Korpa dagen och så vidare

Jag tror att det var Kaj Lundgren som gjorde om "carpe diem" till "korpa dagen" i någon Burgess-översättning. Och jag föredrar hans uttryck, för det latinska låter så högtravande. Men till ämnet: Hur gör man för att korpa dagen, för att inte låta livet glida en förbi? Är det ens nödvändigt eller möjligt?

Jag skrev tre tweets om det tidigare i dag: "Att låta rädslan göra ens liv allt snävare, att unna sig lyxen av att vara bitter, att stelna, sluta utvecklas. Är att pissa bort sitt liv." "Många kan inte rå för det. Men andra slår sig bara till ro med sin gamla barlast och märker inte hur tung den är förrän det är för sent." "Livet är så skräckinjagande kort. Att stå stilla medan det passerar är en dödssynd."

Och det fick jag kritik för: "Du har en väldigt nedlåtande attityd i dina tweets. Reagerar på det. Det människor fajtas med bakom fasaden är inga småsaker." Och när jag genmälde att jag faktiskt hade skrivit att det inte alltid är frivilligt: "Det är nog 'inte rår för det' som är det mest nedlåtande. Kan mycket väl vara val människor gör, utifrån ngt enbart de själva vet."

Att jag frågasätter vissa livsval är alltså illa nog, att jag sen hävdar att de kan vara ofrivillga är ännu värre. Men går det inte att värdera andras livsval? Jo, jag tycker det. Det är inte samma sak som att säga: "Era klantarslen, fattar ni inte hur dumma ni är?" Inte heller är det att säga att de livsval som jag inte kan identifiera mig med är klandervärda eller att folk inte bestämmer över sina egna liv. Som jag skrev senare kan man inte avgöra på en kafferast vad som är aktörskap. Det finns dessutom ett spektrum från ingen eller nästan ingen rörelsefrihet till ett begränsat aktörskap till ett fullödigt sådant. Det här är något som jag har skrivit om förut, till exempel här eller här eller här. Då handlade diskussionen om feminism och/eller mångkultur, men frågan om hur - om alls - man råder över sitt eget liv känns fortfarande intressant, inte minst ur ett nära döden-perspektiv.

Jag minns inte det exakta innehållet, men någon som har arbetat med döende människor har gjort ett slags topplista över vad man ångrar mest när man inser att hit men inte längre. I topp hamnar ett överdrivet jobbande, ånger över att man inte ägnat tillräckligt med tid åt sina barn, att man bara varit andra till lags och att man inte förverkligat sina drömmar. Och nu är det alltså för sent. Det är det som skrämmer vettet ur mig: att känna "Fan! Jag som hade kunnat göra det och det, men det gjorde jag aldrig, min idiot." Att det inte blev så är kanske inte så konstigt. Man har kanske en familj att försörja, men vet vad man har men inte vad man får och så vidare. Alla kan heller inte skriva den stora romanen, symfonin eller annat som går till eftervärlden. Alla kan inte segla jorden runt, starta ett helt nytt liv eller ens bryta upp ur ett destruktivt förhållande. Nej, man kan sitta fastlimmad i omständigheter som man inte har valt, strukturer som man bryter sig ur enbart till priset av stora uppoffringar. Jag förstår - hyvens av mig, va?

Men jag har svårt att ömka dessa stora och kända män som koketterar med att de inte har varit bra pappor, för att ta ett vanligt prata ut om livet-exempel från våra medier. Varför sket ni i era barn, då? Jo, för att ni var så geniala, såklart. För geniala för att offra det på vardagens altare. Bah, säger ja. Jag tycker inte synd om er, däremot om era barn.

Det är samma sak med karriärister. Jag minns en person som min forne terapeut berättade om, en mycket skicklig och framgångsrik affärsman som hade beskrivit en typisk situation där han led hotelldöden. Han jobbade arslet av sig och kunde inte ta semester utan att ha sin mobil bredvid sig på sandstranden. Ringde jobbet var det bara att säga hej då till familjen och ta första flyg till London eller Paris. När min terapeut frågade honom när han tänkte på sig själv senast började han gråta. Slet han ut sig för sin familjs skull? Kanske det. Kanske delvis. Kunde han ha valt bort det? Ja, antagligen, till priset av ett mindre välbetalt och statusbemängt jobb. Och så gör väldigt många även i lägre positioner. Småbarnspappor arbetar arslet av sig - säkert i goda avsikter, men med usla konsekvenser. Och många andra skippar sin karriär för att sköta det reproduktiva arbetet. De brukar inte vara män.

Ja, och så ångrar vi oss på dödsbädden. Det låter inte så begåvat. Framför allt låter det tragiskt. Men mina tweets var alltså inte riktade till personer som har små möjligheter att välja. Jag tror att mitt twitterflöde till övervägande del består av unga och relativt privilegierade personer som faktiskt har stora möjligheter att påverka sina egna liv. Så länge man har den möjligheten bör man ta tillvara på den, anser jag. Men jag ser ju människor som är just framgångsrika och till synes autonoma strunta i att utveckla sig. Som jag skrev: de säger samma saker år efter år, tycker samma saker, gör sina liv snävare. Vems fel är det? Och hur ska de klara sluträkningen?

Jag tror att man ofta har fler valmöjligheter än man tror. Är det till exempel så nödvändigt med en hög materiell standard? Måste man åka utomlands med sina barn varje år, måste man ge dem dyra fritidssysselsättningar? Eller kan man välja att jobba lite mindre och i stället umgås mer med ungarna? Jag tror det. Jag tror att det vi minns från vår barndom framför allt är vardagen, inte de eventuella guldkanterna.

Jag ska inte dra hela listan på vad man kan göra om man tar fan i hågen. Och jag klandrar inte den som inte förmår göra det - det var liksom inte vitsen. Vitsen var och är att vi som ännu har tid och ett visst mått av rörelsefrihet inte bör vänta i onödan på att det perfekta läget ska infinna sig. Det kanske inte finns. Att bli förälder är ett bra exempel. Det är nog sällan det känns helt perfekt med den här graviditeten eller adoptionen just nu och här. Så man kan lika gärna köra på och tänka att det löser sig om man inte har starka skäl att befara motsatsen. Livet går inte i repris. Och barndomen är en engångshändelse, apropå det. Så var med era barn så mycket ni över huvud taget kan, är mitt råd.

Min forne terapeut brukade dra ett engelskt citat (vars ursprung jag inte känner till): "Don't let your fears stand in the way of your dreams." Marty och jag brukar säga det med överdrivet posh accent på flams. Men faktum är att det är sant. Så ta och korpa dagen, ni som kan. Ja, korpa hela livet.