Privat men inte personligt

Det finns en uppfattning om den goda inställningen till det offentliga samtalet, till det sansade, friska och integritetsbevarande sättet att delta. Man bör vara "personlig, men inte privat." Med det menas till exempel att man gärna får berätta om sig själv, men man bör inte lämna ut detaljer kring sin egen sexualitet. Man bör inte beskriva sitt innersta, sina drömmar, sin bitterhet, sina misslyckanden, sina destruktiva beteendemönster annat än i rajlerande ton. Något behövs för att lindra intrycket. Självdistans är fint.

Vissa struntar i sånt. Kända författare som Jan Myrdal, Kerstin Thorwall eller Ann Heberlein lämnar ut sig själva på det där pinsamma viset. Men de kan ge skildringarna en litterär verkshöjd som gör att läsaren visserligen får myrkrypningar av obehag men ändå ges något mer än bara en inblick i det privata, det man ska hålla inne med. Och visst har de liksom råd att göra så där? De har ju ett intellektuellt och socialt kapital att tära av. Om de hamnar i blåsväder kan de gå i svaromål. De kan utveckla och modifiera sina resonemang på kultursidorna, de kan framträda i tv och radio.

Ibland går det ändå rejält snett, som när Skavlan bjöd in Anna Wahlgren och lät henne visa upp sig på ett sätt som hon knappast hade kontroll över. Det var hemskt att se, inte minst för att Skavlans omdömeslöshet och rubrikhunger låg i så öppen dager. Han utnyttjade hänsynslöst en människa som inte mådde bra. Att på det sättet kapitalisera på det privata är lika vedervärdigt som skvallertidningarnas paparazzijournalistik och lögnaktiga sensationslystnad. Ändå tror jag att många gottade sig. Hon hade ju varit en sån ikon för otaliga föräldrar, en fallen ikon sen Felicia Feldt skrev om sin barndom. Nu hade hon gått i svaromål på ett obehagligt vis och var därmed lovligt byte, käringen.

Men var hon det? Hade hon sig själv att skylla? Jag tycker inte det. Mina myrkrypningar orsakades inte av att gränsen mellan det personliga och det privata upphävdes. Jag tycker att den gränsen är godtycklig och ointressant när det gäller individer som har kontroll över det de säger och skriver. Själv har jag t.ex. skrivit om hur jag blev våldtagen när jag var sexton år. Jag kan göra det, för det gör inte så ont längre. Det är mer som en vag fantomsmärta över en amputerad del av mig själv, nämligen min oskuldsfulla inställning till andra människor. Och jag tror att andra kan ha nytta av att läsa kring hur jag har resonerat kring det här och hur jag tog mig ur den akuta smärtan. Alltså: det privata behöver inte vara det onämnbara.

Ann Heberleins Ett gott liv är ett annat tydligt exempel. Jo, den tar upp synnerligen privata detaljer ur hennes liv. Men det är en bok där hon inte bara har kontroll över vad och hur hon skriver, det är en virtuos uppvisning i hur man kan pendla mellan den egna existensen och de existentiella frågorna. Den är något mycket mer än personlig eller privat: den är allmängiltig.

För några år sen kom #prataomdet och en åtföljande debatt om "offerkoftor". I samband med det funderade jag på radikalfeminismens banbrytande tes om hur strukturer på mikronivå, till exempel i hemmet, återspeglar makronivån, de förtryckande strukturerna. Och jag skrev om värdet att pendla mellan perspektiven. Det personliga måste få komma fram för att belysa det politiska på samma sätt som man ska kunna se hur dessa strukturer påverkar det egna livet. En stor del av diskussionen kring #prataomdet handlade om gråzoner, om vad som i samhällets och lagstiftarnas ögon kan ses som klandervärt men inte straffbart, kontra den egna upplevelsen av att ha blivit utsatt för ett faktiskt övergrepp. Här tycker jag att det är uppenbart att det privata har ett mycket stort värde, både för att visa hur strukturerna ser ut och som en del i en personlig läkningsprocess. Det är viktigt att få berätta, även om man inte är en uppburen författare.

Men så finns den andra sidan, låt oss kalla den Wahlgren-sidan. Det händer till exempel på Twitter att någon skriver saker som inger stort obehag. "Herregud, mänska, håll det där för dig själv! Det är inte bara privat, du lämnar ut personer som inte har bett om det." Här kan man reagera med omtanke, men man kan också ironisera och antagonisera. Och vad gör man då, om inte precis samma sak som Skavlan? Man underblåser en sjuk medmänniskas känsla av att inte vara förstådd och tänker att den som gett sig in i leken får leken tåla. Men stanna då upp ett ögonblick och reflektera. Ibland ser vi inte klart, känner inte rågången mellan det läkande och det destruktiva, mellan det som borde förbli privat och det vi har råd att lämna ut. Det kan hända vem som helst. Det är inte bra, men välmenande råd eller arga kommentarer är din sak att ge i det här forumet. Det är något som bara de närmaste har att ta ställning till.

Lite kärlek och respekt, är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.