#endofworld

Då var det definitivt: världen ska gå under. Den här gången är det ingen maya-kalender, ingen fånig sekt, ingen övertolkad, pseudovetenskaplig mem. Det är slut. Om ett par veckor. Så vad gör man, är frågan.

Folk reagerar som väntat med att plundra, skända, våldta och mörda till höger och vänster. Ingen kommer ju att bli straffad, inga lagar gäller längre och inte ens polisen fungerar som den ska. Men vad gör du? Det känns kanske inte så meningsfullt att sno en sportbil och blåsa i väg i hundranittio - det kanske bara understryker det hemska, meningslösa och ödsliga i situationen. Supa sig full, jo. Kan man ju göra. Strunta i att gå till jobbet. Men att panga en fönsterruta eller så känns bara så dumt. Det måste finnas ett annat förhållningssätt.

Själv skulle jag nog städa lite. Jag mår så dåligt av att ha det stökigt och smutsigt omkring mig, och man vill ju  inte att nån ska titta in i lägenheten efter apokalypsen och rynka på näsan. "Så fint de hade det, i alla fall" är ett bättre eftermäle. Från vem det nu kan tänkas bli. En rymdvarelse, kanske. Men det är som att ha rent på sig undertill om man skulle råka ut för en trafikolycka.

Ja, och samla barnen runt sig. Tvätta deras hår, klippa deras naglar. Laga god mat till dem och hitta på lite trevliga lekar. Läsa sagor. Så att allt kunde få vara som vanligt en sista gång, fast ändå med en liten guldkant.

Jag skulle nog inte kontakta den där gamla vännen, leverera den sedan länge utestående ursäkten eller utskällningen, betala skulden. Det blir för mycket manus över det; vad är det värt när vi alla vet orsaken till denna omvändelse etc? Nej, det fick vara. Men jag kanske skulle prata en extra liten stund med grannen i tvättstugan, om den nu fungerade.

På Twitter skulle folk käbbla om vilken hashtag som vore bäst, #endofworl eller #theend, kanske? En falang skulle förstås påpeka att alla våra tweets är de sista i världshistorien, så nån särskild hashtag behövs inte. Några skulle hota att blocka alla som skrev om att slutet var nära, andra skulle förklara sig uttråkade av ämnet och åter andra skulle ironisera över folk som kände sig uttråkade av att världen tar slut. Men visst. Ämnet skulle kanske kännas uttjatat efter ett tag. Det skulle i alla fall kännas rätt meningslöst att twittra om det ända in på sluttampen, även om vissa skulle göra det. Niklas Svenssons skulle skriva "FLASH - 10 minuter kvar!" men just ingen skulle läsa det.

Det vore en ganska sorglig historia. Alla skulle vi vara rätt ledsna, eller hur? Men alla skulle inte sörja, för det finns ju en och annan isolerad folkgrupp som saknar internet. Och de flesta nordkoreaner skulle förbli lyckligt ovetande om att de snart skulle förintas medan deras ledare levde sina sista timmar i förtvivlade lyxorgier. Se där ett litet stycke kosmisk rättvisa.

Genuspedagogik för vuxna

Från min balkong ser jag en man skrapa rutorna på sin bil. Jag tänker att jag ska twittra nåt om hur skönt det är att inte ha bil längre; det var längesen jag hade en. Men så ser jag att det visst är en kvinna, och omformulerar min tweet i tankarna: "På gatan står en kvinna och skrapar rutorna på sin bil". Men varför behöver jag framhäva könet? Jag omformulerar mig igen: "På gatan står en bilägare..." - men det måste ju inte vara bilens ägare. Det kan man i och för sig påpeka i samma tweet. Eller också skriver jag "På gatan står någon och skrapar rutorna på sin bil." Nej, det blir ju fel igen: bilägandet framgår av "sin". Alltså: "På gatan står någon och skrapar rutorna på en bil." Hm, vilken märkligt doftlös formulering. Inte för att jag brukar ägna mina tweets så här mycket eftertanke, men nu har jag hakat upp mig. Hur får man liv i den där bilden? Det enklaste är att ge rutskraparen en identitet. Hen kan vara frusen, påbyltad, modstulen, energisk, stressad eller så. Och det absolut enklaste är om det är en han eller hon.

Vid det här laget har jag reviderat min bild av personen på gatan. Är det verkligen en kvinna? Jag kan inte avgöra saken säker på så långt håll, och det stör mig. Varför i hela friden då? Av någon anledning vill jag könsbestämma min rutskrapande medmänniska, för min egen del. Det har blivit personligt. Och jag som ska föreställa genusvetare.

När jag läste pedagogik var en av mina första föreläsare Lars Jalmert, Sveriges förste mansforskare. Några saker han sa har bitit sig fast: "Vad är det första ni lägger märke till när ni möter en okänd person på gatan?" Några händer åkte upp. Ålder? Hudfärg? Längd? Tja, kanske det. Men Lars hade en annan åsikt: kön. Jag tror att han har rätt. Vi identifierar könet på en millisekund: Det där är en tant, det där är en liten pojke och det där är någon jag kanske betraktar lite noggrannare eftersom den passar in i mitt begärsmönster. Men det finns också undantag. Det där är ett gäng muslimska tjejer. De har huvudduk och långa kjolar. Bredvid dem går ett gäng killar som uppenbarligen är deras skolkamrater. Skulle jag tänka "invandrarkillar" om jag såg dem i en annan kontext? Kanske. Men nu bor det så många såna här i Vällingby att jag snarare skulle nöja mig med deras könstillhörighet. Jag har inte blivit så där tjusigt "färgblind" som vissa berömmer sig av att vara, men jag bryr mig knappt. Könsblind är jag sannerligen inte. Mina barn går i en skola där svennarna är i minoritet. Och det var många år sen jag hajade till vid åsynen av en huvudduk. De där tjejerna flamsar och har sig precis som tonåringar brukar. Hur muslimska de är går förstås heller inte att avgöra av deras klädsel. Men jo, de går i den muslimska friskolan intill oss. Så deras föräldrar anser i alla fall att de ska klä sig som Koranen föreskriver.

Okej, könet först. Oftast. Över till det andra Jalmert sa som jag aldrig ska glömma. Han hade fått barnbarn och fick nu träffa dem för första gången på BB. Det var tvillingar. Hans dotter kom ut med dem och, jag citerar: "Då hörde jag en mörk röst säga: 'Tjena, grabbar.' Och kom på att det var jag själv." Genusforskaren Lars faller i genusfällan. Visst är det rätt roligt? Och instruktivt, som mina försök att avgöra om bilruteskraparen är en han eller hon.

Är Lars för övrigt Sveriges förste mansforskare, som jag skrev ovan? Eller är han den första? Jag har fått lära mig att böja ord efter kön. Här är det förstås överflödigt; få kvinnor heter Lars. Det kanske alltid är överflödigt? Jag brukar undvika könsböjningen i mina texter och skriva exempelvis "första", av samma anledning som jag inte skriver "skådespelerska" eller "författarinna". Men det är en kamp. Det är lätt att fnysa åt fåniga formuleringar som "silvermedaljös" men svårare att se grandet i sitt eget öga.

Yohio sjöng i Melodifestivalen i går. Min trettonåring undrade varför han klädde sig i tjejkläder och frågade mig om han var hetero. Det vet jag inte, sa jag. Och varför han klär sig som en tjej? Tja, han tycker om att göra det. Och kanske har det lite att göra med att det funkar så bra i Japan, tillade jag och ångrade mig genast. Det är ju att förminska honom. Men teven stod på och nu skulle det sjungas. Jag tappade bort föreläsandet. Okej, men det var inga problem för trettonåringen. Han tyckte för övrigt att Yohios frisyr var så cool och att ungdomar i Japan har så cool stil. Men åttaåringen reagerade starkt. Hon kunde verkligen inte förstå att Yohio var en kille först. I hennes värld ska man absolut klä sig efter kön, något annat vore ytterst pinsamt! Hon har inte de redskap trettonåringen har. Med honom har jag t.ex. pratat om transsexualism. Han har sen barnsben träffat mina homosexuella vänner och följt med mig under Prideveckan, vet att jag är bisexuell och så vidare. Men är man åtta år är man nog mer präglad av sina klasskamrater.

Det är ett litet bekymmer vilka kläder mina barn har och vilka färger och leksaker de föredrar. Jag har sträckt vapen inför den massiva attacken av Barbiedockor och legoriddare, tänkt att det är ju inte avgörande. Jag kommer att fortsätta att motverka stereotypa könsmönster precis som jag stämmer i bäcken när det gäller homo/trans/xenofobi och så. Ska jag bannlysa de där leksakerna? Tvinga på kidsen könsneutrala kläder? Nej. Jag gör mitt bästa, men i vårt könsindränkta samhälle kämpar man i motvind. Jag kan erbjuda alternativ. Jag kan framhålla att mina döttrar är modiga och starka och att mina söner är söta och snälla. Jag gör vad jag kan. Men mitt inflytande är begränsat. Däremot kan jag konstatera att min åttaåring inte tar någon skit. Och alla hennes vänner heter sånt som absolut ingen av mina barndomskamrater i det monokroma 60-talet hette. Sånt gläder ett fadershjärta. Ett föräldrahjärta, menar jag.

En del tänker att genuspedagogik handlar om att pracka på barnen motbilder som de inte vill ha. Man ska liksom göra alla likadana, fösa in dem i politiskt korrekta fållor. Men det är precis tvärtom. Det handlar om att erbjuda alternativ, öppna fållorna, låta barn använda hela paletten. Först då har de en chans att bli mer individer och mindre kön, inte tvärtom.

Genuspedagogik för vuxna är en delvis annan sak. Den handlar om att medvetandegöra sig själv, bland annat att se hur vill hela tiden skapar kön, tillsammans, i varje stund. Om vi inte problematiserar det vi brukar ta för givet händer ingenting. Så vi kan till exempel fråga oss vad det spelar för roll om den som skrapar rutorna på en bil är en man eller kvinna. Och vill vi få syn på hur könet styr våra vuxna liv kan vi ju slösurfa lite på SCB. Att Sverige är jämställdhetens hemvist på jorden må vara hänt. Men vore det inte hyvens om kvinnorna fick lika mycket lön som männen, till exempel? Om de inte behövde bli misshandlade och våldtagna, tystade, förnedrade och exploaterade? Jag tycker det. Mängden av exempel på hur könet styr oss är överväldigande. Men innan vi slår oss för bröstet och tycker att Vi, vi ser minsann, kanske vi ska granska oss själva lite.

Jag struntade i att twittra om vem som skrapade rutan. Jag nöjer mig med att konstatera att det är skönt att slippa ha en bil.