som jämbördig, utan som passiv, dominerad, i underläge. Och bli misstänkt för att gilla det i smyg, trots att det är en smula skamligt.

"If I ever catch my son in a homosexual act I will kill him...if he's in a passive position. I'm not raising any receivers - call me conventional", skojar Emo Phillips. Och sätter fingret på att även bland män som har sex med män är det påsättaren som räknas. Analogt med den tankefiguren räknar inte amerikanska interner sig själva som bögar bara för att de våldtar andra män i fängelset. Tvärtom är det ett uttryck för maskulinitet, medan den våldtagne mannen är "turned", förvandlad till kvinna, för resten av sina eländiga år i buren.

Men tänk om man gillar det då? Det kan ju vara precis lika saligt att taga. Jo, men det är väl okej om man är kvinna. Män ska inte bli påsatta, för män är aktiva. Är man passiv är man kvinnlig. Bögar eller msm räknas inte, för den som ens kan tänka sig att få en rökare i dajmkrysset eller böka omkring där har diskvalificerat sig på förhand. Tillhör inte männens skara. Hamnar utanför den patriarkala maktpyramiden med en ledarhanne och hans hejdukar i toppen, de som hänger med strax nedanför och de odugliga som ändå hejar på längst ner. Nej, ledaren definieras av att han inte blir påsatt.

Ändå vet vi ju att många heteropar ägnar sig åt lekar där kvinnan sätter på sin man med en dildo eller strap-on. Det ska vi inte låtsas om. Vi kan gotta oss i bilder av hur kvinnor som har sex med kvinnor penetrerar varandra, vi kan fråga "vem som är mannen i förhållandet" - utan att tänka på att det är som att fråga ett par ätpinnar vem som är kniven och gaffeln, som någon sagt. Men ändå. Att bli påsatt är per definition skamligt, för det försätter oss i underläge och särskilt i vårt liberala samhälle och kapitalistiska ekonomi ska man vara aktiv, rå sig själv, inte vara beroende och svag. Vi vet det så väl.

I bdsm-sammanhang används frasen "to top from the bottom". Jag är osäker på hur det bäst översätts till svenska, men tanken är att den undergivna styr den dominanta. En bdsm-session ska präglas av samtycke, kommunikation och spelregler som ser till att ingen skadas permanent eller mer än avsett. Det är "safe, sound and consensual", säger man. Det är lite lustigt: på det här marginaliserade sexuella uttryckets arena där man iscensätter och går igång på traditionella maktordningar betonas ändå att den undergivna/undergivne i själva verket är den som styr. Är inte det rätt hyvens, så säg? Nå, men även här finns det förstås de gamla vanliga positionerna, för en domina, särskilt en proffsdomina, erbjuder ofta män att bli feminiserade, undergivna. Slicka madams fötter nu. Kryp hit! Ta på dig nätstrumporna. Och så vidare. Men ändå. Det är inte per automatik så att undergiven är lika med mindre värd. Män med makt besöker ofta dominor för en stunds rollbyte. Det är skönt att få släppa taget lite. Sen klär man på sig och återgår till de gamla vanliga partriarkala mönstren.

Jag tycker att det vore skönt om vi kunde bryta tankekedjan påsatt-undergiven-passiv-kvinnlig-mindre värd. Jag tycker att fler heteromän borde pröva att bli påsatta. Det får inte könsmaktsordningen att gå upp i rök, precis. Men nästa gång du som är man och gillar kvinnor ser på någon av de otaliga porrscener där mannen använder sin kuk som vapen och bestraffare tänker dig att det är du som är mottagare, kanske det går upp ett liljeholmens. Gillar hon verkligen det där? Ja, det verkar ju så. Skulle du gilla det där? Kanske, kanske inte. Men du skulle inte vilja bli tagen på det sättet i verkliga livet, inte mot din vilja. Du skulle inte vilja bli betraktad som en slyna, en uppsättning hål, ett offer. Inte i vardagen. Inte i arbetslivet. Inte på väg hem genom parken på kvällen.

Ord är inte bara ord. Bilder är inte bara bilder. Fantasier kommer någonstans ifrån. Är porr teorin och våldtäkt praktiken? Ja, i sämsta fall kan det vara så. Fundera lite på din egen makt och vad du gör med den.