Det cykliska finns inte

Ja, jag ville bara meddela det. Cykler är en myt. Ingenting börjar om, inte årstiderna, inte veckodagarna, inte månatliga blödningar och framförallt inte liv. Jag ska snart gå och lägga mig, och under natten kommer en sisådär 50 miljoner celler i min kropp att dö och lika många nya att bildas. Är det ett kretslopp? Inte alls. Död är inte "förutsättningen för liv", det är dess motsats. Energin är inte alls oförstörbar, inte när det gäller mig i alla fall, eller någon jag älskar. Jag struntar i om maskarna förtär oss (vilket de inte gör, ens om man ligger i kista, för så djupt ner i jorden finns det inga maskar) eller om min aska på något magiskt vis en dag ger upphov till lite gnass åt några anaeroba bakterier. Död är jag lik förbannat och den energi jag har givit uttryck för i livet - till exempel genom att blogga - kommer aldrig mer att finnas.

Jag skrev väl om Tobleronemodellen en gång? Jag orkar inte leta nu, men jag tror det. Det handlar om sociala representationer som kan ses som en triangel där spetsen är objektet och de båda andra hörnen är du och jag eller ni och jag. Vill man nu komplettera bilden så gör man en tidsaxel av triangeln och får en Toblerone. Livet är en skitlång Toblerone. Och de där cyklerna är inga cykler utan en spiral med tidsaxeln i mitten. Jag tror inte på tiden, skrev jag visst. Men helt dum i skallen är jag inte: klart att jag vet att telomererna blir allt kortare tills vi trillar av pinn. Däremot är inte tiden något objektivt fenomen, lika för alla, det visste redan Walt Disney, eller om det var Einstein. Om den kan gå bakåt är osäkert. Stephen Hawking är skeptisk, men vill inte utesluta möjligheten. Klart är i alla fall att det för det mesta blir spiraler eller Toblerone, olika långa beroende på betraktare och position. Ja, 50 miljoner om dagen - jag har skrivit en monolog som heter så. Kanske får ni se den, om ni nu vill bli deprimerade, i början av sommaren. Jag hoppas det. Där lägger jag ut texten lite mer om allt det där som jag hatar med döden.