Identitet - den hemliga agenten

identitet (senlatin ide´ntitas 'identitet', till idem), likhet, den relation som karakteriseras av att den alltid råder mellan, och endast mellan, en individ (eller ett objekt) och individen själv (objektet självt)

ur Nationalencyklopedin

---

Jag lekte hemlig agent när jag var liten. Inget nytt under solen, precis. Och jag visste förstås att det var en lek, men den vissheten byggde på att jag var tämligen säker på vem jag egentligen var, att jag så att säga var identisk med mig själv. Det rådde en relation mellan mig och mig som karakteriserades av en outplånlig permanens, skulle man kunna säga efter att ha sneglat på NE:s definition ovan.

Jag lekte länge. Jag och mina kamrater spionerade på skumma typer, skuggade dem i hemlighet. Att skummisarna var något annat än exempelvis oskyldiga familjefäder förstod vi egentligen, men vi tänkte oss att de kanske bara hade antagit den identiteten. Mot en sådan anklagelse är det oerhört svårt att värja sig. Så döm om vår besvikelse när vi hade följt skummisen hem och den togs emot av öppna armar av sina barn. Det där var nog ingen riktigt skum typ, alltså var heller inte vi några riktiga agenter. Så vi fick leka nåt annat i stället, kanske Zorro (där alla var Zorro samtidigt och rispade ett "Z" i luften med låtsasvärja).

Små barn har inte den självsäkerheten. De kan visserligen vara lejon eller monster ett tag, eller jagas av en förälder eller ett syskon som vrålar och ryter. Men det slutar nästan alltid med att leken måste avbrytas och barnet förvissas om att det bara var på lek. Föräldern är bara föräldern och inget monster, försäkrar den förälder som är identisk med sig själv. Ja, det kan räcka med en enkel fråga till barnet: "Är du ett läskigt monster?" för att barnet ska vända på en femöring och utbrista: "Nej, jag är bara (X)!" Ja visst är du det, min lilla älskling. Du är pappas lille prins. Ett av mina barn kallade sig lillebror länge, och om en främling frågade vad han hette svarade han "(X) Lillebror". Han var lillebror till efternamnet, ty det var hans identitet.

Men samtidigt som jag bar med mig vissheten om att jag var jag och ingen annan, så började jag undra jag vad detta innebar. Jag kom i puberteten och kroppen förändrades påtagligt. Mina kompisars och klasskamraters kroppar förändrades - men inte mina föräldrars (d.v.s. inte vad jag kunde märka). Alltså var jag på väg att bli en annan, men samtidigt var jag ju jag. Så vad var det som var permanent, egentligen?

Det är väl detta som förståsigpåare brukar kalla att tonåringar eller andra i olika former av övergångsåldrar "undrar vilka de är". Men det är en trubbig definition. Man vet ju vem man är, för jag är jag och kan inte vara någon annan, lika lite som någon annan kan vara jag. Nej, det som händer är att en tidigare förgivettagen permanens upplöses. Därmed inträder man i en delvis ny verklighet som ställer nya krav, samtidigt som man bär med sig sina tidigare erfarenheter. Man kan bli halvsidigt förlamad. Man kan bli vuxen med allt vad det innebär i form av definitioner och förväntningar från omgivningen och en själv. Man kan upptäcka att man begär något man aldrig har begärt tidigare. Man kan bli gravid, man kan bli ensamstående, man kan förlora sitt barn så att man inte längre är förälder. Man kan åldras på ett högst påtagligt sätt. Och det händer något med identiteten: man är den man alltid har varit - innerst inne, liksom - ändå är man någon annan. Man har en hemlig agent inom sig.

Än i denna dag känner jag mig som en hemlig agent. Jag har en hemlig agens, ett av andra oanat aktörskap. Jag skiftar mellan olika sociala roller med ljusets hastighet, precis som alla andra. Men föga anar ni vem jag är. Jag kan se ut som den där oskyldiga familjefadern, och visst är jag en sån, där och då. För mina barn är jag en permanent installation även om jag har bytt frisyr sen nåt halvår tillbaka. Jag är deras pappa och kommer alltid att vara deras pappa. För andra är jag nog en skummis, en tvivelaktig figur som slinker in genom en anonym garagedörr på Wollmar Yxkullsgatan. Där nere på klubben möter jag andra som i några timmar är sin sexualitet, sin särskilda slags manlighet fjärran från vardagen. Vissa av dem är fullkomligt trygga i sin läderbögsidentitet och bär med sig den ut genom dörren. Andra som kanske är poliser (det finns flera såna där) eller studierektorer håller tyst om vad de ägnar sig åt i klubblokalen. Men det gör inte nöjet mindre, snarare tvärtom. Såklart. Det förbjudnas lockelse och så vidare.

Men i gaysammanhang som dessa är jag också en hemlig agent, ty jag är ju även en oskyldig familjefader. (För övrigt finns det gott om bögar som aldrig skulle drömma om att besöka SLM. Det är inte deras handväska, helt enkelt. Däremot höjer de knappast på ögonbrynen åt det, till skillnad från de oskyldiga familjefädernas krets.) Men om någon frågar mig om mitt civilstånd ljuger jag inte. Jag orkar inte leka hemlig agent till priset av en sån oärlighet, för det vore att förneka det som är allra viktigast i mitt liv. Jag kan alltså känna att jag är en hemlig agent, men till skillnad från de flesta såna har jag inga hemligheter.

Nå, det här skulle inte handla om mig själv eller hur förträfflig och mångsidig jag är. Jag tog bara ett nära till hands liggande exempel. Att vi alla intar olika sociala roller är inget nytt under solen. Att vi positioneras av andra i olika sociala roller är inte heller någon nyhet, lika lite som att vi positionerar andra på samma sätt, med mer eller mindre tvång inblandat. En dålig läkare spelar inte bara rollen av läkare i förhållande till sin patient, nej, den tvingar patienten att vara enbart patient. Det är bekvämare så, för det är att skala bort alla för anamnesen, diagnosen och behandlingen ovidkommande parametrar - tror läkaren. Medan patienten upplever denna tvångspositionering som en förlust och en kränkning. Patienten har en stark känsla av att inte enbart vara sin kropp, sina symtom, sin sjukdom. Och har vi inte alla upplevt just denna kränkning, denna tvångspositionering, i olika sammanhang. Man vill bara skrika: "Men jag är ju inte det där, i alla fall inte enbart det där, som du tror!" Man är ju nåt annat. Också.

Så länge jag var en pojke i en pojkes kropp föreföll världen någorlunda logisk och sammanhängande, om än ganska skrämmande. Men kroppen äger ingen permanens, alltså äger inte heller världen någon. Nu är jag en vuxen man med en vuxen mans kropp. Men känns världen permanent, eller brast den illusionen en gång för alla när pojken försvann in i historien? Tyvärr är det nog så. Det finns ingen trygghet i den bemärkelsen. Jag har aldrig varit så medveten om hur bräcklig tillvaron är, hur snabbt allt kan tas ifrån oss. Jag kommer att bli gammal och dö ifrån mina barn - i bästa fall. I sämsta fall går jag ett liknande öde till mötes som min far, som dog av en hjärntumör innan han fyllt 60. Världen är ologisk, osammanhängande och skrämmande, eller så är den skrämmande logisk. Livet är lika likgiltigt för mig som individ som en krokodil eller jordbävning inför sina offer. Det är logiskt. Allt som jag har erfarit, glatts åt och sörjt över kommer en dag att vara borta. Alla mina drömmer och förhoppningar saknar betydelse i ett längre perspektiv. Min kropp kommer att förfalla. Mina älskade kan ryckas bort ur min famn. En dag finns jag inte mer. Jag är rädd. Det är logiskt.

Men trots att kroppen alltså inte äger någon permanens, annat än skenbart under vissa perioder, är den mitt perspektiv på världen. Jag är inte någon som har en kropp, kroppen är ingen ägodel på det viset. Ägodelar kan man ha och mista, köpa och sälja. De är till sin natur avskilda från oss, de är bara identiska med sig själva - inte med oss. Även en ytterst dysfunktionell kropp är vårt perspektiv på världen, ja, kanske särskilt då. Eller hur tror ni att Cristopher Reeve, den förste som spelade Stålmannen på våra filmdukar, upplevde världen efter att ha blivit tetraplegiker och beroende av respirator? Hans stora dröm var att stamcellsforskningen skulle skänka honom åter den kropp han en gång hade haft full kontroll över. Så blev det inte.

Vem är den hemliga agenten? Vem är det som ingen annan kan känna? Jag tror att ni anar vad jag vill svara på den frågan. Det är inte kroppen i motsats till själen. Det är inte själen i motsats till kroppen. Det är kroppen som perspektiv på världen, föränderlig och ändå permanent tills den dag vi dör - låt oss kalla det kroppen-själen eller kroppen-identiteten. Kejsar Hadrianus skrev en liten dikt på sin dödsbädd som Marguerite Yourcenar återger i "Hadrianus minnen":

Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?

Tyvärr måste jag nog svara att denna anima vagula blandula går in i intigheten tillsammans med det kärl som är dess förutsättning, enäggstvilling och följeslagare. Men till dess, mina vänner, finns vi kvar. Genom våra kroppar.

Queer eller transfobiker?

Läste just (Prideveckan 2016) igenom det här gamla inlägget och känner att jag bör modifiera det, för jag ser nu lite annorlunda på queer som identitet - jag känner mig själv queer. Ni kan läsa hela inlägget från början till slut eller hoppa till stycket som börjar med "Jag tror att det är samma avståndstagande..." Jag kommer att infoga mina nya tankar och kommentarer i kursivstil.

En gång i tidernas gryning var jag aktiv på Qruiser. Det var på den tiden när Facebook inte var uppfunnet, när behovet av ett eget community var starkt, när det var viktigt med en skyddad zon. Inte för att Familjen var särskilt inkluderande, i alla fall inte där. Transfrågorna förde en ganska undanskymd tillvaro och i diskussionsforumet kunde man läsa uppmaningar om att kasta ut alla heteros från Krussan. Den som alltså ägnade sig åt någon form av samkönad sexualpraktik, den som inte definierade sig som homo- eller bisexuell eller den som bara inte ville sätta en etikett på sig själv borde dra dit pepparn växer. När jag var på Tip-Top eller Patricia kunde jag höra en bög undra vad fan den där transan gjorde där - är det här nån freakshow, eller? Det var så sorgligt historielöst, som om Stonewall aldrig hade existerat, som om klubbar som Madame Arthur i Köpenhamn eller After Dark aldrig hade befolkats av bögar. Bögar som ofta kallade varandra för "hon", "stumpan" eller diverse flicknamn. Som om inte den samhälleliga diskurs ännu existerade som likställde manlig homosexualitet med kvinnlighet och kvinnlig homosexualitet med manlighet.

Nå, många bögar upphörde att vara fjolliga i sin strävan att ses som män. I sin strävan att accepteras som likvärdiga medborgare skulle man rensa bort underdog-stämpeln. En pjäs som "The Boys in the Band", den första pjäsen som befolkades uteslutande av homosexuella (manliga) rollfigurer, var banbrytande i USA. På den tiden gjorde polisen razzior på gayklubbarna, det gjordes dokumentärer som varnade för den homosexuella förförelsen och amerikaner såg homosexualitet som ett större hot mot samhällsordningen än aborter. Vill man få en föreställning om hur det var att vara homosexuell på 1960-talet i USA kan man tänka på hur samhället ser på diverse sexuella avvikelser som zoofili i dag, säger en av de medverkande i dokumentären om pjäsens tillkomst, en dokumentär som jag översatte för SVT (K-special, "Making of the boys"). Så även den här föreställningen, som blev en lika otippad som oerhörd framgång, började så småningom kännas förlegad. En massa trasiga bögar som grälar på scenen var kanske viktigt då, men efter Stonewall, efter de första Pride-liknande demonstrationerna i USA, var det nåt man ville lägga bakom sig. Att vara bög var inte nödvändigtvis ett tragiskt livsöde, liksom.

Så bort med tragiken. Bort med de slappa handlederna och falsettskriken. Bort med allt som kunde andas skörhet. Machobögen, läderbögen, sportbögen, mainstreambögen och radhusbögen är de nya idealen, om man nu ska snabbspola lite i historien. I dag kan Aftonbladet skriva om Stockholm Berserkers att de är "Sveriges hårdaste bögar".

Men jag hoppar tillbaka lite. På Qruiser lärde jag känna en massa människor som blev mina nya vänner, däribland en transman. Och jag pratade mycket med honom och läste vad bland annat Lukas Romson hade skrivit om paraplybegreppet "Trans". Ja, "t" i "hbt" kan inte vara något annat än just ett paraply om det ska inrymma annat än transsexuella och transvestiter, för där ingår - eller ingick - transgenderister och andra som inte känner sig hemma i en dikotom köns/identitets/begärsuppdelning. Tycker jag, tycker många med mig. Tycker inte en del transsexuella som verkligen inte vill beblandas med exempelvis transvestiter. Det handlar om en beröringsskräck, som jag ser det, en motvilja att associeras med personer som man inte har ett dyft gemensamt med, annat än att man diskrimineras och föraktas.

Så det finns revor i paraplyet - vem har tolkningsföreträdet? Plats för lite mer inbördeskrig i det könade, dikotoma landskap som vi alla fortfarande bebor, med eller mot vår vilja. Och nu har alltså hbt blivit hbtq. Många som inte vill delta i bygdespelen där en man som ser ut som en man och känner sig som en man och definierar sig som en man och begär en kvinna som ser ut som en kvinna och känner sig som en kvinna och definierar sig som en kvinna, ja många av dem kallar sig numera queer, inte trans. Men varför då? På grund att ett läckande paraply? Är det inte funktionsdugligt längre?

Jag tror att det är samma avståndstagande, samma internaliserade fobi som många bögar uppvisar, som går igen här. Jag är minsann queer, ingen transperson. Såna kan ju t.ex. vara biologister, hävda att de var transsexuella förut, men nu efter genomgången behandling och juridiskt könsbyte är just det där som vi föraktar: antingen eller. Eller så är de transvestiter och "leker bara" att de är det "motsatta" könet för en stund. Som om det fanns ett sådant. Pinsamt. Men vi, vi är queera som satan. Vi går på Slick och vältrar oss i hur queera vi är med våra bdsm-accessoirer, halvrakade skallar och så vidare. Vi har läst på Södertörn, vi dyrkar Ulrika Dahl, vi känner oss befryndade med de prostituerade i Amsterdam eller Barcelona där vi turistar ibland. Vi är femme-inister, fettaktivister, vi har nästan orkat läsa Judith Butler. Och, kanske det bästa av allt, vi kan shanghaja parollen "We're here, we're queer - get used to it".

Jag står fortfarande för mycket av det som står i stycket ovan. Men, och det är ett viktigt men, jag var onödigt föraktfull mot den som definierar sig som queer. Visst kan en del lida av "beröringsskräck", men var och en måste faktiskt få definiera sig som den vill. Själv har jag övergivit etiketten bisexuell, för den passar mig inte längre. Faktum är att den alltid har skavt, vilket jag märker om jag läser gamla inlägg om bisexualitet.

Det är inte så att jag har blivit monosexuell, om jag nu ska tjata om mig själv lite. Det är inte så att jag inte längre kan dras till såväl kvinnor som män. Det är snarare att tröjan känns för trång. Visst, jag kunde byta ut den mot den pansexuella tröjan, men den känns som något som ska omfatta allt. Det gör jag inte, snarare utesluter jag inget. Mina begär har inte inte väckts av folks könsidentitet eller könsuttryck; jag har bara noterat dem i de fall där de varit tydliga. Det är ett slags skit-samma-sexualitet, kanske man kan säga, en utan förtecken. Att det är viktigt för dig hur du känner dig och definierar dig är naturligtvis det primära för dig och inte min sak att bedöma eller värdera.

I mitt inlägg om sex mellan mellan heterosexuella män, se här, återberättar jag mot slutet hur Jane Ward drogs till det queera (queerness pull) medan hon kände och fortfarande känner ett motstånd mot att uppgå i hetero- eller homonormativitet. För mig var hennes beskrivning en aha-upplevelse - det var ju precis det där jag kände! Det här handlar inte främst om ett avståndstagande eller en flykt från något, utan om en resa till något. 

Men vad är då "queerness pull"? José Muñoz beskriver det i sin bok "Cruising Utopia" som en horisont som kallar på oss, som vi strävar mot. Det queera finns inte här i dag, för vi är klavbundna av nuet. "We may never touch queerness, but we can feel it as the warm illumination of a horizon imbued with potentiality." Det kanske låter flummigt, men det Jane och jag (haha) båda kände när vi slet oss ur det heteronormativas koppel var just möjligheterna. Vad som helst kan hända. Vilka möten som helst är möjliga. Vi är inte programmerade si eller så, vi kan faktiskt välja. Kliva in i det okända, i framtiden. En framtid som kanske redan delvis är här och kan exemplifieras av Kiki-scenen i USA (bl.a. skildrad i dokumentären Kiki av Sara Jordenö), av lesbisk performance, av bastuklubbar, kink i olika former och så vidare. Men jag tror att den queera horisonten bär på så mycket mer i framtiden.

Jag blir så matt. Det är så elitistiskt och icke-inkluderande. Det är "We're queer, you're there - get used to it". Queer som identitet är raka motsatsen till queer som teori. Queer som teori ifrågasätter heteronormativiteten och dikotomierna, strävar efter att upplösa dem.

Jo, det kan vara elitistiskt. Akademiskt och Södertörnigt. Eller bara ett sätt att försöka fånga en känsla som inte ryms i de befintliga mallarna. Fast risken finns förstås att även queer som identitet blir en mall med en egen norm, queernormativitet - vilket verkligen är en paradox. Och visst, styrkan i queeranalysen är just att den skärskådar normerna underifrån, ifrågasätter det förgivettagna. Jag älskar den, men att upplösa dikotomierna får nog ses som en utopi, om än en ljuv sådan.

Queerteori har därför ifrågasatts av dem som vill bedriva identitetspolitik, medan exempelvis Tiina Rosenberg anser att man kan ha en queerfeministisk agenda och Butler föreslår ett synsätt där man accepterar inre motsättningar och skapar tillfälliga allianser. Det finns liksom inget kvinnligt perspektiv, för vad är en kvinna? Vilka likheter finns mellan en svensk medelklassfeminist och en illiterat kvinna i en fiskarby i Bangladesh? Och för att föra parallellen vidare, vad har en radhusbög i Västerås gemensamt med valfri person på Kinks & Queens? Inte mycket. Frågan är bara vad man drar för slutsats av detta. Ska vi, precis som Carl von Linné, upprätta en slaskkategori, i det här fallet "queer", dit vi för allt som inte passar in i systemet? Det känns paradoxalt, som att skapa ett annat system i stället för att skrota hela rasket. Eller ska vi acceptera att även en queer analys med nödvändighet måste förbli ofullständig och provisorisk, förankrad i tid och rum och därmed föränderlig?

Jag tror att vi måste hålla reda på vad vi vill åstadkomma och just arbeta med tillfälliga allianser. Men då får vi ge upp den här beröringsskräcken där ingen vill bli associerad med någon som den inte kan identifiera sig med. Detta har varit hbtq-rörelsens styrka. Ingen har inbillat sig att en lågavlönad vänsterflata har så mycket gemensamt med en misogynistisk bögsteward. Men en gång om året har vi kunnat gå i samma parad. RFSL har kunnat välkomna alla. Pride har varit den enda usla lilla vecka på året då vi visar upp oss i all vår diversitet. Och då är det beklämmande när några queera medelklassyngel som tror sig behärska intersektionalitetsbegreppet hånar homosexuella militärer eller poliser. Det påminner starkt om de ungdomar som på 70-talet skrev låtar om arbetarkamp och solidaritet - över tekoppen på Smedslättsvägen.

Okej, där har vi det igen: "queera medelklassyngel". Men jag skrev i affekt, för jag var så rasande på dem som sådde hat och split, när Prideparaden fortfarande  är en alldeles fantastisk, befriande, och för sorgligt många skräckinjagande manifestation. Tänk, ska jag verkligen våga komma ut? Vad ska folk tycka? Men jag gör det! Och stoltheten som man sen känner när man går där för första gången är enorm, liksom den värme man möts av. Jag grät när jag gick förbi alla som satt vid Maria kyrka och jublade åt oss - åt mig, åt mina vänner, åt mångfalden och det normbrytande.

Okej, kalla er queer om ni vill känna er lite frisprättande och "medvetna". Kalla er queer om ni gillar ännu mer kategoriserande. Men tafsa inte på solidariteten och tro inte att ni vet fem procent av det löjtnant Lars Carlsson hade fått gå igenom. Det var bland annat honom ni hånade. Jag hoppas att ni har vett att skämmas lite nu när han inte kan vara med längre.

Nej, ni behöver inte alls vara lite tjusigt frisprättande, "medvetna" och överlägsna - förlåt! Ni är skitbra som ni är, och jag känner en stor samhörighet även med er. Det tog några år innan jag fattade galoppen, men det kanske må vara mig förlåtet. Dock: ni som envisas med att konfrontera exempelvis gaypoliser bör skämmas, sen kan ni kalla er vad ni vill. Men hat är väldigt oqueert, tycker jag. 

Visst, polisen som myndighet har kanske inte gått i bräschen för våra rättigheter. Men de enskilda poliser som tillhör hbtq-familjen gör det. Och om man nu skulle känna sig hotad och utsatt - på goda grunder många gånger - av diverse myndigheter, är det inte då bra att det finns vissa där som inte hotar dig som hbtq-person, som har samma erfarenheter som du, och som har mötts av hat och förakt från sina kolleger? Jag tycker det. Vi som går i paraden har inte samma politiska agenda - såklart. Själv tycker jag att det känns väldigt konstigt att Kd ska gå i paraden i år. Men se det som en enda dag under denna enda vecka då vi kan lägga våra motsättningar åt sidan och göra oss själva synliga, få våra krav hörda lite mer än de andra 51 veckorna när man firar hetero pride. De interna striderna tar vi internt, tycker jag. De provisoriska allianserna är just provisoriska och inte huggna i sten. Ungefär som det är med våra identiteter.