Melankoli

Jag sitter hemma hos min vän i soffan. Lamporna är inte tända och jag sitter och betraktar spåren av personer som en gång bott här, och saker jag minns från hennes gamla lägenhet. Vid väggen intill fönstret står en monstera som inte gör någon människa glad, för det ligger inte i monsterans natur. Den ska se ful och dyster ut, annars är det ingen monstera. På latin heter den förstås Monstera deliciosa, och det delikata syftar på frukten den kan bära i vilt tillstånd, i sällsynta fall även i en lägenhet i Stockholm. Men inte här. Ja, den får mig på dystert humör. Mission accomplished.

Två lampor på grön glasfot på fönsterbrädan gör mig också dyster, liksom tavlan ovanför soffan, teven, de båda bärbara och alla sladdar och diverse nätjox som minner om livet på nätet. Nätet finns alltid där, det väntar på oss. Det har evigt liv. Det har inte vi. Och under nätet lurar undernätet eller djupwebben med sina forum för seriemördare, pedofiler och annat som inte går att nå med en vanlig sökmotor. Jag tänker inte bege mig dit, för jag vill inte bli ytterligare informerad om alla vidrigheter människor kan hitta på. Och inte heller har jag nån lust att exempelvis kolla Twitter eller min mejl. Det kan vänta. Vi ska prata, för vi har inte setts på länge.

 Men än har hon inte kommit tillbaka från köket där hon fixar nåt att dricka åt oss. Hon är här men inte riktigt. På samma sätt är hennes gamla jag här men inte riktigt. Det sitter bredvid mitt gamla jag som förstås är en del av mitt nuvarande och framtida. Men inte riktigt här. Det är mycket som inte är här, som hennes dåvarande kombo som jag brukade krama, en varm och trygg man som jag fortfarande är mycket fäst vid men som jag aldrig träffar numera. Det var på den tiden när jag var nyutkommen och hon likaså, även om hon väl låg nåt år före mig. Vi gick på Patricia och Tip-Top och andra homogejställen som Häcktet. Jag hade för första gången hittat ett sammanhang där jag kände mig hemma, för första gången hittat människor - och inte så få - som kanske inte precis var som jag, men som lät mig vara mig utan att döma. Andra som inte heller var heterosexuella eller könsnormativa. Vi hörde ihop. Vi behövde varandra. Nu är de flesta borta ur mitt liv.

 Så ja, jag är melankolisk på det där särskilda viset, befinner mig i en underart till melankoli som kallas nostalgi. Lägg märke till "algi" - smärta. Man minns den svunna tiden, man minns den som i går. Och det gör ont. Man längtar tillbaka, men inte egentligen till det som var, utan snarare till känslan, just den där frekvensen på synapserna, den lilla darrningen på strängen som betydde att här är jag nu och så är är det nu och fan vet hur det blir i framtiden, men detta är verkligheten, den blödande och jublande men aldrig likgiltiga. Kanske inger tanken på det förflutna melankoli just därför: det går ju inte att återvända, vilket innebär att livet obönhörligt går vidare - och i förlängningen kommer man för var dag närmare döden.

 Sen kommer hon till mig i soffan och tänder lamporna och jag berättar. Hon är så totalt olik mig och säger att hon har lärt sig att liksom skyffla undan melankolin när den försöker tränga sig på. Men ibland väcks den lik förbannat av viss musik eller så. Hon kör på, lever i nuet, är framtidsinriktad. Jag lever i det förgångna eller i mina drömmar om framtiden - vissa av drömmarna, inte så få, är mardrömmar. Jo, jag lever förstås i nuet också. Jag har barn, jag har ett jobb, jag får och ger kärlek och så diskar jag, för att bara nämna ett par av alla parametrar som ibland överväldigar mig med sin mångfald och det påföljande bruset. Men i grund och botten är jag fortfarande bara en ensam liten pojke som tycker att skymningen är otäck, för vart tar man vägen då? Alla andra vet liksom. De ilar hem. Men han går där och har inget hem trots att han har ett. Det är ett avhemmat hem blandat med ett riktigt hems hem-het. Hans kind är kall, ty den är okysst. Han känner sig främmande för alla sammanhang, vill inte tillhöra dem men vill inte stå utanför dem, längtar in i en gemenskap som han föraktar och avskyr och räds. Alltså blir han en betraktare och skicklig på att läsa de sociala spelen, ögonkasten, tonfallen, mimiken, utfallen och paraderna, värjstötarna som dödar. Det blir han ännu räddare av och ännu mindre benägen att delta.

 Ja, en dag kom jag ut och det var en härlig dag. Jag fann en ny familj och det var en varm familj. Jag förlorade en hel del och grät mycket och bröt ihop och brände ut mig och var nära självmord. Det var en härlig tid. Det hände ju så mycket. Och det väckte så mycket till liv, så många frågor. I dag står jag här med en bukett andra frågor. Svar har jag inga, men det är okej. Jag har det bra. Jag är rädd. Jag längtar inte tillbaka och inte till en framtid, men att leva i nuet och ta vara på dagen känns så torftigt. Kan man inte besvärja olyckorna så kan man i alla fall förbereda sig på dem genom att palpera dem i förväg.

Jag ska dö. Det ska du också. Jag kanske blir dement, precis som du kanske blir det. Det är som det är. Jag ältar inte, men jag tänker. Jag vill se allt så klart som möjligt. Jag vill ha den nakna lunchen, den där man ser vad som finns på änden av gaffeln, som William Burroughs sa. Jag vill skala bort all stanniol och färgglad kartong som döljer sanningen. Det gör inte livet gladare eller mer färgstarkt, tvärtom kan det bli dystrare och gråare. Men det blir sannare. Sanningen är alltid bättre än lögnen.

 Sen inträdde vardagen igen, som vanligt, och nostalgin avklingade. Men den ligger där som en obligat basgång eller så (jag ogillar ordet bordun). Jag är fan inte glad, men jag är lycklig på ett väldigt märkligt och motsägelsefullt vis. Jag är beredd.

Konsten att börja i fel ände

De flesta föräldrar försöker hjälpa sin barn med läxläsningen. När nu barnen har läxor, vill säga. Mina barn har aldrig läxor om man får tro dem, eller så har de redan gjort dem eller så är deras deadline någonstans i framtiden, oklart exakt när. Så de blir förtörnade när jag envisas med att vilja se deras böcker eller lösblad med mattetal och andra uppgifter. Jag är heller inte alltid så pedagogisk som jag skulle vilja vara, men oftast går det bra när jag erbjuder min hjälp.

Så lätt, om man nu kan kalla det lätt, är det inte för alla. Alla kanske inte ens vet när deras barn har läxor eftersom deras svenska är bristfällig, ibland sämre än barnens. Men, som sagt, jag är säker på att de allra flesta vill sina barns bästa och tycker att det är viktigt att kidsen klarar sig bra i skolan - kanske särskilt gäller detta föräldrar som inte har haft någon vidare skolgång själva. De vet hur viktigt det är. Att vilja sina barns väl och att ha höga ambitioner för dem är alltså ingen klassfråga, däremot är de egna resurserna det. Alla kan inte erbjuda sina barn studiero hemma, ett skrivbord, en bokhylla och så vidare. Och har man läs- och skrivsvårigheter eller har svårt för siffror kan man svårligen hjälpa sina barn så bra som man skulle vilja.

Så visst behövs det läxhjälp ibland. Det finns också ideella organisationer som erbjuder gratis läxhjälp. Men egentligen är det skolans förbannade plikt att se till att såna här olikheter i barns förutsättningar ska jämnas ut. Skolan gör vad den kan, för det mesta. Det finns speciallärare, särskild stödundervisning med mera - i alla fall i skolor som har tillräckliga resurser. Men dagens lärare är lite för upptagna med att skyffla onödiga papper hit och dit för att hinna engagera sig tillräckligt i enskilda elevers studieförhållanden och därmed prestationer. Jag skulle verkligen välkomna ett förslag som gick ut på att alla som behövde extra hjälp med sina studier skulle erbjudas det.

I stället ska vi nu få läxhjälp som är avdragsgill med rut-avdrag. Man tar sig för pannan. Vem kommer att utnyttja den? Knappast den som är lågavlönad, ensamstående eller relativt nyanländ till Sverige. Nej, det blir förstås den redan välmående medelklassen som hoppar på tåget. Bor man i villa i Bromma räds man inte blanketter och skatteteknikaliteter - bara att köra! Nu kan barnen få ännu mer hjälp att distansera sig ännu mer från ungarna i fattigpluggen. Någon moderat cyniker förklarade det här som att föräldrar som vill ge sina barn det lilla extra inte ska hindras att göra det. Nej, man kan inte hindra föräldrar att satsa på sina barn. Har någon föreslagit det?

Men rutavdrag för läxhjälp är ett symtom för den nyliberala tidsålder vi lever i, en där vår grundläggande välfärd gradvis monteras ner och görs om till ett system med kunder och beställare. Den som vill veta hur vår unika svenska modell en gång kom till kan läsa "Är svensken människa?" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh. Jag ska inte ge mig in på ett referat av denna utomordentligt intressanta bok, men kortfattat man man säga att vi sedan mycket lång tid har haft ett system där staten utgör en garanti för individens frihet. Det är därför vi avskaffade sambeskattning, det är därför vi införde barnbidrag, föräldrapenning, bra skolor för alla. För att vi inte skulle vara beroende av familjens varierande ekonomiska och sociala status, för att vi skulle slippa vara beroende av välgörenhetsorganisationer eller kyrkor. Men denna modell vill alltså nyliberalerna slå sönder, och de är på god väg att lyckas.

Ja, vissa föräldrar vill ge sina barn det där lilla extra. Därför ser de till att vara högavlönade. Därför ser de till att deras barn ska få bo i en villa med en stor trädgård med en studsmatta. Och den som inte fixar de där små bagatellerna bryr sig förmodligen inte om sina barn. Att skolorna blir alltmer skiktade efter familjernas ekonomiska och sociala kapital är alldeles glasklart. Och nu ska de redan bortskämda få skämma bort sina telningar ännu mer. Det är ju bara att bry sig om, att unna dem det lilla extra.

Så kan man vända hela välfärdstanken upp och ned. Så raserar man tanken på en skola för alla. Så låser man in de redan underprivilegierade och låter deras ungar ge upp tanken på högre studier. Det är så fruktansvärt cyniskt och vidrigt att jag saknar ord.