Det HETER inte /öschötagatan/!

Jag råkade starta en rätt animerad diskussion på Twittan om uttal av gatunamn i Stockholm, och blev genast anklagad för att vara vara RASIST. Nej, jag skojar. Så allvarligt var det inte, och så allvarligt ser jag inte på uttalet av Nortullsgatan. Om ni har åkt någon av bussarna som passerar den gatan kan ni höra att SL-Barbie uttalar namnet med betoning på andra stavelsen. Så gör inga riktiga Stockholmare, skrev jag. Varpå frågan dyker upp: "Vad är en riktig Stockholmare?" Det har jag inget svar på. Men jag känner mig som en, vilket inte hindrar att var och en som bor här eller kanske har bott här förr har rätt till samma känslor. Men jag märker att det faktiskt gör ont i mig när jag tänker på Stockholm, och vill försöka förklara varför.

Stockholm är min stad. Den är min och bara min, och ingen jävel ska försöka ta den ifrån mig. Jag har hemortsrätt här, jag är född och uppvuxen här men hör ändå inte hemma här. För hemma finns inte längre. Staden har förvandlats på ett sätt jag inte tycker om.

Det började en måndag. Plötsligt hade alla portar kodlås. På tisdagen hade alla hus vindsvåningar och ingen jävel hade längre vindsförråd. På onsdagen var alla gamla kåkar plötsligt iklädda piffiga pastellfärger. På torsdagen flyttade Tuttan Karlsson och hennes sjuka syster och taxichaffisen till Rågsved. På fredagen stängde skomakeriet. På lördagen sparkades kollektivet ut och källaren inreddes till boulebana. På söndagen kom lystna horder i stadsjeepar för att hasa omkring i blå tossor av plast på den nylagda fiskbensparketten i Tuttans gamla tvåa på Roslagsgatan. Det tog en vecka, sen var allting innanför tullarna ett gyllene getto.

Jag har kört taxi här under många år. Jag har kört buss här, jag har delat ut post här, jag har knatat omkring eller cyklat på dess gator sedan Jura. Jag hittar överallt i stan och någorlunda väl i nästan alla dess förorter. Men häromdagen promenerade jag upp från Norra Bantorget till Odenplan och märkte att minst 90 procent av alla butiker var nya för mig. Då spelar det ingen roll att husen står kvar, att Observatorielunden knappast låter sig rubbas ur fläcken eller att jag har minnen av bokhandeln Vattumannen och annat som sedan länge är försvunnet. Det måste förstås vara så, ty marknaden, den heliga, tillåter inte permanens för permanensens skull. Men det gör ont i mig.

Gudskelov är inte allting borta. Man kan fortfarande gå till Ritorno eller huvudbiblioteket - det vissa kallar Stadsbiblioteket - eller ta Katarinahissen upp till Mosebacke. Men allt det där är bara små motståndsfickor av nostalgi. Ja, ni vet ju vad nostalgi brukar betyda: "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat (särskilt om längtan till vissa miljöer e.d.)" som NE skriver. Men för mig är efterledet starkare, alltså smärtan, "algin". Jag längtar inte tillbaka, och det gör inte heller den som bodde i en usel kvart på den ständigt mörka Kocksgatan. Jag önskar inte att tiden stod stilla, tvärtom. Men jag hatar att den går så fort, och hela tiden på någon annans villkor, för jag hinner inte med.

Fram till för inte så längesen kunde jag peka ut den exakta platsen där jag kom till världen: en liten rondell utanför Sabbatsbergs kvinnoklinik där jag föddes i vår Ford Zephyr medan far rusade in efter hjälp. Nu står där ytterligare nåt anonymt och vräkigt och glasblänkande. Era jävlar, säger jag bara. Ni äger inte det där stället, för det gör jag. Jag äger också Lodgatan och Robert Almströmsgatan (där bodde mina föräldrar när de träffades) och fan vad jag äger Surbrunnsgatan och Åsögatan och de gröna tunnelbanevagnarna och Lindhagensplan där det stod en folkvagn på taket till höghuset när jag var liten. När jag var liten och kom hem från Öland efter en evighetslång sommar och fick se tunnelbanetågen rassla över Tranebergsbron och det klack till i mig av glädje. Jag älskar tunnelbanan och jag älskar bussarna och jag älskar Markvardsgatans lilla viadukt och minigolfbanan i Krillan och S:t Görans sjukhus. Men jag älskar fan inte Capio eller Svensk Fittighetsförmedling som säljer allt, allt, allt. Jag älskar inte Åsögatan längre, för Mongis lilla restaurang är borta och ersatt med Guldapan eller vad fan nu den heter, och så har vi tillgjorda butiker och triljarder hippa små krogar och horder av fulla ungdomar nätterna igenom. Jag hatar att stan har blivit en kombination av nöjespark och rikemansreservat. Jag undviker i görligaste mån att vistas i närheten av Stureplan, för där finns inte längre min fars kontor på Kungsgatan eller Augusta Janssons karamellfabrik eller Brända Tomten.

Ibland tänker jag mig att han skulle återuppstå från de döda, och att jag skulle guida honom genom stan och genom ett senmodernt samhälle med e-post men inga postkontor, med folk som alltid kan nås utan någon särskild anledning alls, med att allt är offentligt och samtidigt privatiserat. Undrar hur länge han skulle stå ut. Jag står knappt ut själv. När jag var liten brukade mor och jag åka till Blackeberg och handla ibland, bara för att det var så trevligt. Och det är det. Blackeberg är en skinande arkitektonisk pärla och kommer så att förbli. Ett tag till. Min klasskamrat Tore som bodde på Grundtvigsgatan var livrädd för alla busar. Men de har dött eller flyttat. Och här i Vällingby där jag bor ser jag fortfarande järngänget av tanter som har bott här sen 1954 när det invigdes. Nu är det tillsnofsat på alla möjliga vis, men ändå klart igenkännbart. Det går att andas i Vällingby, för asjävlarna i stadsjeepar har inte hittat hit än. Pallas konditori ligger där det ligger, och kvinnan i mörkt hår och glasögon har jobbat där sen kondiset öppnade. Det gör mig trygg.

Men stan är inte min längre, fast den är min. Ingen kan ta ifrån mig den, men det behövdes inte, för i stället gjorde de om den. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, men jag skulle gärna höra den porla lite. Utan bakgrundsmusik, tack. Och jag tänker fortsätta att betona Norrtullsgatan på första stavelsen och säga /öst-götagatan/ utan nåt jävla sje-ljud. För det är mitt sätt att bevara lite mänsklig värdighet i det lilla.

Vi är en rättsstat! Eller, nja...

We're a nation of laws! Så säger USA:s president i en intervju ni kan se här. I samma andetag som han konstaterar att Bradley Manning har begått ett brott säger Obama att han själv minsann måste lyda lagen, så varför ska inte Manning göra det? Han säger alltså att denne är skyldig - utan den där lilla detaljen, ni vet. Att ingen ska dömas ohörd. Att var och en ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. I en domstol, ni vet, alltså inte av en president eller annan politiker.

Jag kanske övertolkade Obama när han talar om a nation of laws. Det kan ju hända att han bara menar att det finns lagar i USA. Att så är fallet är ett odiskutabelt faktum. Det är också odiskutabelt att de tillämpas olika beroende på vem de tillämpas på. Ändå är det häpnadsväckande att Obama medger det så öppet.

Nintendo Care

En gång i Sverige födde kvinnorna sina barn hemma. Det gick väl bra för det mesta. Ibland tillstötte en komplikation, varpå barnet eller modern eller båda två dog. Jag tror att dessa kvinnor hade välkomnat vårt system med mödravård, smärtlindring, skalpelektroder och katastrofsnitt. Men vägen dit blev krokig. Först skulle födandet institutionaliseras på nyinrättade barnbördssjukhus. Föderskan omhändertogs, tvättades, rakades och preparerades på alla upptänkliga sätt, för nu var hon patient, det vill säga ett kolli. Vad hon själv tyckte fäste man alltså inte så stor vikt vid. Det var ju för barnets bästa, det vill säga samhällets bästa. Och visst kunde man nu förlösa barn med tång eller så. Många överlevde alltså som annars hade dött. Problemet var bara att det var vid den här tiden som barnsängsfebern började grassera, på grund av bristande kunskaper om sterilitet och smittoöverföring. Det tog lång tid innan man begrep sammanhangen och lyckades vända trenden. Världen gick framlänges - och baklänges innan den kunde börja gå framlänges igen.

Om man kunde snabbspola historien med åtföljande grafik skulle man se en liknande utveckling på en flygbild över vårt land. Institutioner uppstår och monteras ner i en rasande fart, allteftersom politiska och ekonomiska diskurser och strukturer byts ut. Fattigstugor rivs, ålderdomshem byggs, anstalter för vanföra eller sinnesslöa blir lasarett och sinnessjukhus, gamla byskolor blir läroanstalter, provinsialläkare och stadsläkare blir vårdcentraler. Och sen töms mentalsjukhusen genom att man sparkar ut dårarna till närmsta ungkarlshem, de utvecklingsstörda hamnar i gruppboenden eller överlåts åter till familjerna, läroverken skrotas och ut rinner enorma mängder latin och annat historiskt skräp, för nu ska framtiden byggas. Vindkvarnarna stannar, gigantiska fabriker, stålverk och massafabriker spyr ut skit tills de konkurreras ut och stängs, teko-industrin ersätter knallarna och är framtiden tills ingen jävel vill betala priset längre, Kockums tillverkar tankfartyg och försvinner. Betygssystem avlöser varandra, studenter avlägger examen eller slutar avlägga examen, obligatoriska ämnen införs och skrotas, vården är lika för alla, socialbidrag och miljonprogram och fackföreningar och svartvit tv med en kanal byts ut mot just ingenting alls värt namnet, taxibolag regleras och avregleras, högern blir moderaterna, bondeförbundet blir centern blir utsparkat 2014. Får man hoppas.

Och nu, hur ser det ut nu? Postkontoren finns inte, bankkontoren knappt heller. Statens järnvägar är ett skämt och det är bara en tidsfråga innan systembolagen ersätts av privata butiker. Gammelskrutten som söker vård får inte stanna den halvtimme som behövs för att man ska utreda blodtrycket, det trasiga knät, sockret och nedstämdheten. Det blir för olönsamt, så det som erbjuds är en remiss för varje krämpa. Med lite tur går det någorlunda ändå. Äldreboenden organiseras av privata aktörer som spar på varenda krona, så gamlingarna får gå och lägga sig efter maten och bara skita på vissa tider och duscha en gång i veckan. Skolorna är inte längre blandade, ty nu skall alla välja, det är den nya modellen förstår ni. Exemplen är otaliga på hur fungerande institutioner och praktiker har slagits i spillror, hur solidaritet har blivit något suspekt och hur var man får rädda sig själv, hasa till arbetsförmedlingen med kroppen full av cellgifter eller trilla genom maskorna på de skyddsnät som blivit allt glesare. Det finns liksom ingen översiktsbild, inga flygfotografier. Det finns bara närsynthet, vinstintressen och de heliga privata initiativen.

Barnen, då? Är inte barnen de stora vinnarna? Jo, på många plan är det så. De överlever graviditeter som hade slutat i aborter, de slipper dö som spädbarn, de klarar sig från mässlingen, de har dagis och sexårsverksamheter och skola och fritids som ändå erbjuder andra vuxna kontakter och i bästa fall lite pedagogik. Att man experimenterar med deras skolgång och kunskaper och betyg är ju inget nytt. Att det finns en stor skara förlorare är inte heller det något modernt påfund. Barnen har det ganska hyfsat. Utom vissa barn, de som omhändertas i knarkarkvartar eller så. De som vanvårdas, misshandlas och utsätts för sexuella övergrepp. Eller alla som är fattiga i största allmänhet. Eller är papperslösa. För de båda senare grupperna finns det inga samhälleliga nätverk att tala om. Om ett papperslöst barn far illa kan inte socialsekreteraren hjälpa det, för det hör ju inte hemma här. Det ska anmälas till polisen för att avvisas tillsammans med föräldrarna, punkt slut. Som tur är finns det stora hemliga nätverk, bland annat organiserade via kyrkan, som hjälper till. Och det finns andra organisationer som hjälper fattiga barn med livets nödtorft.

Så vi har ett samhälle som har monterat ner och atomiserat all den omsorg och vård och faktiskt kärlek och medmänsklighet som borde vara allas angelägenhet. Att jag får hoppa mellan olika jävla vårdbolag om jag har någon krämpa är väl överlevbart. Men att gamla, sjuka, nedstämda, dementa eller andra svaga grupper ska manövrera i dessa minfält är helt enkelt omänskligt. Någonstans i Singapore eller något annat kapitalistiskt paradis sitter det folk som fjärrstyr oss som figurer i ett plattformsspel. Skillnaden mellan denna iskalla och distanserade styrning och de prydliga amerikanska ungdomar som fjärrmördar människor i Pakistan medelst drönare är inte kvalitativ, bara kvantitativ. Och om Alliansen och den heliga marknaden får råda är det bara en tidsfråga innan allt det vi en gång tog för givet i form av gemensamt ägda strukturer, sociala skyddsnät, allmänna försäkringar och rättvisa skatter är lika antikverade som den gamla byskola som inreds på tv av hurtiga programledare med glimten i ögat.

Så samhället spelas framlänges och baklänges och framlänges och baklänges igen. Det enda som är säkert i denna tv-spelsvärld är att de svaga aldrig levlar.