Att vara primitiv på ett civiliserat sätt

Ibland blir jag så primitiv. Jag gormar och surar över just ingenting fast jag borde veta bättre. Förklaringen är i 99 fall av 100 att jag är nermald i en kvarn av stress, till exempel på grund av barn som bråkar med varandra samtidigt som jag försöker skicka i väg ett försenat jobb via ett obefintligt trådlöst nätverk. Jag antar att läsaren känner igen sig i det här mönstret även om de konkreta orsakerna till stresspåslaget varierar. Det är förståeligt att man klappar igenom ibland. Men bra är det inte; idealet vore att ha en så hög stresströskel att man alltid kunde bete sig civiliserat, och självklart ska man jobba på det. Men samtidigt är ett kanske mer realistiskt alternativ att försöka vara primitiv på ett civiliserat sätt. Jag ska försöka förklara – inte minst inför mig själv – vad jag menar med det, men vägen dit blir slingrig och lång. Ja, den blir så lång att de flesta av mina läsare nog ger upp halvvägs, men det kan inte hjälpas. Posten måste fram!

En del tycker att det inte spelar så stor roll med periodvisa vredesutbrott. Man måste få släppa ut sina känslor, annars ligger de där och sjuder som i en tryckkokare, säger de. En dag exploderar hela eländet, med katastrofala följder. ”Bråka aldrig med en aggressionshämmad person”, sa en bekant till Marty en gång, och något kanske det ligger i det. Men jag menar nog att tryckkokarmetaforen är rätt misslyckad. För vrede som släpps fri kan lätt bli ett mönster, sänka tröskeln för det tillåtna och i stället eskalera.

Andra menar att man bör behärska sig i vrede men inte i sorg. Det är ju så terapeutiskt att få bryta ihop ibland och liksom känna känslan fullt ut. Åter andra ser gråt och snörvlande som ett tecken på svaghet. Man ska inte lämna några blottor, för då äter omvärlden upp en. Jag tror dock att den senare attityden är om inte precis utdöd så i alla fall ovanlig eller åtminstone inget man skyltar med. Det senmoderna idealet i Sverige är snarare att känslor är något bra – det vill säga vissa känslor, uttryckta på rätt sätt och i ett lämpligt forum. Det finns därför en känslornas hierarki där medlidande eller empati ses som ett tecken på ”emotionell intelligens”, där sorg kan föra oss närmare varandra medan kättja (om det nu kan räknas som en känsla) ofta är en rent egoistisk drivkraft. Skräck är förståelig så länge den är befogad, men den som lider av panikångest eller social fobi bör skärpa sig eller gå i terapi – vilket tyvärr inte anses som något statushöjande utan oftare som en skam, den svages sista livboj. Längst ner i känslopyramiden hamnar nog svartsjuka, okontrollerbar vrede och hat. Kärleken, å andra sidan, är så upphöjd att den inte kan ifrågasättas. Visserligen kan den få oss att agera dåraktigt, d.v.s. icke-rationellt eller primitivt, men det är oss förlåtet. Vi blev ju så medryckta, och det bultande hjärtat vill bara väl, vill bara närhet.

Jag skrev att jag blir primitiv ibland. Med det menar jag att jag reagerar oreflekterat, ungefär som en retad hund. Jag lägger alltså ingen värdering i ordet. Att exempelvis bli rädd är också att reagera primitivt, vilket är särskilt tydligt när vi reagerar med skräck innan vi ens har identifierat faran. Ingen klandrar oss för det. Vi delar grundläggande känslor som glädje, sorg, skräck och vrede med varandra och med många andra arter. Vi älskar våra hundar för att de är så lika oss i det här avseendet, d.v.s. känslosamma, trots att de tillhör en annan art. Putte viftar på svansen, skäller entusiastiskt och verkar skämmas när han har gjort något förbjudet. (Att denna skam snarare är en inlärd rädsla för bestraffning tänker vi inte på.) Och vi lägger huvudet på sned och skrockar. Det är ju så gripande att Putte uttrycker sina känslor och till skillnad från oss aldrig håller inne med nåt. Jag undrar om det möjligen är det som känns så skönt med en hund, att den är totalt avläsbar. Så vi förlåter Putte när han har ätit upp den inkokta kummel vi skulle bjuda våra gäster på. Han kan ju inte resonera som vi, nej han är mer som ett litet barn.

Apropå det frestas jag säga att vi bör uppfostra våra barn ungefär som vi uppfostrar hundar. Rättelse: som vi borde uppfostra hundar. Vi bör alltså hela tiden använda oss av positiv stimulans i stället för att bestraffa, samtidigt som vi är tydliga med vad som är absolut otillåtet. Om ett litet barn envisas med att göra nåt farligt som att klättra upp på bordet får vi själva vara ännu envisare. Säga: ”Nej, farligt.” och lyfta ner barnet, gång på gång. Det är frestande att ta till stränga rösten, men då lär vi ju barnet något helt annat, nämligen att den vuxne av någon anledning är fientlig. Det är skrämmande, och kopplar man det till bordsklättrandet tar förstås den sortens uppfostran skruv. Men vill ni framstå som skrämmande (och därmed främmande) för ett barn? Nej, det är bättre att hålla i minnet att barnens förmåga att resonera är begränsad av deras ringa erfarenhet, att de alltså är mer primitiva än vi. Tids nog har de hunnit längre i sin utveckling, och då går det bättre att resonera med dem (till skillnad från hundarna). Men ta det här för vad det är. Barn är inte hundar.

Nu måste vi nog dra in Darwin i det här. För känslorna, det primitiva i oss, har sedan hans tid setts som en rest från vår dunkla forntid:

Hos människan är vissa uttryck, som när håret reser sig under extrem skräck, eller när tänderna blottas i vilt raseri, knappast möjliga att förstå som något annat är att människan en gång existerade i ett mycket lägre och djurlikt tillstånd.

Här har vi alltså en helt annan, och mycket värdeladdad, definition av ordet primitiv. Känslorna är inte bara hierarkiskt ordnade, de är underställda förnuftet. På Darwins tid sågs överdriven känslosamhet ses som en svaghet. Att kontrollera sina känslor och erfara rätt känslor vid rätt tillfälle var däremot den civiliserade och högt utvecklade människans adelsmärke. Denna triumf var också kulturellt kodad: lägre stående folk från diverse mörka kontinenter var inte upplysta som vi, och därmed var de både hotfulla och lämpliga att underkuva – om man inte anlade en mer humanistisk/imperialistisk syn på dem och ville skola dem i vårt tänkande. Den vite mannens börda, ni vet.

Det har gått en halv evighet sen Darwin skrev det där om att resa borst, men fortfarande är begreppet ”primitiv” färgat av den tidens syn på arternas utveckling och människan som skapelsens krona. I västvärlden florerade många myter om de koloniserade folken, som att de afrikanska kvinnornas ”abnormt uppsvällda bakdelar” var ett tecken på liderlighet. Och liderligheten var ett potentiellt hot mot mänskligheten eftersom den kunde leda till överbefolkning, ett nyligen upptäckt hot. Alltså skulle även arbetarklassen tuktas eftersom den i grund och botten var lika promiskuös som di svarte. (Om detta och framväxten av sexhandböcker i väst har Pia Laskar skrivit en intressant avhandling.) Men det primitiva var även kvinnligt kodat och, omvänt, det rationella manligt kodat. Kolonin var en kvinna som skulle odlas upp av mannen-kolonisatören. Att detta mönster med (manligt) förnuft kontra (kvinnlig) känsla hänger kvar även i dag behöver man bara läsa valfri hjärtespalt för att konstatera.

Även i makrosammanhang lever diskursen kvar i form av postkoloniala, ömsesidigt förutsättande begreppspar av Vi och De. Ett exempel är den populära föreställningen hos vår tids rasister om det alltför mjuka västerländska samhällets flykting- och invandringspolitik. På grund av missriktad välvilja och allmän blödighet släpper vi in kreti och pleti när vi borde sortera, säger de. Det finns ju alltid folk som fuskar och åberopar falska asylskäl, långt fler än det är politiskt korrekt att erkänna. Eftersom vi dessvärre inte har något idiotsäkert sätt att mota oönskade ollar i grind är det bäst att betrakta alla asylsökande som lycksökare. När vi borde vara manligt hårda och rationella. Detta hot från de främmande är alltså en realitet just för att vår samhällskropp har blivit porös och kvinnlig, öppen för penetration. Detta måste vara ett steg tillbaka i utvecklingen, något som för oss obehagligt nära de primitiva samhällenas nivå förutom att det rent konkret konfronterar oss med primitiva individer därifrån. En sådan onaturlig och påtvingad kontakt känns klibbig och påträngande, ja själva närheten som är den sanna kärlekens väsen blir här ett hot och ur hotet växer avsky, ungefär som när Glenn Hysén fick en hand på rumpan i duschen och reagerade med att dela ut en smocka. Homofobi och xenofobi går hand i hand.

Jag skrev ovan att det än i dag gäller att visa rätt känslor vid rätt tillfälle om man vill räknas som modern. Det går bra att fälla en tår på teatern eller under en begravning, men i fikarummet känns tårar liksom malplacerade, för där ska man vara trevlig och liksom kunna se på tillvaron med en viss distans – det är kanske fikarumspratets egentliga betydelse. Rätt känsla på rätt ställe är också en parallell till rätt begär på rätt plats. Freuds tankar om kärlek och identifikation går igen i Judith Butlers tankar om den heterosexuella matrisen, kan man kanske säga om man vill vara kortfattad. Men nu ska jag bli lite långrandig i stället.

För Freud var kärleken av två slag, narcissistisk och anaklitisk. Det lilla barnet är "polymorft perverst", d.v.s. omedvetet om gränsen mellan arter, om incestförbudet, om det olämpliga i kärlek till det egna könet (och lite till). Under utvecklingens gång könsdifferentieras denna oskolade och primitiva sexualitet. Pojken börjar identifiera sig med sin far och vill bli som han, ta hans plats. Ännu är han alltså inte som sin far, så hans strävan bottnar just i denna motsats mellan något han vill vara men inte är; den bygger på ett subjekt och ett objekt. Det gäller för pojken att gradvis utplåna denna distinktion även om han aldrig kan bli sin far, bara bli som honom. Jag hoppar över Oidipus och fadermord här, men detta är alltså grundstenen i Freuds tanke om den narcissistiska kärleken, eller om man vill kalla den identifikatorisk.

Den anaklitiska kärleken, till modern och senare andra kvinnor, bygger inte på identifikation utan på idealisering. Vad är det pappa har, tänker pilten, om inte mamma? Om jag ska bli som pappa måste jag också ha det han har, det vill säga mamma. Det innebär i sin tur att jag inte kan eller får vara som hon; identifikation med fadern kräver disidentifikation med modern. Klär man det i Judith Butlers språkdräkt kan man säga att det som krävs för att vara en begriplig individ är att begära ett idealiserat objekt som är icke-jag / icke-mitt kön. Att vara sitt kön innebär därför att ge upp möjligheten att se andra av sitt kön som objekt för sin kärlek. Och så blir vi så där melankoliska av denna förlust, jämrans. Men det är väl smällar de heterosexuella får ta. De vill ju inte vara perversa som de där individerna som liksom är taskigt vaggade och därför har blivit homo. Den underbara, förlösande kärleken bör alltså uttryckas på rätt sätt och plats. För att vara begriplig måste man ha rätt begär till rätt kön, det motsatta.

Ja, Freud var snillrik, får man säga. Han var först med att komplicera det till synes enkla i vår identitet och våra begär, att ifrågasätta bilden av mannen som av naturen heterosexuell, till exempel. I själva verket är manligheten ett komplicerat bygge (den som vill fördjupa sig i det kan jag rekommendera att läsa nåt av Raewyn Connell). Men flickan, kvinnan? Tja, hon slipper liksom aldrig ur den narcissistiska fållan. Hon identifierar sig med mamman och därmed att vara föremålet för andras begär snarare än att själv begära. Hon lär sig att älska att bli älskad medan män älskar att älska kvinnor som älskar sig själva. Puh. Jag tror vi skippar det här spåret, va? För hur ska vi översätta Freuds tankar till en tid när hemmafruarna sen länge är utrotade och kvinnorna inte självklart är de primära vårdnadsgivarna, till en tid där andra vuxna, i form av förskolans personal, har en kanske lika viktig roll som föräldrarna, en tid där kvinnor till och med tillåts vara subjekt ibland, inte enbart objekt?

Freuds syn på kärlek, identifikation och begär är nog för snillrik. Som om den gode doktorn kunde se in i barnens huvuden och formulera det de själva saknar ord för, som om deras utveckling är linjär, likartad och utspelad i en laboratorieliknande miljö, inte utsatt för en hel omvärlds komplikationer. Freud hade naturligt nog inte en susning om barns psykologiska utveckling såsom den förstås av dagens pedagoger och psykologer, och hans tankar om vårt omedvetna, om bortträngning och allt som hör till det idékomplexet har kritiserats starkt, för att uttrycka saken milt. Vi kan ju ta det där med rädsla och hundar, till exempel. Utsätt en hund för en plågsam upplevelse och den glömmer den aldrig. Varför skulle vi vara så kapitalt annorlunda? Vore det så skulle knappast människan ha överlevt som art. Freuds idéer om kärlek och sexualitet förutsätter inte bara att människor i vitt skilda kulturer och tider fungerar likadant, de bortser från att vår sexualitet inte är huggen i sten utan är föränderlig och att kärlek och kättja ofta drabbar blint – eller ska vi säga primitivt? Modellen med oidipuskomplex och så vidare har för övrigt visat sig ha noll predikativt värde för utvecklandet av psykiska störningar hos vuxna, I’m sorry to say. Så vi skiter i Freud och kanske ska vi också läsa Judith Butler med en stor nypa salt, även om hon också har många snillrika teorier och inte minst i Freuds efterföljd har en fantastisk förmåga att ifrågasätta det sällan ifrågasatta, som heterosexualiteten.

Det som ändå är av värde är att se hur svårt det är att analysera så till synes självklara saker som känslor. Ändå vet vi ju alla så mycket om dem, tänker vi oss. Men hur vet vi till exempel att vi är just ledsna? Jamen, det vet man ju, säger ni. Tårarna trillar och det gör liksom ont i hjärtat. Men lek med tanken att ni hade växt upp utan föräldrar som hade sagt: ”Nej, men är du ledsen? Kommer tårar…! Stackars dig!” Tänk er att ni inte hade något ord för tårarna, skulle ni fortfarande ”vara ledsna” då? Nej, vi lär vi oss sen barnsben att hitta en lämplig etikett för det vi känner. Förresten, varför har man ont just i hjärtat, om inte på grund av en massa referenser till just den muskeln i diverse skönlitterära skildringar? Förr i världen ansågs levern hysa känslorna, och så är det fortfarande på sina håll. Men få av oss känner nog ända in i levern hur sorgsna vi är; det skulle betraktas som högeligen osvenskt.

Jag ska strax ta upp tråden om civiliserad primitivitet, men först lite mer om det här med vad känslor är - egentligen. De flesta av oss tänker sig nog att känslor är något som vi bär inombords. Det skal som omger dem är i och för sig inte hermetiskt tillslutet; alla vet vi väl hur en lätt suck eller en viss blick kan punktera ens goda humör. ”Vad är det nu, då?!”, liksom. ”Hurså, jag har ju inte sagt nåt?” är det vanliga svaret. Nej, du sa inget, men det behövs heller inte. Du går och retar dig på nåt jag gör eller är, tro inte att jag inte märker det. Du är fanimej ett känslomässigt Wikileaks.

Men om skalet alltså inte är så hårt som vi kan inbilla oss är det ändå skillnad på ett allmänt småpysande och ett stort utbrott. När vi blir riktigt förtvivlade eller vredgade har känslorna sluppit ut ur tryckkokaren och löper nu amok: vi är ”utom oss”, ”ifrån oss” och så vidare. Vi är inte oss själva och därför är vi obegripliga och omöjliga att relatera till. I mindre skala, som när vi visar ömhet, blir rörda till tårar eller är ser deppiga ut är känslorna i stället ett slags pingismatch mellan individer. Mina känslor påverkar dig och dina påverkar mig. Ibland har den ena företräde; det är som ett slags emotionernas högerregel. Om du gråter och gråter kan ju inte jag gärna göra detsamma. Jag får vänta tills du har bölat färdigt innan jag kan testa mina tårkanaler. Men om du säger att du älskar mig är det kutym att säga detsamma, även om man kanske tänker på att den där dokumentären börjar om två minuter och nu blir det inget kaffe. Så man säger som i alla amerikanska filmer: ”Och jag älskar dig.” Sen kan man sätta på bryggaren.

Själv tycker jag att modellen med känslor som något vi bär inom oss utom när de ”kommer ut” och därmed blir till en pingismatch mellan dig och mig är en smula ensidig. Det är snarare så att känslor även är kulturella och sociala praktiker. Chewongfolket, som jag har skrivit om tidigare, premierar t.ex. passivitet och skygghet inför främlingar. Och de anser apropå hjärta och smärta att sätet för personligheten är just levern. En aktiv lever är väl tolerabel och inte så mycket att göra åt, men en lugn lever är ändå modellen.

Om Darwin hade sett dokumentären jag översatte nyligen om fjolliga män på bögklubb - i 1700-talets London - hade han säkerligen ryst. Så primitivt! Tyvärr ser man fortfarande hur en sån rysning genomfar såväl heteronormativa män (och kvinnor) som maskulinitetsnormavita bögar. Mönstret grundläggs redan på bebisstadiet med ”ledsna” flickbebisar och ”arga” pojkbebisar, och börjar cementeras på dagis där killar inte har tjejkläder och inte visar tjejkänslor. Pojkar fostras till att bli män, att bli ”rationella”, d.v.s. skära bort mjukhet och tårar ur sin offentliga känslorepertoar. Att bråka och skrika går däremot bra, vilket mina söner bland annat lär sig av mig när jag flippar ut, även om min repertoar gudskelov är lite bredare än så. Och det är mycket därför jag skulle önska att min stresströskel vore högre än Kaknästornet. Men det här tydliggör också att det inte enbart handlar om att visa rätt känslor vid rätt tillfälle; vi måste lägga till parametern ”rätt person”.

Hur var det nu – kan vi vara primitiva på ett civiliserat sätt? Jag tycker det, men det kräver att vi löser oss från en massa ingrodda föreställningar om vad primitiv och civiliserad innebär. Så länge vi kopplar ihop ”känsla” med ”primitiv” (i Darwins bemärkelse) med (heterosexuellt) ”kvinnlig” är detta inte möjligt. Och om vi inte försöker dekonstruera den motsatta linjen mellan ”förnuft”, ”civilisation” och (heterosexuellt) ”manlig” leder aldrig så många tårar under fikarasten inte till någon förändring värd namnet. Vore det inte rätt befriande att tänka sig känslor som en del av vår repertoar som vi delar med andra arter – utan att ställa dem i motsats till den särpräglat mänskliga repertoaren av språk, samhälle, civilisation? När jag talar om att vara civiliserad menar jag ungefär det som avhåller oss från att bita halsen av varandra om vi skulle finna oss hopträngda i ett litet, bullrigt utrymme långt under jord. Men försök att proppa en tunnelbanevagn full med schimpanser eller sankt bernhardshundar får ni se. Att så många av oss klarar det stresspåslaget är ett under, och det finns sannerligen ingen anledning att se ned på människor som får panikkänningar.

När det gäller förnuftsbegrepp har jag skrivit utförligt om dess överanvändning här. Det ska inte tolkas som om förnuft inte behövs, lika lite som att vetenskaplighet inte behövs. Men även vetenskapen är något av en mädchen für alle. Evolutionsläran innebar naturligtvis ett enormt framsteg jämfört med tidigare föreställningar om skapelsen, men den användes för att befästa föreställningar om ”kopplingen” mellan hudfärg och kultur. Antropometrin som växte fram under mitten av 1800-talet förklarade t.ex. att västerländska kvinnor och afrikanska män var mer lika varandra än västerländska respektive afrikanska män, apropå kolonin som kvinnligt kodad. Och Darwin skrev i ”Om arternas uppkomst” att folkutrotning var en följd av ”tävlan mellan olika stammar och raser”, och att ”när civiliserade nationer kommer i kontakt med barbarer blir kampen kort”. Känns det här avlägset kan man påminna om det svenska institutet för rasbiologi som bildades 1922 med stöd av bl.a. Hjalmar Branting. Institutet skulle utreda "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom" och andra ”undermåligheter”. Ja, man skulle försöka etablera en "fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik". Institutet fanns kvar ända till 1958, då det bytte namn Institutionen för medicinsk genetik.

När jag hävdar att våra primitiva sidor förenar oss med andra arter är det förstås en förenkling, och dessutom vanskligt: en biologist kan ta det här som stöd för att medfödda skillnader mellan män och kvinnor både förklarar och försvarar genusolikheter som uppdelningen av arbetsliv och barnomsorg, till exempel. Jag bör nog betona att jag varken tycker att människor är djur (eller ens som djur) eller att vår sexualitet ser i princip likadan ut som makakernas. Vi är så väldigt mycket mer än så, och hur vi upplever, tolkar och uttrycker våra och andras känslor är inte bara en fråga om biologi. Det styrs av kulturella föreställningar, av individens placering i olika hierarkiska maktordningar och allehanda manus på såväl individ- som makroplan. Hur står det t.ex. till med den kollektiva sorg som utbryter med jämna mellanrum när någon som Olof Palme eller prinsessan Diana dör? Är den bara ett slags masspsykos? Eller vad betyder det att en antiabortorganisation kallar sig ”Ja till livet” och att Sverigedemokraterna säger sig älska vårt fädernesland? Är det ett äkta uttryck för kärlek eller är det bara ett sätt att göra sig svårangripbar? Den som inte älskar den som älskar något måste ju per definition vara hatisk. ”Kärleken som valuta”, sa Marty när vi pratade om det här fenomenet, och det tyckte jag var träffande. Jag älskar Sverige, om än med rätt starka invändningar, men när någon sjanghajar kärleken för politiska syften blir kärleksbägaren full med smolk och omöjlig att dricka ur. Det är inte så konstigt att man ibland är alldeles oförmögen att säga vad exempelvis kärlek är. Inte för att det brukar hindra diverse poeter, svensktoppssångare, sexrådgivare, reklammakare, rasister och fikarumsfilosofer från att ge sin definition. Känslan är lika mycket som vetenskapen allas lilla piga - och svartsjukan och äganderätten hennes onde brorsa som med sina vredesutbrott försöker klavbinda den som vill vara fri.

Till sist: om jag väsnas och vrenskas går det snart över. Barnen har för längesen genomskådat mig och väntar bara på att jag ska bli snäll, ungefär som en lejonunge som har bitit sin mamma i svansen lite för hårt och tillfälligt hukar sig. Vi kramas och jag ber om förlåtelse. Försoningsprocessen tar lite längre tid när barnen bråkar sinsemellan, men den är lika ofrånkomlig. Vi älskar ju varandra, genuint, starkt och ovillkorligt. Man får vara primitiv ibland, men banne mig med måtta. Det civiliserade består inte enbart i ett absolut förbud mot våldsamheter eller kränkningar, utan i respekt och kommunikation. Att vara förälder är inte bara att administrera sina barn. Det ingår förstås, liksom gemensamma aktiviteter, men pratandet, filosoferandet och flamsandet kring attityder och normer känns oerhört viktigt för oss. Det innebär ett ständigt medvetandehöjande för alla inblandade parter, det är ett gemensamt projekt som svetsar oss ännu närmare samman och höjer allas våra stresströsklar. Det är att vara civiliserad.

Veckans vidrigheter

Jag hinner inte skriva nåt längre inlägg, men vill ändå tipsa om den senaste tidens vidrigheter.

Först ut är artikeln Why Chinese Mothers Are Superior, där en kvinna beskriver sina fascistiska uppfostringsmetoder. Läs och förfäras. Och gläds kanske lite åt att det är relativt få svenska föräldrar som är lika vansinniga.

Sen har vi artiklarna om hur irakier utvisas trots att de inte borde utvisas; här är en från Aftonbladet, med ett uttalande från Amnesty. Heder åt alla som försökte stoppa utvisningarna!

Och slutligen en lika gripande som upprörande artikel av Kristian Lundberg i Helsingbors Dagblad. Den handlar om barn och fattigdom.

Det blir liksom lite svårt att glädjas åt att vi lever i frihetens hemvist på jorden, när sagda frihet bara gäller vissa.

Konsten att inte uppfostra barn

Mitt förra inlägg om svart pedagogik fick väldigt många positiva kommentarer på Twitter, men andra var lite purkna, och en skrev: "Så om man lär barn att ta hänsyn till andra, typ inte ligga på golvet och skrika i tunnelbanan, så leder det till rashygien…?" Eh, nej. I så fall skulle Rasbiologiska institutet aldrig ha lagts ner. Liksom. Det jag beskrev var en strikt barnuppfostran, eller låt oss kalla den mycket auktoritär. Det var inte så längesen man kunde läsa det här:

Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns ett spädbarn i huset.
Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med.

Ja, så skrev professor Monrad 1936, och boken blev enormt populär. I dag är såna råd otänkbara och de flesta svenska familjer är inte auktoritära, gudskelov, utan oftast något vi kan kalla auktoritativa. Skillnaden är avsevärd. Nedan ska jag skissera några av de resultat Berkeleyforskaren Diane Baumrind har kommit fram till i tre studier från 1978, 1988 och 1991.

En auktoritär stil karakteriseras av stora krav på barnen, men inlevelsen och responsen är det sämre beställt med. Den auktoritära föräldern har fasta regler för ett korrekt beteende, och de kan inte diskuteras. När konflikter uppstår gäller det att få barnet att lyda, för en regel är en gång för alla fastlagd. Föräldern är alltså inte det Baumrind kallar för responsiv; barnets synpunkter får inte mycket utrymme. Snarare uppfattas barnets självständighet som tecken på olydnad, och man låter det inte utveckla sin personliga och sociala kompetens genom att få vara med och bestämma. Småbarn som behandlas så blir mer ängsliga, ledsna och tillbakadragna än sina jämnåriga. I barngrupper blir framförallt pojkarna argare och aggressivare, medan flickorna undviker nya utmaningar.

Motsatsen till den auktoritära stilen är den tillåtande – den som min vedersakare ovan verkar tro att jag förespråkar. Men den är alltså överdrivet tolerant och laissez-faire-aktig, vilket får andra negativa konsekvenser. Att vara responsiv och lyssna på sina barn är bra, men den tillåtande stilen låter barnen bestämma själva innan de är mogna för det. Barnets önskningar går före de vuxnas – inte ibland utan för jämnan. Det visar sig att de här barnen oftare ger upp inför uppgifter som kräver koncentration och uthållighet, särskilt pojkarna. Baumrind karakteriserar barnen som impulsiva. De protesterar när de inte får bestämma själva och är mindre benägna att rätta sig efter andra. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på att föräldrarna dröjer in i det längsta med att tillrättavisa barnet när det beter sig oacceptabelt.

Här vill jag inskjuta något om det där med att sätta gränser. Visst gör vi det i den här familjen, många gånger om dagen. Men det är inget vi tänker på, för vissa saker är självklara. Barnen får inte göra något som kan skada dem eller andra, de får inte ta varandras leksaker, slåss eller gallskrika åt varandra, till exempel. De får heller inte vara uppe hur sent de vill, så vi nattar dem trots deras ständiga protester. Barn sover som bekant ALDRIG om man får tro dem själva. Men visst får de vara uppe längre om det är nåt speciellt. Ibland. Gränssättandet är liksom inget mål i sig.

Den tredje stilen som Baumrind identifierar är den icke-involverade, som är ganska ovanlig. De vuxna orkar helt enkelt inte med barnen eftersom de är så utarbetade, hårt tyngda av sociala problem eller så. Barnen får mat och kläder på kroppen men inte mycket mer. Även här ger man efter inför barnens önskemål, men man har heller inga långsiktiga planer för att hjälpa dem att uppfylla ens baskrav på samarbete etc. I stället lever barn och vuxna i parallella världar där de vuxna är fullt upptagna med att ta hand om sig själva – liksom barnen. Det är inte bara psykiskt sjuka eller missbrukande vuxna som inte orkar med barnen, det kan också vara sönderstressad och utbränd personal på en förskola. Det säger sig kanske självt, men barn som lever så här under längre tid påverkas mycket negativt på alla utvecklingsområden och behöver ofta vård och att samhället griper in.

Slutligen har vi den auktoritativa stilen, där föräldrarna visserligen ställer krav på barnen och sätter de naturliga gränser jag beskrev ovan, men där de hela tiden lyssnar till dem och tar hänsyn till dem. Det låter så självklart – hoppas jag – men jag misstänker att många som talar om ”curlingföräldrar” förväxlar den här stilen med den (överdrivet) tillåtande. De begår därefter misstaget att gå för långt åt andra hållet och hamnar därmed i en alldeles för auktoritär modell. Som om det bara skulle finnas två dimensioner, inlevelse eller krav. Baumrind fann hursomhelst att barn från den här gruppen helt enkelt mådde bättre än genomsnittet. De var glada, självsäkra, livliga, mindre benägna att delta i destruktiva aktiviteter och mindre styrda av genusmönster. Det är kanske inte så förvånande.

Även om Baumrinds kategorier bygger på empiri är de förstås modeller med allt vad det innebär. Själv är jag t.ex. mindre benägen att förhandla med mina barn om jag är upplöst av stress – eller också är det just då jag ger efter fast jag inte borde. Som modeller är de också relativt okomplicerade och ”rena”, när det snarare är så att det kan finnas blandformer, att vuxna kan överge en viss modell för en annan och så vidare. En okritisk läsare kanske också tänker sig att sambandet mellan vuxnas stilar och barnens utveckling är linjär. Men människor är inga maskiner där man trycker på A och får ut a. (Att barn ändå kan ta stor skada av vuxnas behandling är en annan sak.) Barn är olika robusta och deras sociala omgivning består inte enbart av föräldrar, utan av förskole- och skolpersonal, kompisar och andra vuxna. Barn bor faktiskt i samma värld som vi andra, inte i en särskild barnvärld. Olika barn i en syskonskara skiljer sig också åt, delvis beroende på deras temperament, delvis beroende på om de till exempel har många småsyskon, är minst eller enda barnet. Så visst, det finns gott om invändningar. Men som modell står sig Baumrinds rön bra, bara den inte tolkas endimensionellt.

Jag har kallat det här inlägget ”Konsten att inte uppfostra barn”. Jag tycker nämligen väldigt illa om själva begreppet uppfostran, lika illa som begreppet inlärning. Den gemensamma tanken för båda är att vuxna har en saftkanna med regler (uppfostran) eller kunskap (inlärning) som de sedan häller i de passiva kärl vi kallar barn. Om man inte spiller för mycket kommer barnets hjärna att marineras i den här vätskan, varpå de blir som man har önskat. Det är ett uppifrån och ned-perspektiv som varken tar hänsyn till barns förmåga att själva (men med hjälp) resonera kring rätt och fel eller deras fabulösa förmåga att lära sig de mest komplicerade saker så länge de tycker att det är roligt. Lärande är alltså något annat och mycket mer än att lära in vissa kunskaper som de vuxna anser viktiga. Att växa och utvecklas som människa är något annat och mycket mer än att bli varse vad som går för sig och inte.

Naturligtvis behöver alla vissa baskunskaper, naturligtvis får ingen göra som den vill i alla lägen – det får inte vuxna heller, brukar jag påpeka för mina barn ibland. Men vår uppgift som vuxna är att fungera som vägvisare och en trygg utgångspunkt från vilken barnen kan utforska sig själva och världen, inte att ständigt stå där med pekpinnen. Om man aldrig vågar släppa taget om sina barn kommer de att sluta sjunga trots att buren är gjord av äkta guld, som näktergalen i H.C. Andersens saga. Det är ungefär som med våra relationer med andra vuxna: lite kommunikation, kärlek och hänsyn – är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.

Uppdatering: Jag såg just via @AnnaFilippa på Twitter att Peter Wolodarski har berört ämnet i Dagens Nyheter i en artikel om kinesisk barnuppfostran. Läs och jämför!

Förnuftets svarta pedagogik

Jag är glad att mina barn inte är särskilt förnuftiga. Jag har svårt att tänka mig något mer plågsamt än ett alltigenom förnuftigt barn som alltid gör sina läxor i tid, vårdar sina persedlar och äter enligt tallriksmodellen. Mina barn är visserligen kloka och reflekterande, såsom barn plägar vara, men de är också mycket känslomässiga – så där som barn också plägar vara. Så de fattar ett beslut, och ångrar sig. Intresserar sig för något, och tappar intresset. Kräver rättvisa, och är orättvisa när putt kommer till knuff. Är helt oförmögna att hålla masken. De är kort sagt barnsliga. Är det inte just det vi älskar? Men av någon anledning tänker sig många att vår plikt som vuxna är att fostra in våra telningar in i rationalitetens tvångströja. Vägen dit är föga förvånande våt av tårar, men de torkar väl, kantänka. Man måste ju ”våga sätta gränser”, ett mantra bland blivande föräldrar och förespråkare av sadistisk Nanny-pedagogik. Ignorera det dåliga beteendet, beröm det goda! Och låt ett vrenskande barn slå lite kallt vatten i blodet, som danskarna säger, på en för ändamålet utsedd skammens tron. Det är väl bara dumstruten och åsneöronen som saknas.

”Blivande föräldrar” skrev jag. De flesta brukar nog ge upp sina storstilade gränsdragningsplaner när de väl ställs inför ett alldeles närvarande och underbart litet liv. De orkar helt enkelt inte vara så förbannat hjärtlösa. Men det finns förstås undantag från den regeln. Om fyraåringen tappar bort sin dyra julklapp kan man till exempel låta den mot betalning utföra hushållssysslor i hemmet och varför inte hos andra? Det gäller bara att inte ge för mycket betalt för detta barnarbete; det ska ta tid att skrapa ihop till värdet av den förlorade leksaken. Först då får man lära sig pengars värde. Och nej, det här är inget påhittat exempel, tyvärr, utan något jag läste om nyligen.

Ja, vissa drar mycket skarpa gränser kring vad som är tillåtet och förbjudet. Inkorrekta beteenden följs av negativa sanktioner, inte bara i form av inskränkt rörelsefrihet, indragna ”privilegier” eller ekonomisk bestraffning. Nej, man låter också barnet förstå att man är besviken på det - mycket besviken. Metoden är lika gammal som effektiv. Barnet inser att det inte duger som det är, d.v.s. irrationellt och odisciplinerat, och att föräldrarnas beskydd är indraget på obestämd tid. Efter en längre tids inlärning blir det starkt ångestdrivande att överträda det godkända beteendets gränser och vi har skapat en mer eller mindre rigid människa.

Tänk er nu ett samhälle som är genomsyrat av den här sortens svarta pedagogik. Här råder preussisk disciplin, auktoritetstro och blind lydnad. Man får då soldater som ”bara lyder order”, experiment med rashygien och annan social ingenjörskonst på bekostnad av de svaga och avvikande. Vi har haft sådana samhällen, och det kan tyckas att spåren borde förskräcka. Men många verkar ha glömt. Det går en rak linje från Anna Wahlgrens råd om hur man får barn att sova till Nannypedagogik, till återinförande av kvarsittning i skolan, till bestraffning av långtidssjuka och -arbetslösa, till diskurser om ”offerkoftor” och rop om hårdare tag mot kriminella, till ”ställ krav på våra invandrare” och så vidare. Detta återtåg till förnuftets iskalla primat skrämmer mig. Hierarkier som har ifrågasatts och delvis raserats är på väg att återuppstå i en lätt uppsminkad version.

Men jag ser också den här tendensen i sammanhang som kanske är oväntade. Föreningen Humanisterna är ett sådant. De har vuxit kraftigt under några år och syns rätt ofta i medierna; senast raljerade de över den historielösa synen på julafton som kristen tradition. Jag är visserligen ateist, jag retar mig på att förskolan och skolan inte är så konfessionslös som den borde vara, jag avskyr new age-flum och så vidare. Men det är något med tonen hos Sturmark et consortes jag inte gillar. Den är inte bara självgod, den sätter det rationella och förnuftiga i högsätet på ett sätt som får det att krypa i mig av obehag. Klubben för inbördes beundran sammanträder och dömer ut allsköns vidskepelse – utan att se vilka diskurser den själv styrs av. Bakom och under ett säkerligen alldeles äkta engagemang anar man samma självbelåtna skrockande som när representanter för de s.k. hårda vetenskapsområdena dömer ut humaniora och samhällsvetenskap. Och detta från en förening som borde vara antiauktoritär.

Det förnuftets förespråkare verkar blinda för är den kvalitativa aspekten, tolkningen, eller låt oss kalla det för det mänskliga. Sådana personer kan till nöds gå med på att en sociolog räknar skallar, men inte att man undersöker vad ett fenomen betyder för skallarna i fråga. Själv ser jag saken ur en annan synvinkel. Det är inte det att naturvetenskapen lämnar mig likgiltig, tvärtom. Kunskap om hur örat och hjärnan bearbetar ljudintryck eller hur ljud produceras är väldigt intressant och viktig. Den säger dock ingenting om varför jag får tårar i ögonen när Jussi Björling sjunger ”Che gelida manina”. På samma vis kan man, med rätta, tala om hur stor skada religiös fanatism har haft, berätta om invisitionen, om sambandet mellan kungamakt och kyrka och så vidare. Men hur tron kan ge styrka och hopp i svåra situationer är det få utanför de religiösa kretsarna som vill kännas vid, eller allt gott som faktiskt gjorts och görs av troende människor. Religion är inte per automatik lika med dogmatism och förtryck. Och det trodde jag nog aldrig att jag skulle skriva, men jag blir så förtvivlad över den där föraktfulla tonen.

En alltigenom förnuftig person ser till att få i sig bästa möjliga näring, och bör därför inte låta några icke-rationella aspekter styra ätandet. Jag är inte sån. Jag äter till exempel inte häst eller hund. Det är förstås lätt att undvika eftersom jag inte bor i Kina eller andra länder där man äter hund, och hästkött (under den eufemistiska benämningen ”hamburgerkött”) ser man sällan på Coop. Men även om det fanns labradorfilé där skulle jag inte äta den. Skulle Christer Sturmark göra det? Om inte, varför inte? Det smakar säkert alldeles utmärkt och ger värdefulla proteiner. Att jag själv så att säga stegrar mig inför tanken på hästkött är alldeles irrationellt. Jag äter ju kor och grisar. Men jag har en personlig relation till hästar, och jag är uppvuxen med hundar. Jag äter alltså inte gulliga djur, kan man säga. Det är inte ett dugg förnuftigt, så var så goda att håna mig.

Vegetarianer och veganer ses ofta som lite halvsnurriga idealister som tror att de räddar världen med sin kost. De släpper väl ut minkar också, de jävlarna. Eller blir fruktarianer för att få vara riktigt extrema. Ja, där sitter de och knaprar på sina äpplen och nötter och har glömt att människan i alla tider (fyll i önskad kliché). Visserligen kan man försvara sitt köttmotstånd genom att hänvisa till det slöseri som spannmålsproduktion för djuruppfödning innebär, eller med att korna är på väg att fisa sönder ozonlagret. Men det är rationella argument av en mindre trovärdig sort, liksom. Det är obevisat, det finns andra förklaringar och kan vi inte bara slappna av lite, för fan.

Det här var ett omständligt sätt att säga att det kan finnas andra bevekelsegrunder för mänskligt handlande än de rationella. Men det var det jag ville få sagt, sen kan vi hoppa över hundarna och hästarna och nötterna. Att något inte är förnuftigt betyder alltså inte att det saknar värde. Att jag är ateist beror på att jag helt enkelt saknar känsla för Gud, inte inom mig kan identifiera den religiösa upplevelsen. Andra upplevelser av sammanhang, mening och det fantastiska i tillvaron kan drabba mig starkt. Kärleken till mina barn eller min älskade får det t.ex. att svindla för mig, och ingen kan plocka sönder den känslan i några rationella komponenter, även om analysen av kärleken som socialt fenomen är intressant. Jag tänker mig att troende människor upplever ungefär samma sak. Förnuftets fundamentalister skrämmer mig dock lika mycket som religiösa fundamentalister.

Den där raka linjen jag beskrev ovan är kanske krokigare än jag vill låta påskina. Och inte beskriver den precis orsak och verkan. Att långtidssjukskrivna och -arbetslösa förföljs är väl inte en direkt konsekvens av överdriven förnuftstro. Snarare beror det på den borgerliga alliansens nyliberala politik, där offentliga utgifter och skatter till varje pris ska minskas. I linje med det låter det inte särskilt nyliberalt att ge skattepengar till svart pedagogik i form av Kometkurser och liknande. Å andra sidan hyllas ju privata initiativ som när spekulanter får köpa kommunala skolor till vrakpris, för retoriken som är i farten här är en kombination av den heliga valfriheten och tal om excellens och högre effektivitet, ungefär som när man låter riskkapitalister ta över snart sagt hela vårdsektorn. Så lite skatteknuffar i rätt riktning är väl smällar man får ta initialt.

Men alliansens politik är om inte konsekvent så i alla fall hjärtlös. Gamla liberala paroller om allas lika rättigheter grumlas av libertarianska tankar om invididens absoluta ägande av sitt eget liv och blandas med nyliberal nedmontering av välfärdssystem och en skvätt värdekonservatism. Ja, det är en enda soppa, och åt vilket håll alliansen ska gå är svårt att sia om. Ska de gå ännu mer mot mitten eller steppa ut åt höger igen? Ska de påverkas av Liberaldemokraterna® – eller av Liberaldemokraterna™? Hittills tar även alliansens partier avstånd från prostitution och verkar inte särskilt frälsta på s.k. skademinimeringspolitik, alltså avkriminalisering av droger. Men man vet aldrig, se bara på Fredrik Federley. Någon feministisk politik värd namnet lär vi i alla fall få vänta på; det vi ser i dag är snarare hämningslös bashing av allt som inte är tandlös liberalfeminism.

Nej, det är inte lätt att analysera, särskilt inte för någon som står utanför den liberala debatten. Men jag tror ändå att man kan säga att det hyllande av individen som liberaler av olika schatteringar ägnar sig åt bygger på ett förnuftstänkande. Den klassiska liberalfeminismen försvarade kvinnans rättigheter med att hon också var en resonerande varelse och därför borde bli en likvärdig medborgare. Den har haft en enorm betydelse historiskt sett, och det saknas inte liberala feminister av värde i dag, till exempel Seyla Benhabib. Men den här sortens liberalism, eller den klassiska svenska socialliberalismen, verkar marginaliserad i dag. Jämför bara Bengt Westerberg med Jan Björklund. Jag skrev att liberalfeminismen är tandlös i dag, och menar att det beror på att den saknar en maktanalys. Men det finns liberaler med betydligt vassare tänder, tyvärr. De är emot positiv särbehandling, de kräver kvarsittning i skolan, de vill legalisera prostitutionen och myser vid tanken på en nattväktarstat även om de inte erkänner det öppet. Att den enes frihet inte ska få begränsa den andres tar de till intäkt för att montera ner välfärdssystemen. Vänstern, säger de, ser inte träden för bara skog. Strukturella analyser är trams – det finns bara individer, förnuftiga och självständiga individer.

Ska vi sätta förnuftet och individualismen i högsätet krävs det att vi alla är förnuftiga individer som både vet och vill vårt eget bästa. Men ska vi förbjuda allt som andas paternalism och t.ex. tillåta spritförsäljning på Coop kommer det att skörda offer. Det finns ett samband mellan systembolagets öppettider och statistiken över kvinnomisshandel. Det här är bara ett av många exempel på liberalismens paradox. Jag tror knappast att dagens liberaler vill se en återgång till den blinda lydnadens samhälle. Men de verkar ha en sjuk böjelse för kravpedagogik och vägrar att se strukturella förklaringar till exempelvis rasism. När vi ska ”ställa krav på våra invandrare” tänker de sig att invandrarna sövs till ro av ett daltande samhälle, och att var och en måste ta sitt ansvar för att få rätt att räknas som medborgare. Arbetet är alltså det som skapar en medborgare, varav följer att alla som är tärande inte kan räkna med samhällets beskydd.

Så socialt svaga, psykiskt sjuka, stukade och deprimerade, missbrukande och kriminella individer får ta sig i kragen. Annars blir det sanktioner, och vi blir besvikna på dem. Mycket besvikna. Det är en samhällets svarta pedagogik.

Ekvivalister och andra trädskällare

En trädskällare är en jakthund som kutar runt på egen hand framför jägaren och skrämmer upp bytet i ett träd, eller också lokaliserar den kanske en tjäder som sitter och kurar på en gren. När det är gjort avger den s.k. ståndskall, varpå det bara är att ta fram bössan. Det finns också mänskliga trädskällare, men till skillnad från proffsen skäller de ofta på fel träd, det som på engelska kallas ”barking up the wrong tree”. Det är dem jag riktar mig till här. Liknelsen kan förefalla krystad, men det är inget emot hur krystade deras argument här. Så här, till exempel: ”Feminismen har ingen plats för män!” ”Man får inte andas om mäns problem, för då anses man inte vara feminist!” Och vov, vov. De trädskällare jag riktar mig till i dag är män, men det finns förstås även kvinnliga trädskällare (som liberalen Jessica Bagge, som på Newsmill fortsätter att varna för tanken på kvinnor som offer. I det aktuella inlägget uppmanar hon Bang att välja en liberalfeministisk chefredaktör. Jag tror att Bang blir väldigt tacksamma för det rådet. De hade nog inte tänkt på det.)

Men feminismen har både plats för och behov av män. Män utgör trots allt halva mänskligheten, det man kan kalla den onda halvan. Det är frestande att göra det för att ge trädskällarna luft till sina stämband. De misstänker nämligen att det är just så feminister ser på männen, som onda våldsverkare och förtryckare per definition. Ja, trädskällarna är övertygade om att ord som könsmaktsordning eller patriarkat är riktade mot just dem personligen. Men trädskällarna är ju egentligen jättesnälla och sköna att klappa framför brasan i jaktstugan. Problemet är att den onda halvan (DOH) även kan vara god, precis som den underbara halvan (DUH) kan vara rätt ond. Duh. Så jag talar allvar medan jag retas och vice versa. Undra på att de avger ståndskall.

Nu ska jag sluta raljera och lägga fram lite fakta om patriarkatet, alias könsmaktsordningen. Att det finns fog för att tala om att män i gemen är överordnade kvinnor i gemen är svårt att bestrida om man inte är helt rabiessmittad. I ett globalt perspektiv äger män i stort sett rubbet medan kvinnor gör det mesta slitgörat. Män äger också i stort sett hela våldsproblematiken, oavsett om våldet drabbar kvinnor eller andra män. Män styr för det mesta våra samhällen, från Jemen till USA till Sverige. Ja, när vi talar om ett samhälle, även det svenska, skulle vi i princip lika gärna kunna använda termen i plural: ett samhälle för kvinnor och ett för män. Det skulle kanske bli lite otympligt, det kan medges.

Om begreppet patriarkat är behändigt som ett slags stenografi för att slippa dra en hel katalogaria varje gång man ska diskutera hur samhället verkligen ser ut och hur man bör förändra det, är ändå inte termen särskilt lyckad. Mer om det nedan; nu ska jag trots allt ta några exempel som styrker mitt påstående att män är överordnade kvinnor. Jag kommer att hålla mig till Sverige, men ber er hålla i åtanke att det kan vara nyttigt att lyfta blicken lite ibland. Exemplen från Sverige gäller också världen i stort, men där är tillståndet ännu sämre. Den som redan är bekant med statistiken kan förstås hoppa över de indragna styckena nedan.

Män tjänar mer än kvinnor, ett faktum som visserligen har förändrats kraftigt med tiden, men ändå kvarstår. Detta beror inte enbart på att vi har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader där bara tio procent jobbar på arbetsplatser med lika många av vartdera könet. Nej, män får även mer lön för samma arbete, en skillnad som är mest markant inom chefssektorn. På det stora hela ligger kvinnolönerna ca 10 % under männens löner. Det är inte så illa sett ur ett internationellt perspektiv. Men det kanske känns lite pyrt att man inte är värd lika mycket bara för att man inte bär sina könskörtlar utanför buken. Jag tror att män skulle tycka det om förhållandet var det omvända.

Ser man till det obetalda arbetet med hushåll och omsorg om barn tar kvinnor ut ca 80 % av föräldraledigheten och gör två tredjedelar av hemarbetet. Mönstret är inte precis nytt; kvinnor har i alla tider varit de primära vårdnadsgivarna och hemarbetarna. Man kan säga att vi har flyttat ut omsorgen från den privata sfären till arbetsmarknaden. Kvinnor gör alltså samma sak som förr, skillnaden är att de delvis får betalt för det - i kvinnoyrken med kvinnolöner. Det enda som är någorlunda nytt är att det sker en återgång till det privata i och med att allt fler tvingas sluta yrkesarbete helt eller delvis för att ta hand om skröpliga föräldrar (flest kvinnor, förstås), och att de så kallade hushållsnära tjänsterna är en expanderande sektor där männen är i majoritet. Nej, jag skojar förstås. Vilka som städar och snyter ungar åt andra vet vi.

Men kvinnorna har också en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Vilka arbetar som vikarier, till exempel? Jo, 75 % är kvinnor. Vilka arbetar deltid? 33 % kvinnor, 9 % män. Gå in i ett valfritt köpcentrum och kolla vilka som arbetar på Clas Ohlson, Expert, eller järn/färghandeln. Ta sen en titt på Kappahl, Lindex eller H&M. Jo, ni gissade rätt. Men skillnaden gäller inte bara vilka expediter som jobbar var, utan vilken anställningsform de har. Kvinnorna har deltidstjänster som är avpassade efter de tider när folk handlar kläder. Männen jobbar även under de timmar på dagen när det är glest med kunder i butiken. Män måste ju få jobba heltid, liksom.

Totalt inom chefssektorn utgör kvinnorna 24 %. I den offentliga sektorn, främst i kvinnodominerade verksamheter i kommuner och landsting, är hela 56 % kvinnor, men inom den privata är de bara 19 %, och på de allra högsta chefsposterna är kvinnorna försvinnande få. Ytterpunkten åt andra hållet är politiken, där hälften av toppositionerna innehas av kvinnor. Men i snitt består tre fjärdedelar av samhällets maktelit (inom näringsliv, politik, förvaltning, organisation, medier, kultur, vetenskap) av män. Och kollar vi sen på det där med föräldraledighet kan vi konstatera att de män som sällan eller aldrig vabbar eller är hemma när barnen är små är vanliga här, men allra vanligast i näringslivs- och vetenskapseliten. Och hur är det med andelen kvinnliga professorer apropå det? Jo, där kommer snart 30 % att vara kvinnor – år 2030 med nuvarande utveckling. I dag är de bara 18 % sett över hela fältet, en sämre siffra än exempelvis Lettland eller Portugal.

Slutligen: våldtäktsstatistiken är förfärande. Det begås ungefär 25 000 våldtäkter per år i Sverige. De allra flesta anmäls dock aldrig (5 379 anmäldes 2008, mörkertalet beräknas till 85 % av Christian och Eva F. Diesen) och antalet män som fängslas ligger konstant mellan 100 och 200 sen lång tid tillbaka. Även kvinnomisshandel är ett stort, men delvis dolt problem, och lite drygt en gång i månaden får misshandeln dödlig utgång.

Är det med tanke på statistiken ovan rimligt att säga att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp? Jag tycker det. Därmed kanske vi kan lägga just den diskussionen åt sidan, eller för all del låta Pär Ström och andra antifeminister rya om de stackars förtryckta männen. Frågan är bara hur man förklarar det här, vad man ska kalla fenomenet och vilka konsekvenser det i så fall får. Som jag antydde ovan är kanske benämningar som könsmaktsordning eller patriarkat inte problemfria. Så låt oss studera det lite närmare.

Termen patriarkat lanserades av Kate Millett 1970 i skriften ”Sexualpolitiken” och förklaras ungefär så här: Överallt, i alla samhällen, baseras förhållandet mellan könen på makt. Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.

Tanken hade en oerhörd sprängkraft. De samhälleliga orättvisorna var ingen slump, utan resultatet av en systematisk maktutövning, och gick igen i familjen: det personliga var alltså inte undandraget patriarkatet, utan politiskt. För första gången fick kvinnorna tillgång till en analys som också pekade ut vägen framåt: patriarkatet måste störtas och sexualiteten genomgå en total förvandling innan män och kvinnor skulle kunna mötas som jämlikar. Det exempelvis liberala feminister hade sagt om kvinnors fri- och rättigheter var inte svårt att instämma i för radikalfeministerna, men de ansåg att de förra var blinda för en mer genomsyrande maktstruktur, och att denna knappast skulle skakas i grunden av exempelvis fler kvinnliga politiker. Radikalfeministerna vände sig även mot marxisterna som ju ansåg att det där med kvinnofrågor var underordnat klasskampen. Det gällde alltså att hålla samman – d.v.s. hålla käften om kvinnors situation – i avvaktan på det klasslösa samhället där total jämlikhet skulle infinna sig.

Analysen av patriarkatets uppkomst byggde i vissa fall på essentialistiska föreställningar om mäns och kvinnors natur, vilket kan tyckas paradoxalt och kontraproduktivt. Exakt samma tankar om mäns högre testosteronhalt och naturliga aggressivitet används ju än i dag av antifeminister för att försvara den rådande ordningen. Å andra sidan kunde man nu skapa motbilder av kvinnlig urkraft och moderlighet, av den goda kvinnan. Kvinnor kunde medvetandegöra sig, se mönstren och därmed mota bort de internaliserade vrångbilderna. Även heterosexualiteten ifrågasattes och många såg kvinnans sexualitet som väsensskild från den penetrerande mannens; systerskap kunde/borde vara synonymt med lesbisk kärlek. Men det fanns inte bara essentialister på banan, utan även radikalfeminister som Andrea Dworkin eller Monique Wittig, som hade en socialkonstruktionistisk syn på könen. Wittig ifrågasatte till exempel synen på att kvinnors kroppar och barnafödande var något inneboende och naturligt i kvinnans ”natur”. Och den här konstruktionistiska traditionen har levt vidare och utgör fortfarande en viktig del av feministiska analyser av Det Där Man Inte Får Kalla X.

Numera talar få om patriarkat. Begreppet har kritiserats för att vara ahistoriskt och etnocentriskt. Det tar inte hänsyn till att andra förtryck kan vara minst lika verkliga för många kvinnor, som klass, rasism, etnisk förföljelse. Kampen mot patriarkatet utgår också underförstått från att alla kvinnor har ett gemensamt intresse, när det kan finnas motsättningar och makthierarkier även internt, som mellan infödda kvinnor och kvinnor av utländsk härkomst. (Tanken om flera samverkande maktordningar, det som i en utvecklad form kallas intersektionalism, är för övrigt inte precis ny. Feminister har analyserat hur klass och etnicitet/”ras” samverkar ända sen sjuttiotalet.) Det är också svårt att svälja radikalfeminismens hållning att kvinnoförtrycket i första hand inte upprätthålls av strukturer utan av män, att huvudfienden alltså är den manliga makten. Även män kan bli lidande av ett sexistiskt samhälle, även män kan tjäna på att de könade stereotyperna försvinner, och därför är det ingen bra idé med den separatism som radikalfeminismen ofta har ägnat sig åt. Man behöver inte kasta ut barnet med badvattnet; radikalfeminismen har levt vidare i modern skepnad och är fortfarande en kraft att räkna med. Men patriarkatsbegreppet är kanske moget för pension.

Så vad har vi i stället? Tja, ”könsmaktsordning” är inte så dumt tycker jag. Och vill man inte använda termen kön och i stället betona det socialt konstruerade kan man säga ”genussystem”, en term som historikern Yvonne Hirdman introducerade på slutet av 80-talet. Personligen ser jag begreppen som mer eller mindre utbytbara, vilket kanske får en och annan mer lärd genusvetare att vilja ta mig i örat. Men jag tycker att de kan beskrivas likartat. Hirdman skriver om isärhållningens princip, den som får oss att tillskriva könen olika egenskaper och inordna män och kvinnor i skilda aktiviteter. Hon har också föreslagit termen ”könskontrakt” för att närmare specificera att det lokalt och historiskt arrangeras hur män och kvinnor liksom ska sorteras och administreras, ett kontrakt som kan bli föremål för förhandling. Om ”könsmaktsordning” betonar det hierarkiska förhållandet mellan könen är inte Hirdmans begrepp neutralare: isärhållningen går hand i hand med manlighetens primat.

Man kan invända att båda begreppen riskerar att permanenta hierarkierna. Om kvinnor ser sig som underordnade kan de identifiera sig med underordningen, vilket gör dem uppgivna. Det här resonemanget är identiskt med diskursen om ”offerkoftor”, vilket jag har skrivit om här. Men jag ser orden könsmaktsordning eller genussystem som deskriptiva: de utgår från den empiri som samlats in under lång tid av feminister och förtar ingenting av kvinnors aktörskap och kamp för rättvisa (mer om det nedan). Och ser man på hur samhället har agerat historiskt när det gäller kvinnomisshandel eller våldtäkter framträder ett tydligt mönster. För att våld mot kvinnor ska hamna på den politiska agendan krävs att det avkönas. Historiskt sett har detta våld formulerats som ett individuellt, psykologiskt eller socialt problem; det är psykiskt störda, underprivilegierade och försupna män som slår och våldtar. När sanningen snarare är att det är dessa socialt svaga män som riskerar att dömas, medan de ”vanliga männen” kan fortsätta att slå och våldta. Kön förnekas konsekvent som en politisk kategori, vilket naturligtvis bidrar till att osynliggöra maktaspekten och konstruera sex, våld och kön som givna av naturen.

Faran med att använda ord som könsmaktsordning har framhållits av flera debattörer på senare tid. Det är kontraproduktivt enligt resonemanget ovan, riskerar alltså att limma fast offerkoftan. Det stöter bort dem som visserligen kan gå med på att det finns orättvisor mellan könen men som inte är feminister på det ”korrekta” sättet. Även män drabbas ju av samhällets sexism, se bara på destruktiva manliga beteenden som gör att män dör tidigare, se bara på hur män oftare begår självmord och så vidare. Som om detta inte vore något som feminister har uppmärksammat för längesen. De anser också att vi som talar om en könsmaktsordning är konspiratoriska, vilket jag antydde i min inledning. Men det finns ingen konspirationsteori, vilket bl.a. Charlotte Wiberg har skrivit om här. Och ni behöver inte oroa er för kvinnorna. Att falla offer för något är inte att vara ett offer.

Nej, det är i själva verket tvärtom. Just genom att t.ex. #prataomdet, just genom att upptäcka att upplevelsen är kollektiv, blir det möjligt att se att underordningen inte är den enskildas fel. Kan man förlägga skulden utanför sig själv, se hur själva samhällsordningen är könsuppdelad, isärhållande och hierarkisk, kan man också slippa offerpositionen. Det är en frigörelseprocess, kort och gott. Nästa steg efter #prataomdet bör alltså vara att diskutera alla de andra erfarenheter av underordning, makt och våld som kvinnor har. Och då kan man också prata om den objektifierande synen på kvinnan, den som går hand i hand med talet om offerkoftor.

Trädskällarna gillar inte det här. De är inte nöjda med att försöka slakta begreppet könsmaktsordning; de vill inte ens tala om feminism. Nej, ”ekvivalism” är liksom mycket mer passande som benämning för den som är emot orättvisor i största allmänhet. Det är inte så himla belastat av associationer till ilskna rödstrumpor som tycker att alla män är onda och har som sin enda hobby att förtrycka dem. Det är nästan så att man blir konspiratorisk när man betänker att det är precis samma försök till avkönande som är i farten här som när det gäller den politiska beröringsskräcken inför allt som andas genus- och maktanalys av våld. Feminismen ska göras rumsren och kunna omfattas av vem som helst genom att vi låter bli att tala om kön. Liksom.

Men jag vill ändå tro er om gott, kära män. Inte är det ert syfte att osynliggöra könade maktstrukturer. Ni vill bara inte se folk som underordnade och drabbade – det kan ju inte föra något gott med sig. (Att ni själva känner er drabbade av de etablerade feministernas härskartekniker är liksom En Helt Annan Sak, som Charlotte påpekar.) Nej, ni råkar bara skälla på fel träd. Det är lite rörande, som om jag skulle börja kalla mig i-moderat och säga att min tolkning av den moderata ideologin är att vi måste förbjuda friskolor och privatiseringar. Och sen klaga över att det är så lågt i tak.

Ja, feminismen har både plats för och behov av män. Men som feministisk man får man allt hacka i sig en och annan grundläggande analys och vissa fundamentala begrepp. Den som sedan vill agera även för mäns frigörelse från sexistiska föreställningar om könens natur är mer än välkommen. Är det t.ex. inte rätt förolämpande för dig som man att defaultläget ska vara att kvinnor är sexuellt tillgängliga, och att om de nu inte råkar vara det så måste de markera det på ett så tydligt sätt att du inte kan missförstå det? Jag tycker det. Det finns plats för mansfrågor även inom feminismen, det finns all anledning att analysera konstruktioner av maskulinitet och maskulin hegemoni. Vi har alla mycket att vinna på ett samhälle där vi inte hålls i separata bås.

Feminismen - en kärlekshistoria

”Jag är inte feminist, jag bara hatar män i största allmänhet”

M.

Jag minns inte riktigt när jag blev kär i feminismen. Precis som i citatet ovan började jag med att hata män, på goda grunder. Jag hade inte varit omedveten om att kvinnor var underordnade, ty jag var inte blind. Men jag hatade och hatet började bedarra först i samma veva som det gick upp för mig att det var dags att glänta på garderobsdörren. Väl ute blev jag inte bara kär i män utan i Familjen, alltså den hbt-gemenskap som blev livsavgörande för mig. Jag kommer aldrig att glömma den tiden, jag glömmer aldrig när jag gick i Prideparaden förbi Maria kyrka där åskådarmassorna var som störst, och tårarna bara rann. Jag var hemma.

Det tog ett tag att upptäcka att samma gamla hierarkier existerar även i den världen, min värld. När jag hade slutat tindra med ögonen över de vackra männen började jag störa mig på att om de inte manschauvinister så var de i alla fall helt ointresserade av kvinnor och deras problem. ”Flator är snåla”, kunde de säga. Och liksom missa att flator även är kvinnor, med kvinnoyrken och kvinnolöner. ”Vad är det här för freakshow?” kunde de undra när transpersoner tog plats på gaystället. Själva var de vältränade, kortklippta och i bästa fall konservativa, i sämsta fall politiskt ointresserade. Klart att det finns gott om undantag, men jag vet att jag en gång frustrerat skrev om kuksugaren som den som inte räknas in i den patriarkala maktpyramiden, precis som kvinnan. Någon koppling där, någon solidaritet? Äsch.

Ja, det tog ett tag. Jag fortsatte med samma mönster som under min heterotid: att ty mig till kvinnorna. Jag har alltid haft fler flatvänner än bögvänner, även om de senare har kommit starkt på senare år (no pun intended). Även flatvärlden har sina begränsningar och hierarkier – såklart. Att vara bisexuell kvinna är inte så gångbart där, det kan vara mycket intriger och skit eftersom snart sagt alla känner den som har varit ihop med den som har legat med den som har en ny som vi inte vill umgås med för att hon var otrogen med den… Om bögvärlden i Stockholm är liten är flatvärlden ännu mindre – den enda gång man verkligen ser lesbiska kvinnor galore är under Priden. Inte att undra på att den sociala kontrollen kan vara stark, ungefär som i en småstad. Men ändå. Vilka är det som går på föreläsningar och utställningar i Pride House? Ni gissade rätt. Vilka är det som läser genusvetenskap? Rätt igen. Vilka skiter i schlagern? Jo.

Men det var ändå när jag började läsa pedagogik som jag vaknade på allvar. Vi läste klassikerna om barns utveckling och lärande, vi läste om delaktighet, identitet och makt; vi läste Irving Goffmans fantastiska ”Stigma”; vi studerade vetenskapsteori, sociala representationer, fenomenologi, narrativ metod, hermeneutik, socialpsykologi… Jag upptäckte inte bara en hel verktygslåda utan fick upp ögonen för alla som är utanför, alla som inte erbjuds delaktighet, alla dem för vilka ord som normal eller fungerande eller jämlik bara är abstrakta begrepp. Och så läste vi om feminism, om maskulinitetsforskning, om genus, om jämställdhet. Det blev helt omöjligt att inte gripas, att inte engagera sig.

Genusvetenskapen blev en naturlig fortsättning; jag ville fördjupa mig, dels i kvinnohistoria, jämställdhet och genusforskning, dels i sånt som queerteori, intersektionalitet och postkolonialism. Det blev allt tydligare för mig hur allt hänger ihop – och samtidigt hur avlägsen en Teori om Allt är, lika svåruppnåelig som drömmen om att förena relativitetsteori med kvantmekanik. Om jag i ena stunden är entusiastisk över något som Nancy Fraser skriver ser jag en annan sida när jag läser Judith Butlers genmäle – och ytterligare en när Fraser svarar. Jag har bara börjat krafsa på ytan till detta gigantiska område och inser inte bara hur obildad och smådum jag är i jämförelse med Toril Moi eller Lois McNay, jag inser också att jag aldrig kommer att få ett redskap som förklarar allt. När jag var i tonåren trodde jag att den dialektiska materialismen var ett sånt redskap. Det var det inte. Så jag somnade in ett tag, desillusionerad. Visst var jag fortfarande radikal, men utan några klara bilder av vilka målen var. Det är ju lättare så.

Något som är slående när man studerar feminismens och senare genusvetenskapens framväxt är alla strider som har utkämpats inom de båda sektorerna, och hur livaktig debatten fortsätter att vara. Jag älskar det här, jag älskar feminismen för alla dess briljanta tänkare, för hur man pucklar på varandra så att stickor och strån ryker samtidigt som man delar strävan att föra kunskapen vidare och framåt. Den akademiska debatten förs på en väldigt hög nivå och kan tyckas långt ifrån gräsrötterna. Men så måste det också vara. Om det ska ske en idéutveckling är det nödvändigt att vara stringent, vetenskaplig och ständigt bygga vidare på etablerad kunskap – samtidigt som man ifrågasätter den och strävar efter att förnya den. Självklart måste kunskapen både förankras i vardagen och hämtas ur den, men det finns ingen motsättning mellan teori och praktik. Eller för att uttrycka sig med Johan Asplund: det finns ingenting så praktiskt som en god teori.

Därför svindlar det lite när oinsatta talar om att feminism är det ena eller andra, att den har ”kört fast”, ”bör byta namn”, ”inte inkluderar män”, att genusvetenskapen är "marginell" och så vidare. Som om det fanns en enda och renlärig feminism, inte flera. Som om genusvetenskap inte är ett minst lika brett ämne som pedagogik. Som om man kan kasta en blick på ett konstverk och avge ett tvärsäkert omdöme eller läsa tre rader av Sarah Kane och fördöma hennes dramatik. Jag begär inte att alla som uttalar sig om feminism eller genusvetenskap ska vara beväpnade till tänderna med kunskap, men en liten smula ödmjukhet skulle sitta fint. Tycka är lika gratis som de där fantastiska programmen som på en halvtimme förvandlar din sega dator till ett fartmonster. Ofta funkar det ungefär lika bra också.

Allt detta är egentligen ett preludium till ett kommande inlägg här i bloggen. I det ska jag bemöta flera påståenden om ”feminismen”. Men nu är klockan halv två på natten och jag måste gå och lägga mig för att orka vara en bra förälder i morgon bitti. Jag älskar mina barn ännu mer än jag älskar feminismen - inte för att det är någon sann motsättning. Ja, ni ser: inte ens jag fixar att vara konsekvent, vilket titeln på det här inlägget också antyder. God natt!

Att inte vilja associeras med sitt jobb

Jag jobbar inte som översättare, jag är översättare. Far var advokat, specialiserad på expropriationsmål och vattenrätt, mor var kurator och syokonsulent (och lite annat, som övervakare, terapeut...). Aldrig hörde jag dem säga att de "jobbade som", och jag gör det inte heller. Om någon frågar vad min moatjé gör säger jag att Marty är regissör och dramatiker, inte att hon jobbar som dramatiker och regissör. Men regisserandet är inte på heltid, alltså är hon regissör i egenskap av etablerad sådan. Hon regisserar med jämna mellanrum, men regiuppdragen avlöser inte varandra utan avbrott. Vore det så skulle hon knappast hinna skriva, hon skulle inte hinna jobba som dramatiker utan finge nöja sig med att vara en före detta dito.

Jag är en före detta. Jag har skrivit flera pjäser, men bara haft premiär på en. Är jag dramatiker? Nja, det börjar kännas avlägset, och om jag är dramatiker är jag det definitivt inte på samma sätt som Marty. Så visst finns det en skillnad. Hon har livnärt sig på sin dramatik i många år nu, jag tjänade en icke föraktlig engångssumma tack vare att min pjäs televiserades, men ändå. Det var då. Jag är översättare, trots att jag är oerhört trött på jobbet (och inte minst att diskutera det med främmande personer).

Men jag retar mig på överanvändandet av "jobba som". Jag kan förstå att någon som tidigare var arkitekt och nyligen flyttat hit kanske säger att den jobbar som bussförare, i avvaktan på att få sin utbildning godkänd och åter kunna rita. Man kan jobba som något och egentligen vara något annat. Men jag har svårt att tro att någon skulle säga sig "jobba som professor i organisk kemi". Det kanske handlar om status? Om jag livnärde mig på att dela ut reklam, skulle jag vara reklamutdelare? Jag misstänker att jag skulle säga så, bara för att vara trotsig, för att inte nedvärdera andra som delar ut reklam. Fast de flesta reklamutdelar är nog inte, de jobbar som.

Men nuförtiden jobbar snart sagt alla som. Man jobbar som bibliotekarie, sjuksköterska och så vidare, år efter år. Ingen är, ingen verkar vilja bli associerad med sitt yrke. Jag förstår inte riktigt denna beröringsskräck. Kanske handlar det om gamla mönster. Man var traversförare eller sjukgymnast tills man gick i pension. Då blev man pensionär - något som inte precis går att "jobba" med. Den gamla yrkesidentiteten var kanske inte ett minne blott, eftersom man gärna talade om gamla tider och uppgifter, men det fanns en risk med att vara. Om man har varit skolsköterska i större delen av sitt yrkesverksamma liv kanske man krisar vid 65. Man behövs inte längre, man förenar sig med den tärande delen av befolkningen. Själv räknar jag inte med att gå i pension.

Trots allt skulle jag bli glad om folk kunde släppa det där jobbandet och våga vidgå att de faktiskt är, faktiskt har gjort ett val och blivit, inte bara är turister i tillvaron, ständigt beredda att gå vidare som de fria själar de är. Det finns inget förminskande i att vara - heller.

Fråga inte vad feminismen kan göra för dig

Jag fick just en kommentar av historikern, sociologen och förebilden Kristina till det blogginlägg där jag bl.a. refererar till Bo Rothsteins artikel Genusforskarna har gjort sig osynliga. :

Bo Rothstein vet inte hur det vetenskapliga fältet fungerar och det är därför han babblar om genusvetenskapen. Genusvetenskapen är ett av de allra mest underordnade forskarämnena. Analyserar man det vetenskapliga fältets forskarämnen utifrån SCB:s konstruktion av ämnen på 3-siffernivå hamnar genusvetenskapen i den liga av ämnen som är allra fattigast. Minst ekonomiskt kapital i form av anslag får ämnet från företag i Sverige. Ämnet överlever i princip på bara statsanslag och lite anslag från forskningsråden. Det är DÄRFÖR som genusvetenskapen är ett litet och fattigt ämne. Det är därför som Bo Rothstein tror att ämnet är "instängt i akademin" men han kan inte relatera det till andra ämnen. Trots att han är statsvetare och borde kunnna det.

Och så fick jag en länk till ett kort klipp med Raewyn Connell, som har skrivit banbrytande verk om maskuliniteter. Ta en titt, det går fort.

Så där. Enkelt, va? Något som både kan och bör göras av män är att förändra maskuliniteten. Är du som läser det här man och har något slags feministisk grundsyn är det bara att sätta igång. Du kan till exempel försöka påverka andra män, och vilka är bättre att börja med än pojkarna? Är du lärare, har du barn i dagis- eller skolåldern? Starta en genusgrupp eller gå med i en befintlig sådan. Prata med barn om varför killarna spelar innebandy och fotboll på fritids medan tjejerna pysslar och leker affär. Fråga varför de tror att nästan alla som sitter i kassan på Hemköp är kvinnor. Fråga varför det är ett rosa hjärta på flicktoaletten i skolan, varför man alls ska ha skilda dass. Det har vi ju inte hemma, eller hur? Kolla igenom skolböckerna efter jakt på stereotypa könsskillnader, titta i böckerna på dagis, besök skolbiblioteket. Sätt på dig genusglasögonen och du kommer att upptäcka mer och mer. Klaga. Prata med personalen på förskolan, i skolan, på fritids. De är inte dummare än att även de kan se mönstren, däremot kan de ha blivit lite fartblinda, kan man säga.

Gå till dig själv. Sätt på dig ett femmigt halsband eller armband och känn efter hur det känns. Är det obehagligt? Varför då? Skapar det kommentarer? Bemöt dem. Sätt på dig mascara när du ska gå ut - medan dina barn ser på. Gå till ett gayställe nästa gång och dansa med män även om du är strejt. Eller om du går till ditt vanliga plejs - försök bli uppraggad. Känn en viss förväntan: i kväll kanske den där skitsnygga och trevliga tjejen ska upptäcka dig. Hur känns det att vänta på att det ska hända? Ingenting av det här kostar dig nåt särskilt.

Jag hoppas att du inte hjälper till hemma. Det är sånt som din pappa kanske gjorde, men en lägstanivå för en feministisk man innebär delat ansvar för hushållsarbete och barnomsorg. Visst är det du som har packat skötväskan med blöjor, ombyten och sånt man behöver? Visst är det du som har bokat tvätttiden, du som skolar in på förskolan, du som vabbar? Såklart. Och det är du som betackar dig för eventuella guldstjärnor och vägrar att sättas på piedestal bara för att du gör självklarheter. Du frågar dig inte vad feminismen kan göra för dig utan vad du kan göra för feminismen. Såklart.

Det finns män som beklagar sig över att "det är så svårt att vara feminist och man". My heart bleeds. Torka tårarna och gör nåt konkret i stället. Den allra mest grundläggande definitionen av feminism är att man ser att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, ett faktum som vi bör göra nåt åt. Definitionen säger inte att alla män överallt och i alla lägen är överordnade. Den tar heller inte upp sånt som Connells begrepp hegemonisk maskulinitet, och den säger inte ett jota om hur vi bör ändra på det här. Men som ett slags utgångspunkt är den ändå ofrånkomlig. Det här innebär också att män faktiskt får maka lite på sig. Ta till exempel inte upp allt syre i en diskussion bara för att din manlighet automatiskt ger dig pondus. Gör allt det där självklara som jag skisserade ovan. Var hemma med barnen även om ni förlorar ekonomiskt på det. Bli lika "opålitlig", d.v.s. lika barnledig och vabbande, som arbetskraft som kvinnorna. Då kan vi börja snacka feminism.

Ja, män som grupp förlorar vissa privilegier på feminismen, det är en oundviklig följd av tanken att män inte bör vara överordnade. Men män kan också vinna mycket på det här, till exempel genom att bli bättre pappor och få ett bättre förhållande till sina moatjéer. Barnen tjänar på att ha likvärdiga föräldrar. Samhället i stort tjänar på det genom att våldet minskar. Så vad väntar ni på? Hur kan feminismen inte angå er? Det handlar om rättvisa. En antirasist ser hur vissa grupper i allmänhet är överordnade andra, och vill förändra det. Samhället är genomsyrat av skeva maktordningar, varav vissa är synliga medan andra knappt uppmärksammas alls. Barn placeras till exempel i särskolan i onödan, och när de väl har gått där tillräckligt länge är dörrarna till en högre utbildning för det mesta stängda. Så de får ta enklare jobb, finna sig i att tjäna mindre som vuxna och bo sämre. De får sämre hälsa än genomsnittet och dör tidigare. Det måste inte vara så, det borde inte få vara så, eller hur? Och visst borde inte hbt-ungdomar i landsorten känna sig så förtvivlade att de försöker ta livet av sig? Att vara feminist är lika självklart som att vara antirasist eller att strida för adekvat stöd åt skolungdomar med särskilda behov.

Det är lätt att överväldigas av alla dessa skevheter. Men det finns ett enkelt botemedel: gör nåt - nu. Det är inte mer än rätt, och du kommer dessutom att må bra av det. Jag kan också varmt rekommendera en kurs i genusvetenskap.

Flykten från förhållandet

Det som får många att fly från parsamheten är nog att de inte står ut med att ständigt bli sedda, ofta i mindre smickrande belysning. Ja, ungefär så sa Marty till mig alldeles nyss, fast bättre formulerat. Vi hade då haft en smärre konflikt, den hade som vanligt gått över, och efter en konflikt blir man lätt lite filosofisk, eller kalla det teoretisk. Vissa har i stället så kallade försoningsknull, men det är riktigt inte vår melodi. De där försoningsknullen bygger ju på att en i princip olöst konflikt ska laddas ur genom att man leker Hollywoodfilm, där man knullar besinningslöst på ett köksbord eller kanske soffbord eller smärre chiffonjé. Något som säger klong och kras måste i alla fall åka i golvet, vilket man struntar i - sickna galningar, tockna anarkister! - och så ska Hon slänga med håret och vända upp ögonvitorna medan Han leker att han är Jack Nicholson i den sorgligt felöversatta "Postmannen ringer alltid två gånger". Här hemma säger det visserligen klong och kras med jämna mellanrum, men det är barnen som har sönder grejer. Det kan räcka med det, vi är fan inte rika. Och när konflikten är över återstår analysen: anamnesen är halva diagnosen, haha. Sen kan man knulla om det faller sig så, men sambandet är inte kausalt.

Men alltså: jag tror att hon har alldeles rätt. Man flyr inte för att man inte står ut med den andre, utan för att man inte står ut med sig själv. Att många inte kommer till den insikten är en annan sak. Det är enklare att leka att den andre är ett as än att erkänna att felet är ens eget. Inte för att man kan lura sig själv, för det kan man inte. Men man kan liksom skjuta bort tankarna, inte vilja kännas vid det, särskilt inte inför den andre. Skrika och domdera, storma ut i vredesmod, slänga igen dörren och aldrig mer se tillbaka.

Man brukar säga att det inte är ens fel om två träter, men det stämmer inte. Ibland är det definitivt den ena partens fel - det kanske till och med är det vanligaste. Men att se det, verkligen se det, kostar på. Visst gör det ont att bli sårad, orättvist behandlad och sviken. Men så länge det sker inom någorlunda rimliga gränser går det att förlåta. (Vissa saker varken bör eller kan förlåtas.) Men här talar jag alltså om sånt som sker även i de bästa förhållanden. Om ni själva aldrig har bråkat med en partner kan jag bara lyckönska er, men ni ska veta att ni är undantagsfall. Eller ljuger. Regeln är att alla förhållanden är mer eller mindre konfliktfyllda.

Ja, man kan alltså förlåta och gå vidare. Det kan rentav kännas rätt skönt att vara den förfördelade partern, för då är man ju fri från skuld. Men tänk er att ni älskar någon över allt annat på jorden, och så beter ni er ändå illa, väldigt illa. Det känns ungefär lika okej som att tortera en kattunge; försvara det, den som kan. Nej, det går naturligtvis inte, så känslan av skuld blir monumental. Här fyller vreden en praktisk funktion: varje gång du hädanefter gör eller säger något som påminner mig om min skuld blir jag skitarg. Jag blir arg för att du borde veta att jag vet att jag var ett själviskt as den där gången, men det var ju då. Nu är det inte så, nu är det annorlunda. Jag har kommit till insikt, gjort avbön och bättrat mig, eller åtminstone försökt bättra mig. Så varför i helvete påminner du mig om mitt forna svek, mitt forna jag?! Och så gorma och rya, smälla i dörrar och så vidare. Väldigt praktiskt, för den här gången är det fanimej inte mitt fel.

När man har sansat sig lite kryper förstås sanningen fram på sitt lika obönhörliga som obehagliga vis. Att någon väcker ens skuldkänslor kan liksom ha med en själv att göra. Du ville bara diskutera just den här situationen, inte dra upp en massa gammal skit. Att jag associerar den med Den Där Gången är faktiskt mitt problem. Det beror på mina skuldkänslor inför dig, och att jag dras med dem ger mig liksom ingen rätt att bli arg på dig. Logiskt, inte sant? Men kanske känner jag att du fortfarande klandrar mig trots att du säger att du har förlåtit mig. Har du verkligen förlåtit mig, älskar du mig verkligen? Kan man älska en sån som jag?

Tja, det kan man nog. Om det är så eller inte beror på graden av uppriktighet i förhållandet. Den mindre uppriktiga kan tänka - eller till och med säga - att visst förlät jag dig. Men det var då, det. Är man tvärtom uppriktig ger man inte någon förlåtelse förrän man verkligen känner att man har förlåtit. Ja, är man uppriktig kan man säga att visst har jag förlåtit dig, men minnet kan göra ont ändå. Och det är ju fullkomligt logiskt. Om den ene fortfarande kan drabbas av skuldkänslor kan den andre fortfarande ha ont. Det går inte att bara "stryka ett streck" över saker och ting: historia är historia, om än bleknande och mindre smärtsam med tiden. Situationer påminner om varandra, för så fullkomligt varierade är inga liv att de inte innehåller vissa mönster.

I en relation som bygger på fullständig uppriktighet tvingas man alltså vidgå ett och annat. Det kan kännas som ett nederlag och det är påfrestande att konfronteras med sina mindre tjusiga sidor. Idealet vore om man ständigt kunde gå från klarhet till klarhet, såväl intellektuellt som moraliskt. Men i stället tvingas man inse att man är rätt skröplig, för att inte säga löjeväckande. Man trillar dit på mönster som man har genomskådat för längesen. Man borde veta bättre, borde ha lärt sig nåt, borde kunna skärpa sig. Och det värsta är att man för omvärlden kan framstå som en så fin människa, men för sig själv framstå som en falskspelare av format. Jag vet ju hur jag är, och om jag försöker bluffa finns det någon som ständigt genomskådar mig: du. Din jävel.

Så även i de bästa av förhållanden drar man, man pangar, seppar. Man tar sin lilla förorättade ränsel på axeln och ser sig aldrig om, som jag skrev ovan. Det är bara det att det är lögn, det med. Man kommer att se sig om resten av livet. Skillnaden är att man får gå där med sitt dåliga samvete och självförakt i splendid isolation, liksom. Visst är det skönt att inte behöva prata om det och påminnas om det av den där satans sanningssägaren. Men å andra sidan är förhållandet avslutat och går lika lite att reparera som en bil som man har sålt till Nisses Skrot. När man hade kunnat, när det väl ändå borde hade gått att.

Nu har jag främst beskrivit det uppriktiga förhållandet och hur besvärligt det kan vara. Man kan naturligtvis nöja sig med att vara fläckvis uppriktig eller varför inte helt jävla förljugen - det är valfritt. Det går också för sig att sopa alla konflikter under mattan och gå och knyta näven i byxfickan på varsitt håll. Jag tror ändå att risken för att gå skilda vägar minskar om man pratar, kalla mig insiktsfull. Jag brukar citera min forne terapeut här i bloggen, och här kommer ett mycket uttjatat sådant citat: "Människan är en kommunicerande art - vore det inte lite dumt att inte utnyttja det?"

Men det finns som bekant förhållanden som pågår i decennier där parterna inte är uppriktiga för fem öre, se bara på era föräldrar. Eller om de har det bra, se på deras föräldrar, på den där generationen, på den mörka medeltiden. Det går. Detta förutsätter dock att man bygger upp skilda världar, knyter näven i varsin byxfickka och aldrig tvättar den gemensamma byken. Det är också ett slags relation, om än inte särskilt kärleksfull eller bra. Den bygger snarare på rädsla för ensamhet än trygghet, den förutsätter att båda parter aldrig utvecklas. I stället är man på mer eller mindre exakt samma ställe när man dör ifrån varandra som när man träffades. Eftersom man inte kan tala med varandra om annat än tv-program eller vad man ska ha till middag pyser bitterheten ut vid sidan om. Gubben är hopplös, käringen är en riktig satmara; här ska du få höra... Det här var nog vanligare förr när skilsmässor var undantag och de drabbade stigmatiserade. Men det är aldrig försent att gå i sina föräldrars fotspår; det gäller bara att hitta en livskamrat som man inte kan kommunicera med.

Folk seppar för fulla muggar numera. Hälften av alla ingångna äktenskap pajar, och folk flyr från sina relationer så fort det börjar skava. Man intalar sig att det där inte var rätt person för mig, men den här... Ja, det kommer att bli en helt annan sak, inte minst för att jag har lärt mig så mycket av mina misstag och nu är en ny människa. Eller i alla fall har lärt mig att dölja vissa stinkande sidor av min personlighet. Temporärt. Tills pressen blir för stor och jag återfaller i samma gamla mönster. Hm, av någon konstig anledning infinner sig aldrig den där idealpartnern.

Det kanske inte är så underligt att parsamheten har dåligt rykte och vi blir relationsfobiska. Den har ett uselt track record, om man så säger. Men vad är alternativet? Att vara ensam i ett förhållande kan ändå kännas bättre än att vara leva själv, som vissa kallar det. Alltså att leva utan att någon gör det åt en. Man kan titta på tv tillsammans, knulla ibland och låtsas att det är nån annan, sova tillsammans, avla barn i hopp om att få nåt att prata om, kanske ha små trevliga bjudningar med andra par som inte står ut med varandra.

Eller också kan man leva polyamoröst, vilket en vän till mig har beskrivit som "samma gamla konflikter och skit, fast med fler personer". Har man flax kan det ändå funka ganska bra. Kanske hinner man inte tröttna lika fort på varandras jobbiga vanor. Kanske blir man inte lika genomskådad, och funkar det inte så är det praktiskt med en tredje eller fjärde partner att skylla på, även om alla inblandade vet att det är mina nojor, min beröringsskräck och min egoism som kvaddar hela härligheten. En relationsanarkist, å andra sidan, skiljer inte mellan kompisförhållanden och amorösa dito. Är man RA väljer man folk för stunden, när det känns bra och utan att skapa hierarkier eller snärja in sig i sjuka, prefabricerade manus för vad ett förhållande ska vara. Som att man ska offra sig för varandra, ständigt vilja vara med varandra och så vidare. Bekvämt och bra så länge man kan dressera sig till att inte bli hopplöst förälskad. Apropå manus.

Jag raljerar förstås. Ingenting säger att en relation skulle vara sämre (eller bättre) för att den innehåller fler personer eller bygger på andra överenskommelser än den klassiska tvåsamheten. I bästa fall leder såväl omvärldens oförståelse och brist på fungerande strukturer för icke-tvåsamma relationer, i kombination med de mer komplicerade förhandlingarna, till att polysar och RA-folk är mer medvetna om vad de håller på med. Diskutera sina relationer gör de i alla fall med en viss frenesi. Jag gillar de här försöken att tänka och handla annorlunda. En av riskerna med klassisk parsamhet är ju att den så ofta bygger på överenskommelser som aldrig har uttalats. Och man kan liksom inte börja diskutera och förhandla utan att något är på tok: pratet och ifrågasättandet av det förgivettagna uppfattas av ens partner som att man ifrågasätter hela förhållandet. Det är inte så konstigt. Många separationer inleds med ett till synes lidelsefritt samtal om ditt och datt, särskilt sånt ditt och datt som du håller på med, varpå det hela eskalerar. Ofta pratar man inte förrän det är kris.

Detta att inte prata är nog en ganska vanlig strategi. Ni vet: Man måste inte prata om ALLT. Det är tyvärr inte ovanligt i flersamma relationer heller. Den som inte har vett att må bra får fixa det själv, inte komma och förstöra för de andra. Tala om dubbel bestraffning: först duger man inte för att man mår dåligt, sen duger man inte för att man inte kan hantera sina oönskade känslor. Just det här fenomenet kan låta marginellt, men det mönstret återkommer i tvåsamma förhållanden. Om det låter en smula bisarrt att försöka tänka bort vissa delar av förhållandet -så är det också just det. Det är att hänge sig åt ett slags omvänt voodoo-tänkande. Det vi inte pratar om finns inte, och om det ändå finns berör det oss inte. I alla fall inte mig. Som om något vi inte pratar om inte kan beröra oss. Som om det vi inte kan identifiera inte kan påverka oss.

Hur man än vänder sig, vilken relationsform man än väljer, kommer man aldrig ifrån sig själv. Andra må lura en, men man kan per definition inte lura sig själv. Så försök inte; jag vet exakt vad jag håller på med och du vet exakt vad du håller på med. Ofta vet vi dessutom exakt vad den andre håller på med, även om vederbörande inte vill vidgå det. Om man inte vill leva helt ensam kommer man alltså inte ifrån att rannsaka sig själv, i bästa fall öppet eller i sämre fall på sin kammare. Jag tror alltså att det bästa är total uppriktighet och ständig kommunikation, oavsett relationsform. Detta är inte samma sak som att ständigt vända på varenda sten, jämt älta uppkomna oförrätter. Man får addera lite vanlig hänsyn och kärleksfullhet också. Man får ge efter ibland (men inte för ofta, för det är lika illa att ge den andra för stort utrymme som att ta det själv).

Allt det där löser sig dock för det mesta om man anammar den där maximen om människan som en kommunicerande art, om man tänker sig att det faktiskt är tillåtet att prata även i ett förhållande. Och då kanske vi inte behöver fly från det parsamma - eller flersamma - förhållandet bara för att vi antingen är för lata och egoistiska för att ändra oss, för att det är för jobbigt att ständigt bli sedd, eller för att vi associerar vissa relationsformer med vissa dåliga exempel. Det går att skapa nya överenskommelser, det går att leva tillsammans utan att anamma alla de där trötta manusen som vi förväntas spela med i. Det går att förlåta och gå vidare, det går att överleva att man är allt annat än perfekt. Jag lovar.

P.S. På förekommen anledning vill jag meddela att man ingalunda bör stanna kvar i ett uselt förhållande som man inte förmår ändra. Jag har skrivit om det under rubrikerna "Om att omförhandla kontraktet" och "Att bryta upp" i mitt relationsbetänkande. Och som du ser om du klickar på länken behandlar jag även sånt som mononormer och flersamhetsformer där.