Begärets alkemi

Haha - nej, jag tänker verkligen inte bli högbrynt. En fjantigare titel på vilket verk som helst än "Begärets alkemi" har jag svårt att tänka mig. Ordet begär är larvigt. Fenomenet alkemi är ännu larvigare, och lika föråldrat som psykoanalys. Ja, psykoanalys - ni vet, den där mycket kostnadskrävande hobbyn där man medelst fri association tränger allt djupare in i sin egen stolgång. Psykoanalysens syn på barns utveckling har visat sig ha noll predikativt värde, sa en föreläsare häromdagen (och hon är ändå positivt inställd till analys). Så förvånande. Tänka sig att den ojfatala eller eklektiska fnasen bara är hittepå. Tänka sig.

Inte desto mindre verkar Daniel Stern rätt vettig. Och han är omåttligt citerad och diskuterad. Vi ägnade ett helt seminarium åt delar av hans "Spädbarnets interpersonella värld". Jag ska läsa hela boken, tror jag. När jag får tid. Just nu ägnar jag mig åt "Mångfald på minerad terräng" och lite annat som ingår i delämnet interkulturell pedagogik. Helt okej, fast inte på långa vägar lika intressant som barndomspsykologi.

Begäret, då? Äsch, jag är helt enkelt röksugen.

Moderna myter

"Föräldrar klarar inte av att ta hand om sina barn längre."
Svar: Inga studier finns som tyder på det.

"Barn har ingen kontakt med sin släkt nuförtiden."
Svar: Barn har aldrig haft så många fasta kontakter med släktingar.

"Föräldrar har inte tid med sina barn."
Svar: Föräldrar har aldrig haft så mycket tid med sina barn.

"Småbarnsföräldrar är så jäktade. Ekvationen går inte att få ihop."
Svar: Ca 40 % uppger att de är jäktade. Bland par utan barn är siffran 30 %.
(De som är jäktade är nyblivna småbarnsföräldrar i karriären i en storstad.)

"Små barn mår inte bra av att vara på dagis."
Svar: Barn som börjar på dagis i ettårsåldern blir mindre allergiska. De får en bättre skolstart. Och de goda resultaten håller i sig, vilket man har konstaterat genom uppföljningar med barn i 13-årsåldern.

"Småbarnsmammor har så dåligt samvete för att de slits mellan jobb och barn."
Svar: Kanske det. Och hur är det med småbarnspappor?

"Svenska män är så jämlika och tar hand om sina barn."
Svar: De tar ut ca 14 % av den samlade föräldraledigheten. Och det gör de framförallt under sommaren samt vid jul och nyår. Heja!

"Det är mycket svårare att vara barn i dag."
Svar: Det är varken svårare eller lättare - det är annorlunda.

Ja, se där några läsfrukter. Det är intressant med pedagogik.

Den manliga erfarenhetens epiker

Egentligen är det rätt åt Doris Lessing att Horace kallade henne ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, tänker jag när jag läser dagens intervju med henne i DN. Hon säger där att hon alltid har avskytt ”den feminism som föddes på 60-talet”. Kan tänka. Hon är liksom mera liberalfeminist. Det sunda förnuftets apostel: Kvinnor är också rationella varelser, så varför inte bereda oss plats? Det finns ju ingen vettig orsak att förneka oss detta.

Nu är inte jag så såld på delar av radikalfeminismen heller, som särartstänkandet, att vända på det essentiella perspektivet. Men det är fan så mycket roligare att liksom mensa ner hela Mensa, och betydligt mer produktivt att tala om patriarkat än att som Ellen Key propagera för ”samhällsmoderlighet”. Lessing låter så förtrytsam när hon säger att 60-talisterna ”inte brydde sig om sin historia, om alla dem som gått före dem”. Men det kanske är svårt att lugnt och nyanserat argumentera för sin sak när man har en kuk i munnen och två tummar om luftstrupen. Liksom.

Ja, sen är det en lång artikel om Hemingway, apropå rubriken på den här bloggen. Jag orkade inte riktigt läsa den och har aldrig orkat med Ernests macholitteratur, men inledningen till "Farväl till vapnen" som citeras i början är fantastisk. Vilket får mig att än en gång tänka på det obehagliga faktum att även vedervärdiga personer kan skapa stor konst, sen må de vara den manliga eller kvinnliga erfarenhetens epiker. Om man nu ska envisas med den där gamla trötta dikotomin. Jag tycker inte det - kalla mig konstruktionist.

Livets bruksanvisning

Jag har just fått Erik Beckmans samlade dikter av min älskling. Det ska bli så fantastiskt att läsa den. I går satt jag och babblade om världens kanske allra bästa filmsekvens, den i "Pianisten" där Isabelle Huppert är på videoklubb. Och om min absoluta favoritförestälning på teater, nämligen Martys uppsättning av "Huset": de magiska, MAGISKA bilderna spungna ur hennes hjärna och för evigt fastetsade i min. Om en installation på Galleri Arton A (var det Sarah Schwartz?): ett litet rum helt täckt i bivax; på väggarna lappar med personliga berättelser från ett slumpmässigt antal människor fastnålade; i golvet, under vaxet, fler lappar; i fonden ett akvarium med två sniglar och ett kålhuvud. Den är också för alltid inbränd i min hjärna. För att den talade till mig som om jag vore ett vuxet spädbarn, på ett obegripligt språk men ändå så oändligt bekant och betydelsedigert. Ja, eller dessa skräckmättat vackra avsnitt ur Bartoks musik, eller Maya Eizins silkscreentryck eller stämningen som uppstod i mig när jag började läsa "Livet en bruksanvisning": små punkter som blir strängar som ljudlöst börjar vibrera innerst inne i benmärg och amygdala. Man anar dem bara. Men med tiden börjar de suddas ut, växa, fläta ihop sig och förflytta sig tills de bildar ett slags mentalt Bose-Einstein-kondensat som kan bromsa själva ljusets strålar. Och detta tröstekoncentrat är livet och kan i sin oförklarlighet förklara det man inte visste att man inte förstod.

Eller som Erik Beckman skriver:

Inte orden, inte det de pekar på
men själva näsorna de pekar med är meningen.