Niklas Hellgren

Bortskämdhetens geometri

2012-02-03T01:07:00.059+01:00

Inte för att jag begriper mycket av Euklides geometri eller icke-euklidiska eller pseudo-eklidiska geometrier, men tydligen behöver två parallella linjer inte förbli parallella i all evighet. Men det trodde alltså Euklides, även om han inte kunde bevisa det. Och det känns ju logiskt, sunda förnuftet säger oss att det måste vara så. Det sunda förnuftet säger oss också att jorden är platt, för att citera någon lustigkurre från förr. Men den grekiske matematikerns geometri byggde på ett antal postulat eller axiom, som att man kan dra en linje mellan två punkter, eller att "Givet en rät linje och en punkt som ligger utanför linjen, kan man dra en och endast en rät linje som går genom punkten och är parallell med linjen". Någon matematiker får gärna rätta mig här.

Men ett axiom är alltså en grundsats, den mest elementära byggstenen i en teori. Den är så självklar att den inte behöver bevisas - den kanske inte ens kan bevisas. Ett axiomatiskt påstående är självklart sant. Men man ska inte tro på allt som är sant, lär Nietzsche ha sagt. Han hade säkert älskat hur Einsteins teorier välte den bekanta världen över ända. Nog om detta; jag är sannerligen ingen idéhistoriker, vetenskapshistoriker eller så, utan blott en enkel funderare. Och jag har funderat på det där med att vi har det alldeles för bra, är bortskämda. För så är det ju, hävdar David Eberhard i skrift efter skrift. Det är ett axiom. Eberhard har sett sig runt i det senmoderna Sverige och konstaterat det. Utifrån detta axiom bygger han så en bortskämdhetens geometri.

Nu kan man tycka att den eberhardska geometrin är rena magin. För samtidigt som inkomstklyftorna och arbetslösheten i Sverige ökar har vi alltså fått det alldeles för bra. Samtidigt som hatbrotten mot hbt-personer ökar har samma personer som genom ett ingripande av Sigfrid & Roy kommit att bli de nya makthavarna. Ja, samtidigt som villkoren för a-kassa har gjort det allt svårare för skådespelare att fortsätta jobba som just skådespelare, samtidigt som frilansande journalisters arvoden har stått stilla i många år, samtidigt som fria teatergrupper går omkull och samtidigt som Timbros inflytande över vad som står i våra tidningar växer har kulturvänsterns samhällsanalys blivit hegemonisk. Och samtidigt som Sverige år efter år ligger i topp när det gäller antalet innovationer är det den "flumskola" dessa innovatörer har gått i som hotar vår framtid.

Jag tror inte på magi. Det tvingar mig att söka andra verklighetsbilder än Eberhards. En som ligger nära till hands, kalla mig prosaisk, är att hans axiom helt enkelt inte stämmer. Vi kanske inte alls har fått det för bra. Låt mig ta ett exempel. Eberhard konstaterar att svenska elvaåringar mår tip-top i internationella jämförelser. Men våra femtonåringar mår piss, säger samma jämförelser. Eftersom svenskarna är bortskämda bör detta uppseendväckande ras i det psykiska välbefinnandet bero på att femtonåringarna plötsligt har upptäckt att livet inte är en räckmacka. Vi har tutat i dem en räkmackig världsbild, vi har skyddat dem från tillvarons realiteter, inte satt gränser, inte ställt krav. Nu står de där. Och de är inte ensamma om sin vilsenhet. Vuxna personer söker sig till psykakuten för att de har det lite motigt på jobbet. Folk dillar om posttraumatiskt stressyndrom medan andra, folk som utsatts för Verkligt Lidande™, slutar lipa, tar sig i kragen och går vidare. Jag använder här Eberhard som exempel, men han är långtifrån ensam om att förakta detta daltande och kräva hårdare tag, i skolan, mot brottsligheten och i äldrevården.

Fast kanske går jag för fort fram? Axiomet om svenskarnas bortskämdhet är kanske snarare ett teorem? Så här definerar NE ordet:

teore´m (grek. theō´rēma, av theōre´ō 'betrakta', 'begrunda'), (läro)sats, bevisat påstående, t.ex. inom logiken. I en matematisk teori är teorem en benämning på ett av teorins huvudresultat. I axiomatiska framställningar härleds alla teorem från ett antal grundsatser, axiom, som anförs utan bevis.

Ja, vi backar bandet lite. Det verkliga axiomet, det mest grundläggande postulatet, är nog att lidande är mätbart. Detta förefaller självklart, och återspeglas t.ex. i vår lagstiftning eller i de tabeller enligt vilka förlust av handens fingrar ersätts med ett visst belopp medan den som blir enbent kan casha in en högre summa. Det andra axiomet är alltså att lidande är jämförbart. Vi kan också kalla det Biafra-modellen: "Ät upp din mat, unge. Tänk på de svältande barnen i Biafra." Ja, så sa många när jag var liten. Det är alltid värre för någon annan. Se där ett tredje axiom. De verkar följa på varandra.

Jag säger inte att detta är helt galet. Att som Mats Odell påstå att flickor i Malmö våldtas på löpande band är en klar överdrift. Däremot är det sant för flickor i andra delar av världen, som Kongo. Svenska byggjobbare drabbas av många arbetsplatsolyckor, flera med dödlig utgång. Men jämför bara med sydafrikanska eller kinesiska gruvarbetare; där kan man tala om olycksfallsfrekvens! Axiomet "det är alltid mer synd om någon annan" är alltså sant intill en viss gräns. Skulle det vara en hundraprocentig sanning bör det någonstans på jordens rund gå omkring en, men bara en, människa som är världens olyckligaste.

Det stora felet med Biaframodellen är dock inte att lidande inte är mätbart och jämförbart. Det stora felet är att den används på fel sätt. Fiskpinnarna blir inte godare av Biaframodellen. En deppig generaldirektör blir inte mindre nedstämd. För vi kan inte ständigt ha hela världen i åtanke. Svenska byggjobbare som mist sin kompis när de skulle montera ett vindkraftverk gläds inte åt hur bra de tjänar i jämförelse med uskorna på demensboendet. De tänker att det var jävligt fel att bolaget snålade så. Är de bortskämda? Det tror jag inte ens att David Eberhard skulle säga. Men det blir ändå den logiska konsekvensen av lidande-teoremet, av Biaframodellen.

Ni har antagligen hört talas om Maslows behovstrappa. Han konstruerade den nån gång på 1950-talet och den ser ut så här: 1) kroppsliga behov, 2) trygghetsbehov, 3) gemenskaps- och tillgivenhetsbehov, 4) behov av uppskattning och 5) behov av självförverkligande. Hans tanke var att först när behoven i t.ex. 2) var tillfredsställda kunde man börja sukta efter 3). Även denna konstruktion känns intuitivt sann, även om det går att diskutera rangordningen. Men axiomatisk? Nja. Det går att hitta andra modeller.

Ett alternativt sätt att förstå hela den här problematiken är att ställa upp följande teori: Negativa upplevelser har alltid högre uppmärksamhetsvärde än positiva. Jag tror, med betoning på tror, att det är så. Det förefaller logiskt, sett ur ett överlevnadsperspektiv även om jag inte är utvecklingsbiolog. För om vi inte undanröjer det som plågar oss får vi svårt att överleva, eller fungera väl, rentav skapa en meningsfull tillvaro. Analogt med detta kan man säga att våra negativa erfarenheter bestämmer oss mer än de positiva. För att komplettera teorin kan man också ta in vår inbyggda tröghet, den som säger oss att så som livet såg ut i går, kommer det att se ut i morgon. Även detta har ett överlevnadsvärde. Vi hör att det prasslar i gräset, och i nästa ögonblick ser vi en giftorm eller en tiger. Det är liksom bra att komma ihåg. Nästa gång det prasslar reagerar vi redan innan vi har identifierat faran. Hade det inte varit så hade nog människan som art inte blivit långlivad. Men det gör alltså att vi stundom reagerar på en primitiv nivå, inte genom att reflektera.

Men problemet med denna tröghet är att den gör det svårt att lära om. När någon som vi älskar har dött borde vi ju liksom haja det. Men gång på gång reagerar vi som om den levde, bara för att drabbas av ett smärtsamt uppvaknande. Jag känner en äldre kvinna som brukade springa in till sin granne när något hade hänt. Sen dog grannen, och vad blev hennes första impuls när hon fick beskedet? Att springa in till sin granne och berätta det.

Ja, att lära sig nåt går fort, som i gräsprasselexemplet ovan. Men att lära om tar tid, om det alls är möjligt. (Försök lära dig att inte kunna cykla så får du se.) Vi associerar vissa negativa erfarenheter med omständigheterna kring deras uppkomst. Har man som barn befunnit sig i ett trängt läge med en skoningslös förälder är risken stor att andra trängda lägen blir ångestdrivande. Man kan t.ex. inte åka hiss. Detta är förstås inte "rationellt". Hissar är inte farliga utom i undantagsfall. Men säg det till den som får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken. Den personen har alltså lärt sig att trängda lägen är farliga. Den negativa upplevelsen av hissfärden går inte att tänka bort, för den pockar på uppmärksamhet genom att sätta igång kroppens alla alarmklockor. Klaustrofobikern behöver lära om. Men hur? KBT, hör jag en enhällig kör ropa. Och visst, det kan fungera, åtminstone tillfälligt. Men upplevelsen av det trängda läget i barndomen finns ändå kvar där i botten. Jag tror att man behöver komma åt den också, men det görs inte på en kafferast. Man behöver prata om det, förta laddningen i det, sätta det i ett perspektiv innan det kan börja avklinga. Ja, eller ta sig i kragen, om man ska tänka lite som David Eberhard.

Vad har klaustrofobi med 15-åringars låga psykiska välbefinnande att göra? Jo, jag ville bara ta det här som ett exempel på några saker: Något som förefaller irrationellt (rädsla för trånga utrymmen som hissar eller tunnelbanevagnar) kan ha en alldeles logisk förklaring. Vissa personer har kanske en förhöjd beredskap för farliga situationer, i det här fallet trängda lägen - på goda grunder. Det lönar alltså föga att vädja till deras förnuft eller be dem skärpa sig. Det duger inte att hänvisa till att alla andra uppenbarligen klarar att åka hiss eller tunnelbana. För övrigt kan man fundera över hur pass naturligt det är att färdas i ett slutet, bullrigt utrymme under jord. Att vi klarar det utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl varandra är ett smärre under. Gör tankeexperimentet att fösa in 150 troglodyter i samma tunnelbanevagn. Det enda som skiljer oss från dessa grottmänniskor är ju vår civilisation. På en primitiv nivå fungerar vi exakt likadant, ja likadant som många andra arter.

Om nu våra 15-åringar tycker att världen är skit, är det inte lite lättvindigt att avfärda det med att de är bortskämda, dåligt härdade som växthusblomster? Man skulle ju kunna tänka sig att de mår dåligt för att de faktiskt har det dåligt. Men för att gå till botten med det duger det inte med enkäter, det behövs kvalitativa studier av deras situation och upplevelser. Det är det ena. Det andra är att de enligt Maslows synsätt kanske har mått prima på elvaåringens trappsteg. Elvaåringar kräver faktiskt inte så mycket av livet. Men nu har det gått några år och de vill vidare. Och finner att nästa trappsteg är bra mycket högre. De är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det vill säga av känslostormar, gryende sexualitet och ett intellekt som är på topp men en personlig mognad som släpar långt efter. Är det att vara bortskämd? Bör de tänka att andra har det sämre? Ska man be dem att kamma sig och växa upp? Jag tycker inte det. Jag tycker att man bör behandla dem efter deras förutsättningar och med hänsyn till det samhälle de omges av, ett samhälle som de vet faktiskt är ganska skoningslöst mot förlorarna, eftersläntrarna, de "obegåvade". Man kan fråga sig om de inte har goda skäl att ha en förhöjd beredskap för katastrofer.

Eller ta generaldirektören som jag nämnde förut. Detta är en nedstämd person. Nedstämdheten går inte över. Kanske är vederbörande överansträngd, kanske är kroppen marinerad i stresshormoner, kanske har vår gd drabbats av sorg. Kanske har familjens femtonåring tagit livet av sig. Kanske är trappan fortfarande för brant och benen trötta. Alla pengar och tjänstebilar och fina bostäder i världen inte är någon tröst. Och kanske är det inte alls någon generaldirektör utan en undersköterska på ett demensboende. Båda kan lida och lidandet kan vara likvärt även om det inte är liktydigt.

Se nu denna människa i ögonen och säg så här: "Problemet med dig är att du har det alldeles för bra. Tänk på hur folk har det i Kongo. Du får fan ta och kamma till dig." Hur känns det att säga så? För mig känns det obra, kalla mig blödig. Jag tycker nog att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, rentav föra en kamp både mot orättvisor och förtryck i alla dess former och samtidigt ha en gnutta empati med 15-åringen eller den som har panikångest eller är utbränd. Det är en i mitt tycke skönare geometri, för den tar hänsyn till att vi varken är alltigenom rationella varelser eller kan stålsätta oss mot alla negativa upplevelser. Det är en också en geometri som räknar med dolda faktorer.

Ja, vi har det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, kanske med de allra flesta. Innebär det att vi bli oförmögna att känna lidande? Inte precis. Står vi högst upp på Maslows trappa och gnäller som bortskämda barn över struntsaker som könskodade orättvisor eller, ännu värre, att SVT:s bevakning av Håkan Juholts avgångstal fallerade? Nej, jag tror inte att vi har tappat allt sinne för proportioner. Jag tycker inte att vi är bortskämda. Vi kan vara glada över allt vi har och hur långt vi har kommit på många områden. Det tror jag också att de flesta av oss är. Men det finns liksom utrymme för en och annan förbättring också. Så låt oss utvecklas ännu lite till, är mitt råd. För om inte vi kan göra det, här i vårt relativt privilegierade land, var ska det då göras? Inte i länder där flickor faktiskt våldtas på löpande band, i alla fall.

Den som föraktar den här sortens finlir är säkert välkommen att arbeta som volontär. Eller varför inte skänka överskottet från sin bokproduktion till Rädda Barnen?

Att välja ett svin

2012-01-26T09:08:00.002+01:00

Det finns en populär teori som går ungefär så här: "Ja, det är så hemskt att Bibi blev misshandlad av Benke. Men hon dras ju till män som slår henne." Det är alltså delvis hennes eget fel, och när vi pratar om kvinnomisshandel får vi inte glömma bort detta sorgliga faktum. Att misshandla är fel, men det är naturligtvis galet att ge sig in i en destruktiv relation. Att Bibi ändå har gjort det beror på att hon liksom är skadad.

Härifrån är inte steget långt till nästa, ännu mer generaliserande teori: kvinnor vill inte ha snälla män utan machosvin. Den snälle mannen må vara en bättre partner. Han kan till och med bädda sin egen säng. Men särskilt attraktiv är han inte, det ser man ju på vilka som får gå hem med brudarna. Inte är det de snälla och jämställda männen.

Jag vill nog påstå att empirin för båda de här teorierna är klen. Har det verkligen gjorts undersökningar som visar att kvinnor söker sig till destruktiva relationer? Vilka är dessa kvinnor, vilka är dessa män? Och om man tittar på olikkönade relationer i största allmänhet, föredrar verkligen kvinnor machosvin? Tillåt mig tvivla. Visst finns det undantag (se Att sakna stoppknapp), men nu skriver jag om de dominerande mönstren.

Om vi i stället försöker förstå varför Bibi valde Benke ur ett socialpsykologiskt perspektiv kanske man kan säga så här: En del kvinnor har fått smak på "spännande" män. Och innan jag utvecklar det vill jag påpeka att fenomenet inte är begränsat till olikkönade relationer. Men låt oss hålla oss till dessa för ett ögonblick, för att tydliggöra ett och annat. Alltså: man kan få smak på en viss typ av människa. Bibi tycker att Benke känns spännande för att han är lite "mörk", som Ola Rapace, kanske. Nej, han är inte det man förknippar med "snäll man", men innerst inne, bakom fasaden, har han ett varmt hjärta. Man kan ana att han är lite som fänrik Stål: älskar och slår ihjäl med samma varma själ. Eller av samma dumma skäl, som Hasse & Tage travesterade Runeberg. Men man anar det bara, för Benke är inte särskilt öppen till sin natur. Han är inte den som bär sina känslor på rockärmen - i alla fall inte de feminint kodade.

Att verka otillgänglig, rentav ouppnåelig, är ett bra sätt att öka sin attraktionskraft. Jag säger inte att det måste vara en medveten strategi. Machoidealet är snarare ett slags uppsminkad funktionsnedsättning. Men är det något som är idiotsäkert så är det att i samhällen där man gör allt för att separera kvinnor och män, av rädsla för att de ska ta varje tillfälle i akt att knulla - tar de varje tillfälle i akt att knulla. Det är en självuppfyllande profetia. Sverige är inte ett sånt samhälle, men det annorlunda, det förbjudna, det okända är lika spännande för oss. Man kan alltså få smak på att göra saker i smyg, som när Bibi vänstrar med någon trots att hon är tillsammans med Benke. Eller när Benke går på videoklubb och har sex med okända män trots att han är tillsammans med Bibi.

Alltså: man kan dras till något som känns spännande, till någon som känns annorlunda. Och man kan rentav utveckla en smak för det. Men därifrån är steget långt till att man dras till sin egen undergång. Eller tror ni att Bibi känner: "Å, Benke. Du är så fin. Jag längtar efter att bli utskälld av dig, få en örfil, ett stryptag, kanske tagen med våld." Knappast. Om hon hade kunnat skåda in i framtiden skulle hon inte ha slagit följe med honom alls. Nu gjorde hon det, för hon trodde att han var bra. Att hon blev misshandlad var inget hon hade kunnat förutse. Det går inte att se på en man om han är den som kommer att slå en. Det finns ingenting som säger att det inte är den "snälle mannen" som kommer att bli ens plågoande. Däremot finns det gott om belägg för att det är de snälla, välanpassade, trevliga och vita medelklassmännen som kommer att frias i en eventuell rättegång.

Så i stället för att lägga en del av skulden på Bibi föreslår jag att vi tänker så här: Det var en olyckshändelse - alltså sett ur hennes perspektiv. Olyckshändelser går inte att förutse, för då skulle de inte inträffa. Det ligger alltså i deras natur att de är oförutsägbara, och det man inte kan förutse kan man inte gardera sig mot. Därmed kan man heller inte rimligtvis ha någon skuld till att de inträffar. Det enda sättet att gardera sig mot att få vrakdelar från ett terroristsprängt flygplan i skallen är att leva i en bunker. Men om man inte är en paranoid diktator vill man i allmänhet kunna röra sig fritt. Kvinnor ska inte behöva ha olika strategier för att undvika att bli våldtagna eller misshandlade. Det är männen som ska upphöra med sitt våld och sina övergrepp. Kvinnor ska få klä sig hur de vill och bli lika berusade som männen utan att behöva "ta konsekvenserna" av det. Som om mannens drift är ett imperativ som gör honom blind och döv, som om hans våldsamhet är naturlig och medfödd.

Och ser man på vilka relationer - olikkönade eller ej - som är hållbara i längden skulle jag tippa att det är såna som är relativt jämställda, såna där man ger varandra lagom mycket utrymme och tar lagom mycket utrymme. Det finns alltså hopp för de stackars snälla männen. Om de är snälla på riktigt, inte bara på ytan. Men låt oss lägga ner den där trötta diskursen om Bibi som hela tiden söker sig till män som behandlar henne illa. Hon är inte skadad. Hon har haft otur.

Saker jag nog aldrig ska göra mer

2012-01-21T10:55:00.000+01:00

Sova i Vondelpark i Amsterdam, eller på en stenig strand i Le Trayas, eller i en tågkorridor, eller på andra farliga/obekväma/vidriga ställen med enbart en tunn sovsäck. Lifta hem till Sverige från fransk-spanska gränsen med bara några tior på fickan. Lifta, punkt slut (även om det var kul ett par år).

Bada i flera meter höga vågor utanför en vacker strand på Kefalonia (har glömt dess namn). En där folk drunknar varje sommar. Vilket jag liksom förstod när jag knappt höll på att ta mig upp.

Volta med en bil över på motsatt körbana på en motorväg. Utan säkerhetsbälte, ty jag körde taxi. (Men jag fick inte ens ett blåmärke.) Köra bil för fort. Eller köra alls, för den delen. Jag föredrar att leva.

Få en snedtändning på hasch med åtföljande hjärtfilmmer och dödsångest under en Rolling Stones-konsert. Röka eller på annat sätt inta någon form av cannabis, punkt slut. (Det var en herrans massa år sen, och jag mådde oftare illa än inte.)

Åka svart puckelpist i Banff Springs. Knäcka ett revben med min tumme som underlag på en puckel.

Tjäna nästan en miljon på ett år som frilansare. Med tredubbla jobb. (Jag föredrar att leva.)

Planera så jävla illa - eller snarare låta nån annan göra det - att jag får 243 000 i kvarskatt.
Ha ett handelsbolag med min partner. Ha en enskild firma. Sköta bokföring själv. Göra bokslut själv, eller med viss hjälp. Anlita en revisionbyrå för att sköta samma uppgifter. Lura mig själv att trolla bort skatt med p-fonder, eller låta dem lura mig att göra det.

Köpa en bostadsrätt. Sälja en bostadsrätt. Köpa en ny bostadrätt. Sälja den igen. Tänka, ett dussintal år senare, att i dag vore man fanimej rik om man hade stannat kvar, vilket liksom omöjliggjordes av livet och lite sånt krafs i kanten.

Gräva någon annanstans än där jag står. Man får så uttöjda armar och dålig balans.

Glömma ett oläst ex. av Bhahavad-Gita hos en okänd tjej som somnat medan vi hånglade.

Skolka mig igenom gymnasiet.

Spela i ett band.

Cykla i Köpenhamn.

Bo i Malmö.

Trimma en airedaleterrier.

Arbeta som nyhetsöversättare.

Vara sekreterare i en fackföreningsavdelning.

Sälja Vietnambulletinen.

Arrangera studiecirklar i marxism-leninism i Clarté.

Läsa "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius.

Köpa samtliga LP-skivor med Frank Zappa och Mothers of Invention.

Åka magkälke.

Hyra ett torp mitt i skogen. Odla potatis. Mjölka getter.

Byta bromsbackar på en Renault 4L. Byta fastrostade bromsok på dito. Och bromsrör, och-

Ägna mig åt voltige. Rida barbacka. Kratsa hovar. Rida, punkt slut.

Få fler barn.

Vara ett.

Köpa en "Charlotte" i kiosken för slantar jag norpat ur min mammas kappficka.

Köpa en porrtidning i en automat för sådana.

Renovera och klä om en soffgrupp.

Såga ner träd.

Ställa horoskop.

Börja skriva en stråkkvartett.

Tacksamt acceptera en sängplats hos en snäll man.

Bli opererad flera gånger för analfissur.

Köpa en tavla av Maya Eizin.

Somna med en nalle under vardera armen.

Rymma från lekskolan.

Hjälpa min mamma i köket.

Lära mig att vissla "Wildcat Blues".

Lyssna på lärkor och tofsvipor medan jag mediterar i en bil på Öland.

Klippa av en navelsträng.

Lägga en mörk chokladplatta från Mazetti mellan två Mariekex med lite smör på.

Rödfärga ett utedass.

Köra slåtterbalk.

Bedra min partner.

Gå till Venhälsan med brakångest.

Sjunga andrastämman till "Ett barn är fött" med min far.

Låta renovera en kammarflygel.

Låta mitt barn byta skola gång på gång.

Lära mig fågelläten från en cd.

Torka murklor.

Läsa en forskarförberedande kurs i engelska på Göteborgs universitet.

Trampa snett och landa på stången på en pojkcykel.

Träna inför Stockholm Marathon.

Sluta röka.

Dela ut post.

Köra buss.

Försöka ta livet av mig.

Diskutera Madame Blavatsky.

Starta en filmklubb.

Sätta upp viltstängsel.

Öva mig i att hålla andan.

Be kvällsbön.

Rösta på Moderaterna.

Städa pissoarer.

Ligga med en sjuttonåring.

Spela simultanschack mot tre islänningar i en studentkorridor - och vinna, otroligt nog.

Köpa en sammetskavaj från Giorgio Armani på Sachs i New York.

Koka våm till hundmat.

Sitta med mitt nyfödda barn i min famn.

Fotografera en imponerande gravidmage.

Tänka att livet nog har börjat ordna sig till sist.

Rasera allt, bara för att.

Starta en blogg - igen.

Skriva en sån här lista.

Det får räcka här. Det gör för ont. Inte allt, men mycket. Somligt ångrar jag, somligt gläds jag åt att ha gjort. En hel del var utan min förskyllan. Mycket var mitt eget fel. Enorma sjok är raderade ur mitt minne, och kronologin är förstås mer eller mindre rapsodisk, som synes. Åtskilligt är sånt jag erfor eller gjorde under perioder när jag inte visste vad fan jag höll på med. Ja, större delen av mitt liv har jag gått omkring som i en dimma. Men långsamt börjar jag bli vaken, och hoppas få leva i ett vaket tillstånd tills jag dör. Det gör ont, men är alldeles nödvändigt.

Relationsagnosticism

2012-01-18T13:25:00.001+01:00

agnosticism åsikten att vi inte vet om Gud finns eller inte. Mer allmänt innebär agnosticism skepsis inför möjligheten att få svar på "de eviga frågorna".

Ja, så ser NE:s definition ut. Själv är jag inte agnostiker utan ateist, men var står jag när det gäller kärleksrelationer mellan två vuxna människor? Jag kan inte gärna påstå att de inte finns eller att jag inte vet huruvida de finns eller inte. De finns. Men jag är inte troende. Det senare bör inte läsas som "Jag tror inte på relationer", utan som "Jag tror inte på den enda rätta relationsformen", med tillägget: "Jag är skeptisk inför möjligheten att få svar på mina eviga frågor om mitt och andras förhållanden." Ni skall många andra gudar hava jämte er egen, hörni. Ni skall undvika att göra er beläten av er egen relationsform, och det ska jag med.

Det var det hela i korthet. Nu följer en utläggning för den som orkar, gitter, ids, tyar och pallar. Så här: Ni vet det där supertrevliga och dynamiska paret? Å, så lyckliga de verkar. Och å, vad ni misstänker att de har ett litet helvete i smyg. För är det något som är så gott som idiotsäkert är det att bakom en glad fasad bedrar X Y med Z. Och har det inte gått så långt kan man ge sig attan på att de nygifta A och B började hata varandra redan på rådhustrappan. Lyckan är ett sken, skratten, pussarna och de små vänskapliga tjuvnypen är polityr under vars yta döljs nattsvart ångest. Detta att ingenting är vad det ser ut att vara skulle man kunna kalla Anna Walhgren-syndromet. Vi vet - egentligen. Det måste ju bara vara så. Så där lyckliga kan inga vara.

Men folk kan ju vara lyckliga även om de är olyckliga. De kanske hatar varandra och älskar varandra. Y kanske låter X hållas med Z. Men det man inte kan göra är att vara öppen med det. Vissa saker pratar man bara inte om, som privatekonomi, klasstillhörighet och hur relationen mår. Varför inte? Tja, säg det. Det återverkar menligt på självbilden, kanske.

En självbild är inget beläte som man har snickrat ihop i sin ensamhet. Förstås. Den är lika mycket en produkt av hur man ses av andra eller hur man tror sig bli sedd, befarar att bli sedd. Att erkänna svagheter är att låta omvärlden gå lös på belätet med huggmejslar och treans sandpapper. Har man knackig ekonomi är det nog ens eget fel. Man anstränger sig inte tillräckligt, man håller inte i slantarna, man är ostrukturerad, saknar långtidsperspektiv. Kan man inte gå ner i vikt, vilket man verkligen borde, herregud, har man dålig karaktär. Har man problem med spriten får man väl ta en vit månad eller söka hjälp. Har man ett taskigt förhållande pratar man tydligen inte med varandra; ska det vara så svårt? Ja, det där "vet" alla, varför vi ogärna släpper in dem på banan. Alla har en åsikt eftersom det som bekant finns lika många åsikter som människor. Det finns vetenskapliga sanningar och populärvetenskapliga halvsanningar och löst tyckande, och vem av ens vänner som har bäst på fötterna går inte att avgöra.

Skammen över att inte räcka till, att inte kunna ta sig i kragen, att inte kunna reda ut sina problem gör att vi håller käften. Skammen över att ha ett torftigt sexliv som ju är grundorsaken till att X hoppade över skaklarna, den får Y ta på sig. Tycker X. Tycker Y. Fast det är klart, lite är felet bådas. It takes two not to tango. Saken är biff, skuldfrågan är klarlagd redan innan vi har börjat utreda den, vi alla andra. Och där stannar analysen i nio fall av nio. När otroheten kanske inte har ett skvatt med det torftiga sexlivet att göra. När det kanske inte alls har varit torftigt. Men det är en förklaringsmodell som de flesta köper utan att reflektera.

Ja, det är nog därför vi inte pratar om våra relationer över en middag. Man ska inte ha sina vänner som terapeuter, för de har en massa förutfattade meningar. Det går inte att öppna sitt hjärta hur som helst, för man kan slå sig i backen på att man blir värderad utifrån det man avslöjar. Detta är inte terapeutiskt, och jag föreslår heller inte att vi byter tystnaden mot våra vänner gottköpsterapeuterna. Men något litet kanske vi kan lätta på förlåten? Det kanske är läge att #prataomoss lite oftare? Jag tror att många skulle bli just lättade om de märkte att de är i gott sällskap, att andra har det lika svårt. Och kanske bli lite skadeglada i smyg, men det får man väl bjuda på. Det jag ser framför mig är alltså inte hur hela vänskapskretsen faller i varandras armar och gråter ut. Snarare har jag en, måhända orealistisk, vision av hur vi skulle kunna minska varandras skuldbördor en smula.

Det finns ju förklaringar som inte är så skuldbeläggande. Vi hoppar över skaklarna för att kicken vi får är så stark, vi äter de där hemliga nattmackorna för att vi är så sugna, vi dricker lite för mycket för att självmedicineringen hjälper för stunden. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: i valet mellan kortsiktig belöning och långsiktig kostnad å ena sidan och kortsiktig kostnad och långsiktig belöning å den andra, väljer vi nästan alltid det förra alternativet. Vi gör det för att vi är människor med oklara tankar, motstridiga känslor och dopamin flödande i våra hjärnor, inga alltigenom rationella varelser. Son coses de la vida.

Jag har målat upp diverse bilder ovan för att åskådliggöra mönstren. Om jag har lyckats får ni bedöma. Men nu vill jag bli lite smalare (tänk om jag kunde bli lite smalare!) och tala om relationer igen. Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi erkände hur trassliga de i allmänhet är. Vi vill ju så mycket med kärleken och lyckas med så lite. Vi vet alla att stark attraktion och förälskelse i allmänhet avklingar med tiden även om det finns undantag. (Jag lägger till det där senare för att ni ska få leka att regeln inte gäller just er.) Vardagen infinner sig och man ser varandras brister i ett mindre förlåtande sken. Låter det banalt? Det beror i så fall på att vi faktiskt är rätt banala, eller låt oss säga att vi har en något begränsad beteenderepertoar - fråga bara en parterapeut. Men det är ju rätt skönt om man tänker efter. Det innebär att alla vet att alla vet. Ditt och din partners förhållande innehåller mer eller mindre samma mönster som era vänners. Era kriser är deras kriser och deras kriser är era kriser - ju mer vi är tillsammans, ju dystrare vi blir. (Ursäkta att jag inte skriver "desto", men det här var ju en travesti på den där låten ni vet.)

Det var väl Johan Cullberg som myntade begreppet "Kris är utveckling". I bästa fall kan det vara så. När vi har det svårt med varandra kan det leda till att vi omförhandlar vissa parametrar av förhållandet eller rentav hela rasket. Det är i allmänhet en lång och snårig process där tårar flödar och anklagelser haglar. Ja, vi kan börja hata varandra trots att vi älskar varandra. Och nu kommer minsann en och annan väl begravd sanning skuttande. Det känns som om allting har gått i kras och vi plötsligt står på varsin sida om en avgrund vars existens vi inte kände till eller har varit duktiga på att inte kännas vid. Här ger många upp och går skilda vägar. Andra bestämmer sig för att hålla ihop trots allt, men på villkor att man framgent håller tyst om allt det där jobbiga. Kanske föresätter man sig att bli en bättre människa och partner. Kanske stålsätter man sig inför framtida frestelser. Kanske återupplivar man gamla överenskommelser. Kanske blir förhållandet stryktåligare. Det finns inga garantier.

Men jag vill påstå att något som skulle kunna gör att krisen verkligen utmynnar i utveckling är en viss fördomsfrihet, en brist på dogmatism. Så länge vi klamrar oss fast vid hur vår relation alltid har sett ut, så länge vi envisas med att den ska vara huggen i sten, att det här är ju vi och allt vi står för, så länge får vi också svårt att gå vidare. Vi har internaliserat den här relationsmallen och ser det som ett misslyckande och en skam att överge den. Och vi är rädda för hur framtiden ska te sig. Men om vi vågar släppa sargen kanske vi hittar nya och oväntade lösningar. Oftast ser det dock ut så här: prestigen håller oss fast, fasaden blir ett fängelse, dogmen en tvångströja. Där går vi sen och lider i tysthet, med alla våra medsystrar och -bröder som också dignar under relationens bördor - medan en viktig del av oss har tagit in på ett emotionellt surdegshotell.

Jag har skrivit en del om tvåsamhet kontra flersamhet i den här bloggen. Man skulle kunna tro att eftersom tvåsamheten är det vanligaste är flersamhetens apostlar antingen naiva, smått rubbade eller varför inte ultracoola personer som har granskat kärleken från hjässan till fotabjället och valt, verkligen valt hur de vill leva. Sanningen är att såväl relationsanarkister som polyamorösa och företrädare för andra schatteringar inom det flersamma spektrumet är som du och jag. De vill mycket och lyckas med lite. De snöar in på sin specifika relationsform och kan av prestigeskäl inte överge den även när de är på väg att gå under av smärta. Så där som det lyckliga gifta paret vi alla känner.

Och det här här jag verkligen skulle vilja slå ett slag för det öppna förhållandet. Men jag menar inte ett förhållande där man håller ihop men får knulla med andra eller så. Nej, jag menar ett förhållande som är odefinierat, rörligt i rumtiden och allt annat än hugget i sten. Ett förhållande som kan innehålla plågsamma aspekter utan att för den skull vara en plåga som helhet. Ett förhållande som kan vara assymmetriskt åt det ena hållet under vissa perioder och åt det andra under andra perioder. Ett som inte går ut på att slå vakt om en lycklig fasad, ett som tål att ventileras utan att alla inblandade dör av skam. Sen kan det vara tvåsamt eller flersamt eller vad ni vill.

Jag tycker att vi ska prata om det här. Jag tycker att vi ska #prataomoss. Nästa gång ni får frågan om hur läget är kanske ni kan svara: "Jovars. Vi har det rätt jävligt just nu, men vi jobbar på det. Hur har ni det själva?" Om inte svaret blir en generad tystnad kanske ni kan börja prata om något som garanterat berör er alla. I annat fall har ni ändå erkänt att ni inte är så perfekta och lyckliga. Ni har sagt det till andra, då blir det också lättare att släppa dogmer och beläten. Nu kan förhandlingarna börja på allvar, men ni är ändå eniga om att detta i sin tur måste betyda att ni behöver varandra, att ni vill skotta igen avgrunden och göra ett nytt försök, förutsättningslöst.

Jag tror att vi skulle må bra av att bli lite mer av relationsagnostiker.

Bisexualitet - en påtvingad identitet?

2012-01-12T19:53:00.003+01:00

Under flera år diskuterade jag frågor om identitet och makt på Qruisers diskussionsforum, om än på ett ofta ganska oseriöst och primitivt sätt. Qruisern är ett nätforum för oss hbt-personer, men även för våra vänner, så det är väl inte förvånande att här avhandlas begrepp som gruppidentitet, gemenskap, utanförskap, hetero- respektive homonormativitet etc. Vem är t.ex. välkommen i vår nätgemenskap, eller rentav i Familjen? Diskussionsinlägg med titlar som ”Ut med alla heterosar från Qruisern” möts av arga genmälen: Ska kanske inte heterosexuella transvestiter tillåtas där? Ska inte våra strejta vänner få vara kvar?

I andra diskussionstrådar ondgör sig flator över att bögar tar allt syre, transsexuella undanber sig sammanblandning med transvestiter och bisexuella känner sig marginaliserade av de monosexuella bögarna och flatorna. Grupp ställs ofta mot grupp och HBT-familjen känns stundom rätt dysfunktionell. Men den är intressant, inte minst med tanke på alla interna stridigheter. Borde inte vi som minoritet hålla ihop mot en förtryckande heternonorm? Tja, för att kunna skriva under på den åsikten måste man först skriva under på själva heteronormativitetens existens, och det gör inte alla. Däremot är nog de flesta eniga om att vi inte är riktigt normala.

Men vem är då ”normal”? Vad är normen? Ofta ser man formuleringar som ”den vite, icke-funktionshindrade, heterosexuelle, (sekulariserat) protestantiske medelklassmannen”. Men som Goffman skriver i Stigma (1963/1990) så kan vilken man som helst som inte lever upp till dessa krav känna sig ”ovärdig, ofullständig och underlägsen”; ibland passar han in i idealbilden men ibland märker han att han är ”urskuldande eller aggressiv när det gäller kända sidor av honom som han misstänker kan ses som oönskade”

I själva verket är alltså inte ens den till synes normale fullt ut normal. I någon mån kan även han (den normale är förstås en han), beroende på sammanhang, ses som en smula eljest; han är det Goffman kallar en ”normal avvikare”. Normaliteten och avvikelsen är inte inskriven i vårt kött utan en social process mellan människor. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. För att ta ett exempel från HBT-världen så finns det en hel del bögar som identifierar sig som ”straight-acting”. De kan tas för heterosexuella (så länge de inte kysser varandra när någon ser det) och ser ner på ”fjollorna” med sina veka handleder och ljusa röster. Vissa kallar det för internaliserad homofobi, men låt oss i alla fall konstatera att de inte bara behärskar rollen som hetero, de spelar den även i viss mån.

Gruppen bisexuella på Qruiser får ibland kritik för att de inte ”vågar stå för sin homosexualitet”. De ses av vissa som svekfulla: väljer att turista lite på gayklubbar för att sedan krypa in i den heterosexuella garderoben igen, eller också ses bisexualitet som ett övergångsstadium på vägen in i den äkta homosexualiteten. Heterosexuella, å andra sidan, förstår sig ofta inte alls på bisexualitet. Det kan verka som om svårigheten att placera oss bisexuella i ett fack skapar oro.

Som bisexuell kan man alltså uppleva sig vara i korselden mellan homo- och heterosexuell normativitet. Internt definierar sig bisexuella som just bisexuella. De är inte lite av varje, inte en homo/heteroblandning utan en egen läggning. Vi arbetar på att stärka och bekräfta vår gruppidentitet genom att ha egna klubbar, en egen sektion i Prideparaden etc.

Det här är vad Jenkins (Categorization: Identity, Social Process and Epistemology. I Current Sociology 2000) kallar kategorisering. Kategoriseringen ”bisexuell” är något som vi som bisexuella inte kan göra så mycket åt. (Det är f.ö. inte bara en kategorisering, eftersom de homo- respektive heterosexuellas konnotationer inte är helt desamma.) Gruppidentiteten kan till viss del ses som ett svar på kategoriseringen, och är, skriver Jenkins, oupplösligt och ömsesidigt beroende av den. Den internaliseras under en yttre påverkan precis som en stigmatiserads självbild – och detta även om man värjer sig mot den med näbbar och klor. Att sträva efter en egen bild är ”precis lika mycket en effekt av kategorisering”, skriver Jenkins. ”Den förkastade externa definitionen är internaliserad, men, paradoxalt, som fokus för förnekelsen” (min översättning).

Att sexuell identitet kan vara flytande och föränderlig över tid är något som jag ofta har hävdat på Qruisern. Men Jenkins får mig att fundera på hur giltiga de tankarna är. Han skriver att den egna identifieringsprocessen kanske inte alls är den viktigaste. Kanske väger externa identitetskonstruktioner tyngre än interna. Det erkännande och den bekräftelse vi får av De andra är kanske inte helt bestämmande, men verkar definitivt begränsande och rimmar illa med de mest entusiastiskt postmoderna teorierna om social identitet som självvald och flytande.

50 miljoner om dagen

2012-01-06T22:57:00.000+01:00

50 miljoner om dagen (v. 4)

Av Niklas Hellgren

En ung kvinna i en lägenhet. Natt.
Hon övar på ett telefonsamtal:

"Hej, det är jag. Du, jag har tänkt på en sak. Jag måste gå ifrån dig.
Det jag säger, att jag måste gå ifrån dig, för jag...orkar inte längre.
Nej, jag vill inte träffa dig. Nej, jag klarar inte det!
Ja, då får du väl tycka det."

Äh. Fan...

"Ja hej, det är jag. Jag har lite bråttom, men jag ville bara säga en grej.
Jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Vad jag menar med det? Jag menar precis det jag säger:
jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Jo, det kan jag visst - det hör du väl. Ja, jag tycker att vi ska ta det här
på telefon; jag har ingen lust att träffa dig.
Det har inget med feghet att göra, det handlar om självbevarelsedrift.
Jag mår så jävla dåligt, och du får faktiskt förstå att jag..."

Nej, nej... Inte gå i försvarsställning. Jag lägger bara fram det här,
rakt på sak, så enkelt som möjligt.

"Hej, det är jag. Jag ringer bara för att säga..."

Börjar om:
"Hej, det är jag. Jag klarar inte av vårt förhållande längre,
så nu går vi skilda vägar. Hej då."

Börjar om:
"Jag tänker inte vara med dig längre. Det är slut nu. Adjö."

Så får det bli. Bara klippa rätt av. Klart det gör ont, men det blir inte bättre av
att jag håller på och lindar in det. Förresten finns det ingenting
att diskutera, jag har redan bestämt mig. Och jag kan inte stå där
med snaran i ena handen och kopp varm choklad i den andra.
Han kan ta sig i häcken.

Nä... Lilla gubben. Jag hatar honom inte, jag orkar bara inte höra
den där dammsugaren mer. Och jag behöver ingen lapp på min hylla
där det står "trosor" - jag ser att det ligger trosor där.
Och, gud förbjude, en och annan strumpa och behå. Tur att Gud inte finns.

Ändå, som sagt - eller har jag inte sagt det? - älskar jag dig. Ja, inte Gud alltså.
Och du har aldrig gjort mig illa.
Det är jag som är ett svin. Är det bara fittan som ska få styra?
Ja, i så fall är det ju klappat och klart. För Aron får fart på mina bartholinkörtlar, han är ingen fetknopp med sömnapné.
Nej, fy fan vad taskigt! Det där rår du heller inte för, och jag har oroat mig så
för dig. Men ditt snarkande eller din bettskena... Jag pallar inte.

Så jag är klart frestad att göra säga upp kontraktet. Och ja: jag har pippat med honom. Men det vet inte du. Jag ska tala om det så snart jag kan.
Ska vi säga tisdag förmiddag, halv tio?

Det gäller att vara rationell, annars får man ingenting gjort. Om man till exempel
vill göra slut med nån får man inte styras för mycket av sina känslor, för då
vet man aldrig var det slutar. Känslor har en förmåga att klavbinda en.
Moral handlar inte om känslor, utan om förnuft.
Min moral säger mig till exempel att otrohet är fel. Ändå har jag varit otrogen,
och varför då? För att jag lät min kåthet styra. Kättja är en känsla,
en av de mäktigaste, dessutom. Livsfarlig.

Så där led mitt förnuft ett svidande nederlag, och vad blev resultatet?
En hel storm av motstridiga känslor innanför pannbenet. Och jag som har en tenta i gasdynamik om två veckor. Rätt åt mig. Jag borde inte ha varit otrogen,
utan följt min moral.

Nu får jag försöka göra det bästa av situationen och slå dövörat till
när de där vättarna försöker ta över mitt psyke. Jag måste vara rationell.
Min moral vill köra, inte sitta i baksätet, äta Dumle och fråga: "Är vi inte framme snart? Jag är kissnödig!" - "Kör själv, unge!" - "Okej. Du bad om det."
Nej, nu har vi tagit en kisspaus och bytt förare. Moralen håller hårt i ratten
och akta’re vilken fart han har satt upp.

Alltså: har man varit otrogen så får man berätta det. Annars släpper man ju inte in
den andre på banan. Jag måste alltså, fast det smärtar mig, kära du, berätta sanningen för dig, och sanningen är att jag har gökat med min kurskamrat Aron.
Fan vad ont det gör, hörru. Att tänka sig din min när jag lättar mitt hjärta.

Näh... Jag är nog inte så rationell som jag inbillar mig, eller skulle vilja vara.
Mina känslor kanske jag kan bortse från, men inte dina.
Jag vill inte göra illa dig, jag vill inte...göra. Dig. Illa.

Du finner dig.
Du finner…mig.
Du uppfinner Oss.

Förresten så kan man undra vad man som är vunnet med att berätta.
Ja, om det är en engångsgrej, alltså. Och det var det ju med Aron,
det är jag så gott som säker på. Är det däremot något pågående så kanske man
inte ska ägna sig åt det, men ett enstaka snedsteg... Det är faktiskt förlåtligt. Vi kan ju säga oss att vi satte lite guldkant på tillvaron, krama om varandra och sen skiljas åt. Fast det gör ont att byta ut bedrägeriets lätta huvudvärk mot avskedets yxhugg. Och det måste jag ju, om det här inte ska vara nåt pågående.

Vilket jag egentligen vill.

Alltså: varför berätta? Jag var ju medveten om att jag begick ett svek. Att berätta om det gör inte sveket mindre. Jag var inte ärlig mot dig. Varför skulle jag annars ha så förbannat dåligt samvete? Jag lät fittan styra mig ännu en gång. Fittjävel.
Var det verkligen värt det? Nej.
Och...jo...ja. På sätt och vis.
Det var faktiskt rätt upphetsande, kanske för att det var så förbjudet.
Okej... Om jag nu vore så moralisk som jag inbillar mig så skulle jag
ha ringt dig: "Hej, det är Frida. Du, jag följer med Aron hem på en kopp te.
Risken är nog överhängande för att vi knullar, det ligger liksom i luften.
Jag ville bara att du skulle veta det."
Right.

Nähä. Är det scenariot så omöjligt att tänka sig, alltså? Tydligen. Och varför det?
Jo, för jag kan ju inte vara så kall och...såra dig. Med flit. Det här hände liksom bara, det var inte meningen. Det bara blev så.

Jag bara råkade ta av mig trosorna. Jag särade på låren av en ren impuls, och vips var han där med sin manslem. Det var ju inte så att vi hade sett varandra djupt i ögonen hela kvällen. Det var inte så att jag hade råkat snudda vid hans arm med mitt bröst. Det var inte så att jag hade låtit mitt lår vila mot hans.
Och när han tände min cigarett så kupade jag mina händer runt hans enbart
för att det skulle bli lä. I snålblåsten inne i pubens rökrum.

Förresten var det bara sex. Inga känslor inblandade här, inte. Det där som man brukar erfara när man knullar var som bortblåst. Extasen, lyckan över att…tja, smälta samman och så. Kärleken till den andras varma kropp, upptäckarglädjen, rysningarna. Av det fanns det inte ens en homeopatisk dos. Och när jag låg på hans arm efteråt och han smekte min kind…

…kände jag absolut ingenting, inte ett vitten! Så du ska inte vara ledsen. Det var bara lite ryckningar, inget att bry sig om. Annars hade jag såklart inte ljugit för dig. Varför skulle jag såra dig i onödan? Du kunde ju få för dig att det var nåt mer.

Små, sträva fjäll
Varma fåror mot min mun
Fjunen vid ditt vänstra nyckelben
Där, vid födelsemärket
Uppstod jag

Jag kan inte ljuga för mig själv. Det kan ingen. Ljuga för dig går däremot bra,
det är alldeles uppenbart. Och nu tänker jag alltså fortsätta med det. Det är sånt
som kallas moral. I alla fall förnuft. Mitt förnuft frågar sig vad som vore vunnet med att berätta. Det enda som kommer att hända är att du tappar förtroendet för mig - med rätta. Jag vill att du ska ha förtroende för mig, nåt annat skulle kännas hemskt. Du måste kunna lita på mig. Vilket du alltså inte kan, det har jag ju bevisat. Men bara för mig själv. Så länge du tror att du kan ha förtroende för mig är allt okej, åtminstone för dig. För mig är det allt annat än okej.

Men det är mitt problem. Det är en kostnad som jag får ta på mig.
Bussigt, va? Jag är så självuppoffrande, gör allt för dig. Som att dras med mitt dåliga samvete över att jag har knullat med nån annan, allt för att inte belasta dig!
Det här är inte det lättaste, märker jag. Men jag tror att det får bli så, att jag kniper käft om den där natten i Kärrtorp, i hans tvåa med utsikt mot...vad det nu var. Jag hade aldrig satt min fot i Kärrtorp, så jag vet inte vad vägen heter.

Tallar. Såna där bastanta som man ser i varenda femtiotalsförort
med självaktning: Blackeberg, Högdalen, Bagarmossen...
En tant som går och kvällskissar sin tax. Lite snö på balkongräcket,
som snart ska töa bort. Ja, inte räcket alltså. Snön.
Det är betonggolv på balkongen och jag blev blöt om strumporna
när jag var ute och rökte.

Tvärsöver den där lilla gräsplätten med en asfalterad gångväg där tanten vallar sin tydligen inte alltför pissnödiga hund står ett likadant hus som Arons. Vad är det
de kallas för, nu igen? Matrishus? Nej. Jag minns inte. Rappade i såna där dova bruna, gråblå och gula kulörer. I en av de bruna rutorna är det tänt hos en man som tydligen kokar nåt, för fönstret har immat igen.
Nu tar han ett par danssteg i sin ensamhet.

Sömnlös, rådlös, hudlös, gudlös
Idélös, värdelös, orkeslös, håglös
Vinglös, poänglös, tandlös
Märglös, tanklös, formlös

Trolös.
Namnlös.
Tidlös. Rumslös.

Kedjad, bespejad och klövjad
Utfrågad, nedsågad, kuschad

Pådyvlad känslor jag inte har
Planhyvlad, borttingad, betvingad
står jag kvar

Himlen har den där djuplila novembernyansen och jag ser bara fyra...fem-sex-sju...åtta stjärnor, några av de banalaste. Det känns ensamt som fan.

Lamellhus. Så var det.

Och nu är jag här igen. Har just släpat mig tillbaka från 7-Eleven, kaffe och brownie. Jag som alltid har brukat gå i så rask takt. Såg mig själv i spegeln i hissen upp och lutade mitt huvud mot mitt huvud. Det värmde inte.

Vad har han som du inte har? Herregud, vilken banal fråga. Allt, givetvis.
Och inget. Ni är ju helt olika. Jag söker ingenting hos honom. Det är inte nån brist hos dig som gör att jag står här nyknullad och har megaångest för att jag vet
att du har bakat bullar i kväll. Dina specialare med kardemumma och vaniljkräm. De smälter i munnen. Om man inte sätter dem i halsen.

Gullis. Du gör de godaste bullarna i världen. Och så står det här jävla svinet. I Kärrtorp. Och filosoferar över natthimlen. Vilket as. Vilket fruktansvärt as.

Jag älskar dig så.

Vad nu det ska betyda. Fagra ord i all ära, men skulle det inte sitta fint med en och annan kärleksgärning också? Jo, det kan vår Herre hoppa upp och klappa sig i arslet på. Men nähä, då. Jag ska minsann tentaplugga och kan-jag-inte-få-en-minut-för-mig-själv! och träffa mina kurskamrater över en öl, slappna av lite
för en gångs skull! Kan jag få det? Tack. Nej, jag vet inte när jag kommer hem.
Det blir väl vid... Jag vet inte! Hurså? Gå och lägg dig, sitt inte uppe och vänta på mig. Och skit i disken, jag tar den i morgon bitti.

Ha! Det kunde han förstås inte, vilket jag visste mycket väl. Skulle Morgan gå och lägga sig utan en skinande ren diskbänk? Så där skyfflade jag över ytterligare
lite hushållsarbete på min snälle älskling.

Snäll...

Jag vet inte varför folk säger: "Men han är ju så snäll." Det är korna med.
Jag älskar kor, i och för sig. "Det finns mer ro i en ko än i hela svenska kyrkan", för att citera Runa Brar. Men de är inte särskilt upphetsande att umgås med.
Nån tjur är Morgan definitivt inte. Oxe..?
"Oxen är kalvens farbror" fick min mormorsmor lära sig i skolan.

Nej, nu är jag orättvis. Men ligger med varandra gör vi alltså inte längre. Sista...senaste...sista gången var på hans födelsedag för två år sen. Det var inget planerat. Ja, jag hör själv hur det låter. Men det var det faktiskt inte; det var ingen födelsedagspresent, det bara blev så. Faktiskt. Den gången. När jag kom på det här lite senare skämdes jag. Jag vill inte idka välgörenhet - och det gjorde jag inte heller! Men Morgan trodde nog det. Och tog tacksamt emot gåvan.

Så där - nu fick jag lite mer dåligt samvete. Och så får jag dåligt samvete för att han mest är ett dåligt samvete för mig nuförtiden. Det var inte det jag föll för
hos honom; jag tänder inte på skuldkänslor.

Vad var det, då?
Kanske hans stillsamma humor, hans eftertänksamhet...mognad. Den mogne mannens charm, haha. Eller också är det inte alls "haha". Det är faktiskt
rätt sexigt. Och det är väldigt sällan jag träffar mogna män i min egen ålder,
för att inte säga aldrig. Ibland ska man säga aldrig. Nu har jag gjort det.
Och så gillade jag hans utseende. Det var otillgjort, utan manus..
Lite mage, men än sen? Hår på bröstet, det har jag alltid gillat, och lugna, bruna ögon.

Ja, jag vet: fadersgestalt, och bla bla. Som när den kände skådespelaren blir tillsammans med en 25 år yngre kvinna och alla ojar sig och ser henne som ett
offer och honom som en medelålderskrisande mansgris. En omogen mansgris
som inte klarar av en kvinna i sin egen ålder utan måste ha nån bimbo
som får honom att känna sig yngre.
Och så tror de att de har sagt nåt klokt - tala om kvinnoförakt! Vad är det för bild de har av henne? Är hon bara ett rö för vinden? Räknas inte hennes intellekt? Tydligen inte.

Men tillbaka till Morgan. Bullbakaren. Diskaren. Icke-älskaren.
Han är faktiskt väldigt, väldigt fin. Jag älskar honom supermycket. Jag vill inte
gå ifrån honom. Men det börjar luta åt att jag måste, och när jag tänker på det
går jag i tusen bitar. För han är inte enbart ett dåligt samvete, inte bara snäll,
inte enbart nån som jag kör med...för att jag kan det och för att jag är så utled
på våra mönster. Han är min älskling också. Jag tycker om att ligga på hans arm
och fläta in fingrarna i hans päls. Jag känner mig trygg då.
Han är så jävla gripande. Utom när han snarkar, herregud. Då vill jag bara kasta ut honom genom fönstret eller hoppa själv.

Men det är faktiskt inte därför.
Och det är inte för att vi aldrig ligger med varandra, inte för att han ger mig dåligt samvete och inte för alla de där andra, uppenbara skälen.

Det är inte därför. Det är för den andres skull. Honom rår jag inte på,
honom går det inte att stå emot. Jag orkar knappt tänka på det, men så är det.

50 miljoner om dagen.
Tyst löser de upp sin skrud för att ge plats åt de livsdugliga.
Ska jag vara sämre?

Vi lever i parallella universa, Morgan och jag. Det är ett problem.
Och så nu det här, de här båda...grejerna. Det blir så starka kontraster.

Ångrar jag mig? Ja, det är klart. Fast...så fort jag börjar tänka bort vissa delar av mitt liv märker jag hur det skenar i väg åt nåt annat håll, det lilla livet.
Och det universum - eller det jag - som är bekant förvandlas till ett annat.
Alltså måste jag fråga en annan variant av mig om jag ångrar mig, en som aldrig har funnits annat än som tankemodell. Så det går inte att gräma sig. Det är i alla fall inte meningsfullt.

Jag är den ständigt pågående berättelsen om mitt liv och existerar lika mycket
i imperfekt som i futurum. Presensvarianten står här och drömmer sig bort
medan nuet förflyktigas. Nu försvann det, till exempel.
Och nu försvinner det igen. Och igen och igen och igen.

Jag minns när mormor dog, det var en torsdag. På fredagen vaknade jag
av en mardröm, och hoppade ur sängen för att söka tröst hos henne.

Innan jag kom på att någon tröst inte fanns att få. Innan jag kom på att den här dagen skulle bli en mardröm. Innan jag kom på att jag inte borde ha vaknat.
Innan jag kom på att hon aldrig mer skulle vakna.
Så det finns faktiskt en konstant: döden.
Minnet är inte konstant, men vår erfarenhet säger oss att så som tillvaron såg ut
i går, så ska den se ut i dag med. Det är bra att minnas att det bor en sabeltandad tiger i grottan där. Ja, där! Bakom miljöstugan.
Den bodde där i går, så den bor nog där i dag. Bäst att vara försiktig.
Men den här livsnödvändiga trögheten lurar oss. Jag vet inte hur många gånger det första året som jag tänkte: "Oj, det här måste jag berätta för mormor!"

Man föds - jag föddes - ur ingenting, precis som Big Bang. Innan dess fanns det inget rum och ingen tid och det är omöjligt att föreställa sig, meningslöst att försöka definiera i termer av tid och rum. Sen fyra år är mormor bortom tid
och rum. Är det samma bortom som jag befann mig i innan jag fanns?
Och var befinner jag mig nu? I ett megaversum där jag finns i oändligt många upplagor. Ja. En och annan kan gott stryka med.

Jorden är tredimensionell, en sfär, men ytan kan man beskriva i två dimensioner: longitud och latitud. På samma sätt kan vi likna vår värld vid en tredimensionell beskrivning av en fyrdimensionell verklighet. Och det stannar inte vid det: strängteorin laborerar med sju dimensioner. Först då går alla ekvationer jämnt ut, kan man säga. Det är precis som med kärleken eller livet. Eller nåt.
Men inte nog med det: vårt universum är bara ett av många. De andra märker vi
bara genom gravitationen. 95 % av gravitationen står ju mörk materia för. Och den är helt enkelt materia på ytan av dessa andra världar.
Mörk materia. Ja. Men vi vet att den finns för att den påverkar oss.
Vi vet att kärleken finns för att den påverkar oss.
Effekten av något som inte är identifierbart är inte mindre bara därför.

Hon sätter sig vid pianot och börjar framföra "I Loves You Porgy,
men avbryter sig efter ett par takter.

Den spröda grusbädden är havande med syllar, krönt med okysst räls, och där
i ena änden håller loket tyst minut. Före avfärd kommer sorg och eftertanke, dags att hedra det som varit, rama in det bakom repfritt glas och inte låtsas höra knackningarna inifrån. Bevara minnet av ett plagg som aldrig omslöt helt, där ryggens fjun försökte skapa värme, resa sig som en motettkör i november.
Men kören sjöng så jävla falskt att den förfrös och sprack. Adjöadjö, adjöadjö, adjöadjö, nu startar loket, eller är det världen som börjar glida bakåt? Det är dags, det börjar bli dags, det är dags nu.

Egentligen skiter jag fullständigt i Aron. Vad har han som du inte har?
Allt, sa jag förut. Snarare ingenting. Han betyder ingenting för mig,
som det brukar heta, som man brukar säga när man vill bli tagen till nåder.
Men det är just det jag inte vill. Jag vill bara bort. För varje gång du säger att du älskar mig och med det menar att du äger mig. För varje gång du undrar varför ditt sällskap inte duger vill jag fly skrikande upp i bergen, vilt fäktande för att bli kvitt alla förebråelser som viner runt öronen.

Aron har trots allt börjat betyda väldigt mycket för mig. Han har alltid hjälpt mig
när jag har kört fast, alltid ställt upp när jag har varit ledsen. Det behöver inte alls
vara av egennytta, var inte så cynisk. Han får mig att känna mig sedd som kvinna. Du och jag lever som bror och syster, det där har vi ju diskuterat. Men du vägrar ändå att släppa mig fri. Jag vet inte om det är för att du inte tror att du kan få nån annan. Så jävla frånstötande är du väl inte?

Förresten är inte vitsen med ett öppet förhållande att få knulla när man vill, men jag står inte ut med att du bevakar mig. Det är inte heller för att jag inte ”ids vårda en relation” eller är rädd för att känna mig kvävd. Jag älskar ju dig så mycket och vill inte kasta dig på sophögen bara för att du inte kan ge mig allt. Jag vill att den jag älskar ska vara så lycklig som möjligt. ”Kärlekens väsen är också dess mål: du, inte jag” som en klok man har sagt. Men det där vill du inte lyssna på.

Det här mellan Aron och mig är... Ja, det låter fjantigt, men det är faktiskt
en passion. Vi har blivit hopplöst förälskade i varandra. Jag menar, han har ju också ett förhållande. Med Neime, jag vet inte om du känner henne.

Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra?

Inbillar jag mig, eller ser jag daggen? Små ljusa streck mot de mörka tallarna
på andra sidan gatan. Ett otydligt, men förnimbart fallande. Är det så näthinnan uppfattar ett spöke?
Snälla, låt mig få behålla mina kära, du som inte finns.
Lås inte in mig bland geriatriska pissdofter och saftsoppa, låt inte en kallfingrad sköterska plocka mig med otålig min. Tvinga mig inte att ta farväl, ta inte min näsa, min tunga, mitt struphuvud med din allätande malignitet. Jag vill vara hemma. Alltid, varje dag, varje sekund. Stanna tiden. Låt vardag följas av vardag
och mer vardag, halv tio på morgonen en tisdag - där vill jag stanna.

Jag minns när vi träffades. Du hade en helt annan infallsvinkel på tillvaron och överraskade mig ständigt, lika ständigt som du nu tråkar ut mig med samma gamla attityd, samma argument som jag har hört tusen gånger - håll käften, det räcker! Men jag älskar dig fortfarande och står inte ut med att göra dig så ledsen.
Kan du inte vara lite modern, för helvete, vi lever faktiskt på tjugohundratalet nu. Jag skulle ju inte ha nåt emot att du hade en älskare eller ens älskarinna, det vore helt okej. Varför kan du inte bjuda på samma sak?

Jag har sagt till dig att jag hatar parsamheten, i alla fall den del av den som verkar oundviklig: den kontrollerande och förebrående. Den ömsesidiga tävlingen om vem som har det jobbigast. Den lilla sucken, det höjda ögonbrynet som effektivare än ord torpederar ens goda humör. Är vi inte två fria människor? Nähä, inte det.
Okej, jag kan förstå om du inte vill veta av att jag har nån vid sidan av,
men hur mycket beror det här på din uppfostran och gammalmodiga moral?
Och vad fan är moral? Makt. Det är makten som dikterar moralen.
Men fatta då att den som bryter mot moralen gör det av väldigt starka skäl.

Du står där barfota och tafatt i vattenbrynet, i dina fula bruna byxor och med den där hopplösa tröjan. Det blåser en svag frånlandsvind och det börjar klarna upp
nu när dagen ljudlöst glider över i kväll.
En gråtrut kastar en blick på oss men tappar snart intresset och seglar vidare
med en elegant vickning. Och jag driver allt längre ut till havs.
Nej, gå inte ner i vattnet, det är ingen idé. Sätt dig på den där gamla stocken,
borsta bort sanden från fötterna, ta på dig strumpor och skor och gå sen hem.
Ta en kopp kaffe. Det finns visst några havreflarn i skåpet ovanför diskbänken,
om du inte har ätit upp dem. Du kan väl titta på den där fotbollsmatchen,
du ville ju det.
Och du? Gråt inte.

Kan vi se varandra, verkligen se varandra när vi är bundna?
Kan jag se dig, kan jag se Aron, när han stavar sitt efternamn "Förbjuden"?
Det handlar inte om mig. Det här är, hur konstigt det än kan låta, en kärleksförklaring. Just nu händer det något mycket märkligt och unikt med mitt liv. Just nu är insatserna mycket höga. Just nu är tanken på att vårt förhållande en dag skulle kapsejsa alldeles outhärdlig.
Just nu är det så det måste bli.

Ingen följer alltid din väg. Du är molande mol allen.
Ensam mitt i livets ström med nån satans hjärtans kär, ensam går du och svär, ensam bär du dina tankar och din ränsel. Ensam äter du ikapp med jätten, förtärs av oro över vad du glömt, och i en lortig lampas gula sken slår dig tanken att du kanhända valde fel, att du la ut nätet där det inte var nog strömt, att dina fingrar saknar känsel.

Ensam tar en dag i sänder, ensam bäddas ner en sista gång av flinka händer. Ensam rosslar tyst och slocknar innan ronden återvänder.

- Jag älskar dig så fruktansvärt, sa du häromnatten när vi hade grälat.

Ja, fruktansvärd är kärleken kanske, värd att frukta. Den gör oss värnlösa när vi erkänner den, beroende. Ska man stanna hos någon som har hamnat i ett hopplöst underläge? Säg att du vurpar med din motorcykel och blir tetraplegiker.
Då kommer du aldrig att kunna fråga "Älskar du mig?", för du vet vad jag måste svara.

Nej, det är bättre att vi skils vi åt. Vi kan förbli vänner. Men vi skils åt.

Fast inte av just den anledningen.
Utan på grund av den andre.
Snälla, icke-existerande Gud i himlen. Snälla, låt honom inte ta mig.

I stället för Gud. I stället för nomenklaturan som håller oss i sin järnhårda famn och dödar oss när den påstår sig föda oss. I stället för pappa,
i stället för mamma. Av rädsla för tomheten, döden, den mörka skogen, den kalla gatan kastar vi oss in i det dödsdömda projektet kärleken, och klamrar oss fast vid varandra, intalar oss att du och jag är vi fast vi vet bättre. Försöker smälta samman, försvinna, glömma. Men morgonsolen lyser på två ensamma människobarn i samma säng, lika omslingrade som fjärran från varandra.

Aron och jag. Morgan och jag. Han är min, jag är hans. De är mina, jag deras.
Jag har alltid hatat det där.
- Hej, det här är min fru.
- Anders. Det här är min tjej.
- Hej, jag är ett bihang.
- Och här är mina barn. De är också bihang. Rätt dekorativa, eller hur? Hon är
så söt när hon sitter och kissar. Ja, min fru alltså, Mona. Och ibland blir hon så orimligt kåt på fredagskvällarna, efter räkorna och vinet, och överfaller mig med ett näpet litet morrande: "Nu biter jag dig i snoppen! Grrr!"
- Ja, hon är jättefin. Verkar lättskött. Men vad tycker du om min fästmö?
Visst klär hon i det där puderrosa jumpersetet? Det får henne att se så feminin ut. Men du ska se henne när hon är nyvaken och osminkad.
- Riktiga små grisögon har du, lilla hjärtat! Och dålig andedräkt, det är därför
jag inte vill pussas på morgonen. Det är därför vi aldrig pussas på morgonen,
jag och min fästmö.

Själv är jag inte särskilt lättskött, tvärtom är jag nog rätt svårhanterlig; det är det inte bara Morgan som har tyckt. Panikångest hit, agorafobi dit… Det blir så tjatigt och tungrott i längden. Det är förstås mycket bättre sen jag började med Zoloft, men ändå. Man måste ju förstå honom.
Visserligen klagar han aldrig, men jag ser på hans näsa vad han egentligen tycker.
Kunde jag inte bara sätta mig över det där, ta mig i kragen eller så? Jag önskar att det vore så enkelt, det gör jag verkligen. Skulle inte du kunna sätta dig över ditt snarkande, förresten? Eller din dödsskräck? Äga dina problem, liksom. Det är väl inte för mycket begärt.

Jotack är världens lön, det är ungefär så likgiltigt vi tar emot den när den kommer springande med en pinne i munnen och undrar hur vi mår. Jo tack. Så där.
Måste du ha sån hög svansföring, måste du vara så entusiastisk, det blir lite genant. Jag vill inte regna på din parad, men vi försöker faktiskt jobba här borta. Jobba på att hålla masken, doppa fingrarna i underkylt vigvatten och stänka på tillvaron så att den inte blir så påträngande livfull.

Men alltså... Allt det där är ju överspelat, eller snarare aldrig uppspelat.
Ett öppet förhållande - stryk det. Hänsyn, respekt, kärlekens väsen etcetera... Jag är så resonabel och klok och underbar och har en sån djup insikt i människans
psyke, och så använder jag alltihop till att rättfärdiga mig själv. Men nu ingick sidoknull inte i kontraktet, och inte fan har jag orkat omförhandla, inte fan har jag släppt in dig på banan. I stället har jag bedragit dig, fast jag vet att det skulle kunna bli dödsstöten för vårt förhållande. Eller snarare just därför, för att göra dig illa, för att visa dig vilket as jag är. Jag är ett as och när du inser att jag är ett as
så kommer du att hata aset. Det är rätt åt mig, och det är rätt åt dig - jag är så jävla trött på alltihop och på dig och din förbannade helgongloria; kan du inte ta av dig den en minut?! JAG HAR KNULLAT MED ARON, FATTAR DU?!

Medan du stod hemma och bakade dina förbannade bullar och lekte Hushålls-Hitler med koppar och fat, medan du sorterade tvätten och våttorkade golven på nåt miljövänligt sätt, snällt och självuppoffrande och utan
att klaga. Det är liksom bara underförstått och inte ens det - det får inte så mycket som antydas! - att du därmed kapar åt dig martyrpoäng och inte bara putsar fönster utan också glorian.

Men vet du vad? Far åt helvete. Stoppa upp dina kardemummabullar i arslet, med vaniljkrämen som glid. Jag vill inte ha dem! Jag vill hinka i mig öl tills jag är skitfull och sen bli knullad i alla hål av nån med stake, som Aron. Ja, i alla hål, i röven med, Aron knullade mig i röven och det kändes bara bra, tackar som frågar. Det är bara du som inte får sätta på mig där, fast du ville det en gång i världen och omedelbart bad om ursäkt för det, bussig och förstående som alltid. Jag stoppade in ett finger i Arons röv när jag sög av honom, det var jävligt häftigt. Jag kände hans puls slå. Jag tog emot kuken långt ner i halsen - det du. Och sen knullade vi i nästan två timmar och det gick för mig när jag red honom, och under tiden tänkte jag på dig och hånskrattade. Rätt åt dig, din jävla, feta, hyggliga mespropp. Stick och runka!
Jag vill inte vara med dig längre, är det så jävla svårt att fatta?!
Försvinn ur mitt liv, jag hatar dig!

Apoptos. Programmerad celldöd. Allt livs förutsättning.
Fostret har små paddlar till en början, sen smälter liksom simhuden bort
och fingrarna skulpteras fram. Utan celldöd skulle vi gå omkring med paddlar.
Utan apoptos skulle kroppens organ inte kunna förnyas. Nu byter vi ut alltihop
gradvis, och efter sju år finns inga gamla celler kvar - med undantag för nervcellerna som bara delvis nybildas. Och balansen mellan blivande och döende celler är känslig, såklart. Rubbas den går det åt helvete.

Sju år, ett magiskt tal. Sjuårskris, en sån där som Morgan skojar om att vi går igenom. Han vet inte hur rätt han har.
Om man lever i sjuttio år så har man alltså dött tio gånger, kan man säga.
Döden är en pågående process, inget som bara förintar oss på slutet.
Den är ständigt närvarande, vår kompis och följeslagare.
Tjenare, är du här nu igen. Ja, du är så välkommen så. Nej, du stör inte.
Men du? Jag tänkte på en sak... Du kan inte ägna dig åt nån annan ett tag? Jag har gäster som jag måste underhålla. Ja, en gäst då. Morgan, ja du vet. Och så tentan om två veckor... Ja, fast så fort går det väl inte. Minst ett halvår, har de sagt.
Okej, bussigt. Jamen, då gör jag den, så får vi se sen. Nej, Morgan vet inte.

Världen kantrar långsamt, ljudlöst blödande
Polstjärnan tar på sig rocken och går hem
Årets flugor äts av årets fåglar
men din gamla stig har grott igen
Träden något större, skogen dövare
Regnet återvunnet, faller kallt som gift
över alla hus som vuxit upp när du var borta

Ingen värld är din värld längre
Allas andning doftar svagt av slem

Det är inte utslocknandet i sig, utan avskedet, det yttersta utanförskapet...
Jag ska inte få vara med längre, inte få förundras över allt det vackra,
inte tråkas ut av trivialiteter, läsa löpsedlarna, trängas på bussen, köpa Pressbyråkaffe med kanelbulle – 20 kronor – Tack. Röra mig framåt i tiden i takt med en hel mänsklighet. Alla andra får ju det.

Men de lever i en illusion.

De stora hyreshusen är dödsmaskiner som ingen kan överleva. Man flyttar in, tapetserar om, snyter ungar och steker fiskpinnar i samma lägenhet där Berta låg död tills grannarna började klaga över stanken. Nu luktar det rostat bröd och kaffe på morgonen, Ajax på dagen, fiskpinnar och bajsblöjor på kvällen
och andedräkter på natten, men snart bärs ni ut till ambulans eller likbil,
det är bara en fråga om tid.
Det är dags för nya tapeter och ska vi inte be att få spisen utbytt?
Jag tycker det, jag vet inte vad käringen har gjort med den.

Även om du sitter hos mig ända till slutet är det min hand
som släpper taget om din. Hur tätt du än trycker dig mot mig
kan du inte värma mig. Jag ska inte somna mer, men det måste du göra,
natt efter natt efter natt, resten av ditt liv.
Hej då.

Jag är mina upplevelser.
De kräver en tid, ett rum, något att förnimma med.
Det är ingen lång kravlista.

Avsaknad av upplevelser går inte att uppleva ens i tanken; det är väl därför
vi uppfinner himlar och helveten, så att vi har nånstans att ta vägen.
Sen. Flytta har man ju gjort förr. Det ska bli skönt att slippa tapetsera den här gången. Och det är förresten inte så kinkigt. Något slags rumtid,
vilken som helst, duger.

Morgan tror inte på Gud, säger han, men han tror på nåt. Allt kan ju inte bara vara en slump - vad ska man då förundras över? Se bara på ekosystemen,
så otroligt fiffigt de är konstruerade. Minsta organism har sin funktion!
Tyvärr, Morgan, men så är det inte. Det finns en massa evolutionärt slask,
skräpkod, stickspår. Som ditt snarkande. Eller det där paret på tre trappor.
Exakt vilken funktion fyller de? En överårig, fet fotbollshuligan och hans alkade moatjé med IQ som en takfläkt. Jag hoppas verkligen att de får leva
och ha hälsan, föra mänskligheten vidare, liksom.
Grattis, mänsklighet. Du kan stå lull i flera sekunder, det är inte så illa pinkat.

Varför just jag?
Frågan är felställd. Varför inte även du? Eller har du slutit en pakt med Gud?
De brukar inte bli så värst långlivade, ska du veta.
Se bara på Job: "Suckan har blivit mitt dagliga bröd och såsom vatten strömma
mina klagorop", du vet. Det gick åt helvete för honom med, fast han var så snäll. Snällare än Morgan.
Men det var ju bara ett slags beta-test. Nu är Människa 6.0 kanske inte så olik
betaversionen, eller alfaversionen, för den delen; det är därför vi envisas med
såna där stupida frågor och vrider våra händer när olyckan slår till.
För det gör den, oförberett, oförutsägbart, utan att vi hinner gardera oss.

Inte hade man räknat med att man en dag skulle skrika av leda när samma gamla
konflikt tydligen måste vevas ett varv till. Inte hade man räknat med att den där
alfahannen skulle visa sig vara en betaversion.
Sluta oja dig, mänska. Se dig omkring. Du är i gott sällskap.

Jo, jag vet allt det där. Det hjälper inte. Jag kan inte sova på nätterna,
för den svarta materian påverkar mig - och dig. Du vet inte vad det är, inte än, men effekten är inte mindre bara därför. Jag kan inte stänga av om jag inte super mig full eller tar några Atarax, och det vill jag inte, det kostar för mycket.

Förr i världen brukade jag säga att jag ville dö långsamt för att kunna förbereda mig och mina anhöriga, ta avsked.
Nu önskar jag mig helt egoistiskt ett piano i skallen, bli en skugga på en husvägg efter att vätebomben fallit. Morgan är fortfarande inne på den ädelmodiga linjen.

Det står en flicka på ett fik.
”Ursäkta, kan jag få byta en liten leverpastejsmörgås till en stor?”

Ursäkta, kan jag få byta en heroisk livshållning mot en ömklig?
Ursäkta, kan jag få byta en utdragen död mot en hastig?
Jag har ångrat mig.

Du vet inte du, min älskling. Lika bra det. Jag har letat efter rätt tillfälle;
jag kunde ju inte förstöra din jul. Efter det var det skidresan till Sälen. Och sen tog det liksom emot så mycket häromkvällen. Rätt tillfälle verkar aldrig infinna sig.
Du kan väl få vara glad så länge som möjligt, gå där med din dammsugare
och planera nya sätt att sortera våra ägodelar. Överraska mig med
tomatsoppa och nybakt bröd som vanligt. Planera rätt tidpunkt för "vår första
graviditet" som du säger. Jag har inte hjärta att ta ifrån dig alla dina illusioner
på ett bräde. Du behöver nån att pyssla om - fast inte på det här sättet.
Det finns ju ingen framtid i det.

Jag ska berätta om den andre. Sen. Jag lovar. Innan det börjar synas alltför mycket på mig. Men jag ska inte berätta om Aron. Du skulle ändå inte gå ifrån mig, även om det vore din första impuls. Du skulle dra dig tillbaka ett tag, kanske till och med låta disken stå över natten. Sen skulle du förlåta mig.

Nej, det vore grymt och meningslöst. Och jag behöver din kärlek nu, behöver få ligga på din arm. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig, din fyrkantiga, pedantiska snällis. Jag längtar till och med efter dina snarkningar i nattmörkret.
Jag har blivit så van vid dem.

Hon spelar färdigt "I Loves You, Porgy”.

SLUT

Prat för en

2012-01-04T23:59:00.003+01:00

Jag har tagit bort den korta presentationstext som varje blogg med självaktning anses behöva. Jag minns inte hur jag framställde mig själv den dag jag startade den, eller på min förra och nedlagda blogg. Klart är i alla fall att jag har ändrat den ofta. Den senaste varianten gick ut på att jag var utled på presentationstexter och att man kunde sluta sig till vem jag var om man tyade läsa mina texter. Sen piffade jag upp hela bloggen inför dess treårsjubileium och tog helt sonika bort det där pratet. För utled var och är jag.

Det finns en väldigt bra barnpsykolog och relationsrådgivare, Malin Alvén, som vid ett tillfälle på tv gjorde en gest i luften för att illustrera "pratet", det som är viktigt för oss människor i en relation. Men prat mellan två är inte detsamma som prat för en. Monologer tenderar att bli tjatiga. Så ibland tröttnar man på att höra sig själv orera om sina käpphästar, vilket jag tror att alla bloggare, skribenter och författare (notera den stigande rangordningen) kan hålla med om. Ja, utom kanske Kissie. Eller Peter Birro. Eller Jan Guillou. Men alltså, människor som har åtminstone en homeopatisk dos självkritik.

Man tröttnar kanske inte på att skriva om saker som engagerar en, men man tröttnar på sin egen röst, på det sammantagna intryck som texterna ger av sina dagars upphov. Är man verkligen den där präktiga, eller rabulistiska, eller roliga, eller kloka, eller- Ja, vad är man - egentligen? I alla fall något som är större än summan av ens krior. Hoppeligen. Så man frestas att lägga ner hela projektet. Ibland gör man det verkligen, som när jag stängde min gamla blogg. Men det är inte alltid en så lyckad lösning även om det vore befriande med lite mer tystnad i vårt bananlånga land. Lite färre banaliteter, är det för mycket begärt? Nä.

På den tiden när jag var engagerad i Qruisern hade jag sajtens överlägset längsta presentationstext. Det var inte för att jag hade så mycket att säga om mig själv, utan mest på skoj. Det var också ett effektivt filter mot de allra slöaste nätraggarna, de där som bara orkar skriva "Läget?" eller "Knulla?" eller "Vad gillar du?" "Allt som gör livet glatt", brukade jag svara de senare. De förra ignorerade jag. Ty för mig var tant Krussan inte primärt ett raggställe. Ingen skugga över alla för vilka den funktionen är den viktiga, men det var liksom inte min handväska.

Men jag tröttnade på mig själv även där. Min nätpersona blev inaktuell understundom, eftersom något hände i köttvärlden. Det började skorra och skava. Jag ändrade texten. Jag ändrade mig själv. Jag ändrade båda. Till slut, efter ganska många år, fimpade jag mitt konto helt. Nu fanns ju alla som jag kände där på Facebook. Dags för en ny nätpersona, alltså. Klyftiga formuleringar, roliga statusuppdateringar, ett knippe litterära och musikaliska favoriter att beundra för omvärlden. Och sen tröttnade jag mer och mer på mig själv, på mitt Facebook-jag. Jag skar och skar. Jag ifrågasatte varför jag var FB-vän med den och den. Jag märkte hur folk bjöd in mig till evenemang som jag aldrig i livet skulle vilja gå på, och att den enkla förklaringen till det var att de bjöd in alla. Till slut hade jag tröttnat färdigt och tog bort mig. (Google Plus ska vi inte tala om - maken till meningslöst nätverkande får man leta efter. Där var jag bara i ett halvår, i ständig väntan på att vitsen med det hela skulle uppenbara sig.)

Jaha, så nu är jag alltså trött på mig själv - igen. Jag orkar inte läsa alla mina förnumstiga relationstexter, mina politiska utgjutelser, mina halvsmälta genusanalyser, mina eländiga försök att vara rolig. Jag är svårt frestad att ta ut det gamla öket på stallplanen och trycka en slaktmask mot dess panna. Men det ska jag inte. Nog. Än. Får se. Jag kommer säkert att ångra mig om jag gör det.

Och nu, efter åtskilligt monologiserande i vanlig ordning, ska jag komma till mitt egentliga ärende för i dag: Hur undviker man att tröttna på sig själv? Tja, man kanske kan leka att man är tillsammans med sig själv och att det har gått slentrian i förhållandet. Vad skulle man helst se för förändring, hur skulle man kunna bli attraktiv för sig själv igen? Har man fallit i den klassiska fällan att hasa omkring i solkiga underkläder och raggsockor eftersom man har sitt på det torra? Har man blivit vrång och gubbgrymtande, står man där med det feta håret på ända och utslungar ukaser och edikt och bannbullor som en lönnfet småpåve i en morgonrock från Åhléns? Ja, då blir det till att skärpa sig, för vem vid sina sinnens fulla bruk vill vara med en sån? Eller vara en sån?

Man kanske inte gör så roliga saker med sig själv nuförtiden. Man får för lite yttre stimulans. Förhållandet mellan mig och mig själv blir syrefattigt. Jämt ska jag jobba och när jag inte jobbar sitter jag och tuggar i mig saker framför datorn. Och kan jag inte köpa ett par nya jeans nån gång? Börja träna? Få lite muskeltonus, sluta röka, göra en sensationell romandebut eller åtminstone bli misshandlad av ett gäng skinnskallar när jag kommer ut från en gayklubb? Nähä. Inte ens det. Man har blivit bekväm av sig, ser jag. Och samma saker skriver jag, om och om igen. Den här texten är inget undantag, lilla gubben.

Man kanske skulle ge sig ut och resa. Då skulle man få lite perspektiv på tillvaron och sig själv. Tänk så fattigt de där hottentotterna hade det, och så går jag här och suckar över omogen avokado. Tänk så livsbejakande och Kustorica-mustiga de där sicilianarna var, och här står jag och rakar röven till just ingen nytta. Tänk vilka galdhöpigga friskusar de där norrmännen var med sina hytteturer, tänk vilka sexuellt frigjorda äppelfläskätare de där danskarna var - och här går jag och är osund på fel sätt, liksom lutherskt, som det sämsta av alla skandinaviska världar. Tänk vilka könsöverskridare de där brassarna var som rånade mig i Rio, och här går jag och är bisexuell som en annan fåne.

Fast... Nä. Jag hatar ju att resa. Jag tycker inte ens om inre resor. Jag kanske ska anlägga ett hemligt liv? Ett där jag gör allt som jag i normala fall inte står för. Fixa en liten knullgris av valfritt kön som jag lovar guld och gröna skogar och sen överger hånskrattande. Vara taskig mot pensionärer. Tatuera mig. Äsch, det är så gjort. Eller kanske just därför. Som någon skrev på Twitter: "Inga tatueringar är det nya tatueringar." Alltså ska jag tribalgadda mig, lyfta skrot och ta ryssfemmor tills mina testiklar blir små som russin och jag har finnar över hela ryggen och ett fasansfullt humör. Sen ska jag knacka bög, tycka att Sverigedemokraterna är mesiga och råna närbutiker.

Nej, det duger inte. Jag tror att jag nöjer mig med att börja läsa genusvetenskap igen. Det kanske finns nån liten kurvig genusvetare där som jag kan panga på. I min fantasi. Fantasin är nog det enda som kan rädda mig, men inte i form av några jävla resor, tack. I stället ska jag drömma om att hela världen står stilla och jag med den. Då vore det ju övermaga att kräva att jag varierade mig eller slutade skriva prat för en.

Så minns jag 2011

2012-01-01T13:33:00.000+01:00

Det var en ständigt rinnande flod. Inget ovanligt med det; en stillastående flod är svår att tänka sig. Men kanske om man griper tag om jordklotet och vickar på det som när man försöker få en minimal stålkula att hamna i ett litet hål i en plastleksak. Då kanske man kunde få floden att avstanna, lite beroende på handstadigheten. Ett stilla skvalpande fram och tillbaka är nog det mesta man kunde hoppas på, ja Gud fader allena kan stoppa floder. Så floden flyter fram, och i dess vatten kan man bara nedstiga en gång.

Till floder kan man bara förhålla sig på två sätt: man står och betraktar dem från strandkanten, eller man hoppar i och låter sig föras med. Jag såg - eller översatte, jag minns inte - en dokumentär om världens främste flodsimmare som tidigare hade besegrat Mississippi och Nilen. Nu skulle han ge sig på Amazonasfloden. Han var lite eljest redan från början, och under resans gång blev han allt galnare. Han rymde från bevakningsbåten, anförd av sonen. Han slöt sig, drack sig allt fullare, brändes av solen, muttrade och var till slut helt okontaktbar. Förmodligen hade han drabbats av en parasit som hade slagit sig på hjärnan. Jag vet inte om han lever, men jag ser honom i en eländig lägenhet, beväpnad med sprit och missmod och minnen, fast i rösternas herravälde, pank, slocknad och förbrukad. Floden besegrade honom även om han lyckades följa hela dess lopp från källflöde till utlopp.

Man kan förstås ta sig ett hastigt dopp och sen vederkvickt stiga upp igen. Man kan bränna lik, tvaga sig rituellt, fiska, ta båtfärder. Men det är bara krafs på ytan i ett längre perspektiv. De där små liven som sprattlar en stund är snart borta, alla sina storslagna tankar till trots. Floden överlever oss alla. En dag ska den rinna fram i en värld utan tjattrande och megalomana köttbitar. Exoskeletten tar över. Sköldpaddorna. Kackerlackorna. Allt som uppstår och dör och uppstår och dör, om och om igen medan månen långsamt fjärmar sig från oss. En dag har den hamnat så långt bort att dess stabiliserande kraft på vår jord upphör. Då får vi floder som inte precis står stilla, men som skvalpar hit och dit på ett oberäkneligt vis. Inget människoliv blir längre möjligt.

Ja, det är så jag minns 2011. Som en flod. Titta så stora barnen har blivit. Titta så gammal jag har blivit. Jag står på strandkanten och ser på. Titta vad som händer i världen: jag dyker ner i Twitterflödet och känner mig som en del i en gemenskap. Jag har snart 800 följare, varav jag har träffat en handfull i köttvärlden. Det förra är en liten glädje, det senare ingen stor sorg. Det storvulna, ja egocentriska och pinsamma uttrycket existentiell ensamhet har detta år fått en konkret innebörd för mig. Att uppleva den fordrar en viss självupptagenhet. Orimliga krav, skulle vissa säga. Vad fan begär han? Mitt svar: Jag begär inte mycket. En viss stabilitet, bara. Den har jag nu fått, tills vidare. Sen får floden rinna på, för vad kan jag göra åt det? Torrskodd är bäst.

Men om jag

2011-12-28T14:43:00.007+01:00

Men om jag säger vad jag vill och du säger vad du vill, så möts vi på mitten? Om vi mäter upp vårt köksbord och drar ett streck precis i mitten så den ena halvan blir din och den andra min? Om vi delar allting lika: ekonomi, reproduktiva sysslor, om vi delar med oss av våra tankar i samma utsträckning, om vi visar våra känslor lika ofta och på samma vis, om du ligger överst halva tiden och jag halva? Om vi enas om att lämna våra barndomsupplevelser bakom oss och bli vuxna på riktigt, om vi återberättar våra negativa erfarenheter från 18.00-19.59 (du) respektive 20.00-21.59 (jag) och därefter diskuterar dem från kl. 22.00? Med lika mycket talutrymme och en gemensam vokabulär?

Om vi diskuterar vad jag gjorde mot dig och vad du gjorde mot mig, och genom en noggrann analys av händelseförlopp, tidsspann och graden av själviskhet därefter utdelar svinpoäng som är viktade med hänsyn till graden av känslighet för mottagaren under just denna tid, och därefter bestämmer att du leder eller jag leder eller det står lika? Om jag fäller tårar och det påverkar dig så att du fäller tårar, om vi därefter tar en liten bensträckare innan vi byter roller? Blir det lika då?

Om jag tar bort luddet från torktumlaren och torkar upp den utspillda lemonaden medan du läser två barnböcker och sätter ihop en legofigur. Blir det lika då? Kanske känner jag mig förnärmad som bara får göra tråkiga saker medan du leker med barnen? Ja, då byter vi så att du plockar in i diskmaskinen och sorterar tvätt medan jag tar barnen till McDonald's. Då blir det väl lika? När sedan kvällen kommer och jag sitter och arbetar medan du läser en roman så får vi ta med det i beräkningen på det att jag nästa dag må träffa en vän på ett kafé medan du hämtar på dagis. Visst blir det lika då? Om du träffar dina vänner när du vill och jag träffar mina vänner när jag vill, om du går ut på fredagen och jag på lördagen, blir det lika då?

Eller ska vi skita i alla ekvationer? Ska vi tillämpa parollen "Av vad och en efter förmåga, åt var och en efter behov"? Eller kommer det att börja skava så småningom? Det kan ju hända att vi har olika stora behov och olika förmågor. Jag kan överdriva mina behov, du underskatta dina förmågor, och så blir det olika igen. Jag kanske inte orkar gå ut på lördagen, trots allt. Då har jag den till godo. Tycker jag, men det tycker kanske inte du. Jag hade ju chansen; att jag inte tog den är väl inte ditt fel? Men det tycker jag, så nu bestämmer jag att nästa helg ska jag gå ut både på fredagen och lördagen, säger vi. Men det finns ett litet aber, och det är att X som du inte har träffat på evigheter bara är i stan på lördagen och visst hade vi kunnat träffa X tillsammans, men det har jag ingen lust med. Så då har jag två kvällar inställda och utestående, och det är fan inte rättvist.

Å andra sidan har du tre (minst) fler traumatiska barndomsupplevelser bakom dig än jag, och det känns ogörligt att spola tillbaka bandet och låta mig utsättas för nåt liknande. Det vore inte bara knepigt, allt tal om kosmiska maskhål och parallella universa till trots, det vore grymt med tanke på vilka konsekvenser såna upplevelser ofta får i framtiden. Att liksom ge sig in i det med öppna ögon, kasta ut det där barnet till rovdjuren, bara för rättvisans skull. Så nu kan du inte tillgodogöra dig din halva av köksbordet, men ska det verkligen vara mitt problem? Vi har ju delat det på mitten, och jag tänker utnyttja min del till fullo genom att breda ut en tidning där och ställa fram en skål med yoghurt och en bärbar dator och en kaffekopp och en pelargon, medan det på din halva bara ligger en liten halväten Plopp. Inte mitt problem. Eller också är det mitt problem.

Om du gjorde illa mig förut och jag gör dig illa nu så är det heller inte samma sak, för det egenartade med smärta är att den avklingar med tiden även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i den. Det blir ojämlikt nu, för din smärta är akut medan min nästan går att ruska av sig om man låter bli att pjoska och ömka sig så förbannat. Alltså får jag bara göra dig illa litegrann. Alternativet är att din smärta är värre nu, men sen får vi vänta ett par år tills även den har avklingat. Fast vid det laget har min avklingat ännu mer, så någon riktig rättvisa blir det förstås inte. Det var ju synd att du inte så att säga slog tillbaka, åsamkade mig samma smärta på direkten. Ja, det kan man ju tycka, om det nu inte vore så att min situation just då var unik, precis som din är det nu i förhållande till mig, och vi alltså gör varandra illa på olika sätt, i olika zoner, med olika åtföljande känsloamplitud. Och förresten är jag mycket bättre än du på syssla A, vilket innebär att om jag åtar mig den varannan gång blir det ändå jobbigare för dig. Alltså måste vi hitta en syssla B där förhållandet är det omvända, men det finns inga garantier för att det ska lyckas. Inga garantier alls. Förresten kanske du inte har några vänner. Förresten kanske jag aldrig vill ligga överst. Förresten kanske du är som Anna Wahlgren och hatar att läsa för barnen.

Så hur gör man?

Min forne terapeut brukade säga att den kanske allra vanligaste parkonflikten gick ut på att båda kände sig utnyttjade och överkörda. - Jag gör ju allting för dig, medan du... - Du?! Det är ju jag som... Ad nauseam. Vad gör man i ett sånt läge - går skilda vägar? Hans råd när det gällde ett förhållande som hade nått den absoluta bristningsgränsen, ett där konlikterna hade ställts på sin spets och föreföll olösliga var att säga sig: "Finns det någon ytterligare eftergift jag kan göra?" Om svaret på den frågan är nej kan man tacka för kaffet och konstatera att det här gick visst inte. Man behöver ju inte slå ihjäl varandra för det.

Men innan dess går det nog att göra ett och annat. Man kan försöka se till att det inte blir så tillspetsat, och det kan man bara göra genom att ge varandra lagom mycket utrymme. För det är ju lika illa att ge dig för mycket utrymme som att ta för mycket utrymme själv. Det kanske inte låter som mycket till råd. Men jag tror att man måste lägga ansvaret på sig själv. Jag måste kräva det utrymme jag behöver. Och jag måste ge dig det du behöver, men inte mer. Det här kommer att orsaka konflikter eftersom vi inte alltid kan enas om vem som behöver vad eller vem som bör ge efter. Men det är det enda sättet. Det absolut sämsta vi kan göra är att tiga. Det värsta jag vet, om jag får bli lite personlig, är när någon bjuder mig på nåt och sen skickar räkningen i form av grymtanden eller andra skuldmissiler. Säg nej på en gång, då. Offra dig inte om du inte kan göra det utan att gnöla (det här gäller naturligtvis inte bara i ett kärleksförhållande). Men jag kan själv göra mig skyldig till just det beteendet, trots att jag inser hur orimligt det är. Man vill ju vara kärleksfull och generös, man vill inte bromsa den andra, man önskar tvärtom den andra all tänkbar lycka. Och så blir man irriterad när vederbörande, inte ont anande, eller rentav på grund av spelad okänslighet eller något annat machiavelliskt judotrick bara tackar och tar emot! Mitt generösa erbjudande skulle ju uppskattas men förkastas, hade jag tänkt. Eller inte precis tänkt, men ändå. Det är faktiskt rätt komiskt.

Ja, vi är rätt komiska. Det där med kommunikation är rentav löjeväckande komplicerat ibland, som en gammal fransk sällskapsdans där turerna är så många att man blir snurrig i huvudet. Mitt enkla råd - till mig själv - är alltså: krångla inte till det så förbannat! Jag tänker inte ge er samma råd, ty jag är ingen relationsrådgivare. Och vem vet; er kärleks vind kanske blåser så starkt att alla småttigheter far bort som torra höstlöv. I alla fall tills vidare. Skönt att höra! Då får jag önska er en trevlig resa. Glöm inte Ploppen, för den går ju att dela i två lika stora bitar. Eller nja, bara nästan. Ta varsin, vetja. Och ät dem samtidigt.

Att komma hem

2011-12-21T14:09:00.004+01:00

Jag sitter och översätter en irländsk hymn om att vara en resenär på en stenig väg som bär uppåt, att vara omvälvd av mörka moln men i fjärran se de gyllene ängder där man ska få träffa sin sanna fader. Det är plågsamt på så många vis: banaliteterna, mina försök att klä texten i svenska ord med slutrim på varannan rad, kören och prästen och musikerna och de levande ljusen och gemenskapen som går ut på innerlighet, allvar och tro. Detta maskspel och att den mikrob av ärlighet som ändå finns där skyms av allt kringverk. De menar så väl, förstås. De vill verkligen förmedla nåt. Men jag känner bara en fullständig tomhet.

Samtidigt: en längtan. En längtan hem. Minnen av en far som försvann i förtid, föga hjälpt av sin gud. Minnen av en mor som fortsatte ensam under så många år innan hon äntligen fick dö. Längtan efter att få slockna på samma sätt, bara ge upp, bara få slippa, bara få vila. Men jag ser inga fjärran, gyllene ängder. Det finns ingen sann fader som väntar på mig och i vars famn jag får vila, ingen kör som tvättats ren av Jesu blod, inget land på andra sidan Jordanfloden, ingen älskad som sträcker ut sin hand mot mig: Kom!
Bara förintelse.

Denna isande ensamhet. Denna egoism som driver dig från mig och mig från dig. Denna självcentrering, denna förbannade autonomi, egenart och "identitet", detta bagage, denna trånad, denna frihetslängtan får oss att driva allt längre ifrån varandra. Denna personliga utveckling, detta gränsdragande eller brist på gränsdragande. Denna falska och äkta och falska och äkta gemenskap, dessa samtal, dessa mejl, dessa sköldar och svärd, denna envig. En kort stund är vi tillsammans, korta stunder upplever vi svindlande lycka i varandra. Sen börjar vi färdas i allt snabbare takt åt varsitt håll, varför vet ingen. Kanske drivs vi av en mörk energi, den ingen kan ta på eller förklara. Men att vi inte kan identifiera den innebär inte att vi inte påverkas av den.

Universum är tomt. Bara fyra procent är materia så som vi känner den, resten är mörk materia och mörk energi som får universum att expandera fortare och fortare på väg mot totalt mörker. Som en familj som gradvis upplöses.

Det går inte att komma hem, för hem finns inte längre. Det går bara att gå vidare. Jag vet inte hur länge jag ska orka, men jag vet att jag måste rannsaka mig själv gång på gång, vidgå mina synder, bekänna min längtan, redovisa mina drömmar. Jag älskar mina barn så och varken vill eller kan överge dem. Jag måste låta dem överge mig, vilket några av dem redan är på väg att göra, om än med nästan omärkliga fjät. Jag hoppas att de ska driva mot ljuset, mot en tillvaro utan alltför mycket sorg. Men man vet aldrig. Jag kommer inte att kunna hålla min hand under dem.

Ingenting är konstant, vilket är en välsignelse och förbannelse. Det skenbart varaktiga visar sig vara en hägring. En som alltid har funnits i mitt liv är nu på väg in i mörkret, och det är så outhärdligt sorgligt. Andra har dött eller försvunnit ut i en periferi som expanderar allt hastigare, en lever men är förlorad för mig sen många år. Jag är helt hjälplös inför det.

Jag är så ledsen och så ensam och så rädd, för det är ju livets villkor, lika för alla. Men jag får inte låta det påverka barnen. De måste få känna att allt är bra, allt är som vanligt, allt är tryggt. Och i liten skala är det verkligen så, för ännu har inte den mörka energin tagit över. Den stora världen skrämmer mig. Den lilla världen är det enda jag lever för.

Katrin och barnflickan

2011-12-11T23:14:00.000+01:00

Det är bara att läsa vad Lisa Magnusson skriver här och vad Veronica Svärd skriver här. Mer behöver inte sägas om denna beklämmande historia. Jo, en sak kanske: etiketten på det här inlägget är "Maktordningar".

Gråt inte - klicka!

2011-12-09T11:12:00.004+01:00

Johan Hilson har skrivit en engagerad artikel om ett slött engagemang i Expressen, Tears for queers: delandet på Facebook av videor med gråtande HBT-personer. Det gäller alltså kampanjen "It gets better" som drogs igång i USA och senare fick en uppföljare i Sverige, Det blir bättre. Här vittnar hbt-personer om sin utsatthet och kampen för erkännande. Meningen är inte bara att redogöra för allsköns misär; vitsen är att unga hbt-personer ska känna sig styrkta. "Har du det svårt? Då ska du veta att du är i gott sällskap, men livet kan ändå gå vidare. Det blir bättre, ska du se."

Det låter ju positivt, men Hilton är kritisk:

Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmenteras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall.

Ja, man ser inte skogen för bara träd, skriver han, och det beror på vår beröringsskräck för det hemska begreppet "struktur". Det senare håller jag med om. Den som vågar tala om en könsmaktsordning eller heteronorm får sig genast en lång rad "motexempel" till livs. Fråga bara en genusföreläsare hur många gånger nån i publiken har räckt upp handen och berättat att han minsann tvättar sina strumpor själv. I vår nyliberala tid översköljs vi med budskap om autonomi och individuellt ansvar; vi ska inte tolerera "multikulturalism" eller kräva positiv särbehandling. Feminismen är överspelad, liksom allt tal om heteronormen. Mönster? Det finns bara exempel. Går diskursen.

Men har verkligen vårt engagemang alldeles atomiserats och reducerats till slacktivism, där vi klistrar in solidaritetssymboler i våra bilder på Facebook och delar videoklipp med dagens gråtande bög? Det vore beklämmande. Men det är knappast de klädsamt toleranta heteropersonernas delningar och gillor av Det blir bättre-videor som är problemet. Jag väljer att tolka dem som ett uttryck för att vi faktiskt har kommit en bit på väg. Däremot väcker ordet fragmentering en viss oro. Är det här det nya och enda sättet att gestalta heterosexism ligger vi illa till. Är det den enda kamp som bedrivs - o fasa. Men själv tror jag att träden i bästa fall kan bli en skog - och det finns dessutom fler skogar.

En sån är #prataomdet. Samma invändningar kan förstås framföras även mot den kampanjen: det är bara enskilda som ältar sina negativa erfarenheter - igen! Ja, den är "en angelägenhet för "storstadens medieelit med hangarounds" och har gått den breda allmänheten förbi, skriver Ann Heberlein i #vemprataromdet? i Sydsvenska Dagbladet. Och inte nog med det; kampanjen befäster stereotypa föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet. Det är "Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas [med Stora journalistpriset, min anm.]. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen."

Heberleins starkaste invändning mot #prataomdet är dock att den problematiserar i onödan:

Med risk för att låta brutal menar jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om – missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte att bli missförstådd.

Hilton å sin sida anser att "Det blir bättre" är ett uttryck för en krisande hbt-rörelse:

Enklare därför för en rörelse utan självförtroende att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.

Alltså: fel strid - fel resultat. Kvinnor bör dels frigöra sig från de gamla trötta kvinnoämnena, dels sluta oja sig över nåt som inte är "riktiga" våldtäkter. HBT-personer bör torka tårarna och gå vidare. För inte vill vi väl vara som det där gråtande barnet på tavlan?

Jag är kanske orättvis, men jag tycker mig känna lukten av den famösa offerkoftan, ni vet, den man ikläder sig och sen inte kan släppa. Eller för att använda Karin Westman Bergs berömda appell: ”Gråt inte – forska!” Men om man inte gråter, varför forskar man? Ur det egna engagemanget kan stiga en mäktig rörelse. Jag tror att Johan Hilton skulle kunna hålla med mig här. Han anser bara att gråtandet är en farlig väg i längden, för att det

a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.

Är inte det att överdriva riskerna en smula? Kraften i en kampanj som "Det blir bättre" eller #prataomdet är att de individuella rösterna blir en kör, ett samlat vittnesbörd om över- och underordning. Men det kräver förstås någon som vågar se skogen och ge den ett namn. Så var det när kvinnolitteraturen och analysen av densamma gav upphov till mer feministisk teoribildning och kamp. Så var det när Maria-Pia Boëthius "Skylla sig själv" blev startskottet för krav på en ny lagstiftning i våldtäktsmål, en där offrets agerande inte längre skulle tillskrivas någon roll. Det är inte precis att "skymma sikten för strukturerna" eller lipa över spilld mjölk.

Judith Butler har delvis vänt på steken när det gäller "det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg" i sin förklaring av hur heterosexualitet förutsätter ett förnekande av begäret till det egna könet och hur detta orsakar melankoli. Att just det exemplet i grunden är ett psykoanalytiskt villospår kan vara detsamma. Detta är ändå queerperspektivets kärna: att problematisera det självklara och förgivettagna, att visa hur den som tillhör normen är blind för normen eftersom den ser genom normen. Analogt med det kan man läsa #prataomdet inte bara som vittnesbörd om underordning, utan även om den överordnades blindhet för sitt eget beteende - och, för all del, om hur den drabbade vid tillfället ofta delade detta icke-seende. Gråzoner, ni vet.

Antag att det finns en gräns för när vi ska sluta gråta och i stället agera. Var drar vi den? När har vi #pratatomdet tillräckligt? Den dag vi inte har någon anledning längre att fälla tårar, skulle jag vilja påstå - det vill säga aldrig. Men gråten och analysen utesluter inte varandra, tvärtom: det är att gå från enskildheten till mönstret och tillbaka i en dialektisk rörelse där vi ibland värderar enskildheter efter att ha begrundat mönster, ibland reviderar analysen eftersom den framstår som ofullständig i skenet av enskildheterna.

Låt oss inte glömma vilken betydelse "It gets better" eller #prataomdet kan få för den som känner sig ensam och utsatt. Kan vi ingjuta mod i unga hbt-personer, kan vi få människor att sluta klandra sig själva för att de inte sa nej, är väldigt mycket vunnet. Det primära är inte ömkandet utan insikten att man inte bara är ett träd: man är en del av en skog.

Nej, vi ska inte lämna "kriget, politiken och ekonomin åt männen". Och vi ska inte tro att tears for queers förändrar ett jota. Men det är heller inte nödvändigt. Att delta i RFSL:s asylkampanj står inte i motsättning till att politisera det personliga. Och vi kan #prataomdet parallellt med att kämpa för kvinnors lika löner eller en individualiserad föräldraförsäkring. Det är i alla fall mitt förslag.

Gaydar, en sorglustig historia

2011-12-01T13:27:00.006+01:00

Jag har en välutvecklad gaydar efter ett antal år i "branschen". Den slår väldigt sällan fel, vilket kan vara underhållande, men egentligen mest är sorgligt. Eller är det tvärtom glädjande?

"Gaydar" kan översättas med "bög-radar" ("bögdar"?), vilket är talande. På engelska står nämligen "gay" i allmänhet för just "bög", som i förkortningen LGBT; man gör en åtskillnad mellan "Lesbian" och "Gay" här till skillnad från vårt svenska HBT. Bisexuella och transpersoner klumpas ihop som hos oss, men även om "gay" har kunnat betyda "homosexuell" i största allmänhet används det sällan om kvinnor. Vilket innebär att även när det används könsneutralt, som "Gay Pride", får det en slagsida åt karlarna. Och så är det förstås även i praktiken, se bara på andelen bögar respektive flator på gayställen runtom i världen.

Men nog om det; jag ska nu förklara varför det är sorgligt att ha en gaydar. (Och därefter varför det kanske inte är så sorgligt när man tänker närmare på saken.) Det är sorgligt för att dess tillförlitlighet är beroende av stereotyper. Ta rösten, till exempel. Påfallande många bögar talar med ljus röst utan bukstöd. Det har jag verkligen ingenting emot, men påfallande många, för att inte säga de flesta heteromän, använder Mörka Rösten. Alltså låter en med ljus stämma "feminint" i deras öron; det feminint kodade är lika med att bögen egentligen är kvinna, det vill säga underordnad. Att tala med ljus röst innebär att positionera sig och bli positionerad i en underordnad ställning: kuksugarens, kvinnans, slavens, barnets ställning i patriarkatet. De höhöande karlakarlarna som hellre skulle dö än erkänna att de ibland fantiserar om ett manligt famntag, eller rentav praktiserar det i lönndom, ser den bukstödslöse som en "fjolla", en man inte behöver räkna med och så vidare. Och det kan för all del straight-actingbögarna också göra; det finns ju en hierarki även bland bögar vilket jag har skrivit om här.

Jag såg en intervju i nån morgonsoffa häromdagen. Intervjuobjektet var en ung kvinna som skulle uppträda i Melodifestivalen. Hon lade huvudet på sned när hon skrattade. Hon var ofarlig och söt och en smula tillgjord. Hon kastade med håret då och då, talade med ljus röst, nickade och log när hon fick en fråga. Efteråt testade jag att härma hennes stil framför spegeln. Perfekt: en riktig ärkefjolla. Ja, ni hajar. Visst är det sorgligt att vår beteenderepertoar ska vara så stelnad, en sån perfekt spegel av vår sociala position, så svår att variera? (Jag vet inte om ni har sett Carina Rydberg på tv nån gång, men om man skulle instruera henne att härma den här sångerskan skulle resultatet bli helt bisarrt.)

Ja, stereotypen av en "bög" är alltså en man som inte riktigt är en man. Så har det varit ända sen Freuds dagar, för han förklarade homosexualitet med att man så att säga är taskigt vaggad: man har fått det där med vem man ska identifiera sig med om bakfoten. En pojke identifierar sig med sin far och vill bli som han, men han vill även ha det pappan har: mamman, alltså en kvinna. Råkar grabben, ve och fasa, identifiera sig med modern i stället blir konsekvensen att han resten av livet kommer att begära män. Säger Freud. Att vara heterosexuell är alltså inte bara att ha rätt identitet och rätt utseende/beteende utan också att ha rätt begär. Orkar ni så kan ni läsa en utförlig analys av det här.

Jag skrev ovan att det var talande att det heter "gaydar" och inte exempelvis "homodar". Ja, för det är i allmänhet svårare att identifiera flator. Visst, tjejer med gällivarehäng, nyckelkedja och tuppkam som håller varandra i handen behöver man inte vara nåt geni för att identifiera som homosexuella, men i regel är det alltså knepigare, åtminstone för mig. (Vill ni testa er gaydar kan ni göra det här.) Vad kan det bero på att flator så att säga är osynligare? Troligtvis för att det är mer okej för en kvinna att anamma vissa maskulina drag än vice versa. Kvinnor kan ha kostym, till exempel. Män har sällan klänning, tyvärr. Småpojkar ska inte ha rosa, småflickor kan trots allt ha blått ibland utan att nån ropar på genuspolisen. En och annan tror nog fortfarande att homosexuella kvinnor är manhaftiga manshatare, men så ser inte verkligheten ut. Liksom. De flesta av mina lesbiska vänner är inte särskilt butchiga, men är de inte så feminina innebär det ändå inte att de automatiskt blir stämplade som flator.

Om det är något som är sorgligt så är det det alltså könsmaktsordningen, heteronormen och det trötta gamla skillnadstänkande som går igen överallt. Den är inte bara ekonomiskt och socialt förtryckande för kvinnor, det är utanförskapande för hbt-personer och snävar in barns möjlighet att själva välja hur de vill uppföra sig och se ut.

Det icke-sorgliga, då, som jag flaggade för inledningsvis? Jo, ta en titt utanför Sveriges gränser. Åk till exempel till Moskva och slå på er gaydar. Den kommer nog inte att ge utslag i första taget. I denna fantastiska stad (jag menar det) är homofobin monumental. Ryska män är inte fjolliga så det stör, för det har de inte råd med. Men i Sverige finns det trots allt ett stort antal homosexuella män som kanske inte precis har slappa handleder men som ändå går lätt att identifiera som bögar. För vi lever i världens kanske mest homovänliga, sekulära och individualistiska land, se till exempel The WVS Cultural Map of the World:

Om min gaydar funkar så pass bra kan man alltså se det som ett tecken på att det helt enkelt är tillåtet att vara lite fjollig här i den fjällhöga nord. Visst, det återstår massor att göra. Hatbrott mot homosexuella är ett utbrett fenomen, liksom diskriminering. (Jag har bara sett två män kyssa varandra på tunnelbanan en enda gång: efter att ett stort gäng från Lino vällde på i Gamla Stan tidigt på morgonen.) HBT-ungdomar från landsorten blir ofta så förtvivlade att de försöker ta livet av sig, transpersoner blir utstirrade, kommenterade och bespottade, flatpar får höra idiotiska kommentarer från fulla heteromän på krogen och så vidare. Men ändå: attityderna från det övriga samhället har förändrats väldeliga. Så hurra för fjollan, säger jag. Hurra för den som tillåter sig själv att inte vara så traditionellt maskulin - eller feminin. Det kräver ändå ett visst mod.

Gaydar kan vara lite kul. Det kan vara lite sorgligt. Jag kan skrocka åt att folk i min omgivning inte klykar att den där tjejen har tagit bussen åt andra hållet för längesen. Och jag kan undra när jag ser en gift fru och man: "Men kära du, vet du verkligen vad din man har för sig när han blir "sen på jobbet"? Det finns en fantastisk scen ur Angels in America (spola fram till 8:40 om ni är otåliga) där Louis, en öppen bög, träffar en man som inte vill kännas vid sin homosexualitet, mormonen och republikanen Joe. Tala om gaydar. Det är både sorgligt och roligt, precis som hela denna fantastiska film.

Men något som ändå är en smula beklämmande är att Joe är antingen eller. Han är först heterosexuell, men som vi alla förstår är det bara på ytan. Sen blir han det han egentligen är, d.v.s. homosexuell. Det är effektivt i filmens värld, men i verkligheten är det nog betydligt vanligare att människor faktiskt är bisexuella, eller att deras läggning varierar över tid. Någon "bi-dar" gives icke, och det är fortfarande utomordentligt viktigt för vissa män att dölja sin fäbless för lite kuk emellanåt. Vore det inte befriande om de kunde stiga ner från sina maktpositioner som hyllade skådespelare, ishockeyspelare eller så, och helt odramatiskt berätta att de inte är såna genuina häradsbetäckare som man kan tro? Jag tycker det. Men de vågar inte, för det skulle vara en sån oerhörd prestigeförlust. Jag skulle unna dem ett sånt möte som i "Angels in America", och jag drömmer om en värld där inte utseende, frisyr, kroppsspråk, klädsel och röst automatiskt placerar en i ett fack. En värld utan gaydar.

Aristoteles och äldrevården

2011-11-13T10:22:00.007+01:00

Ingen har väl undgått hur skandalerna inom äldrevården avlöser varandra. På Koppargården i Falun sattes till exempel en döende man att tillbringa sina sista timmar framför teven. Ensam, med ångest och svåra smärtor. Det blev billigare än att kalla in extrapersonal, nämligen. Verksamhetschefen Helene Sundgren ville inte kommentera händelsen, skriver Expressen, så jag ska låta Aristoteles göra det i stället.

Vem ska sköta äldrevården? Det effektivaste privata vårdbolaget? Kommunen? De anhöriga? Aristoteles skulle säga att det är den bäst lämpade som bör göra det. Det kan tyckas självklart, men är något som fartblinda politiker tydligen har tappat ur sikte. Så här skriver Aristoteles i "Politiken" om ett så annorlunda område som flöjtspelande (fritt översatt från The Internet Classics Archive av mig):

När ett antal flöjtspelare är lika skickliga, finns det ingen anledning att de som är av högre börd ska få bättre flöjter. De kommer nämligen inte att traktera flöjten bättre, och det bästa instrumentet ska reserveras till den som är den yppersta musikern. Om det jag säger fortfarande är oklart, kommer det snart att bli tydligare. Om det fanns en överlägsen flöjtspelare som var avgjort mer underlägsen när det gällde börd och skönhet, även om dessa kvaliteter må vara viktigare och stå i större kontrast till andras börd och skönhet än flöjtspelarens skicklighet står i kontrast till andra flöjtspelares, ska han ändå ha den bästa flöjten, såvida inte fördelarna i form av förmögenhet och börd bidrar till skickligheten i flöjtspel, vilket de inte gör.

Det här jämförelsen kan tyckas något märklig. Någon kan alltså vara en bättre flöjtspelare än någon annan är vacker. Men det Aristoteles är ute efter är att göra adekvata jämförelser. Den goda flöjtspelaren ska ha den bästa flöjten, inte för att man då får den bästa musiken, den som kan glädja flest åhörare. Nej, han ska ha den, för det är det flöjter är till för: att skapa god musik. Aristoteles gör en jämförelse med idrott och distributiv rättvisa: "För om någon är långsam och en annan snabb finns det ingen anledning att den ena ska ha lite och den andra mycket; det är i idrottstävlingar sådana färdigheter ska belönas."

Vad är målet, syftet, eller det Aristoteles skulle kalla telos med äldrevården? Jo, det är att ge den bästa vården åt våra gamla. Den som är skickligast på att göra det ska alltså ges uppdraget, för detta är äldrevårdens mål och mening. Att ett vårdbolag kan bemanna en avdelning med lägre personaltäthet är inget giltigt skäl. Att Carema är större än Attendo eller vice versa är irrelevant. Att kostnaderna för kommunal äldrevård må vara högre spelar heller ingen roll. Det som räknas är hur väl vårdens syfte uppnås. Den skickligaste vårdgivaren ska få uppdraget, precis som den skickligaste flöjtspelaren ska få flöjten.

Någon som helt bortser från det här är vår äldreminister Maria Larsson. Hon har inte ens brytt sig om att införa kontroller av de privata "vårdgivarna". Det viktiga för henne är, som Johannes Forssberg skriver på ledarplats i Expressen, de ideologiska skälen. Vården ska vara "konkurrensutsatt", för det leder på ett närmast magiskt vis till att vården blir bättre och billigare. Man kan ju tycka att detta borde verifieras, men icke. Larsson slår ifrån sig kritiken med att det förekommer missförhållanden även i kommunalt styrd äldrevård. Men som Johannes Forsberg påpekar finns det en viss skillnad. Visst finns det snåla kommunalråd och idiotiska omsorgchefer, men

Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott.

Maria Larsson är så full av beundran för sitt eget verk att hon har invigt fyra Attendoboenden de senaste åren. Forssberg skriver att hon "borde reglera företagen, inte föra PR för dem". Så sant. Men det skulle ju kräva att hon på allvar brydde sig om äldrevårdens telos. Kristdemokrater brukar ju svänga sig med att deras rättesnören är den kristna etiken och omsorgen om det allmänna bästa. Aristoteles etik är förstås inte kristen - den är förkristen. Men Maria Larsson borde lära sig lite av honom. Hennes agerande är oetiskt på fler än ett sätt, precis som Caremas är det.

Att maka lite på sig

2011-11-04T18:00:00.002+01:00

Jag har vissa privilegier. De är inte mina på grund av förtjänst, meriter, dygd. Nej, jag särbehandlas positivt enbart på grund av mitt kön. Det ligger nära till hands att utnyttja det, och det har jag förstås gjort ibland. Jag har gjort det för att jag har kunnat, och för att jag inte har reflekterat över det. Men det här ska inte handla om mig. Jag ville bara påpeka att även jag, Feministen, Genusvetaren, Queerpersonen inte alltid har varit så jävla fantastisk ur alla synvinklar. Jag är det fortfarande inte. Det är svårt både att bli varse och avsäga sig den manliga privilegierna. De är ju medfödda och ingrodda. Alltså behövs det någon som kan tända lampan och bjuda på lite kaffe så att man vaknar ordentligt. Jag försöker hålla mig vaken.

Män har av hävd särbehandlat varandra positivt. Drastiskt uttryckt har män i alla tider kvoterat in varandra, till exempel i storföretagens styrelser eller inom akademin. Gamla Grabbars Nätverk är en inte oviktig del av könsmaktsordningen. Har du livmoder minskar chansen drastiskt att du ska få en våning för ca 30 miljoner på Strandvägen av Nordea. Detta är ett aktuellt exempel, men särbehandlingen är ett historiskt faktum, en historisk orättvisa. Vore det inte mer än rätt att vända på steken, att kompensera kvinnokollektivet för att de har diskriminerats? Att särbehandla kvinnor positivt för en gångs skull?

Jag tycker det, som ni kanske anar. Men frågan är hur man ska gå till väga, hur man kan försvara det vid behov samt vad målet är. Det sista är lätt att besvara om man ser det på lång sikt: målet är förstås ett samhälle där ingen diskrimineras, där kön, etnicitet och sexuell läggning verkligen kvittar. Målen på kortare sikt återkommer jag till.

Det kompensatoriska argumentet som jag skisserar här känns rätt (för mig), men det finns invändningar. Vem är det som gynnas och missgynnas i dag av positiv särbehandling? Kollektivt sett är svaret självklart. Men på ett individualplan riskerar man att missgynna män som kanske inte bär någon skuld till de historiska missförhållandena, samtidigt som man förmodligen inte gynnar just de kvinnor som tidigare missgynnats. Det är också ständigt individen som framhävs av motståndare till positiv särbehandling. Varför ska någon missgynnas på grund av faktorer som den inte råder över? Ska en gruvarbetarson från Kiruna behöva kliva åt sidan för en professorsdotter från Djursholm?

Mot det kan man anföra att de män, de individer, som i dag skulle missgynnas, på ett övergripande plan förmodligen har gynnats och kommer fortsätta att gynnas inom andra områden just för att de är män. Och de kvinnor som i dag skulle gynnas har missgynnats tidigare och kommer även i fortsättningen att missgynnas av sitt kön, bara inte i just det här fallet. (Då hamnar vi ett slags cocktail av individ och kollektiv.) Man kan också hävda att det kvittar vem som drabbas eller gynnas. Vill vi ha en jämnare könsfördelning ska vi gynna det missgynnade könet, punkt slut. Om professorsdottern tillför något på grund av sitt kön tar vi in henne.

Det historiska, kompensatoriska argumentet är kanske inte det allra starkaste kortet i leken. Men det finns andra, som mångfaldsargument. Ett universitet eller en högskola kan åberopa sitt sociala åtagande, ungefär så här: "Vi som utbildar poliser anser att det är viktigt att sammansättningen av våra elever återspeglar befolkningens sammansättning i stort. Vi behöver fler kvinnliga poliser så att fler kvinnor kan få mötas av andra kvinnor när de har blivit misshandlade eller våldtagna. Vi behöver också fler poliser med utländsk bakgrund, av samma anledning. Därför är det en merit att vara kvinna eller ha utländsk bakgrund."

Eller så säger man sig att mångfald berikar. Människor med olika perspektiv och livserfarenheter gör helt enkelt utbildningen bättre, inte minst för dem som tillhör majoriteten. Det argumentet har kritiserats i USA, där debatten om positiv särbehandling har varit livlig sen början av 1970-talet. Folk ur minoritetsgrupper har betackat sig för att agera som nåt slags lärare för majoriteten. Det luktar som nåt slags exotism och missriktad välvilja. (Se för övrigt hur rasister i Sverige använder ordet "kulturberikare".)

Själv tycker jag att mångfald berikar, men det är ju jag, det. Jag kan tänka mig att många gärna slipper besvärliga kvinnor på filosofiska fakulteter. Eller kvinnor som inte begriper sig på det subtila slick-spark-spel som utövas vid företagens möten. Eller obegripliga utisar som chefer. Argumentet att kvinnor tillför ett mervärde på en arbetsplats i kraft av sitt kön kan också tyckas unken även för kvinnor. Lite lätt nedlåtande, sådär. "Å, det är så trevligt med ett kvinnligt perspektiv! Och kvinnor blir ju så annorlunda som chefer. Lyssnande, inkännande." Att kvinnliga chefer ofta blir väldigt utsatta glöms lätt bort i en manligt homosocial chefsvärld.

Så om berikarna inte vill berika och de utarmade inte vill bli berikade kan man tänks sig ett visst motstånd mot positiv särbehandling av mångfaldsskäl, och att röster höjs för ett rent meritokratiskt system - återigen, ett av motståndarnas paradargument. Platsen ska gå till den som förtjänar den!

I Sverige, där debatten främst gäller genus, hör man ibland att det behövs fler män på våra förskolor, för "barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder". I linje med det borde man alltså se till att fler män blev barnskötare eller förskollärare. Kunde man inte tillämpa positiv särbehandling här? Jag tycker inte det. Visserligen är den kvinnliga dominansen på våra dagis förkrossande, men fler män betyder inte per automatik någon förbättring. Risken är stor att männen blir fotbollsspelande, fixande och "smågalna killar" som bara permanentar gamla könsmönster. Det vi behöver är framför allt en genusmedveten personal, sen kan det kvitta vad man har mellan benen. Målet, att barn ska få större frihet att välja hur de skapar genus, motiverar inte en större andel män.

Å andra sidan kan man tänka sig att fler män på förskolan skulle innebära en statusökning av yrket med åtföljande generella lönelyft - precis som när ett tidigare mansdominerat yrke börjar tas över av kvinnor och statusen, och i slutänden lönen, börjar dala. Men det borde gå att höja ett yrkes status (eller hindra det från att sjunka) på andra sätt än genom att kapitulera för ingrodda mönster, eller hur?

Men trots det ovan sagda känns ändå mångfaldsargumentet hållbart, och då särskilt i sammanhang som det med poliserna. Det blir lättare att genomföra ett socialt åtagande om yrkeskåren återspeglar befolkningens sammansättning. Och om nu hälften av befolkningen är kvinnor, vad vore väl naturligare än att även hälften av alla chefter etc är kvinnor? Frågan är bara om det här går att tillämpa fullt ut. Ska t.ex. en viss procent av alla riksdagsledamöter ha irakisk bakgrund, ska tre av tio landstingsråd vara bisexuella, bör bokförlagens redaktioner ha minst en person med en funktionsnedsättning? Nja. Men å andra sidan kan man ifrågasätta om det verkligen är okej med ett riksdagsparti där hela partistyrelsen är blond. Det går liksom inte att komma ifrån att någon har särbehandlats här trots ivriga bedyranden om att det är rätt man (just det) på rätt plats. Mångfaldsargumentet har också sin grund i ett antidiskrimineringstänkande. Just för att exempelvis kvinnor eller personer med utländsk bakgrund diskrimineras bör vi göra nåt. Gör vi ingenting riskerar vi att permanenta mönster som så att säga lever på sitt eget bränsle: en helt manlig filosofisk fakultet, till exempel. En vit läkarkår. Vårdande kvinnor och producerande män.

Den vanligaste och kanske starkaste invändningen mot positiv särbehandling är, som jag har antytt ovan, den meritokratiska. Den som har bäst meriter ska ges företräde, för målet med verksamheten är ju ändå att den ska vara så bra som möjligt, målet med utbildningen är att de bäst lämpade ska gå den. Ingen förtjänar att särbehandlas negativt bara för att den råkar ha ett visst kön eller en viss hudfärg. Härifrån är inte steget långt till att vända på resonemanget: "Jag har ju lika bra, eller bättre meriter än X. Jag förtjänar den här platsen."

Men är det verkligen så? Om du köper en lott och har ett vinnande nummer förtjänar du onekligen vinsten. Men nu har vi ett livets lotteri. Om du har råkat födas in i en akademisk familj som uppmuntrar dig i dina studier och ger dig en bra studiemiljö så kan du skatta dig lycklig - om det nu är plugga du vill. Om du råkar ha föräldrar som har flytt från Irak och råkar vara trångbodd och råkar ha en neuropsykiatrisk variant som avviker från den vanliga och råkar gå i en skola med dåliga resurser och otillräckligt utbildad personal - förtjänar du en sämre utbildning då? Du har ju sämre meriter. Eller tänk dig att du är den där tioåriga tennisbegåvningen som har valsat runt i medierna på sistone, han som tränar jämt och har föräldrar som gör allt för att han ska lyckas. En dag släpps du ner med fallskärm till en samlar- och jägarkultur på Borneo där ingen bryr sig om att du har en vinnande forehand. Förtjänar du att bemötas sämre då? Ditt tennisracket är inte särskilt användbart, liksom.

Det är här nånstans resonemanget om förtjänst i relation till fördelning slår slint. Att någon har bättre meriter beror inte nödvändigtvis på den egna dygden. Alltså förtjänar den inte platsen. Det här är snarare ett skäl att tillämpa positiv särbehandling: som en kompensation för exempelvis sämre grundskoleutbildning. Om det första kompensatoriska argumentet, att gottgöra historiska orättvisor, kan kännas svagt är det här starkare. Tycker åtminstone jag. Men problemet är även här hur man ska tillämpa det. Ska betyg och provresultat vid antagning till högskolestudier viktas efter den sökandes bakgrund? Tillämpat fullt ut får vi då en synnerligen krånglig apparat, och man kan bara tänka sig vilken ström av överklaganden som skulle bli resultatet. Det är nog bättre att skippa argument om såväl förtjänst som kompensation.

Innan jag avslutar den här översikten vill jag bara säga några ord om den missgynnade individen, offret för en regel om positiv särbehandling. Frågan om varför just jag är faktiskt lite ohistorisk. Samhället har alltid bett oss om vissa uppoffringar för det allmänna bästa. Fiskare får inte alltid dra upp så stora fångster som de skulle vilja. Jordbrukare förbjöds använda det fantastiska insektsmedlet DDT. Och har ni hört talas om värnplikten? Det sker under ett visst gnölande, men ingen utom möjligtvis libertarianer ifrågasätter det på allvar. Och ingen tar väl libertarianer på allvar. Så det är inte orimligt att man får maka på sig lite ibland.

Slutligen: I Sverige har regeringen ändrat i högskoleförordningen så att positiv särbehandling numera är förbjudet. Ni kanske minns debaclet när Centrum för rättvisa hävdade att tusentals kvinnor hade gått miste om högskoleplatser. Man drev en kollektiv talan mot Sveriges Lantbruksuniversitet och vann. Man hävdade också att många män hade blivit diskriminerade av Polishögskolan, men det ledde ingenvart. (Polishögskolan omfattas för övrigt inte av högskoleförordningen.) Diskrimineringsombudsmannen var kritisk i sitt remisssvar till det dåvarande förslaget, som alltså blev lag. Man skrev att

Enligt DO fanns det inte tillräckliga motiv för att avskaffa metoden positiv särbehandling, eftersom den rätt använd kan vara en bra metod för att komma till rätta med sned könsfördelning inom högskoleutbildningar.
DO framhöll att det som varit föremål för domstolens prövning var viktad lottning vid antagning i folkhögskolekvoten. Det var fråga om en stark form av positiv särbehandling som är att jämställa med kvotering och alltså otillåten. Av det borde inte regeringen dra slutsatsen att den positiva särbehandlingen måste avskaffas, vilket ändå skedde.

Men intressant nog påverkas inte Diskrimineringslagen, som säger att det är tillåtet med positiv särbehandling vid högskoleintagning - en lag går före en förordning, nämligen.

DO menar fortfarande att positiv särbehandling kan vara ett bra sätt att främja jämställdhet, men

Förutsättningen är att det sker i enlighet med EU-rätten:
• Urvalet får inte ske med automatik utan ska göras efter en objektiv bedömning av meriter och personliga förhållanden i varje enskilt fall.
• Skillnaden i meriter får inte vara för stor.
• Tillämpningen av positiv särbehandling ska sammantaget leda till en positiv effekt, även om enskilda sökande drabbas.

Positiv särbehandling – att göra ett urval efter en jämförelse mellan personer som har lika eller näst intill lika meriter – kan alltså vara tillåtet. Kvotering – att på förhand bestämma att en viss andel antagna till en anställning eller utbildning ska ha en viss egenskap – är inte tillåtet.

Den som vill läsa mer har hela DO:s text om positiv särbehandling här.

Jag tenderar alltså att särbehandlas positivt på grund av mitt kön. Det är oacceptabelt för mig som feminist, och jag försöker motverka det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Fråga inte vad feminismen kan göra för dig, finns det mycket man kan göra. Min uppmaning till andra feministiska män att sluta oja sig över hur svår denna kombination är, och i stället göra nåt konkret, har inte alltid fallit i god jord. Men jag menar verkligen inte att vara föraktfull. Jag förstår att det kan vara svårt att vara en manskatt bland kvinnohermelinerna, att försök att peka på hur även män påverkas negativt av våra könsmönster inte alltid möts av särskilt stor entusiasm. Men ändå. Jag tycker att man får hacka i sig det. Om jag skulle söka till en utbildning eller tjänst och bli bortprioriterad på grund av min kromosomuppsättning skulle jag nog bli besviken, rentav förgrymmad. Men det är faktiskt sånt man får hacka i sig om man är feminist och man. Man får maka på sig på fler sätt än ett. Det är inte mer än rätt.

Mindlessness

2011-10-29T10:05:00.002+02:00

Jag läser om hat i DN. Det är viktigt att erkänna hatet, säger en expert i ämnet, känna hur det känns i lilla kroppen. När man på så vis observerar vad hatet gör med en är man redan på god väg att bli kvitt det. För man ska ju inte fastna i hat.

En annan expert säger, om jag minns rätt, att hat inte är en av de primära känslorna. Det var i alla fall nåt i den stilen; kungspudlar hata icke. Det måste vara nåt slags sociala byggjobbare i farten här, för vi människor hatar ju så det står härliga till.

Vi hittar alltså på en känsla, "hat", och sen går vi omkring och hatar. På samma vis uppfinner vi bitterhet, avund och andra emotioner av lyxkaraktär. Varför är vi bittra? För att vi har råd med det, liksom. Vi är utvecklade sociala varelser, för fanken, inga kungspudlar. Ergo går vi omkring och myser i vår hatpäls, vår avundsmink, vår bitterhets stola. Men har vi råd med det? Svaret är nej. Det kostar för mycket. Vi måste göra nåt åt det här.

Den billigaste lösningen vore kanske att vi antog en resolution i FN eller något annat världsomspännande organ som inte har nåt annat särskilt för sig: "Vi, mänskligheten, avskaffar härmed hatet." (Ja, och så en lång lista med besläktade emotioner, attityder och beteenden som vi fan kan vara utan. Misstänksamhet, nostalgi, pessimism...) Å andra sidan är såna processer rätt tidsödande. Länder som Rysssland, Sudan och Kina kommer att blockera processen ända tills fördragstexten har blivit så urvattnad att den varken gör från eller till. Och då har ju hatets förkämpar vunnit på walk-over.

Det finns dyrare lösningar, men fördelen med dem är att de skapar sysselsättning och inte belastas av strukturella analyser à la Nya Moderaternas nya feminism, den som Maria Ludvigsson så kraftfullt och klokt mal ner i en kvarn av nyliberalt hån. Förlåt sidospåret; det var ju hat det skulle handla om. Men jag blev så tagen av den artikeln. Äntligen någon som vågar moderera de skränande hoparna av nya marxistmoderater.

Alltså: lösningen: kurser i mindfulness. Åtta veckor ger ett bevisat resultat! Man sover bättre, får rosigare kinder, bättre aptit och en ny spänst i lemmarna. Peristaltiken som tidigare saktat av skjuter åter fart. Man formligen skiter ur sig hatet. Nostalgin. Bitterheten. Det är en underbar känsla. Eller nej, det är där är ju ingen egentlig känsla. Men ändå. Plötsligt förstår man verkligen uttrycket "glad som en nyskiten hund".

Ja, låt oss skita i hatet. Låt oss skita ut det. Den som verkligen är intresserad av dess restprodukter kan alltid gå en kurs i tarmsköljning och bajskorvsanalys under ledning av en man och kvinna som är helt klädda i ekologiskt odlat linne. Vi andra som kanske inte vill göra en sån djupdykning med hjälp av kroppåsjälens vvs-tekniker kan väl nöja oss med att läsa en och annan artikel i Aftonbladet Wendela. Läsa oss till hur man vilar i nuet, hur man släpper det förgångna. Slutar älta. Slutar sura och vrenskas. Och bara, liksom, finns till. Det enda som krävs är ett Plus-abonnemang.

Bra, då säger vi det. Jag ser fram emot en värld utan hat. En värld av individuella lösningar, positiva attityder och fri företagsamhet. Ska bli skönt.

Förskolan, en kärleksförklaring

2011-10-02T17:22:00.006+02:00

Kära förskola, du ger oss så mycket. Tack vare dig kan vi gå till våra arbeten, trygga i förvissningen om att du tar hand om våra barn på bästa sätt. Några av oss kunde stanna hemma med dem i stället, arbeta när de sov. Men vi är så få; de allra flesta av oss är helt beroende av dina omsorger. Du har fått generationer av kvinnor att ge sig ut på en arbetsmarknad som var mer eller mindre stängd för dem innan du fanns. Du har fått generationer av män att börja vänja sig vid tanken på kvinnor som likvärdiga samhällsmedborgare. (Snart har de säkert vant sig, det är bara en tidsfråga.) Du har fått generationer av barn att förstå att ett hem, en nära relation, en vuxen inte bara är de egna föräldrarna. Du är ett stort stöd för familjer som har det svårt, hem där barnen inte skulle må bra av att bara vara hemma. Du ger barnen nya vänner, du följer deras utveckling i smått och stort, du slår larm när något inte är som det ska.

Förskolan är som samhället i stort. Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Även här återfinns de trötta genusmönster som genomsyrar vår tillvaro i den stora världen. Pojkar och flickor leker på olika sätt, bildar grupper på olika sätt, rör sig olika långt bort från pedagogerna, kläs olika av sina föräldrar, bildar sig uppfattningar om manligt och kvinnligt och för dem vidare till andra barn. Men det som mest är tjusiga teorier och stolta deklarationer om likabehandling och antidiskrimingeringsarbete ute i samhället går faktiskt att genomföra på förskolan. Hit når sällan Pär Ström och hans gelikars galna och bakåtsträvande agenda. Hit når inte Elise Claessons hatspråk om förskolan som förvaring, fängelse och indoktrineringsanstalt. De allra flesta som arbetar på förskolan genomskådar enkelt den sortens billig retorik.

Som förälder älskar man sina barn besinningslöst. Det är förstås bra, men barnen kan behöva andas lite också. Det är bra för dem att vara någonstans där kärleken till dem och omsorgen om dem är stor men inte omåttlig. De lär sig att fungera tillsammans med andra, inser med tiden att de inte ensamma kan diktera villkoren alla gånger. Och all forskning tyder på att barn mår mycket bra av det här. Det auktoritära samhället hade en förlegad och ofta skrämmande hård syn på barnuppfostran. Men de flesta föräldrar är numera auktoritativa i sin uppfostran: är förebilder och gränssättare, men använder inte bestraffningar, hot och våld. De låter i stället barnen få vara med och bestämma, inom rimliga gränser. Och ju fler generationer som växer upp i dessa familjer och på dessa förskolor, desto bättre blir samhället. Det är min starka tro. Förskolan må alltså vara som ett samhälle i minitatyr, men det påverkar samhället i stort.

Ja, jag hade nog kunnat vara hemma med mina barn för det mesta. Men jag ville inte det. Jag har velat ge mina barn förskolans gemenskap, som en present. Därför har de fått börja redan tidigt, eftersom jag vet att forskningen säger att det är bra för dem och eftersom jag märker hur bra de mår av att gå på dagis. Jag ser dem utvecklas på oväntade områden, jag får i samtal med pedagogerna diskutera sånt som man som förälder ofta blir hemmablind för. Hur är det med finmotoriken, till exempel? Tålamodet med att sitta och pilla med saker? Hur är det med grovmotoriken om man jämför med jämnåriga barn? Och, inte minst, hur fungerar mitt barn bland andra? Fler gånger än en har jag blivit förvånad, fler gånger än en har jag fått mig en tankeställare och delvis lagt om rodret här hemma. Men vem upplyser en förälder som är hemma med sitt barn om sånt? Vilken förälder har en utarbetad plan för att stimulera alla barnets färdigheter, uppmuntra till nya aktiviteter, stärka mindre utvecklade sidor? Jag tror att det är en sällsynthet.

Förskolan är inte perfekt - tack och lov för det. Den kräver heller inte perfektion av mig eller av mina barn. Däremot är den bra mer ordnad än tillvaron här hemma, och barnen gör sånt som att städa undan leksaker, äta den mat som serveras utan knot och mycket annat som känns smått overkligt för en luttrad förälder. Visst, det handlar till viss del om grupptryck, om att inte vara helt bergsäker på att vara lika älskad som man är av sin förälder. Men det handlar också om att pedagogerna är just det - pedagogiska. De har en plan. De har en utbildning och behöver inte enbart förlita sig till sin intuition. Dessutom har de varandra att diskutera med, alltså andra utbildade personer som varje dag ser samma barn. Och när arbetsdagen är slut går de hem - ofta till sina egna barn. Men när de jobbar med barn jobbar de. Det är faktiskt helt ovärderligt, och om ni undrar var någonstans barn "bara förvaras" så skulle jag nog vilja påstå att det oftast är i hemmet, där jäktade föräldrar ska sköta hushållsgöromål och parkerar ungarna framför teven.

S kära förskola, i dina händer överantvardar jag mina telningar. Odla dem åt mig ett tag medan jag ägnar mig åt lönearbete. Sen får vi det så mycket roligare tillsammans, för jag orkar vara en bättre förälder och barnen är mer nöjda och utvecklade barn. Och samhället blir ett bättre samhälle. Tack!

Tjänstgörande litteratur

2011-09-19T12:51:00.008+02:00

Jag känner att jag borde förtydliga mig lite efter det förra inlägget. Jag har ingenting emot skönlitterära skildringar av unga kvinnor med ätstörningar. Att det finns en hel del sådana är inget argument mot att skriva fler. Såklart. Jag har heller ingenting emot självbiografiska skildringar av självskadebeteenden. Jag har inget emot att Jan Guillou försöker skriva en mäktig serie böcker om 1900-talet. Alla får skriva om precis vad de vill för mig, kalla mig storsint. Att vissa ämnen kan kännas uttjatade är ett dåligt argument för att låta bli att skriva om dem. Det kan ju vara just det som krävs. Originalitet är inget värde i sig, lika lite som provokation.

Nej, det som fick mig att skriva inlägget var min kärlek till skönlitteratur som inte försöker förmedla ett budskap, i alla fall inte på ett för mig tydligt eller övertydligt sätt. Jag tror att det var Isaac Singer som sa: "Jag föredrar en gammal man som berättar sagor framför en ung man som vill läxa upp mig." Byt ut "man" mot "person" så är jag med. Mina allra största läsupplevelser är skrivna av såna berättare. José Saramago, Marguerite Yourcenar, Miguel Ángel Asturias, Emily och Charlotte Brontë, Georges Perec, Joyce Carol Oates (bitvis), Dickens, Dostojevkskij, Joyce... Listan är naturligtvis inte fullständig och kanske inte helt mitt i prick heller. Men ändå. Det är sånt jag älskar. Det har ingenting med realism eller "magisk realism" eller surrealism eller någon annan -ism att göra. "Hadrianus minnen" har verkligen inte ett jota gemensamt med "Lysande utsikter"; "Mulattkvinnan" är minst ett par universa bort från "Livet en bruksanvisning" som inte kan jämföras på samma dag med "Historien om Lissabons belägring" eller "Swanns värld" om vi nu ska dra in Proust också.

Det allra första avsnitte av "Seinfeld" handlar, om jag inte minns fel, om hur de försöker sälja in en tv-serie - alltså deras egen - till ett tv-bolag. På frågan om vad den handlar om svarar de: "Den handlar om ingenting. Det är en tv-serie om - ingenting." En lysande idé, förstås. Att det knappast är sant hör inte hit. Jag vill helst inte läsa böcker som "handlar om" nånting. Framförallt vill jag inte läsa böcker vars utgångspunkt är att "nu jävlar ska jag berätta hur det är att..." Risken med såna projekt är att romanen ska agera laståsna för en massa tankebråte. Det är inte att undra på att åsnan stapplar fram under den tyngden.

Några av de mest gripande böcker jag har läst är sånt som "Är detta en människa?" av Primo Levi eller Solzjenitsyns böcker om Gulag. Fiktiva självbiografier som "Med livet framför sig" av Emile Ajar (eg. Romain Gary) eller "Hjärtat är bedrägligast av allt" av JT LeRoy är inte heller så dumma. Det är fantastiskt att höra deras röster tala direkt till en och skitsamma om det är en sann skildring eller ej. Så visst kan lysande litteratur behandla specifika ämnen. Visst kan den ha ett budskap så länge den har en verkshöjd. Ja, jag får nog ta tillbaka det där jag skrev alldeles nyss om att jag inte vill läsa böcker som "handlar om" nånting. Det kanske jag vill. Men då ska det fanimej vara stor litteratur också. Och den är en bristvara.

Hm, det är svårt att beskriva varför jag hyser ett sånt agg mot viss litteratur. Men jag tror att det handlar just om bristen på litterär verkshöjd. Vem som helst kan faktiskt inte skriva en roman. Alla har inte en historia att berätta, och har de det har de inte förmågan att klä den i en tillräckligt intressant dräkt. I stället tillgriper de en massa klyschor som ska signalera "skönlitteratur". Ja, vi översköljs av skönlitteratur och nästan alltihop är skräp - precis som med nästan alla andra kulturyttringar. Det är som om en alltför tillåtande Idoljury har släppt fram folk som har en skev självbild och inbillar sig att de kan nåt de inte kan. När de dessutom har ett "budskap" som de skriver en på näsan blir det outhärdligt - i så fall föredrar jag taffliga romaner om ingeting alls, à la "Seinfeld".

Så vik hädan, kolportörer! Och minns att det var den sista pekpinnen som knäckte kamelens rygg. Eller om det var åsnans.

Jourhavande litteratur

2011-09-15T23:45:00.002+02:00

-Jourhavande litteratur, det är Pegasus. -Ja hej, jag tänkte skriva en bok om en tjej med ätstörningar. -Och då tänkte du alltså sadla pegasen? -Ja, heh... Jag har ju själv haft ätstörningar och vill alltså skriva en roman om det. -Är du säker på det? Du kan inte skriva en artikel, eller kanske en reportagebok? -Nja, jag vill uttrycka mig i romanform, för det blir nog starkare då.

Tystnad.

-Hallå? Är du kvar? -Ja, jag skulle bara ta nåt starkt att dricka. Okej. En roman, säger du. Då föreslår jag att din protagonist heter Sara, bor i en mellansvensk småstad och tävlar i orientering. -Orientering? Jag hade nog tänkt att Sara skulle vara simmare. Och hur kunde du veta att hon heter Sara? -Tjejer i ätstörningsromaner heter alltid Sara, det är en orubblig regel. Simmare är väl bra, för då kan du visa hur hennes revben syns genom baddräkten och så. Lite scener från duschrummet, en och annan reflexion om den kvinnliga självbilden, kanske lite mensblod som rinner ut i avloppet. Eller nej, förresten, hon ska naturligtvis ha dysmenorré. Men det känns lite gammalt. Minst sagt. -Okej då. Men orientering? Jag vet ingenting om orientering. -Men allt om ätstörningar? -Ja, eller allt och allt... Jag har ju haft det själv, som sagt. -Tro mig, orientering blir bäst. Det blir fina scener i en skog som "plötsligt kändes främmande" och så. Nej, stryk det. Det måste vara presens, för att förmedla den där intensiva känslan av här och nu. Ja, hon är i skogen och gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut, hon "springer och springer med bultande hjärta utan att märka grenarna som rispar hennes ansikte". Paniken närmar sig - eller nej, den "ligger på lut". Hjärtat bultar mot bröstkorgen och fan vet om hon inte snavar på en rot.

-Jag undrar lite över miljöskildringen. Måste man ha mycket sånt? -Kära barn, miljöskildringar är oundgängliga. Träd var vi redan inne på, och träd är alltid bra. De kan böja sina grenar över ett glittrande vatten där solkatter dansar, de kan stå stumma och orubbliga, de kan knäckas av vinden, ha ett ruttet inre, en sträv och solvarm bark och så vidare. Men jag tycker också att du ska ta med lite luft. -Luft? Luft är väl inte miljö? -Om den är! Råkall, fuktig, dallrande, doftande av jord - eller förruttnelse om man vill låta lite som Stagnelius... -Vem? -Stagnelius. En poet som levde ungefär samtidigt som... Innan det fanns Internet. -Coolt. Skrev han mycket om luft, alltså? -Ja, vi säger väl det. Han skrev mycket om luft. Bland annat. Men jag ville alltså bara påpeka att luft är miljö; man kan till och med tala om bra och dålig luftmiljö.

-Jag vet i alla fall hur hon ska se ut. Hon ska vara rätt kort, smal... Förstås! Haha, smal och mörkhårig, i kort page. Bruna ögon, små toppiga bröst, ojämna tänder som hon skäms för men som hennes pappa säger är charmiga. Och händerna är... -Bra, bra... Det låter som den Sara jag har skapat ett otal gånger. -Menar du att jag inte är originell? -Naturligtvis är du inte originell. Frågan är om du ens har nåt att berätta. Men eftersom jag är Pegasus får du sadla mig när du vill. Till eder tjänst, min sköna. -Ursäkta, men nu låter du faktiskt väldig patriarkal och nedlåtande. -Ja, och? Skönlitteraturen är ju en manlig domän. Med vissa undantag. -Herregud... Jag tror att jag skiter i dig. Jag ska fan skriva en reportagebok, hej då!

Pegasus suckar av lättnad. Uppdraget slutfört. Visst, det känns lite kymigt att ta till de där urgamla patriarkala knepen, men ändamålet helgar medlen. Världen behöver inte ännu en taffligt skriven ätstörningsroman. Fan, nu ringer det igen. Det låter som en historiker. Det är en historiker - jämmerdal! Ännu en som tror att en roman kan axla vilka jävla bördor som helst.

DISCLAIMER
Nu (16/9) ser jag att romanfiguren i Elin Grelssons "Du hasar av trygghet" heter - Sara. Haha, det här var verkligen inte menat som en känga till henne.

Parsamhet och lyckomaximering

2011-09-11T14:51:00.011+02:00

På senaste tid har det skrivits spaltmeter om äktenskap och skilsmässor. Ann Heberlein summerar debatten fint här, och skriver på slutet:

Människan måste vara fri för att vara lycklig. Kanske är det inte framför allt sexuell frihet som är väsentlig, utan friheten att delta i samhället och i yrkeslivet, forma sitt liv efter eget huvud som är det viktigaste. Är det då omöjligt att vara fri inom ramen för en parrelation?

Nej, det är möjligt, vill jag svara. Heberlein efterlyser skildringar av det mogna äktenskapet, av par som genomlevt massor av konflikter men ändå hållit ihop, och avslutar sin artikel: "Jag fortsätter att tro att tvåsamhet är möjlig. Kanske inte att leva lyckligt i alla sina dagar, men i alla fall i mer än hälften av dagarna." Och visst finns det mängder av såna parförhållanden. Att ensidigt propagera för skilsmässa, som vissa menar att "Happy, happy" gör, eller inta den motsatta positionen och upphöja parförhållandet till det allena saliggörande, är att göra debatten olidligt banal.

Själv undrar jag om just lyckoperspektivet, lyckomaximeringen, bör stå i fokus. Om vi antar att målet med våra liv är att uppnå maximal lycka och att denna lycka är ett absolut värde, rentav en mänsklig rättighet, kan man skärskåda olika former av mänsklig samlevnad i jakt på "den bästa". De flesta av oss - utom vissa rabiata individer - anser nog att den individuella lyckan kan förverkligas på olika vis, och med en närmast ofattbar generositet säger vi därför: "Det som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så Live well and prosper". Sen är det bara Star Trek-tecknet som saknas. Vink, vink, må det gå dig väl i livet. Ja, sen kan vi lägga den där debatten åt sidan.

Men är det så säkert att livets mål och mening består i lycka? I så fall har mitt liv varit bra meningslöst under långa perioder, ja decennier. Låt säga att jag är lycklig nu och kommer att vara det i 15 år till, varpå följer 8 år av svår sjukdom då mitt liv inte precis domineras av lyckokänslor. Vilket skitliv. Det enda riktigt meningsfulla livet levs alltså av personer som erfar ihållande och stark lycka under minst 51 % av alla sina medvetna stunder. (Man kanske bör räkna in sånt som mardrömmar också, men det gör ekvationen ännu knivigare, så låt oss lämna det därhän.) Eller låt oss säga att den är lycklig som erfar vissa känslor av välbehag under 24 % av sitt liv, äkta glädje under 16 % och himlastormande lycka 7 % av jordevandringen (resten är mer eller mindre trist) - man måste ju väga in amplituden på lyckan.

Nej, det måste inte vara så. Jag har ovan konstruerat en så kallad halmgubbe och därefter eldat upp den. Ingen påstår väl att livets mål och mening är lyckan. Vi är väl mogna och reflekterande människor, och vissa av oss har till och med läst Siddharta av Herman Hesse, eller fördjupat oss i buddhismen, hinduismen eller gud vet vilka läror som predikar att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Stryk det där, alltså. Inte kan man vara lycklig jämt. Men vi blir ändå lyckligast i det långa loppet om vi är ett par. Eller inte är det. Det är svårt att komma runt det här med lycka.

Vissa former av samhörighet väljer man inte. Man väljer inte sina föräldrar och inte sina syskon. Man väljer inte ens alltid sina vänner, och man väljer bara i begränsad utsträckning sina arbetskamrater. Men man kan alltid välja bort sina föräldrar, syskon, vänner och arbetskamrater - på papperet. Gillar du dem inte är det bara att bryta med dem eller låta bli att höra av dig. Du kan sluta på jobbet och hitta ett annat. På samma sätt kan man välja bort en religiös huvudbonad om det krävs för att få ett jobb eller gå en utbildning - på papperet. Tillåter de inte turban eller kippa så är det bara att välja en annan väg. Den som på det här sättet väljer bort något är en människa som väljer själv, som är viljestark, som inte låter sig hindras av förtryckande strukturer. Anses det. Den väljande har högre status än den som velar hit och dit, som är ett rov för stridiga känslor, som vill en sak och gör en annan, som fogar sig. Jag antar att detta bottnar i tanken att bara den väljande människan kan vara riktigt lycklig. Ja, så är vi där igen. Lyckomaximering är lika med att göra det bästa för sig själv är lika med att göra aktiva val, vara autonom, uppvisa aktörskap.

Men antag att någon väljer dig? Att någon behöver dig, kanske i en svår stund eller under en viktig period, kanske för resten av livet? Hur ska en väljande, autonom och egen-lyckomaximerande människa ställa sig till det? Många flyr naturligtvis skrikande upp i bergen. Det är strängt taget inte att välja, men något slags val är det förstås. Andra stannar kvar av pliktkänsla och kanske en viss, om än modererad kärlek till den behövande. En kärlek som modereras av kvävningskänslor. Andra ser helt enkelt inget alternativ, för det känns så oändligt besvärligt att slita sig fri från hela nomenklaturan som säger sig måna om en men samtidigt suger musten ur en. Man biter ihop och knyter näven i byxfickan. Svär bakom ryggen på den där jävla svaga människan som för fan borde stå på sina egna ben. Ibland är dessa negativa känslor ömsesidiga: båda tror att den andre skulle gå under om förhållandet sprack. Så man traskar vidare år efter år och leds alltmer.

Det finns par som borde ha separerat för längesen. Ingen förstår hur de står ut med varandra eller vad som får dem att hålla ihop. Är det för barnens skull? Okej, men barnen är ju utflugna sen decennier. Är det bara rädsla? Ingen vet. Men alla vet bättre. Det händer att ett sånt par finner varandra till slut, men det är så dags då tänker förståsigpåarna. Tänk så mycket lycka ni hade kunnat finna på egen hand. Ändå höll ni ihop. För att... Ja, varför? För att ni behövde varandra? Hu!

Jag tror inte så mycket på det där med att ensam är stark. Jag tror att vi behöver varandra. Att vara behövd, att höra samman, är inte det rätt fint? Jag tycker det. Jag tycker också att ett löfte är ett löfte, kalla mig konventionell. Om jag har lovat att gå på bio med mina barn kan jag inte bara dra mig ur det för att jag inte har lust när det är dags. Om jag har lovat att aldrig svika dig ska jag heller inte göra det utan mycket goda, eller snarare tvingande, skäl. Jag tror också på att kommunicera. Ständigt. Jag har ingen rätt att gå bakom din rygg, för det är att visa förakt för din vilja - och ännu värre: det är att låta dig leva i en illusion, vilket är samma sak som att frånta dig rätten att välja om du vill leva med en som jag. Att välja dig är att ständigt välja dig, inte att välja något som har varit eller som kanske kommer att bli. Men det är också att inse att mitt fria val, mitt aktörskap, min autonomi inte är något som alltid måste sättas i första rummet. Valfriheten är därför delvis skenbar. Det vi har kanske definierar mig lika mycket som mina syskon definierar mig, som min religion eller etiska övertygelse definierar mig. Det vi har kanske inte går att välja bort med mindre än att vi båda definierar om hela våra liv. Så kanske måste jag inte vara lycklig, fri och väljande i varje sekund. Inte om du behöver mig.

Valfrihet är bra. Lycka är bra. Men valfrihet och lycka är inte nödvändigtvis korresponderande kärl. Den som inte väljer kan också vara lycklig. Den som väljer blir inte med säkerhet lycklig. Att välja bort det som skaver kan göras för lättvindigt, och det är nog en trend i vår kultur här och nu. Vi väljer bort varandra så fort det känns lite för motigt. Det är inte stort bättre än att stanna kvar i något som är destruktivt för båda. Visst ska man ta sin Mats ur skolan ibland. Men den nya skolan kanske inte är bättre; det kan vara bättre att gräva där man står. Finna sig i att vara behövd, att inte vara lycklig, att inse att lycka inte är livets mening.

I den bästa av alla världar pratar vi med varandra - ständigt. Vi låter varandra utvecklas åt olika håll. Vi ger varandra frihet men tar den inte på den andres bekostnad. Vi har ett öppet förhållande i den meningen att vi låter varandra vara lite. Vi inser att vi har olika förutsättningar, så att "dela lika" inte innebär ett strikt 50-50-förhållande. Vi orkar med tanken på att vara behövda. Vi kan säga till varandra: "Jag behöver dig nu. Kan du bära mig?" Nej, vi är inte så förbannat happy happy hela tiden. Å andra sidan hör vi ihop, och det kanske är ett värde i sig? Jag tycker det. Och är det inte den bästa av alla tänkbara världar så är det i alla fall den värld vi bebor.

Om att låta folk sköta sig själva

2011-09-04T15:55:00.002+02:00

Låt folk sköta sig själva så blir allting bra. Staten ska inte lägga sig i hur individer ordnar sin tillvaro. Låt marknaden sköta sig själv så blir allting bra. Marknaden lägger sig inte i hur individer ordnar sin tillvaro. På marknaden handlar individer med varandra helt frivilligt, så att vissa vinner och andra förlorar går inte att moralisera över. Hur två individer förhåller sig till varandra, till exempel i ett förhållande, är heller ingenting staten ska ha synpunkter på. Men det har den. Staten vill mäta, kontrollera och styra oss ända ner på detaljnivå, och det är en sjuka som politiker i alla läger ställer upp på. Nu är det föga förvånande, för "politikerna" är ju i princip synonymt med "staten". Men ändå. Det är fel, fel, fel. I alla fall om man får tro Maria Ludvigsson i SvD.

Parallellen till marknaden är min; Ludvigsson skriver inte ett ord om stålarna här. Men jag kan sätta en slant på att hon gillar privatiseringen av apoteken eller bilprovningen eller skolan eller vården eller kommunikationerna eller posten eller- Detta är ju att avreglera, ta bort statlig styrning, göra sig kvitt förmynderi och låta folk själva bestämma. Precis som de själva måste få välja vem i ett förhållande som ska byta däck respektive baka sockerkaka. Tanken på att människor ska vara jämställda är en utopi med rötter ända ner till upplysningstiden. Utopier är farliga, för se bara vad marxismen åstadkom. Ja, se vad den har åstadkommit i dagens Sverige! Den har fått oss att tro att det går att tvinga fram samhälleliga förändringar som ska förändra folk själva.

Problemet är bara att den liberalism som Ludvigsson företräder är precis lika utopisk. Det är en deontologisk idé om vissa universella principer som bara behöver implementeras för att idealsamhället ska uppstå. Deontologisk betyder "skit i konsekvenserna", ungefär. Det viktiga är idealen om fri handel, frihet från statlig styrning och så vidare. Ett visst mått av reglering behövs ändå för att värna om rätten till egendom och personlig frihet, men det ska vara i det lilla, det. Och dess konsekvenser? Tja, monopol och detaljstyrning är några. Ett Apple-samhälle, ett Microsoftsamhälle, ett Googlesamhälle där de största aktörerna gör allt i sin makt för att eliminera fri konkurrens. Ett samhälle som det amerikanska, där de allra rikaste och mäktigaste företagen och individerna har ett enormt inflytande över lagstiftningen. Ett samhälle där globala läkemedelsföretag stämmer regeringar i fattiga länder för att de använder generiska bromsmediciner, framställda i Indien, i stället för deras patentskyddade och svindyra mediciner. Ett samhälle där immaterialrätten enbart håller de mäktigaste om ryggen. Ett samhälle där samhällsfinansierad vård, till för allas bästa, har tagits över av några få internationella aktörer. Frihet. Folk själva bestämmer...

Vi ska inte bry oss så mycket om jämställdhet, menar Ludvigsson:

Denna politikens mani att lägga livet till rätta och styra upp vardagsbeteendet hos oss medborgare beskrivs till och från som en förfelad men god ambition. Det är den inte.

Att kartlägga jämställdheten är kanske lovvärt, men att verkligen kartlägga jämställdheten är det inte. Liksom. Nej, det inger Ludvigsson obehagskänslor. Här kommer Staten klampande med en hord klåfingriga och integritetskränkande forskare i släptåg. Staten vill detaljreglera oss - se upp! Snart kommer inte Hasse att kunna byta olja i familjens bil utan att få dåligt samvete.

Spelar det någon roll vem som bakar sockerkakan? Kanske inte; det är väl inte den allra mest brännande frågan. Det säger en hel del om könsstyrda beteenden, men det är knappast genom att ta på sig förklädet som männen förverkligar den marxistisk-psykotiska utopin om allas lika rättigheter. Spelar det någon roll att tre fjärdedelar av alla vikarier på arbetsmarknaden är kvinnor? Jag tycker det. Jag tycker att det spelar roll att det finns en systematisk, strukturell snedfördelning av samhällsmakt och ekonomiskt/socialt kapital ända ner på individnivå. Vi kan väl svära i Marknadens kyrka av sista dagars heliga och kalla det här fenomenet för könsmaktsordningen. Som naturligtvis inte finns i Ludvigssons tankevärld, men ändå. Orkar man bara läsa lite statistik och begrunda den i ställer för att raljera över dess metoder blir mönstret tydligt. Kvinnor i gemen är underordnade män i gemen. Det brukar bli så när folk själva får bestämma.

Min religiösa friskola

2011-08-26T14:53:00.002+02:00

När jag var liten fick vi lära oss psalmer i skolan. Det gjorde ingen bestående skada på mig. Min pappa var djupt religiös och dessutom mycket musikalisk, så vi brukade sjunga "Ett barn är fött" och andra såna låtar tvåstämmigt. Eller "Ja, jag vill Herren lova" i kanon. Han bad kvällsbön med oss. Vi gick i kyrkan då och då, för det gjorde de flesta. Ibland brukar jag säga att jag är uppväxt i en kyrkbänk, vilket är en grov överdrift, men ändå: det kändes lite så ibland. Eftersom jag också är musikalisk avskydde jag när församlingen kom släpande efter orgeln och prästen i sin sång, men själv hade jag inget emot att sjunga.

Jag är sedan mycket länge en otrogen hund. Jag har gett Jesus på båten och bekymrar mig inte om livet efter detta. De kristna dygderna är förstås bra, men en etik går att införskaffa till billig penning på andra håll. Man kan rentav hitta på mycket av den själv, som att man nog inte bör döda i onödan och så. Vara snäll mot andra, ta sitt empatipiller varje morgon och så vidare. Men frågan är om jag tog skada av den här tämligen massivt kristna bakgrunden. På det vill jag svara nej. Jag hade gärna sluppit ett och annat, men inte var det väl så farligt. Och det är ändå rätt kul att förstå bibliska referenser och sånt. Så varför är det så hemskt med religiösa friskolor?

Vi bor, som jag säkert har tjatat om flera gånger, ett stenkast från en muslimsk friskola. Horder av skolungdomar drar förbi varje dag, och en hel del föräldrar. De allra flesta flickorna och deras mammor har hijab, annars är de precis som vilka andra ungar som helst. Flamsiga och busiga. Lider de av den religiösa undervisningen i skolans profilämne islam? Jag kan tänka mig att en del av dem suckar ungefär som jag suckade på lektionerna i kristendomskunskap. Men om man jämför var indoktrineringen (eller vad man nu ska kalla det för) jag utsattes för mycket massivare. Hela samhället var för övrigt homogent på ett mycket obehagligt vis.

Skillnaden är att religiositeten tar sig ett tydligare könat uttryck i friskolan. Visserligen har de manliga lärarna ofta såna där vita byxor som slutar på halva vaden, de har skägg och en religiös smula på huvudet. Men skolpojkarna får se ut hur de vill, inte flickorna. Det är inte bra. Säkerligen är flera av flickorna tvingade att skyla sig medan andra gör det frivilligt. Vilka som är vilka går inte att utröna med mindre att man frågar dem - om ens då. Men vissa av dem kommer att lägga undan sin hijab så småningom. Nu är den deras biljett till ett liv i relativ frihet. Och det finns ingen anledning att tro att alla de barn och ungdomar som går i den här skolan skulle vara annorlunda än jag var. Man börjar ifrågasätta auktoriteter och bilda sig en egen uppfattning om liv och etik och religion - på samma vis som Kissie eller andra bloggbrudar kommer att växa och utvecklas bort från ett stereotypt ideal som de i dag omfattar.

Så jag förstår faktiskt inte varför just religiösa friskolor skulle vara så hemska. Jag skulle mycket hellre sätta mina barn i al-Azharskolan än i Tyska skolan, Europaskolan, Lilla akademien eller andra såna plugg där barn förväntas vara lydiga, duktiga, disciplinerade och nivellerade in i en vuxenvärld som ser dem som små troféer att visa omvärlden. I Tyska skolans trivselregler står att de vuxna bör tilltala varandra med herr eller fru plus efternanmn vid föräldraträffar. Alla lärarna har dräkt eller kostym. John Ausonius gick i Tyska skolan, vilket väl inte säger allt, men ändå en del.

Jag är emot friskolor av en annan anledning, alla friskolor: de sabbar den naturliga blandningen av elever från olika samhällsgrupper (utom i redan homogena områden). De utarmar den kommunala skolan. De drivs i vinstsyfte, vilket gör lärarna måna om att ge höga betyg, de lärare som nu orkar jobba där - personaltätheten är ju lägre. Och våra skattepengar tar via friskolorna en lätt omväg till diverse skatteparadis. Det är jävligt oetiskt.

Men religionen? Den kan man faktiskt växa ifrån om man vill, eller omfamna om man vill. Barn har rättigheter, men de är alltid i klorna på sina föräldrar, och det går det inte att göra så mycket åt. Tigermammor och streberpappor kommer alltid att hetsa sina telningar till nya stordåd, och det kan inga lagar i världen rå på.

Den lilla stora världen och den stora lilla världen

2011-08-12T16:44:00.002+02:00

Fran Lebowitz har sagt att det som hände när teven kom var att världen flyttade in i den och blev världen. Eller snarare "världen". Förståsigpåarna dömde ut det nya tv-mediet, för till skillnad från en biosalong var skärmstorleken så begränsad. Man kunde se allt som hände utanför tv-rutan, så ingen skulle kunna koncentrera sig, det vill säga ta det som skedde där på allvar.

Nu blev det ju inte så - eller? Ersattes koncentration med distraktion? Tanken ligger i alla fall nära till hands, trots mediets historiskt sett enorma genomslagskraft. Det var i alla fall omvälvande. Orhan Pamuk beskriver i "Istanbul, minnen av en stad" hur det var teven som fick folk att möblera om sina museala vardagsrum där ingen egentligen satt eller orkade vistas någon längre tid. Nu upptäckte familjerna hur trevligt det var att sitta och titta på tv tillsammans. Och man satt länge, alltså kastade man ut de obekväma finmöblerna. Och fastnade framför det blåaktiga skenet, vill jag tillägga. Över hela världen fastnade man. Och plötsligt kunde man se varandra, det var något oerhört.

Internet har för längesen gjort samlingen i tv-soffan smått pinsam. Vem vill sitta där och glo, passivt tuggande på en kaffelängd? Nej, nu tittar man på vad man vill när man vill. Och det vill man; se er bara omkring på valfritt kommunalt transportmedel. Det är så gott som gratis, och är det bara så gott som vill man att det ska vara helt. Helt gratis. Tv-serier, filmer, musik, böcker - rubbet ska vara kostnadsfritt och omedelbart tillgängligt på dass, i sängen, i en park... Ja, till och med i biosalongen sitter folk och tummar på sina smarttelefoner. Man kan liksom inte bli distraherad nog.

Jag förstår att folk laddar hem tv-serier innan de ens hunnit visas på tv. Det är ju möjligt, ja enkelt. Det kostar inget. Man får det genast, allt genast, och den genaste vägen. Själv är jag så gammalmodig att jag tycker om att få vänta lite. Och jag behöver ingen musikspelare med plats för tiotusentals låtar. Så mycket bra musik finns det helt enkelt inte.

Det här är inget gnäll över den nya tidens otålighet, ytlighet eller bristande koncentrationsförmåga. Om folk vill droga sig med distraktioner ska de naturligtvis få göra det. Men det blir lite paradoxalt när världen först flyttar in i teven och sen ut på nätet och in i våra mobiler. Den krymper så fantastiskt mycket samtidigt som den expanderar i det oändliga. Bilderna från Tahrirtorget engagerar och entusiasmerar oss, så länge det roliga varar. Sen stängs kamerorna av och alla kastar sig över nåt nytt. Libyen. Afrikas horn. Massmordet i Norge. Men angår det här oss egentligen? Är vi så engagerade? På riktigt?

Jag har valt att inte följa allt som hände efter massakern på ön. Jag läste inte Stoltenbergs tal, såg inte tv-sändningarna och har inte ägnat någon tid åt kvällstidningarnas strävan att beskriva varje otäck detalj eller mördarens tillvaro i cellen. Jag blev bestört och ledsen som alla andra, såg parallellerna till den främlingsfientliga retoriken runtom i västvärlden, bloggade till och med om det. Men det räcker nu. Det känns kladdigt, ungefär som när alla skickade klipp till varandra med "häftiga" bilder från tsunamin i Japan. Jag bläddrar förbi bilderna på utmärglade barn i Somaliga, för de är helt enkelt alldeles för plågsamma för mig. Jag har nyligen översatt en dokumentär om Srebrenica. Jag vill bara glömma den. Den totala iskyla och ondskefullhet som människor uppvisar i krig gör mig illa. Jag fungerar sämre, blir en sämre förälder om jag inte är maximalt närvarande. Jag vill ägna mig åt det största jag vet: den lilla världen.

Det här utesluter inte ett politiskt engagemang. Tvärtom är ett sånt alldeles livsnödvändigt för mig. Men jag kan inte grotta ner mig i hemskheter utan att mista något av mitt hopp om världen och tro på politiska förändringar. Jag menar inte att jag har rätt, att man borde upphöja det här till allmän lag. Det här är hur jag fungerar. Men hur många gånger skänker vi inte slantar till diverse behjärtansvärda ändamål bara för att glömma bort nöden i nästa minut? Hur ofta upprörs vi inte och lider med våra medmänniskor men stannar där, utan analys? Problemet med hunger och svält har mycket lite med klimat att göra, men allt med politik.

Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand, Tahrirtorget, tsunamin i Japan, Norge, finanskrisen i USA. Det finns bara plats för en sak i taget i våra sinnen och inte minst i våra massmedier. Fördjupningen, den riktiga, utförliga på fakta grundade analysen, lyser med sin frånvaro. För världen finns visserligen där hela tiden, men bara vissa delar av den. Uppföljningen bläddrar de flesta förbi. En seriemördare i USA har inte lika stort nyhetsvärde som en norsk massmördare, och amerikanens offer väcker förstås ett visst medlidande med oss, men inte mer än några hundra människor som drunknar när en färja kantrar i Sydasien.

Världen som ska föreställa så stor är egentligen så liten. Ta bort de stora nyhetsbyråerna och kaos utbryter. Vem ska nu värdera vad som är viktigast - en rörelse mot kvinnlig omskärelse i en indisk delstat eller iPadfodral sydda av Bernie Madhoffs avlagda kläder? Fan vet.

Världen tolkas hela tiden åt oss. Vi läser och ser nyheter, för all del, men framförallt ägnar vi oss åt vad andra tycker och tänker om det skedda. Vi vill ha analyser, t.ex. av partiledarnas kroppsspråk. Det är så oerhört viktigt, liksom, med lättsmälta analyser, med tyckande av tyckare. Och när vi har sett något vill vi läsa om det eller tvärtom. You're gonna read just what you saw, sjunger Lou Reed i "A Perfect Day". Men jag vill inte det. Jag både kan och vill tänka själv, tack så mycket. Och framför allt vill jag välja vad som är viktigt i det långa loppet, inte bara just nu. I det långa loppet, har någon sagt, är vi alla döda. Jag känner det här allt tydligare. År 2050 kommer jag förmodligen att vara alldeles och helt oåterkalleligt stendöd. Men mina barn kommer att leva då, i en värld som vi i dag inte kan föreställa oss eller ens komma med några intelligenta gissningar om. Jag kan inte göra ett jota åt det. Jag kan inte förbereda dem på vad som komma skall. Men jag kan vara en bra förälder för dem, ingjuta trygghet och mod i dem och lära dem att tänka själva. Tills vidare får jag väl fortsätta att värka inombords av världens alla jävligheter, men försöka skjuta undan de mörkaste tankarna.

Mina barn behöver mig, för vi hör ihop under den här tiden vi har tillsammans. Jag finns inte utan dem och inom en inte alltför avlägsen framtid finns jag inte heller för dem som fysisk gestalt. Jag finns ändå, fast bara i översatt form som John Donne skulle säga. Så lever också mina föräldrar vidare i mig, och till viss del i mina barn. Tills vidare får jag värka inombords av världens jävligheter, om än i begränsad omfattning som sagt. Men den största smärtan är vissheten om att jag en dag måste ta farväl av alla och allt som jag älskar. Jag orkar inte bära med mig de tankarna hela tiden. Det räcker att de vaknar hos mig när jag ligger och smeker ett sovande barn över kinden. Sen går jag upp, tar en kopp kaffe och, ja...ägnar mig åt någon distraktion. Sen kan jag bli politisk igen.

"Gaykulturens negativa sidor"

2011-08-03T12:38:00.004+02:00

Till årets traditionella anti-prideartiklar kommer nu en från "de egna leden". Det är Dick Erixon, som berömmer sig av att ha varit en av de första öppet homosexuella riksdagskandidaterna. Ergo har han liksom carte blanche att hoppa på hbt-rörelsen, och gör det grundligt i Pride festar bort det egna ansvaret. Den svenska rörelsen "strävar efter en glamorös och självförhärligande tillvaro utan personligt ansvarstagande". Och inte nog med det, bakom "den glättiga Pridefasaden döljer sig en destruktiv och normlös hållning". Ja, sen är det väl slut på kritiken? Nej, för Erixon anser att hbt-rörelsen "försöker bevisa sin utstötthet genom provokation" och "skyller på andra".

Alltså: hbt-personer sitter fast i en glittrig offerkofta. Å ena sidan vill man inte kännas vid sitt eget ansvar, utan skuldbelägger de stackars strejta. Å andra sidan struntar man i politiken och bara glammar loss. Det kan ju tyckas som en märkligt motsägelsefull kombination, men det beror på att den bara finns innanför Dick Erixons skallben. Han förstår helt enkelt inte syftet med Pride. Så jag ska försöka förklara så att till och med Dick Erixon begriper. Så här:

Pride handlar om konkret politik. Årets Pridevecka handlar till exempel om transsexuellas rätt att slippa tvångssterilisering. Den regering som Dicks parti är en visserligen obetydlig, men dock del av, har länge förhalat frågan. Det beror på att den som ansvarar för frågan är Kristdemokrat. Om Dick Erixon vill att hbt-rörelsen ska ägna sig åt att ta "det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap" vore det klädsamt om han tog sitt ansvar för att frågan om tvångssteriliseringar äntligen får sin lösning.

Pride handlar om indirekt politik. 51 veckor om året dominerar heteronormen. 51 veckor om året osynliggörs hbt-personer. En enda vecka får vi en rejäl chans att granska denna norm och åskådliggöra att den är en konstruktion, en historiskt, kulturellt, ekonomiskt, politiskt och geografiskt situerad företeelse. De övriga veckorna är den osynlig för de heteronormativa, för den som ser genom normen ser inte normen. Vi andra ser den hela tiden, för när man väl har fått upp ögonen för den går det inte att blunda.

Pride handlar om gemenskap. Under veckan får alla vi som inte automatiskt hör hemma i majoriteternas gemenskaper samlas och hämta styrka från varandra. En enda vecka är vi inte i minoritet.

Pride handlar om glädje och stolthet. Paraden som så många ondgör sig över är ganska lik vilken karneval som helst. Om Dick Erixon besökte Rio de Janeiro skulle han kanske förfasa sig över alla nakna bröst och guppande rumpor, och möjligen också den höga ljudvolymen. Men jag betvivlar att han skulle dra slutsatsen att alla sitter med bara bröst, glitter och påfågelfjädrar på sina arbetsplatser. Jag betvivlar att han skulle kritisera stadens befolkning för att den är så ytlig. Det skulle liksom vara oförskämt. Kan man se en parallell här, tro?

Prideparaden är inte till för såna som Dick Erixon eller andra heteronormativa personer oavsett sexuell läggning. Den är till för oss. Ni får gärna titta på, ni får gärna applådera, och varför inte tåga med en bit på vägen? Bara för att få lite av känslan. Evenemangen i Kulturhuset och på andra ställen är dock till för alla som är intresserade. Parken är gratis att besöka i år. Årets tema är öppenhet. Frågor på det, Dick?

Slutligen: att se strukturella orättvisor och bekämpa dem är inte att tycka synd om sig själv, sätta sig i en offerposition eller ge uttryck för nåt slags uppgivenhet. Det är faktiskt precis tvärtom. Vilka är det som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder för hbt-personer? Inte är det de strejta. Vilka var det som genomdrev rösträtt för kvinnor? Inte var det männen. Erixon sätter sig i samma gamla gistna eka som alla andra som propagerar för att vi ska "ta av oss offerkoftan". Vill ni läsa en lite längre utläggning om just det fenomenet ber jag att få rekommendera mitt eget inlägg i debatten. Men det är kanske att lägga lite för mycket krut på personer som yrar om att vi är "normlösa" och "destruktiva" när vi försöker vara konstruktiva och åskådliggöra den dominerande normen: den strejta parad som pågår 364 dagar om året.

Gråt - och analysera

2011-07-27T16:48:00.004+02:00

Massmördaren förtjänar inte att leva, skriver Marcus Birro i Expressen. Breivik förtjänar att dö, ty han är Djävulen. Och så följer en massa högstämd, för att inte säga överspänd, religiös retorik:

Massmördarens metodiska och utstuderade grymhet löper tillbaka till samma mörka hjärta som de som gått före honom, i en annan Guds namn. Hatet hämtas från samma skuggland. Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster.

Jag förstår och delar Birros stora sorg och upprördhet. Jag tycker inte heller att Breivik förtjänar att leva, och hade det varit mitt barn han tog livet av och jag hade haft möjlighet att sätta en kula i den där psykopaten så hjälpe mig Gud - höll jag på att säga. Men nu är jag inte troende. Och ingenting blir bättre av börja yra om ondska och djävlar, tvärtom är den sortens dimmiga resonemang kontraproduktiva.

Är inte frågan vad, om något, vi kan göra för att minska risken för en upprepning? I så fall måste vi använda fungerande modeller, och ondska är en usel förklaringsmodell. Det finns onda gärningar, men att avfärda en människas handlande med att den är "ond" leder ingenstans.

Anamnesen är halva diagnosen, brukar läkare säga. Breiviks sjukdomshistoria i psykologisk och politisk bemärkelse är alltså viktig att reda ut och sätta in i ett större sammanhang. Att som Birro hänvisa till vad som har gjorts "i en annan Guds namn" duger inte långt, även om många illdåd och övergrepp har begåtts i alla möjliga gudars namn genom historien. Amerikanska högerkristna har kastat bomber mot abortkliniker, för att bara ta ett exempel ur högen. Djävulen bryr sig inte om åsikter eller politik, skriver Birro. Men nu var det inte denna mytologiska figur som gjorde sig skyldig till massmord, det var en människa av kött och blod. Och denna människa av kött och blod brydde sig i högsta grad om åsikter, politik och frågor om höger och vänster. En anamnes bör följas av en diagnos och därefter behandling - av farsoter som antijihadism, vill säga.

Att tycka att Breivik inte förtjänar att leva är en sak. Att tycka att samhället bör döda är en annan. Att tycka att hans verklighetssyn är förvriden är en sak, men låt oss inte själva tappa huvudet. Så gråt - och analysera sedan.

Breivik och utilitarismen

2011-07-23T13:46:00.000+02:00

Jag har gråtit i dag, som så många andra. Jag har tänkt på mina barn och på att alla barn är allas barn. Men mellan tårarna har jag läst vad Breivik har skrivit i ett högerextremt forum, och reagerat mot att han i medierna utmålas som en galning. Det som gör honom unik är inte hans tankar, utan hans syn på hur man omsätter dem i praktiken. Det som fick honom att bli massmördare var inte en tillfällig sinnesrubbning, utan en total brist på empati. Han uttrycker sig välartikulerat och förefaller intelligent. Kanske är han en tvättäkta psykopat, eller så är han helt enkelt en högerextremistisk utilitarist. Han vill alltså skapa en bättre värld, och ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.

Utilitarismen är inte helt enkel att sammanfatta i ett blogginlägg, därtill är den alltför mångfasetterad. Att vara utilitarist innebär inte per automatik att man bortser från indidviden eller att man godtar att folkgrupper förtrycks. Men personer som vill åstadkomma radikala förändringar på kort tid svänger sig ofta med nyttoargument som är lånade från utilitarismen. Eller kalla det iskall logik. Mattias Flink sköt, starkt alkoholpåverkad och upprörd, sju personer. Breivik mådde finfint när han tog livet av ett nittiotal ungdomar. Han var säkert spik nykter, och den enda känsla som genomfor honom var nog en viss munterhet.

Kärnan i denne massmördares ideologi - om man nu kan kalla det så - är att eftergivenheten mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet har gått för långt. Brevik återger en hörsägen om hur en "helnorsk" skolpojke en dag finner sig ensam i ett hav av svartmuskiga. Givetvis blir han svårt mobbad, men hans mor, en "marxist" vill inte öppna ögonen. Hon har en förvriden syn på utlänningarna och det går så långt att hon offrar sin egen son. Men vi (kulturkonservativa/nationalister etc) , skriver Breivik, är de första att rädda våra barn från denna släpphänta och ängsliga hållning mot muslimerna.

Ja, våra barn. Alla barn är inte allas barn i Breiviks ögon. Barnen på ön var ju den framtida socialdemokratin, framtidens makthavare. Då dikterar logiken att man bör ta kål på så många som möjligt och förhoppningsvis avskräcka de andra från ett fortsatt politiskt engagemang. För tyvärr är de många, de där marxisterna. Att socialdemokrater knappast kan kallas marxister bekymrar inte Breivik. Nåt slags vänster är de ju. En allsmäktig nomenklatura som belägger sanningssägande nationalister, patrioter och kulturkonservativa med munkavle. Det finns ett ord för den sortens personer som tänker så: kvasidissidenter.

Breiviks tankegods är sannerligen inte unikt. Hans förakt för mänskligt lidande är inte unikt. Terrorister har i alla tider offrat oskyldiga individer för att försöka genomdriva sin agenda, i sämsta utilitaristiska anda. Men terrorism uppstår ofta ur förtvivlan, inte enbart ur en förvriden ideologisk eller religiös tankegrund. Det är alltså svårt att se honom som en renodlad högerextremistisk terrorist. För hur förtvivlad är situationen för de helyllenorska norrmännen? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå. Inte ens för den som sväljer hela det främlingsfientliga och nationalistiska paketet. Det är här någonstans som Breivik hamnar i kaos. Han drar ut i kampen helt ensam (hoppas jag - det har ryktats om en andra gärningsman på ön). Det är han och bara han som kan axla denna stora uppgift. Han tar sitt ansvar, han snackar inte bara. Och det känns skönt.

På sajten där han skriver nämner han sin stora beundran för sin fiende: "Jag har stor respekt för hur marxist-humanistiska nätverk i Norge utnyttjar sin makt optimalt genom 'force multiplication' och samarbete." Slutsatsen? De måste hindras att föröka sig. Man måste slå mot kärnan. Det är fullt logiskt - men bara för den som dels har en förvriden syn på hur samhället ser ut. Bara för den som i likhet med psykopaten hyser ett totalt förakt för mänskligt lidande och njuter av att skada andra. Bara för den med en grandios syn på sin egen betydelse.

Jens Stoltenberg och andra politiker talar vackert om det öppna och demokratiska samhället och vikten av att slå vakt om det. Men jag tror inte att någonting särskilt måste göras, mer än det som redan görs. Naturligtvis ska högerextremisterna, rasisterna, de främlingsfientliga och andra av Breiviks meningsfränder bemötas och bekämpas. Men själv kommer han att ses som en historisk parentes. Han politiska betydelse är alltså ringa, och det enda kännbara straffet för honom blir att inse just detta. Han blev ingen martyr för sin sak. Det skedde ingen omvälvning. Hans meningsfränder fick aldrig makten.

Att lyfta blicken genom att sänka den

2011-07-19T09:00:00.004+02:00

Systembolagets monopol är bara en dröm, skriver Svenska Dagbladet i dag. I praktiken har det redan upphört och nu är det dags att inse detta och slopa eländet. Sedan 2008 får man importera alkoholhaltiga drycker själv, och det är "hyfsat smärtfritt", tycker ledarredaktionen. Dessutom handlar vi med oss sponken på utlandsresor som inte behöver sträcka sig längre än över Öresund. Det låter ju bestickande. Och ordet monopol låter avskräckande, som en rest från ett grått DDR-förflutet.

Jag undrar vad suparkompisarna i Solursparken här i Vällingby skulle säga. Inte för att de läser Svenska Dagbladet, men någon kanske snappar upp tonerna från ovan. Och inte för att de importerar själva, för det är inte direkt smärtfritt för den som saknar dator. Och inte heller för att de har råd med några utlandsresor. Det är bra långt till utlandet för den som lever på en liten sjukpension. Men ändå. De är nog inte precis några vänner av Systembolaget, därtill har de blivit nobbade för många gånger. Nåja, det löser sig för det mesta. Langare finns ju alltid. Men det kan kännas lite onödigt krångligt att berusa sig understundom. Tänk om man bara kunde gå till Coop och köpa sin Rosita.

Jag tror inte att Svenska Dagbladets ledarredaktion vill göra det lättare för parkgänget att sprita. Det är inte poängen. Jag tror inte heller att den tycker att allmänhetens bekvämlighet ska gå först - det stolliga förslaget från Carl B. Hamilton om hemkörning från Systembolaget avfärdas med att "det är varken att hänga med eller att förvalta den alkoholpolitiska uppgiften på bästa sätt". Och redaktionen medger generöst att monopolet fyllde en uppgift en gång i världen, tycker att smuggling ska stävjas och den yngre generationen skyddas från spritens skadeverkningar. Bra där. Men Verkligheten och De nya handelssätten måste beaktas, skriver man. Så nu ska jag ställa två frågor: 1/ Vems verklighet? och 2/ Vems handel? För det är här poängen med ledaren döljer sig.

Verkligheten är att om man är alkoholist slutar man inte dricka förrän alla flaskor är urdruckna eller man slocknar. Verkligheten är att tillgänglighet och missbruk går hand i hand. Utökade öppettider på Systembolaget leder till ökad misshandel, skadegörelse och annan brottslighet. Verkligheten är att pensionen tar slut fortare för alkoholisten, medan någon annan får mer pengar. I dag är det Systembolaget. I morgon är det köpmännen om SvD får som de vill. Nu ska det sägas att den här ledaren inte handlar om utökade öppettider, utan om ett avskaffande av monopolet. Samma kontrollsystem med legitimation, förbud att sälja till berusade etc. kan ju gälla även i köpmännens butiker.

Men det är i teorin. I praktiken kommer ett avskaffande av monopolet att leda till ökad tillgänglighet. Felet med Hamiltons förslag är att det är just Systembolaget som ska köra hem spriten och därigenom "jaga fler potentiella kunder vid dörren och konkurrera ut privata alternativ i monopolets namn", tycker Svenska Dagbladet. Vi har fri rörlighet för varor inom EU:s gränser, varför inte låta varorna flöda fritt även i Sverige? Så där har vi poängen och där har vi för vem de skriver. Det är deras artfränder som ska få tjäna pengar på att folk berusar sig, inte staten. Så varför inte bara skriva det? Det vore ärligare. Allt statligt ägande ska bort. Att en och annan råkar illa ut är smällar man får ta. För det är någon annans verklighet. Hyfsat smärtfritt, liksom.

Men vad ska vi enas om, då? - Inget särskilt.

2011-07-17T00:59:00.005+02:00

Mångkulturalismen är ett kärt ämne för högerdebattörer. Får man tro dem är mångkulturalism (eller "multikulturalism" som de föredrar att kalla den) roten till allt ont (se här ett inlägg jag skrev i ämnet i juli 2010). Den håller oss alla i ett järngrepp med ena handen och håller för vår mun med den andra. Men nu är det dags att slita sig loss och äntligen prata, Prata, PRATA om det hemska. Det är förstås väldigt djärvt att på det sättet ta debatten med den allsmäktiga vänstern som har lyckats tysta alla kritiska röster, men det måste gå.

Inte för att debatten är på det minsta sätt ny. Inte för att kritiska röster har saknats. Inte för att det "politiskt korrekta" någonsin har fått högern att knipa käft. Men just nu brinner det i knutarna, verkar det som. Varför då? Jag fick nyligen frågan på Twitter varför vänstern är så tyst i debatten om mångkulturalism. - Kanske därför att det är en icke-fråga, utom för högern, svarade jag.

Jag ska förklara mig genom att ställa en fråga: Exakt vad är det kritikerna av mångkulturalismen vill avskaffa - och vad är det som stör så? Skolans hemspråksundervisning? Sametinget? Stöd till kurdiska föreningar? Tolkhjälp? Muslimska friskolor? Är Sverige verkligen så mångkulturalistiskt? Inte så det stör, vill jag påstå. Det är snarare lite krafs i kanten, särskilt om man jämför med de verkliga problemen med strukturell diskriminering av arbetssökande eller krogbesökare, med dold och öppen rasism och annan negativ särbehandling - allt sånt som var och en som inte heter Andersson, Petterson eller Lundström kan vittna om.

En av mina tweeps (personer som jag följer på Twitter) berättade nyligen om en vanlig fråga hon får: "Har du valt din man själv?" Ja, för hon har ju hijab. Och när hon var på mödravården frågade barnmorskan henne helt apropå om hennes man brukade slå henne. Av samma anledning: hennes utseende. Jag tycker att den här sortens attityder är ett problem, kalla mig politiskt korrekt. Jag tycker att det är värre att folk spottar på kvinnor i hijab, kallar dem "spöken" eller försöker slita av dem slöjan än att det finns skolor som har islam som profilämne (och inte "media").

Men se, vi måste problematisera och förlöjliga multikulti. Vi måste prata om det. Och när vi har pratat färdigt och enats om att multikulti är skit ska vi hitta på nåt annat att enas om. För alla är vi svenskar och därför lyder vi under svensk lagstiftning som ytterst bygger på svenska värderingar. Dessa måste vi kunna enas kring, och därför behövs en diskussion om det post-multikultiuppvärderande samhället. Till exempel ska vi enas om att vi alla lyder under Svea rikes lag och...

Ja, det tar liksom slut där. Det krystas och stånkas, men Det Goda Alternativet vill tydligen inte framkalvas. Det måste kännas pinsamt, med tanke på den långa liberala traditionen att värpa normativa principer för hur vi människor ska samspela i ett gott samhälle. Men jag tror faktiskt inte att det är någon slump. Vi behöver inte enas om nåt särskilt. Vi måste inte till varje pris betona att demokrati och rättvisa handlar om individer, inte grupper. För så har det sett ut länge i Sverige.

Men visst kan vi hitta på nåt. Låt se... Tänk om alla vi som bor inom kungarikets gränser kan enas om att Sverige är ett dödsbra plejs? Att svensk mat är god, att svensk litteratur väl värd att läsas, svensk natur värd att bevandras, den svenska musiken är ett under, att Postkodkampen är den yppersta underhållningen och att alla andra avundas oss midnattssolen, demokratin, jämställdheten, våra välutbildade väktare och vårt stora hårdostsortiment? Det är är förstås bara ett utkast; listan kan göras lång.

Ja, och sen får vi medborgarpoäng av en opartisk jury, ledd av Ulf Nilson, Per Gudmundson och Göran Skytte, för varje punkt vi kan pricka av på listan. Juryn får bli mycket stor, kanske varannan medborgare vore lagom. Men det skulle säkert gå. Vi kan väl avlöna dem med den där u-landhjälpen eller vad den heter nuförtiden. Jag föreslår vidare att poängen ska gå att lösa in på Willys, Lindex och SJ. Herregud, en sån sammanhållning vi skulle få, både vi äktsvenskar och alla ni andra som råkar ha flyttat hit efter 1523. Äntligen nåt att enas kring!

Eller också kan vi göra inget särskilt. Vi kan säga oss att lagar och regler och allt det där såklart gäller alla och att vi ska försöka vara snälla mot varandra på det där typiskt svenska lilla viset. Inte skräpa ner i naturen, betala tv-licensen, respektera att kvinnor som sover inte vill ha en erigerad Assange-pitt i häcken och så. Det har nämligen vissa fördelar att göra ingenting särskilt vad gäller identitetsskapande och nationell enighet: man får tid över åt de verkliga problemen.

Är det nödvändigt att "bära upp välfärden"?

2011-07-08T09:34:00.007+02:00

Maud Olofsson höll ett avskedstal i Almedalen i går och passade på att hylla "invandrarna" som "bär upp välfärden". Så här citerar DN henne:

Vet ni att Sverige får ett nettotillskott med 10.000 högutbildade invandrare varje år? En av tre apotekare och en av fyra läkare är människor med utländsk bakgrund. Kära vänner, det är invandrare som bär upp välfärdens kärna.

Nu kan man undra om det är just farmaceutisk sakkunskap och läkarvård som är välfärdens kärna, men låt gå för det. Frågan jag vill ställa är i stället hur detta senkomna försvar för Våra vänner invandrarna ska tolkas. Ville Olofsson mellan tårarna sätta Centerpartiet på kartan som empatins och mänsklighetens banérförare? Var det en känga mot alliansbrödernas alltmer tilltagande främlingsfientlighet? Eller ska hennes retorik om hög utbildning och vilja att bygga samhället genom småföretagande ses som ett sätt att säga: "Vi måste ställa krav på alla de andra, de som inte är högutbildade eller vill starta småföretag"? Om detta ser jag inte en rad i någon av våra dagstidningars kommentarer, vilket är typiskt för den ytliga journalistik som dominerar rapporteringen från Almedalsveckan - en journalistik som passar den idémässiga torftigheten.

Bengt Göransson skriver i Därför skyr jag Almedalsveckan om vilket jippo veckan har utvecklats till. Lobbyister och journalister frotterar sig med politiker under några dagar av specialskrivna tal och meningslösa seminarier, därefter reser alla hem och förklarar sig mycket nöjda med resultatet, för allt annat vore ju att säga att energin och pengarna varit bortkastade:

Men för det politiska samtalet, för väljarnas ställningstagande spelar veckans många begivenheter ingen större roll, det är jag övertygad om. All opinionsbildning är en mycket mer komplicerad process än många tror.

Och att som Jan Björklund vifta med ryssen kommer-utspel om 5 000 soldater på Gotland och utbrista: "Har väl Gotland fallit får vi aldrig denna fagra ö åter!" är inget exempel på opinionsbildning. Det är ett exempel på populism och symtomatiskt för Almedalsidén. Här ska nämligen våra folkvalda, och då framför allt partiledarna, försöka kapa åt sig så mycket uppmärksamhet som möjligt genom att komma med till intet förpliktande utspel. Jag betvivlar att Folkpartiet kommer att göra detta till ett skarpt förslag, eller vad tror ni?

Så där har vi nog den egentliga innebörden i Maud Olofssons retorik om invandrare som välfärdens kärna: det är bara tomma ord. Dagstidningarna kanske gör helt rätt i att fokusera på hennes tårar i stället. Annars kunde man ju tänka sig att någon skulle fundera lite på det där med vad som ger en människa hennes värde i Sverige, nämligen arbete. Man kunde resonera kring hur denna diskurs påverkar arbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer eller ensamkommande flyktingbarn. Man skulle rentav kunna fråga sig varför borgerliga ledarskribenter och allehanda Timbroslödder är så besatta av att "problematisera" mångkulturalismen och ställa detta i relation till tanken på Den goda invandraren, den som startar eget eller från början kan allt om plasmakoncentrationer av läkemedel.

Men tanken är förstås befängd. Ytterst få är intresserade av den verkliga idépolitiska debatten i vårt land. I ett annat Almedalen hade vi kunnat få åhöra spännande utbyten mellan konservativa och liberaler, mellan socialdemokratiska reformister och socialister av ett rödare ylle. Vi hade kunnat höra Göran Rosenberg diskutera Marx med Jan Myrdal eller så. Vi hade kunnat diskutera globalisering kontra nationalstat, få den internationella finanselitens rovdrift på välfärdssystem och fattiga genomlyst, diskutera Festung Europa kontra krav på fri migration, och så vidare. Men det är i ett annat, drömt Almedalen. Nu får vi nöja oss med upprunkade stridskukar och genusifierade tårar. Om det är nödvändigt att bära upp välfärden för att ha ett värde som människa slipper vi tänka på.

Till kritiken av Ohly

2011-07-06T00:47:00.001+02:00

Jag är inte speciellt fäst vid Lars Ohly, men retar mig rejält på såväl Katrine Kielos som Dagens Nyheters angrepp på hans tal och person i dag. Tongångarna är inte precis nya, ska sägas: Ohly är lättsinnig med skattebetalarnas pengar och föreslår dyra reformer utan finansiering. "Ansvar är i stället att spendera pengar man inte har", skriver Kielos ironiskt. "Vänsterpartiet [har] som vanligt lättare att kortsiktigt spendera pengar på dyra reformer än att skapa förutsättningar för långsiktig välfärdstillväxt", skriver DN.

Men vem är det som slösar med skattebetalarnas pengar? Alliansens jobbskatteavdrag kostar 80 miljarder varje år, "pengar som skulle räcka till 240 000 heltidsarbeten inom välfärden", påpekar Kommunalarbetaren. Och inga sysselsättningseffekter går att förmärka (läs mer om detta hos Alliansfritt Sverige). Vem är det som slumpar bort våra skolor, vårdinrättningar och hyresrätter till underpriser? Tala om ansvarsfull politik.

En vänster utan Ohly, hoppas DN på. För han har ju inte varit framgångsrik i valen. Och detta beror nog på att han aldrig riktigt tog avstånd från kommunismen. Nä, han har förstås alltid velat ha det som i Kina eller Ryssland. Jag vet inte hur många gånger Fredrik Reinfeldt har tagit avstånd från Gösta Bohmans försvar för Vietnamkriget, men det är klart, partiet har ju bytt namn. Så det är En Helt Annan Sak.

Kielos skriver så här:

Klyftorna ökar, fattigdomen sprider sig, 350 000 mäniskor är arbetslösa, skattesänkningarna äter barn, vinsterna är privata, skulderna är gemensamma, kvinnor har lägre lön och mindre makt - vi är vänster, so let's all commit suicide!

Det var ju väldigt lustigt. Låt oss ta livet av oss eftersom det finns orättvisor. Fast jag tror knappast att det är vare sig klassisk vänsterretorik eller Lars Ohlys mening. Kvinnor har lägre lön och mindre makt, men detta gäller förstås inte kvinnliga ledarskribenter. De kan skrocka åt att klyftorna ökar och fattigdomen sprider sig. Kielos cynism är motbjudande.

Om nu Vänsterpartiet har låga siffror i opinionsundersökningarna, tyder det inte på att deras politik är dålig? "Är det något Vänsterpartiet behöver för att åter vinna relevans i svensk politik så är det en förnyelse där det politiska innehållet breddas och man vågar förhålla sig till världen som den ser ut i dag", är DN:s recept. Vänsterpartiet borde vara tacksamma för den medicinen, ungefär lika tacksamma som Harold Shipmans patienter. Ja, låt partiet glömma bort tröttsamma gamla paroller om rättvisa och så. De kanske ska ägna sig åt lite förtäckt rasism i stället genom att falla in i kören av Timbroröster som problematiserar mångkulturalismen. Så får de säkert väljare.

Som alla vet är det majoriteten som har rätt. Alltid. Och har den inte rätt så äger den i alla fall megafonerna. Den senaste heter tydligen Katrine Kielos. Svenska Dagbladet nästa?

Underklassen behövs inte

2011-06-22T22:50:00.005+02:00

Läser nånstans om ett försök att definiera den nya underklassen. (Förlåt om jag är imprecis, men jag orkar inte riktigt göra research inför det här inlägget. Det blir lite löst tyckande i stället.) Jag har själv varit inne på det där spåret, att den nya underklassen består av diverse undanskuffade, diskriminerade och på annat vis malträterade grupper. Ja, till skillnad från den gamla grå massan som gick där med sina unikaboxar, styrda av fabriksvisslorna. Numera råder det en bred enighet om att den inte finns längre, arbetar- eller underklassen. Alla är medelklass och löneskillnaderna i Sverige är bland de lägsta i världen. Alltså behöver egentligen inte några arbetarpartier heller - och eftersom bönderna är i utdöende behövs inte heller Centerpartiet. Kyrkorna gapar tomma under högmässan och svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen, så även Kd kan också dra nåt gammalt över sig.

Ja, det är mycket som har blivit omodernt och överspelat, minsann. Klasskampen, Herren Jesus och slåttermaskinen ligger och rostar i nåt gotländskt dike. Det är nästan så att man fäller en tår av saknad över Gösta Boman med sin slidkniv, Wallenberg som ropar: "Sikta på den billigaste!" när det inte går att få stopp på segelbåten på väg in i Sandhamn eller Demokratisk Allians fjuttiga motdemonstrationer när De förenade FNL-grupperna är på väg mot USA:s ambassad. Allt var mycket enklare på den tid när höger var höger och vänster vänster, och mitten upptogs av Gunnar Helén eller någon annan färglös folkpartist.

Men högerpolitiken består ändå. Den kallar sig inte höger, bara, utan nåt annat. Man är t.ex. för ökad valfrihet, mindre detaljstyrning, frihet från statligt överförmynderi, för lägre skatter och tillväxt, tillväxt, tillväxt. Småföretagen är Sveriges framtid, skolorna ska lära barnen entreprenörskap samtidigt med tio-kamraterna och planetsystemet. Vården ska samtidigt vara världens bästa och mest underbemannade, så att dementa gamlingar lämnas helt utan tillsyn på natten. Vi ska inte bara ha världens bästa skola och vård, vi ska också bli bäst på idrott. Därför subventioneras Globen år efter år, vilket man kan tycka är lite paradoxalt med tanke på att idrott är kultur och kultur ska vara självfinansierande. Därför bygger vi nya jättearenor där kommunalpolitiker klubbar igenom detaljplaner, just hemkomna efter styrelsemötet i byggföretaget som av en ren slump ska bygga detta nya huliganparadis. Att det inte finns något som en fri lunch är visst en sanning med modifikation.

Men alltså: om vi nu inte längre har någon arbetar- eller underklass, vad har vi? Vem ska man sno pengar ifrån? Vilka är det som berikas och hur röstar de berikade? Hur kommer det sig att vi numera har 60 000 dollarmiljonärer i vårt land (uppgift från Rapport i dag)? Varifrån har de fått sina miljoner? Något säger mig att graden av enhetlighet hos de mindre bemedlade står i omvänd proportion till enhetligheten, såväl den ekonomiska som politiska, bland bättre folk. De rikare blir inte bara allt rikare, de talar samma språk. Ju längre Alliansen sitter vid makten, desto tydligare blir det vems ärenden den går, trots de ivriga försöken att kuta hem med stålarna under ideologiska rökridåer om att det måste bli lättare att nyanställa och att vi måste minska utanförskapet. Vi ska alltså slopa LAS och sänka lönerna, något som säkert får Gösta Boman att slå glädjevolter i sin grav. För det är så det kommer att bli.

Eller ta bostadsmarknaden. Att ha allmännyttiga bostadsföretag finns det ju ingen vits med numera. Varför inte låta marknaden styra? Det är ju absurt att en vanlig pensionär ska kunna bo i den attraktiva innerstaden. Vi ska överhuvud taget inte ha några hyresrätter innanför tullarna. Att äga sin bostad skänker ju en sån frihet, och frihet är det bästa ting. Det värsta vi kan göra är att försöka lägga oss i hur marknaden fungerar. Då är vi tillbaka till Sovjettiden, det vet alla. Samma sak med kulturpolitiken. Varför ska källarteatrarna få en massa onödiga bidrag? Drar de inte tillräckligt med publik är de inte tillräckligt attraktiva, alltså får de klara sig själva eller lägga ner verksamheten. Konstnärer får väl jobba som alla andra, med något som efterfrågas av marknaden.

Men det hänger ju ihop. När alla ska äga sina bostäder eftersom högerpolitiker älskar att äga, och folk inte tackar nej till att tjäna ett par miljoner på en ombildning till bostadsrätt, blir det också allt svårare för källarteatrarna att klara sig. De bidrag de får är till för att de ska kunna ha en lokal och ett minimum av personal för att driva teatern. När snikna bostadsrättsföreningar höjer hyrorna så mycket de bara kan blir det snart omöjligt att stanna kvar innanför tullarna, så bli inte förvånade om alla har försvunnit om ett par år. Då har också kulturpolitiken nått sitt mål: enfald och detaljstyrning - det där som borgerliga kulturpolitiker säger sig vilja motverka. Ja, sen dröjer det nog inte länge förrän institutionsteatrarna också läggs ner, men det gör väl inte så mycket. Vi kan säkert se "Charlies tant" även år 2030 och 2080. Fast inte så mycket mer.

Teatermänniskor är förstås inte underklass, även om deras arbetsvillkor och löner är ett skämt jämfört med många andras. De har ett kulturellt kapital och de vill ju jobba med teater för att de brinner för den. Men det är få som kan växla in det där kulturella kapitalet till reda pengar, även om det finns undantag som Noomi Rapace eller Michael Persbrandt eller en handfull andra som en gång började just på de fria teatrarna. Däremot ser högerpolitikerna ner på dem, inte minst för att de har mage att peta i frågor som helt bör förbli opetade. Så bort med dem, tack. Och bort med diverse inbillningssjuka, lata och initiativlösa. Vi kan väl rycka bort alla tidigare skyddsnät så att vi får råd att sänka skatterna för dem som redan har visat framfötterna. Vi börjar med att plundra nerifrån så får vi se hur länge det håller, är taktiken såväl på kulturområdet som på alla andra områden i Alliansens Sverige. Högerpolitik finns inte längre, även om folk i Djursholms Ösby röstar som de alltid har gjort.

Vänstern, sen. Den ägnar sig åt identitetspolitik, sägs det. Identitetspolitiken är det nya röda, liksom. Det är ett enda tycka synd om-ande av invandrare, flyktingar, kvinnor, hbt-personer, muslimer och andra - som alltså ska vara den nya underklassen i brist på unikaboxgänget från fordom. Det säger ju sig självt att det inte kan leda nånvart.

Fast jag tycker nog att det finns en vänsterpolitik. En sån ställer sig hela tiden frågan: Vem tjänar på det här - och vem förlorar? Man behöver inte vara raketforskare för att begripa varför den fantastiska valfriheten och det individuella entreprenörskapet leder till att de som har det sämst ställt får det ännu sämre och de redan rika blir allt rikare. Högern är starkare än någonsin, inte minst tack vare skickligt utlagda rökridåer. Det saknas inte precis uppgifter för den som gillar omoderna begrepp som rättvisa och trygghet för alla, även de svagaste.

Att förföra homofoben

2011-06-13T13:53:00.002+02:00

Ni har väl sett det, referatet av undersökningen som visar att homofoba män är de som tänder mest på bögporr. Strejta män delades in i två grupper: homofober och icke-homofober. Sen fick de titta på olika sorters porr medan en fjongometer registrerade om det började svälla vid åsynen. Ja, och så visade det sig att homofoberna var de som fick mest bånge av bögporren.

Härav kan man dra slutsatsen att alla homofober innerst inne drömmer om att ha nåt annat än en gummiring runt pitten - de är smygisar hela bunten, haha! Jag ska erkänna att det var min reaktion och att en viss skadeglädje infann sig. Det var väl det jag visste, liksom. Men är det så enkelt?

Nja. För det första undrar jag vad en homofob är. Är det någon som känner starkt obehag vid tanken på män som har sex med män? Någon som är rädd för bögar och tror att de jämt vill komma innanför brallan på en? Någon som avskyr alla dessa fjollor och vill slå dem på truten? Någon som tycker att det är onaturligt, strider mot naturens ordning, kanske till och med mot Guds ord? Eller bara någon som aldrig skulle vilja ha sex med en annan man? Någon som tänker att analsex är äckligt (som om det är det enda sex bögar ägnar sig åt)? Eller någon som gärna sätter på tjejer i tvåan men inte vill få något i sin egen stjärt? I undersökningens Abstract står det: "exclusively heterosexual men who admitted negative affect toward homosexual individuals". Inte mer än så, alltså.

Men bögar är ofta fittofober. Betyder det att de inte kan tända på heteroporr eller flatporr? Och om de nu skulle göra det, visar det att de i själva verket inte är bögar? Det finns flator som gillar att se bögporr - längtar de alltså efter en rejäl snase? Eller ska vi låta folk själva bestämma hur de vill definiera sig? Jag tycker det. Och det kan ju hända att det börjar rycka i baguetten eller slaska i skrevet vid just det ovanliga, kanske förbjudna. Fantasi är en sak, praktik en annan. Att kåta upp sig på japanska sjuksköterskor är inte nödvändigtvis samma sak som att vilja att en uska ska göra sexuella närmanden på vårdcentralen. Sexualitet och amorös läggning behöver inte heller sitta benhårt fastlimmade vid varandra.

Så nej, man ska inte dra för stora växlar på den här fjongometerstudien. Däremot kan den kanske vara lite bra för de deltagande "homofoberna" och deras bröder utanför labbet. Måhända dämpas obehaget mot bögerierna något av insikten att det faktiskt kan vara rätt upphetsande. Det betyder inte att de själva är bögar eller vill suga av en man eller mer. Det betyder bara att vi alla är människor - homosexuella som bisexuella och strejta.

För ett tag sen satt jag på Mosebacke med ett gäng där bögarna var i majoritet. En av dem sa ungefär så här: "Fan, jag tror att jag börjar bli heterosexuell - jag tänder bara på strejta killar numera." Det var förstås på skoj, men han är inte ensam. Drömmen om att förföra den där strejta killen är en fantasi många går igång på. I vilken mån de försöker göra den till verklighet vet jag inte. Men den bakomliggande tanken snuddar nog vid slutsatsen av undersökningen ovan. "De vill. De säger att de inte vill, men innerst inne drömmer de om det."

Ja, så länge det är en fantasi är det okej. Så länge man utan att manipulera, dricka någon under bordet eller på annat sätt rucka på en annan människors gränser är det okej. Men där går gränsen. För vad är det för skillnad på det här och tanken att "alla tjejer vill - egentligen" som så många heterosexuella män när. Samtyckets gränser ska inte behöva prövas; de ska vara inbyggda i var och en av oss.

Det finns en dimension till i det här. Jag tror, utan att ha gjort några vetenskapliga undersökningar, att bögdrömmen om den strejte mannen också kan ha att göra med självförakt. Varför är det en "seger" att förföra honom? Jo, för att han representerar normen, den som vi alla mår bäst av att tillhöra. Men nu gör vi inte alltid det, och det blir inte så mycket bättre av att tänka att vår egen norm är bättre, roligare, ballare, friare eller vad ni vill. Den som inte tillhör normen definierar sig ändå alltid mot den. Eftersom vårt samhälle är heteronormativt är det som faller utanför per automatik mindre värt. Så genom att få omkull den heterosexuelle mannen förtar vi något av hans värde och minskar något vårt eget mindervärde. Kalla det internaliserad homofobi om ni vill, ett slags sjuka som ofta tar sig uttryck i en strävan efter radhusnormalitet, hegemonisk maskulinitet och en nedsättande syn på fjollor och diverse transpersoner. Det är alltså inte bara vissa heterosexuella män som är homofoba, tyvärr.

Jag tycker att vi ska stryka den där tanken om någon som "egentligen vill", vare sig det gäller strejta män, underåriga eller kvinnor som har fräckheten att säga nej när de är utmanande klädda. Men det är rätt bra att tänka sig att vår sexualitet inte är huggen i sten - lika lite som vår personliga makeup i övrigt.

Bafatt vi kan

2011-06-03T10:46:00.002+02:00

Gwyneth Paltrow och hennes make söker en privatlärare till barnen Apple och Moses. Klassisk grekiska är ett rekvisit för den som vill vara med och fostra kändisparets telningar. Ja, förutom latin, franska samt mandarin eller japanska. Såklart; Gwyneth och Chris Martin brukar ju växla mellan dessa språk när de diskuterar Li Po, Aristoteles, Descartes och gänget. Ljuv är mödans lön, säger de sig, acti labores jucundi. Ja, många års intensiva studier har givit resultat - se bara hur rika de har blivit!

Läraren ska också kunna spela tennis, segla, spela schack, förstå sig på filosofi och vara intresserad av dramatik (eller "drama" som Aftonbladet skriver). Detta är som alla vet ett måste inom Hollywoodaristokratin. Man ska ju inte behöva skämmas för sina barn, ergo får de finna sig i att drillas i Benkogambit, lära sig skillnaden mellan hundsvott och häckstag och bemästra den svåra konsten att på ett avslappnat men ändå levande sätt framföra godbitar ur Sarah Kanes samlade produktion medan föräldrarna och deras hyperintellektuella vänner myser med en drink vid brasan i något Hollywoodpalats som är minst femton (15!) år gammalt. Sen sjas i säng, för halv fem är det dags att nöta in syntaktiska strukturer i hjälteeposet "Sting räddar världen" (skrivet på arkadisk-kyprisk dialekt av Gwyneth just for the hell of it).

Jag hoppas att Apple och Moses får sin lärare snart, för tänk så många glädjefulla timmar i skolbänken de har framför sig! Visserligen blir dagarna så långa att man undrar när de ska hinna med tennis och segling, men om man seglar under lunchen kan man kanske köra några femsetare mellan elva och tre på natten.

Nej, nu ser jag ju att jag har läst fel! Läraren ska bara jobba två timmar om dagen förutom på lördagar och söndagar då det är sju timmars undervisning. Jamen, dåså. Då kommer barnen att bli flytande i de här språken redan när de är 55 år. Därefter får de ge järnet för att bli stormästare i schack, hinna med några världsomseglingar och en och annan Wimbledonseger. Allt går! Och när de en dag ligger på sitt yttersta kommer de att tacka en framsynt mor och far för ett liv rikt på glädjeämnen.

Ja, amantes sunt amentes, som redan Loredana Borg sa. Förstår ni inte den sentensen får ni slå upp den - precis som jag. Det finns lärdomsgiganter som Gwyneth och Chris. Sen finns det alla vi andra, men vi har ju Google.

Så överraskar du din flickvän

2011-05-31T23:17:00.005+02:00

Din flickvän kommer hem, trött efter jobbet, och vad får hon se? Ett badkar fullt med tvålkonfetti i form av rosa och röda hjärtan. Levande ljus överallt, trots att det redan är 25 grader i lägenheten och solen gassar in genom fönstren. Mousserande vin på badkarskanten, röda rosor i sovrummet och exotiska frukter. Suggestiv musik, t.ex. "Do You Think I'm Sexy" eller valfritt skval av Enya. Efter badet masserar du henne med hela din kropp, och sen... Ja, då blir det åka av; ni firar ju femårsjubileum!

Tyvärr har hon måntan, så hon vill varken bada, bli masserad eller göka. Men en litchi kan hon väl äta. Själv, tackar som frågar. Du behöver inte mata mig - tror du att det här är "Nio och en halv vecka", eller? Vinet är hon måttligt lockad av; hon ska ju upp halv fem eftersom hon jobbar morgonpass. Men okej, ett halvt glas. Grattis, älskling! Tänk att du har haft mig i fem år.

Ja, det låter väl underbart? Eller idiotiskt, en enda eländig klyscha med de sedvanliga sidospåren och förgreningarna som alla går ut på att bjussa lite på sig själv, göra sig fin för sin hjärtevän, försöka förnya det som inte behöver förnyas, förgylla vardagen i stället för att förändra den och skapa en lätt klaustrofobisk känsla genom att överväldiga någon med färdigpaketerad romantik.

Fast nu var det ju tvärtom. Ovanstående råd (bortsett från musikvalet och de prosaiska detaljerna) är hämtade från AB:s sex- och samlevnadsexpert Linn Heed. Frågan var "Hur överraskar jag min pojkvän?" Denna "helmysiga hemmakväll i romantikens och sensualismens förtecken (sic!)" funkar nog lika illa åt båda hållen, men jag betvivlar att hon hade gett samma råd till en man.

(Jag hade gärna länkat till det här, men dessa goda råd får man bara ta del av om man är medlem i Aftonbladet, vilket vi av någon anledning är. Jag tror att Marty ville läsa nåt om nån hon kände en gång i världen.)

Alla kändisar är svin

2011-05-30T14:03:00.001+02:00

Man hör skvallret. XX går på anabola, XY är otrevlig mot sina fans, XYZ som verkar så empatisk och klok är i själva verket ett riktigt ärkesvin. Jag antar att ni känner igen det här. Själv kan jag känna en viss upprymdhet vid tanken på att XYZÅ älskar att bli smiskad. För att han älskar det har A hört av B som bor granne med honom på landet. Och samtidigt skäms jag, och undrar om ryktet verkligen är sant. Jag undrar hur jag själv skulle känna mig om jag vore en offentlig person.

Men det är som att tjuvkika lite. Voyeuren kan gotta sig åt vetskapen att han minsann vet sanningen, den hemliga och stundtals fasansfulla. Tänk, alla som inte vet! Men den som gör det tillhör en utvald skara, t.ex. Sveriges samtliga journalister som inom några timmar får reda på det senaste skvallret och funderar på om det är en snackis värd att publicera eller om tidningen riskerar att bli stämd och ryktet dessutom befinns vara falskt.

En annan kategori nyckelhålstittande är förstås alla bilder som valsar runt på nätet. HÄR VISAR PRINSESSAN X RUMPAN. Eller, "Titta, är det inte LaToya Jacksons bröstvårta? Jo, det är det!" Fantastiskt. Visserligen bör ingen bli förvånad över att även hon har såna, men ändå. De sitter på henne, en megakändis. Därmed tillhör de oss. Hon är en offentlig person, alltså får hon finna sig i att diverse skandalblaskors fotografer klänger i träden med sina teleobjektiv. Och tänk att hon visade den! Visserligen bakom tre meter höga plank, visserligen när hon inte trodde sig iakttagen, när hon bara skulle sola lite vid sin pool. Men ändå.

Lystnaden är enorm, gluttandet och skvallrandet epidemiskt. Och allt går ut på en enda sak: att bevisa att den där stjärnan, den där sångerskan, den där politikern minsann inte är finare än vi. Har man visat tutten, åkt fast för en lina kokain eller "brutit ihop" i direktsändning är man plötsligt ingen övermänniska längre, bara en av oss. Fast samtidigt är man förstås i en klass för sig: privilegierad, i besittning av ett stort ekonomiskt, politiskt eller socialt kapital. Det är bara det att man samtidigt är ägd, en egendom, någon alla vet allt om, får tycka vad som helst om, får skriva vad som helst om inom tryckfrihetens råmärken. Man är underhållningen på fikarasten, en apa som gör konster. Ja, såna är de, kändisarna: apor som krumbuktar sig för att behaga oss på det att vi må skänka dem en slant. Det är våra slantar, vår uppmärksamhet och vår kärlek som har gjort dem så kända. Alltså ska de inte komma och gnälla, för de häftar i skuld till den smygrunkande allmänheten.

Håkan Juholt har en sambo eller särbo som jag har glömt namnet på. När deras förhållande blev känt började förstås journalisterna gräva, och se här: Hon är En Brottsling! För hon hade gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter en gång. Det är visserligen historia, men måste bara fram i ljuset. En politiker får ju inte ha några lik i lasten, inte ens ett Tobleronepapper i handväskan. Tänk er om Juholt blir statsminister, tänk om de gifter sig, tänk om vi alltså i en framtid kan ha en brottsdömd statsministerfru! Så tänker väl journalisterna, och hukar sig bakom varandra. Om inte jag skriver om det gör du det, och om du inte gör det gör jag det. Sanningen kommer alltid fram!

Jag hade inte skrivit nåt, vilket väl innebär att jag vore en oduglig journalist och skulle ha fått en uppsträckning av nån redaktör - minst. Argumentet att det här knappast har någon bäring på Juholts politik har förstås framburits i debatten, men bara i efterhand. Först måste vi få frossa lite.

Ja, alla kändisar är svin. Med "svin" menas alltså någon som inte är alltigenom felfri, robust, enbart har sunda värderingar och gott omdöme, inte tar några risker i sitt privatliv, aldrig nyttjar sprit eller droger, aldrig flippar ut när man blir provocerad, aldrig visar en bröstvårta, alltid vårdar sig om sitt rykte.

Alla vi andra, vi som inte är offentliga personer, är förstås också svin med den definitionen. Men det är en annan sak. Vi är folket, de vanliga, avundsjuka och gluttande som gnuggar händerna i förtjusning över svinens framfart.

Det är faktiskt rätt deprimerande.

"Är jag lesbisk nu?"

2011-05-28T23:39:00.003+02:00

En 48-årig kvinna har gått igenom något som hon beskriver som livsomvälvande: en kväll har en väninna till henne kysst henne, erkänt att hon alltid har älskat henne "på det sättet" och sen har de älskat. Nu är hennes inre i uppror, hon kan inte sluta tänka på sin väninna och hon säger sig ifrågasätta sina känslor för sin make. Hon vill inte lämna honom, men...

Så hon skriver till Aftonbladets Eva Rusz, som svarar att Anonym inte behöver grubbla över sin framtid eller vad hon är. Vilket Anonym alltså gör. Vilket är anledningen till att hon skriver. Men nej, sluta med det, är Rusz svar. Ty vi kan faktiskt älska varandra på olika sätt och de gamla grekerna hade olika namn för olika slags kärlek (här kommer en uppräkning: Agape, Philia Storge), alltså... Ja, alltså vadå? Det är ett valhänt försök att skriva att brevskrivaren inte är flata bara för att hon har kysst en annan kvinna, haft sex med henne och sen inte kan sluta tänka på henne. Det livsomvälvande ska man alltså inte grubbla så mycket över, tycker relationsrådgivaren:

Kärlek innefattar en önskan om att komma varandra nära, att vara intima. Intellekt och känslor går inte alltid samma väg.

Underförstått: dina känslor är en sak, men låt dem inte röra till det i pallet på dig, för då kan det sluta illa. Du kan fatta ett förhastat beslut. Du kan kasta dig i din älskades armar, och det vore ju inte bra. Du är ju gift. Du har ju barn, om än vuxna.

Nej, brevskrivaren ska "bara vara" ett tag och landa i denna nya upplevelse, för inte måste hon väl genast ta ställning till om det är väninnan hon vill leva med?
Men nu var det inte frågan. Frågan var "Är jag lesbisk nu?" Brevskrivaren är kär, åtminstone tror hon det, skriver hon. Jag skulle nog be henne stryka det där "tror jag". Att vara kär är inte precis en känsla som går att ta miste på. Jag skulle skriva så här, tror jag:

Grattis till en fantastisk upplevelse! Tänk så roligt det är att man plötsligt kan få vara med om en så livsomvälvande upplevelse, och detta när man minst anar det. Och tänk att du är förälskad, det är också något fint och fantastiskt. Om du är lesbisk eller inte behöver du inte grunna över. Vår sexualitet och förmåga att älska är inget som är hugget i sten; många som tidigare har levt heterosexuellt har nu en partner av samma kön. Frågar man dem ser de det knappast som en förlust att de har "tagit bussen åt andra hållet" - tvärtom.

Du är gift med en man sen många år. Det ser du som ett problem, av naturliga skäl, men det behöver inte vara så. Jag tycker att du ska berätta för honom vad som har hänt, för han har rätt att släppas in på banan. Du måste inte göra det omedelbart, utan kan gå och fundera på det här ett tag till. Men till slut måste du ändå få veta, inte minst för att han ska kunna ta ställning till ert fortsatta förhållande. Prata också med din väninna. Att hon älskar dig är jättefint, men hur skulle hon vilja att en fortsättning såg ut? Och inte minst: Vad vill du själv? Det kanske visar sig att du kan fortsätta att vara gift med din man och älska din väninna parallellt; det är ingen ovanlighet. Det kan också hända att du tvingas välja, eller snarare att någon av de andra vill tvinga dig att göra det. Men var inte orolig, inte nu. Just nu tycker jag i stället att du ska glädjas åt din fina upplevelse utan att oroa dig för "vad du är". Du är du, och du duger precis som du är. Se inte det här som något som kommer att begränsa dig, utan se det som att dina möjligheter vidgas, av kärleken. Lycka till!

"...alla gör de människor i sin närhet illa"

2011-05-14T12:25:00.005+02:00

Häromdagen skulle jag åka buss till Sollentuna, en resa som tar 50 minuter härifrån Vällingby. Så jag nappade åt mig en liten bok som nåt barn hade pillat ut ur bokhyllan: Kerstin Thorvalls "Om vikten av att dansa". Den senaste jag läste av Thorvall var hennes sista, ett slags bokslut (!), och den var väldigt gripande i skildringen av hennes åldrande och ensamhet. Men "Om vikten av att dansa" är också ett slags bokslut, denna gång över dansen. Och den börjar med en svängom hemma i köket, med en pappa som blir lite för glad och dansar lite för intensivt med sin dotter medan mamman oroligt ser på. Det händer att pappan blir hämtad när han är för glad, en gång med tvångströja. För han är bipolär, vilket den lilla Kerstin både förstår och inte förstår. Men hon förstår glädjen i dansen, och den blir hennes egen medicin mot ångest och nedstämdhet.

Hur skildrar man dans? Det blir lätt så adjektivbemängt. Hur skildrar man extas? Det går nästan inte. Det är som när Barbro Lindgren, en annan av mina litterära idoler, skriver hur Loranga och Masarin får såna skrattanfall att de trillar omkull på marken. Jaha, tänker man, och läser vidare. Det tillför inte ett jota till de i övrigt briljanta texterna - särskilt inte för barnen som man läser för. Så nej, det går liksom inte. Man kan bara låta skratten eller extasen uppstå hos läsaren, om de nu gör det.

Det är alltså med ett visst motstånd jag ger mig i kast med boken. Och motståndet blir dubbelt eftersom jag har läst en lång intervju med en av hennes söner. Att hon var en usel mamma är odiskutabelt. Hon mådde för dåligt för det och var alldeles för upptagen av sig själv. Perspektivet på den egna tillvaron blir lätt för snävt för den som mår som Thorvall gjorde. Men som alla andra föräldrar i hennes situation var hon medveten om det. Ingen vill sina barn illa, däremot är förmågan att vara en bra förälder inte självklar. Man gör sitt bästa, det gäller även missbrukare, dårar och våldsverkare. Att det är en klen tröst för barnen är en annan sak. Att man kan avkräva föräldrar ett visst ansvar är en annan sak. Fast allt det här grumlar ändå den glädje jag känner när jag läser Thorvalls bok. För varje resa, varje frigörelse, varje flytt och separation ser jag ett barn stå där och undra.

Ändå grips jag av boken. Den är kanske inte Stor Litteratur, men stor litteratur är den definitivt, för hon har förmågan att radera ut distansen till berättarjaget. Det är lite grann som Henry Miller. Jag skulle säkert avsky hans böcker i dag, men när jag var i 20-årsåldern älskade jag dem för att de förmedlade en sån obändig livslust. Man blev sugen på livet, på äventyr, på upplevelser - en stark kontrast till min egen tillvaro på den tiden. Och här sitter jag på buss 179 på väg till ett läkarbesök som jag borde grumsa över eftersom S:t Göran har remitterat mig ända bort i obygden. Jag borde få vildmarkstillägg. Men nu är jag ju inte här längre, utan i Paris eller på Kuba, där Kerstin får sitt livs dansupplevelse på ett mentalsjukhus.

Hon hade en stor förtjänst ändå som mor: hon drack inte. Hon vågade inte, av en säkerligen befogad rädsla för att hamna i spritens garn. I stället blev dansen hennes sätt att berusa sig. Efter 35 minuter sätter endorfinkicken in, skriver hon. Det händer att hon kastar en blick på klockan när hon märker hur glad hon är: Jo då, nu har hon dansat i 38 minuter. Hennes ångest, hennes självmordstankar är som bortblåsta när hon kommer hem till hotellrummet, duschar och kryper ner i rena lakan ännu en gång. Visst händer det att hon har kavaljerer som vill både det ena och andra, och ibland vill hon själv. Men oftast säger hon bara hej då och går hem ensam. Uppdraget slutfört, ännu en dag lagd till handlingarna, lite livsglädje tankad som buffert inför nästa dag.

Nu läser jag Karin Thunbergs fina artikel om Thorvall efter att ha sett flera länka till den på Twitter. Att den är så bra beror nog på att den kryper under skinnet, under allas våra skinn. Ingen kunde hoppas på en bättre uttolkare, någon som skriver så klarsynt men samtidigt med en sån värme. Och de båda sönerna som kommer på besök där Thunberg sitter på KB säger att de inte är bittra på sin mamma längre. "Det går inte att hata den som inte klarade av att leva, säger de. Samtidigt vill de betona att hon var viktig som författare."

Ja, det var hon. Hon var måhända inte En Litterär Gigant, för såna epitet är förbehållna manliga författare. Men dessa kukbärande snillen har genom alla tider tillåtits bära sig åt som svin, och när de sedan skriver självbiografier är det ingen som frågar efter det där barnet i hörnet. Deras föräldraskap må kritiseras, men ingen blir egentligen särskilt upprörd, framförallt inte förvånad. Kerstin Thorvall däremot var en vandrande katastrof, det vet liksom alla. En kåt käring, en svekfull dotter, mor, medsyster, hustru och mamma. Men jag läser hundra gånger hellre hennes böcker än Lars Noréns eller Börje Ahlstedts självupptagna epos. För det bräckliga, självkritiska, ofullständiga och ja, självupptagna, får en helt annan dignitet när det ges en språkdräkt som lever och pulserar.

Citatet i rubriken ovan är från en av mina tweeps som aldrig har förstått varför folk fascineras av Thorvalls person. Hon är ju precis som de där gubbarna som har svinat sig fram genom tillvaron, liksom. Och jag kan bara hålla med. Faktum är att Kerstin Thorvalls person inte är särskilt fascinerande. Det är inte hennes biografi som griper mig, inte hennes psykiska anamnes, för den är nästintill trivial. Men mitt upp i allt självbespeglande elände hörs en stark stämma. Den säger åt oss att leva, att leva fullt ut. Trots allt, så gott det går, så väl vi förmår. Finns det någon viktigare uppgift för litteraturen?

Jeopardyskolan

2011-05-11T10:39:00.003+02:00

Den som har småbarn vet hur svårt det är att få dem att promenera någon längre sträcka - och med längre menar jag 500 meter eller så. De stackars barnen får så ont i benen och gråter kanske för att de inte få sitta i vagnen som man lämnat hemma. "Pappa, jag orkar inte!" Väl hemma igen springer de fram och tillbaka i lägenheten i timtal, en sträcka som motsvarar en minimara eller så.

Samma sak gäller när man kör bil en längre sträcka och bara längtar efter att få komma fram: det tar evigheter. Men kör samma sträcka upprepade gånger och ni ska märka att ni är framme i ett nafs. Våra inbyggda tids- och längdmätare är inte särskilt tillförlitliga.

Ja, en fyraåring klarar lätt att gå en halvmil om färden är spännande. Vi vuxna klarar att glömma tiden i bilen från Stockholm till Örebro eftersom vi är upptagna med annat. Det handlar alltså om motivation.

Men Jan Björklund och andra paragrafryttare förstår inte ord som motivation. De tror att det handlar om disciplin. De tror att piska är bättre än morot, att flit är bättre än kreativitet, att skolan ska ägna sig åt att lära ut kunskaper som sedan ska kontrolleras och betygsättas. Det är alltså logiskt att betygen ska innehålla uppgifter om ogiltig frånvaro, för hur ska man kunna lära sig nåt om man inte är med på lektionen?

Men skolans uppgift är bara delvis att lära ut grundläggande kunskaper. Den viktigaste uppgiften är att lära barn och ungdomar hur man lär sig saker. Det kan man bara åstadkomma genom att motivera dem. Om det enda motivet för att studera är att klara ett prov / få ett betyg börjar eleven ägna sig åt det pedagoger kallar ytinlärning. Kunskaper som man på det viset har smällt i sig lämnar en så fort man har spytt upp dem, och kvar står en individ som inte på djupet behärskar eller ens förstår texten den läst.

Fenomenet ytinlärning har studerats länge. Det har till exempel visat sig att blivande läkare ofta har mycket högt satta mål för sitt lärande när de börjar sin utbildning. De vill verkligen lära sig allt om kroppen och dess sjukdomar; de vill kunna hjälpa sina medmänniskor, bli bra och empatiska läkare. Men allteftersom tentorna duggar överger de sina ideal och börjar strategiläsa. Såklart. De vill ju gå ut med högsta möjliga betyg. Men vem tror ni blir bäst på att hela trasiga kroppar och psyken - en streber eller den som verkligen vill förstå på djupet och därför har prioriterat äkta lärande?

Fakta är bra. Det är kul att kunna briljera i Trivial Pursuit eller frågeprogram på teven. Men fakta är inte kunskaper. Tanken att läraren har sagda kunskaper i en tillbringare och därefter bara behöver hälla ner dem i sina elevers hjärnor förkastades för evigheter sen. Ur insikten om hur individer växer och utvecklas genom lärande växte alternativa pedagogiker fram. Så småningom fick de ett ganska stort inflytande även i den vanliga pluggskolan. Nu är alla dessa viktiga teorier och verktyg, all denna kunskap om barns och ungdomars utveckling och lärande, som bortblåsta. Det är flumpedagogik, det är kravlöst, det är orsaken till att Sverige halkar efter i Pisa-mätningar, tänker Björklund. Och lägger grunden till en Jeopardy!-skola, fast utan lekmomentet.

Det är illa nog att försöka vrida klockan tillbaka till pluggskola, disciplin och faktarapande. Dagens lärare är redan tillräckligt upptagna med onödig administration utan denna nya pålaga. Hur ska läraren bedöma vad som är giltig eller ogiltig frånvaro, hur många konferenser med övriga i kollegiet behövs för att hitta en form som verkar uppfylla de nya kraven, hur många timmar ska ägnas åt att registrera och betygsätta eländet? I dag ska varje elev ha en individuell utvecklingsplan. Det går åt oceaner av tid till det här, även - eller inte minst - med administrativa verktyg som Unikum. I själva verket kunde utvecklingssamtalen i nio fall av tio klaras av på fem minuter. - Det går bra för Fatma; inga större problem nånstans. Hon är glad och hänger med.

Ja, där kunde det ta slut. Men nu duger inte det här, utan 25 elever ska tvingas genomlida en petimäternoga genomgång av ämne efter ämne tillsammans med en mer eller mindre uttråkad förälder som har tagit ledigt från jobbet för att sitta av den där halvtimmen. Ni kan tänka er alla förberedelser det här kräver av läraren, all och energi tid som har gått till spillo. När Björklund tror att skolan blir bättre inför han alltså pålagor som gör att lärarna får allt mindre utrymme och energi för att ägna sig åt undervisningen. Och alla ängslas: "Ska klassen uppnå målen för det här läsåret?", tänker läraren. "Kommer jag att klara målen?", tänker eleven.

Jag vill uppmana er alla att kolla in fenomenet som kallas "vedisk matematik". Det är ett sätt att lära ut huvudräkning, men det är framförallt ett sätt att göra matte roligt. Huvudräkning är bra att kunna när man ska dela på en krognota, men man klarar sig hyfsat även om man är klen på sånt. Ja, man klarar sig faktiskt ganska bra utan mattekunskaper i stort, såvida man inte ska läsa fysik eller så. Men om man lär sig att upptäcka skönheten i matematiken blir man inspirerad att hitta den även på andra ställen. Om man lär sig elementär kontrapunkt kommer man också att häpna över hur vacker den kan vara, och bli sugen på att skapa nåt själv.

Det är just det som skolan ska lära eleverna: att skapa själva, att hitta samband, att finna glädje i lärandet. Vad som helst går att göra intressant med rätt pedagog, med någon som vet att förankra lärandet i elevernas verklighet. Men det låter sig inte göras med en överbelastad och underutbildad kunskapskontrollant som ska piska fram ytinlärning. Jan Björklund och hans anhang är i full färd med att rasera den skola som de säger sig bygga upp.

Mallar? Refunkarnte.

2011-05-04T17:53:00.000+02:00

Något bysnille kommer på att många långfilmer följer en viss dramaturgi. Ja, ni vet: ungefär vid det första skiftmärket (en kvarleva från den tid då maskinisten laddade rulle efter rulle) ska det inträffa EN VÄNDPUNKT och bla bla. Sagda bysnille tar sig för att skriva böcker som ska lära aspirerande manusförfattare hur man gör på rätt sätt, sen dröjer det inte länge förrän filmskolor växer upp som svampar ur marken, och ut marscherar klonerna som har närstuderat "Thelma and Louise". Följden är oundviklig: den amerikanska filmens undergång. Att verkliga manusgenier som Robert Towne ger fan i alla mallar är det ingen som tänker på.

Ett annat bysnille analyserar dr Dre och Timbo och totar ihop recept på hur Thor från Thüringen ska göra för att låta EXAKT LIKA COOL. Det gör han inte, men han lyckas förstås fördärva en del finstämda hörselorgan hos intet ont anande lyssnare på obskyra hiphopsajter innan han återgår till sitt jobb på fabriken som tillverkar frysta tårtor som smakar överkörd ekorre. Och legioner av gossar med tvivelaktig underlivshygien gör detsamma. Stanken överträffas bara av de anonyma epigoner som skriver houselåtar i olika varianter där det gemensamma är Snygga Tjej-kören som sjunger en melodi som en byrådirektör har knåpat ihop av ackordföljden - om man nu kan kalla ett ackord för en ackordföljd. Det är olidligt och går bara att dansa till om man är höggradigt berusad.

Ett tredje bysnille hårdpluggar Sokrates, Winston Churchill och Olof Palme och hittar till sin outsägliga båtnad ett antal gemensamma retoriska figurer och TRIX som har övertygat de redan övertygade, antagoniserat deras motståndare och med tiden blivit berömda citat. Bysnillet tar examen genom att skriva en outhärdligt tråkig uppsats om alla fel Yngve Holmberg begick som moderatledare. Sen är det fritt fram: nu läser vi begåvade kommentarer om Maud Olofssons kroppsspråk och hur Maria Wetterstrands näsvingar avslöjar ett djupt liggande engagemang. Eftersom utrymmet gudskelov är begränsat till "valanalyser" vart fjärde år i våra kväljstidningar får bysnillet ge kurser till mjölkbönder som vill avancera i LRF. Och där kunde vi gott lämna det här eländet, men tyvärr återkommer den här självutnämnda retorikexperten alldeles för ofta för att tillvaron ska vara uthärdlig, d.v.s. inför nästa valrörelse.

Ett fjärde bysnille läser lite psykologi och sexologi och PRATAR MED FOLK, och vips har vi en relationsrådgivare. Eftersom alla människor är unika, men vissa är mer unika än andra, finns det en aldrig sinande marknad för sånt här strunt. Mallen är hur folk brukar göra och vad de brukar säga. Det normala är att följa mönstret. Rådet blir att inte avvika från det, även om bysnillet inte säger det rent ut. Men följden blir att människor får för sig att det går att bedriva terapi på 650 tecken. Det gör det inte.

Ja, så där kan man hålla på. På varje Sara Ahmed går det tusentals genusvetare in spe, som skriver platta analyser av kvinnliga nördar eller Buffy the Vampire Slayer. För varje Bela Bartok finns det myriader av korpande klåpare som skriver skräckfilmsmusik till filmer man har sett genom att kasta en blick på affischen. På varje unik röst går det tusen epigoner. Så jag har ett förslag: Inför ett 30-årigt moratorium på allt romanskrivande. Elda upp alla elgitarrer och trumset. Blockera alla radiofrekvenser och napalmbomba samtliga varuhus och butiker som spelar muzak. Släck ner internet, stanna pressens tryckerier, kedja fast samtliga tankesmedjor med varandra på havets botten. Så att vi får lite tystnad nån jävla gång. Så man får tid att tänka. Så att vi kan ägna oss åt annat än detta jävla distraktionsläger (för att nu låna en term från Marty). Jag vill inte läsa fler stupida ledare, höra mer skitmusik läcka ur hörlurar på tunnelbanan, se fler bilder på katter på tangentbord eller genomlida romantiska komedier vars främsta kännetecken är att de varken är romantiska eller komedier, som någon klarsynt kritiker skrev. Jag vill stänga av allt - inklusive den här bloggen. Och jag vet att man ska sätta tjusiga accenter på min favoritkompositörs namn, men något ska ni väl ha att klanka ner på.

Sura hälsningar,

Bitterkuken från Vällingby

Det HETER inte /öschötagatan/!

2011-04-25T13:35:00.003+02:00

Jag råkade starta en rätt animerad diskussion på Twittan om uttal av gatunamn i Stockholm, och blev genast anklagad för att vara vara RASIST. Nej, jag skojar. Så allvarligt var det inte, och så allvarligt ser jag inte på uttalet av Nortullsgatan. Om ni har åkt någon av bussarna som passerar den gatan kan ni höra att SL-Barbie uttalar namnet med betoning på andra stavelsen. Så gör inga riktiga Stockholmare, skrev jag. Varpå frågan dyker upp: "Vad är en riktig Stockholmare?" Det har jag inget svar på. Men jag känner mig som en, vilket inte hindrar att var och en som bor här eller kanske har bott här förr har rätt till samma känslor. Men jag märker att det faktiskt gör ont i mig när jag tänker på Stockholm, och vill försöka förklara varför.

Stockholm är min stad. Den är min och bara min, och ingen jävel ska försöka ta den ifrån mig. Jag har hemortsrätt här, jag är född och uppvuxen här men hör ändå inte hemma här. För hemma finns inte längre. Staden har förvandlats på ett sätt jag inte tycker om.

Det började en måndag. Plötsligt hade alla portar kodlås. På tisdagen hade alla hus vindsvåningar och ingen jävel hade längre vindsförråd. På onsdagen var alla gamla kåkar plötsligt iklädda piffiga pastellfärger. På torsdagen flyttade Tuttan Karlsson och hennes sjuka syster och taxichaffisen till Rågsved. På fredagen stängde skomakeriet. På lördagen sparkades kollektivet ut och källaren inreddes till boulebana. På söndagen kom lystna horder i stadsjeepar för att hasa omkring i blå tossor av plast på den nylagda fiskbensparketten i Tuttans gamla tvåa på Roslagsgatan. Det tog en vecka, sen var allting innanför tullarna ett gyllene getto.

Jag har kört taxi här under många år. Jag har kört buss här, jag har delat ut post här, jag har knatat omkring eller cyklat på dess gator sedan Jura. Jag hittar överallt i stan och någorlunda väl i nästan alla dess förorter. Men häromdagen promenerade jag upp från Norra Bantorget till Odenplan och märkte att minst 90 procent av alla butiker var nya för mig. Då spelar det ingen roll att husen står kvar, att Observatorielunden knappast låter sig rubbas ur fläcken eller att jag har minnen av bokhandeln Vattumannen och annat som sedan länge är försvunnet. Det måste förstås vara så, ty marknaden, den heliga, tillåter inte permanens för permanensens skull. Men det gör ont i mig.

Gudskelov är inte allting borta. Man kan fortfarande gå till Ritorno eller huvudbiblioteket - det vissa kallar Stadsbiblioteket - eller ta Katarinahissen upp till Mosebacke. Men allt det där är bara små motståndsfickor av nostalgi. Ja, ni vet ju vad nostalgi brukar betyda: "vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat (särskilt om längtan till vissa miljöer e.d.)" som NE skriver. Men för mig är efterledet starkare, alltså smärtan, "algin". Jag längtar inte tillbaka, och det gör inte heller den som bodde i en usel kvart på den ständigt mörka Kocksgatan. Jag önskar inte att tiden stod stilla, tvärtom. Men jag hatar att den går så fort, och hela tiden på någon annans villkor, för jag hinner inte med.

Fram till för inte så längesen kunde jag peka ut den exakta platsen där jag kom till världen: en liten rondell utanför Sabbatsbergs kvinnoklinik där jag föddes i vår Ford Zephyr medan far rusade in efter hjälp. Nu står där ytterligare nåt anonymt och vräkigt och glasblänkande. Era jävlar, säger jag bara. Ni äger inte det där stället, för det gör jag. Jag äger också Lodgatan och Robert Almströmsgatan (där bodde mina föräldrar när de träffades) och fan vad jag äger Surbrunnsgatan och Åsögatan och de gröna tunnelbanevagnarna och Lindhagensplan där det stod en folkvagn på taket till höghuset när jag var liten. När jag var liten och kom hem från Öland efter en evighetslång sommar och fick se tunnelbanetågen rassla över Tranebergsbron och det klack till i mig av glädje. Jag älskar tunnelbanan och jag älskar bussarna och jag älskar Markvardsgatans lilla viadukt och minigolfbanan i Krillan och S:t Görans sjukhus. Men jag älskar fan inte Capio eller Svensk Fittighetsförmedling som säljer allt, allt, allt. Jag älskar inte Åsögatan längre, för Mongis lilla restaurang är borta och ersatt med Guldapan eller vad fan nu den heter, och så har vi tillgjorda butiker och triljarder hippa små krogar och horder av fulla ungdomar nätterna igenom. Jag hatar att stan har blivit en kombination av nöjespark och rikemansreservat. Jag undviker i görligaste mån att vistas i närheten av Stureplan, för där finns inte längre min fars kontor på Kungsgatan eller Augusta Janssons karamellfabrik eller Brända Tomten.

Ibland tänker jag mig att han skulle återuppstå från de döda, och att jag skulle guida honom genom stan och genom ett senmodernt samhälle med e-post men inga postkontor, med folk som alltid kan nås utan någon särskild anledning alls, med att allt är offentligt och samtidigt privatiserat. Undrar hur länge han skulle stå ut. Jag står knappt ut själv. När jag var liten brukade mor och jag åka till Blackeberg och handla ibland, bara för att det var så trevligt. Och det är det. Blackeberg är en skinande arkitektonisk pärla och kommer så att förbli. Ett tag till. Min klasskamrat Tore som bodde på Grundtvigsgatan var livrädd för alla busar. Men de har dött eller flyttat. Och här i Vällingby där jag bor ser jag fortfarande järngänget av tanter som har bott här sen 1954 när det invigdes. Nu är det tillsnofsat på alla möjliga vis, men ändå klart igenkännbart. Det går att andas i Vällingby, för asjävlarna i stadsjeepar har inte hittat hit än. Pallas konditori ligger där det ligger, och kvinnan i mörkt hår och glasögon har jobbat där sen kondiset öppnade. Det gör mig trygg.

Men stan är inte min längre, fast den är min. Ingen kan ta ifrån mig den, men det behövdes inte, för i stället gjorde de om den. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, men jag skulle gärna höra den porla lite. Utan bakgrundsmusik, tack. Och jag tänker fortsätta att betona Norrtullsgatan på första stavelsen och säga /öst-götagatan/ utan nåt jävla sje-ljud. För det är mitt sätt att bevara lite mänsklig värdighet i det lilla.

Vi är en rättsstat! Eller, nja...

2011-04-23T08:16:00.002+02:00

We're a nation of laws! Så säger USA:s president i en intervju ni kan se här. I samma andetag som han konstaterar att Bradley Manning har begått ett brott säger Obama att han själv minsann måste lyda lagen, så varför ska inte Manning göra det? Han säger alltså att denne är skyldig - utan den där lilla detaljen, ni vet. Att ingen ska dömas ohörd. Att var och en ska betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. I en domstol, ni vet, alltså inte av en president eller annan politiker.

Jag kanske övertolkade Obama när han talar om a nation of laws. Det kan ju hända att han bara menar att det finns lagar i USA. Att så är fallet är ett odiskutabelt faktum. Det är också odiskutabelt att de tillämpas olika beroende på vem de tillämpas på. Ändå är det häpnadsväckande att Obama medger det så öppet.

Nintendo Care

2011-04-16T16:57:00.008+02:00

En gång i Sverige födde kvinnorna sina barn hemma. Det gick väl bra för det mesta. Ibland tillstötte en komplikation, varpå barnet eller modern eller båda två dog. Jag tror att dessa kvinnor hade välkomnat vårt system med mödravård, smärtlindring, skalpelektroder och katastrofsnitt. Men vägen dit blev krokig. Först skulle födandet institutionaliseras på nyinrättade barnbördssjukhus. Föderskan omhändertogs, tvättades, rakades och preparerades på alla upptänkliga sätt, för nu var hon patient, det vill säga ett kolli. Vad hon själv tyckte fäste man alltså inte så stor vikt vid. Det var ju för barnets bästa, det vill säga samhällets bästa. Och visst kunde man nu förlösa barn med tång eller så. Många överlevde alltså som annars hade dött. Problemet var bara att det var vid den här tiden som barnsängsfebern började grassera, på grund av bristande kunskaper om sterilitet och smittoöverföring. Det tog lång tid innan man begrep sammanhangen och lyckades vända trenden. Världen gick framlänges - och baklänges innan den kunde börja gå framlänges igen.

Om man kunde snabbspola historien med åtföljande grafik skulle man se en liknande utveckling på en flygbild över vårt land. Institutioner uppstår och monteras ner i en rasande fart, allteftersom politiska och ekonomiska diskurser och strukturer byts ut. Fattigstugor rivs, ålderdomshem byggs, anstalter för vanföra eller sinnesslöa blir lasarett och sinnessjukhus, gamla byskolor blir läroanstalter, provinsialläkare och stadsläkare blir vårdcentraler. Och sen töms mentalsjukhusen genom att man sparkar ut dårarna till närmsta ungkarlshem, de utvecklingsstörda hamnar i gruppboenden eller överlåts åter till familjerna, läroverken skrotas och ut rinner enorma mängder latin och annat historiskt skräp, för nu ska framtiden byggas. Vindkvarnarna stannar, gigantiska fabriker, stålverk och massafabriker spyr ut skit tills de konkurreras ut och stängs, teko-industrin ersätter knallarna och är framtiden tills ingen jävel vill betala priset längre, Kockums tillverkar tankfartyg och försvinner. Betygssystem avlöser varandra, studenter avlägger examen eller slutar avlägga examen, obligatoriska ämnen införs och skrotas, vården är lika för alla, socialbidrag och miljonprogram och fackföreningar och svartvit tv med en kanal byts ut mot just ingenting alls värt namnet, taxibolag regleras och avregleras, högern blir moderaterna, bondeförbundet blir centern blir utsparkat 2014. Får man hoppas.

Och nu, hur ser det ut nu? Postkontoren finns inte, bankkontoren knappt heller. Statens järnvägar är ett skämt och det är bara en tidsfråga innan systembolagen ersätts av privata butiker. Gammelskrutten som söker vård får inte stanna den halvtimme som behövs för att man ska utreda blodtrycket, det trasiga knät, sockret och nedstämdheten. Det blir för olönsamt, så det som erbjuds är en remiss för varje krämpa. Med lite tur går det någorlunda ändå. Äldreboenden organiseras av privata aktörer som spar på varenda krona, så gamlingarna får gå och lägga sig efter maten och bara skita på vissa tider och duscha en gång i veckan. Skolorna är inte längre blandade, ty nu skall alla välja, det är den nya modellen förstår ni. Exemplen är otaliga på hur fungerande institutioner och praktiker har slagits i spillror, hur solidaritet har blivit något suspekt och hur var man får rädda sig själv, hasa till arbetsförmedlingen med kroppen full av cellgifter eller trilla genom maskorna på de skyddsnät som blivit allt glesare. Det finns liksom ingen översiktsbild, inga flygfotografier. Det finns bara närsynthet, vinstintressen och de heliga privata initiativen.

Barnen, då? Är inte barnen de stora vinnarna? Jo, på många plan är det så. De överlever graviditeter som hade slutat i aborter, de slipper dö som spädbarn, de klarar sig från mässlingen, de har dagis och sexårsverksamheter och skola och fritids som ändå erbjuder andra vuxna kontakter och i bästa fall lite pedagogik. Att man experimenterar med deras skolgång och kunskaper och betyg är ju inget nytt. Att det finns en stor skara förlorare är inte heller det något modernt påfund. Barnen har det ganska hyfsat. Utom vissa barn, de som omhändertas i knarkarkvartar eller så. De som vanvårdas, misshandlas och utsätts för sexuella övergrepp. Eller alla som är fattiga i största allmänhet. Eller är papperslösa. För de båda senare grupperna finns det inga samhälleliga nätverk att tala om. Om ett papperslöst barn far illa kan inte socialsekreteraren hjälpa det, för det hör ju inte hemma här. Det ska anmälas till polisen för att avvisas tillsammans med föräldrarna, punkt slut. Som tur är finns det stora hemliga nätverk, bland annat organiserade via kyrkan, som hjälper till. Och det finns andra organisationer som hjälper fattiga barn med livets nödtorft.

Så vi har ett samhälle som har monterat ner och atomiserat all den omsorg och vård och faktiskt kärlek och medmänsklighet som borde vara allas angelägenhet. Att jag får hoppa mellan olika jävla vårdbolag om jag har någon krämpa är väl överlevbart. Men att gamla, sjuka, nedstämda, dementa eller andra svaga grupper ska manövrera i dessa minfält är helt enkelt omänskligt. Någonstans i Singapore eller något annat kapitalistiskt paradis sitter det folk som fjärrstyr oss som figurer i ett plattformsspel. Skillnaden mellan denna iskalla och distanserade styrning och de prydliga amerikanska ungdomar som fjärrmördar människor i Pakistan medelst drönare är inte kvalitativ, bara kvantitativ. Och om Alliansen och den heliga marknaden får råda är det bara en tidsfråga innan allt det vi en gång tog för givet i form av gemensamt ägda strukturer, sociala skyddsnät, allmänna försäkringar och rättvisa skatter är lika antikverade som den gamla byskola som inreds på tv av hurtiga programledare med glimten i ögat.

Så samhället spelas framlänges och baklänges och framlänges och baklänges igen. Det enda som är säkert i denna tv-spelsvärld är att de svaga aldrig levlar.

Det frysande ögonblicket

2011-03-25T15:23:00.001+01:00

Edmund Husserl sitter och betraktar sitt skrivbord. Ur detta föds en av fenomenologins viktigaste texter. Att betrakta något innebär att inte betrakta något annat, vilket är lätt konstaterat. När du läser den här texten är du visserligen medveten om din omgivning, men den hamnar i bakgrunden. Därför har Hollywood rätt, frestas jag att säga, när de använder kameror med smalt skärpedjup. I filmer med oändligt skärpedjup (den första var väl "Citizen Kane") kan vi själva välja var vi ska fästa blicken, men det känns lite konstigt. Det är både för verkligt och för overkligt. Om du till exempel håller din tumme på några decimeters avstånd ser du hela tummen tydligt. För nu tummen så nära dina ögon du kan utan att den blir suddig eller dubbel, och du kan inte ens se de små vecken på fingerleden tydligt. Varje fokus innebär ett uteslutande.

Husserl betraktar alltså sitt skrivbord och konstaterar att resten av arbetsrummet också finns där, men i bakgrunden. Han vet hur rummet ser ut bakom honom, han hör dämpade röster någonstans ifrån, han vet att barnen stojar på verandan. Och här sitter han och filosoferar. Han tänker att han vill sätta tillvaron inom parentes för att verkligen kunna studera den. Alltså reser han sig från bordet, går runt det ett varv och betraktar det noggrant. I det ögonblicket upphör hans skrivbord att vara "hans skrivbord" eller "skrivbordet" - det är nu bara "ett skrivbord". Han har satt funktionen inom parentes.

Men ett skrivbord är ju inte bara ett ting vilket som helst. Det har sin form utifrån sin tänkta funktion och är därför högre än exempelvis ett soffbord. Det är ett bord som är till för att brukas. Återigen: formen är en funktion av ändamålet. Men bordet är också ett föremål med en historia. Någon har planterat träd, som har vuxit i tystnaden tills denna tystnad en dag har brutits av ljudet från en såg. Virket har sågats, torkats, hyvlats, fogats samman, sandpapprats, polerats. Någon har en gång brutit malm som har smälts och gjutits, kanske legerats med annan metall för att Edmund ska kunna dra ut den översta skrivbordslådan med ett mässingshandtag. Någon har skapat en vara och någon har skapat en marknad för denna vara och någon har handlat denna vara på marknaden, visat den i sin butik, sålt möbeln och forslat hem den till familjen Husserl. Och nu sitter han där, den gode Edmund, och försöker sätta den inom parentes.

En halv evighet senare: Sara Ahmed läser Edmund Husserls betraktelse. En betydligt kortare tidsrymd därefter: jag läser hennes bok, "Queer Phenomenology" på tunnelbanan mellan Hötorget och Vällingby. Men vid Alvik övermannas jag av trötthet, stoppar undan boken, tar av mig läsglasögonen och halvsover resten av sträckan. Och nu sitter alltså jag vid mitt skrivbord som alls inte är ett skrivbord utan ett köksbord, och försöker fånga det magiska i Ahmeds beskrivning av Husserl. Om jag bara kunde det! Men om Ahmed inte är filosof av professionen är hon en briljant tänkare och skribent, medan jag är högst medelmåttig. Jag kan bara rekommendera er att läsa hennes mycket tankedigra, svåra och vackra text. Och här kunde det här blogginlägget sluta. Men jag har fått en bild i huvudet, och jag vill försöka fokusera på den innan jag går och hämtar min dotter i skolan. Så här:

Ögonblick går inte att frysa. Aldrig någonsin. Husserls lilla promenad kring det bord som både är hans skrivbord och ett skrivbord upprepas gång på gång så länge hans skrift finns kvar, så länge Heideggers eller Merleau-Pontys eller Ahmeds skrifter finns kvar, så länge det finns mikroskopisk chans att någon läser just den här texten. Att Husserl alls sammanfördes med sitt skrivbord beror på en så lång och slumpmässig samling händelser att det i stort sett var otroligt, på gränsen till uteslutet att det alls skulle hända. Att jag ska gå och hämta min dotter i skolan beror också på händelsekedjor som är så komplicerade att om någon försökte räkna ut sannolikheten skulle den ge upp. Innan jag föddes fick min mamma ett missfall. Mina föräldrar hade redan fem barn, skulle de ändå försöka en gång till? De hade kunnat ge upp. Jag hade kanske varit alltigenom heterosexuell och därför aldrig hört talas om Qruiser där Marty kanske aldrig hade läst min dagbok. Och så vidare. Men i dag har vi varandra och våra barn, i det här ögonblicket, det som aldrig kan frysas. Vi kanske inte alltid har varandra eller våra barn. En dag är någon av oss - förmodligen jag - död, och den andre blir kvar.

Men snart ska jag gå ner mot Grimstaskolan. Det är den 25 mars 2011, en blåsig dag då jag har frusit en hel del trots att det är fem plusgrader. Jag ska förmodligen göra om den där promenaden massor av gånger, men säkert är det inte. Mina tankar kommer att snurra i den rad av frysande men inte frysta ögonblick promenaden tar. Snart får jag hålla min lilla vän i hennes varma, trygga lilla hand. Vi ska prata med varandra om hur hennes dag har varit. Ja, jag är redan där i tanken. Men jag är också i min egen barndom. Jag tänker på när mor berättade det där med missfallet för mig. Jag tänker på hur jag och Marty bara för några timmar sen åt lunch på David Bagares gata, ovanför hennes teater; jag tänker på att snart är hela barnaskaran hemma och i kväll ska vi se finalen av "Let's Dance". Det är ett struntprogram, såklart, men vi har det så trevligt tillsammans när vi ser det. Och jag tänker på hur det blir den dag de äldsta barnen vill göra allt annat än titta på tv med oss.

Sarah Ahmed beskriver hur Husserl sannerligen sätter vissa saker inom parentes. Sina barn, till exempel, sin fru och sin hemhjälp. För att han alls ska kunna sitta och skriva måste någon annan ägna sig åt hushållet och låta den store filosofen arbeta ostört. För att jag ska kunna skriva det här krävs att jag sätter diskmaskinen inom parentes, eller dammsugaren som står på övervåningen. Jag borde verkligen städa där uppe. Men det kan vänta lite till, tänker jag, för jag har nästan ingen tid för mig själv. Men jag längtar efter att åter få bli störd, jag längtar efter att jag och Marty inte ska kunna föra ett sammanhängande samtal eftersom fem barn runtomkring oss äskar det ena och andra och tredje. Jag skulle aldrig kunna delegera alla hushållssysslor till någon annan. Jag gillar inte tystnaden. Jag älskar mina barn och hela vår fantastiska tillvaro, och jag är livrädd för att den ska upphöra. Så när jag om en liten stund går för att hämta min dotter kommer mina tankar att snurra kring förgänglighet och sån skit, sen kommer jag att fnissa lite åt den där högtidligheten och så kommer jag att frysa om öronen. Men i det ögonblick jag möter min älskade, älskade lilla dotters gestalt slutar allt att snurra. Det innebär inte att tiden stannar eller ögonblicket fryses, men det förflutna och det framtida krymper i alla fall rejält, och jag blir närvarande.

Och nu ska jag verkligen sätta det där i verket. Det ska bli skönt.

Sexuell debriefing

2011-03-15T14:10:00.009+01:00

Häromdagen mindes jag plötsligt att jag en gång idkade samlag med en kvinnlig kroppsbyggare i Skärmarbrink. Detta var mycket längesen och jag minns egentligen bara tre saker: att hon var rödhårig, att hennes lägenhet var den minsta etta jag sett, samt att jag var förbluffad över att jag alls befann mig där. Jag gissar att vi hade träffats på nån krog, men vilken har jag ingen aning om, eller hur det hela förlöpte.

Natten efter att minnesbilden dök upp drömde jag att jag just hade legat med en mycket smal rödhårig tjej. Det som gick igen var framför allt min häpnad över situationen. Vi hade just knullat, men drömmen började efter fullbordat faktum. Nu hade vi alltså GJORT DET, och det var ju kul. Fast jag kände mig lätt disträ, samtidigt som jag insåg att hon stod i begrepp att korka upp den symboliska champagnen. Och visst, det är fint med ett möte i monsunen, men jag önskade mig mest därifrån. Jag kände ingenting för henne och visste inte hur jag skulle hantera det. Det hade jag dåligt samvete för. Måste du stå där och hoppa av förväntan när jag känner nåt helt annat, liksom. Stackars dig.

Jag berättade om min dröm för Marty, och vi diskuterade fenomenet meningslösa samlag. Det var smått deprimerande. "Om det hade suttit 2 000 Niklas här och 2 000 Marty, skulle mönstret ha sett likadant ut", sa jag. (Det är inte klokt vad jag minns ibland, med tanke på mitt usla episodminne.) För så här är det nog för de 2 000 kvinnorna: de allra flesta knullen kunde hellre ha ersatts av nåt annat, som att läsa en bok eller ta en promenad. Och för de 2 000 männen är det så här: de allra flesta knullen handlade mest om att få ejakulera i något annat än tumvecket. Det är inte särskilt romantiskt; det är mest ensamt, torftigt och nedslående. Det är alltså inget möte i monsunen utan snarare ett ömsesidigt onanerande i en torrlagd plaskdamm. Varför då? Det borde vi sannerligen tala om, apropå #prataomdet.

Men det är paradoxalt. Samtidigt som jag kan se en lång rad samlag som jag egentligen kunde ha varit utan finns det ingenting "bara" med sex för mig. För mig har det mest handlat om det fantastiska i att två personer som normalt sett är påklädda plötsligt är allt annat än det. Vardagen förvandlas om inte till fest så i alla fall till det oerhörda i att det man inte får se och vidröra plötsligt är fullt möjligt, ja önskvärt. All distans är som bortblåst, all värme som två nakna kroppar gömmer förenas och förstärks. Det osannolika är inte bara sannolikt utan alldeles sant. Herregud - du och jag! Jag får se hela dig, får röra hela dig, känna hur du doftar och smakar, hur dina händer griper mig. Det påminner om när man lägger örat till någons bröst och hör hjärtat slå djupt där inne. Man inte bara ser människan, man hör den och känner den. Närheten är total.

Tyvärr är närheten illusorisk understundom. När man är klar med alla den fysiska kärlekens åtbörder och åthävor betraktar man åter varandra med nyter blick. Visst, den kan vara färgad av ömhet, glädje och tacksamhet, men man ser varandra utifrån. Plötsligt blir man medveten om sin nakenhet och vill skyla sig. Man är pissnödig, röksugen och längtar efter en skinkmacka eller efter att få lägga en brakskit i eget majestät. Men det vore förstås oartigt, så man håller i sig. Ligger där och ser leende (10 poäng) eller allvarlig (20 poäng) in i den andres ögon som det anstår en monsunmötare, stryker en svettig lock ur dennes panna (30 poäng). Kanske säger man nåt i stil med: "Jag har blivit bränd så många gånger." Fast, nja... Det kanske ska ske i samband med att man har öppnat sig för varandra enligt relationsmanus 13a, sektion 6 (promenad dagen efter bland höstlöv, på väg till Moderna museet). Men distansen finns där. Den försvann egentligen aldrig.

I värsta fall vaknar man i en främmande säng och undrar vad i helvete man gör där. Man betraktar väggarna. Många konstnärer i släkten, eller? Det vankas jordgubbste som man hatar, och otäckt pålägg på gammalt bröd. Eller inget mjölk till kaffet, bara en sån sak. Den där badrumsmattan säger allt som sin ägare, tyvärr. Fisringen känns iskall under baken och halkar lite hit och dit när man ska sträcka sig efter toarullen. Handfatet är i brun emalj, herregud. Skulle jag duscha i det där badkaret? Sällan. Jag vill hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Förresten har jag ont i huvudet och ingenting gemensamt med dig mer än att vi har legat med varandra.

Efter en sån här upplevelse behövs ett slags debriefing, alltså att man rannsakar sig själv, frågar sig vad det var som egentligen hände och hur man reagerade. Tro nu inte att jag vill nedvärdera begreppets egentliga innebörd, alltså ett stödjande samtal för någon som genomgått en traumatisk upplevelse. Jag använder det i överförd bemärkelse för att ge processen den air av allvar som man annars skulle gå miste om. Det är lätt att avfärda den postcoitala depressionen som tankesnurr, "ågren" eller bara ett måttligt obehag som man gör klokt i att ruska av sig. Men då blir det också svårt att lära sig nåt.

Vill ni få ett exempel på vad jag menar kan ni gå och se Kalle Westerdahls "Människans bästa vän - en relationstragedi" på teater Brunnsgatan Fyra. Där skildrar han en ung man som går igenom en lång rad mer eller mindre trassliga förhållanden med kvinnor, till synes utan att lära sig ett jota. Han är bara en glad skit som snubblar sig igenom kärlekens undervegetation, tills han en dag blir biten i snoppen av schäfern Kid. Och stannar upp, förundrad. Vad tusan håller han på med? Kid blir i Kalles föreställning den samtalspartner han har saknat. Något som liknar en insikt börjar gry. Det är oerhört roligt och väldigt sorgligt på en gång. Att publiken känner igen sig själv är inte att ta miste på.

Debriefingmodellen har fått kritik: man riskerar att offret återtraumatiseras, som det heter. Alltför ofta har folk fösts samman i en grupp där man går igenom de plågsamma upplevelserna i tron att det skulle räcka med det. Men jag tror att varje terapeut kan skriva under på att själva principen är korrekt. Det enda sättet att förta laddningen i det skedda är att prata om det, om och om igen. Men då ska det vara med någon som man har förtroende för, någon som inte värderar en, någon som kan sätta in upplevelsen i ett sammanhang. Att använda kompisar som terapeuter är alltså en dålig idé, såvida det inte gäller något mer lättviktigt problem. Återigen: ta mitt bruk av ordet med en nypa salt.

Men ändå. Jag tror att vi behöver prata om varför vi så ofta söker något vi borde veta inte finns där. Varför ska det vara just kättjan som för oss samman? Varför använder vi sex som ett substitut för närhet? När blir den fysiska nakenheten en synonym för den själsliga? Tänk om vi kunde komma varandra nära på riktigt utan att ta av oss kläderna? Vore inte det rätt kul som omväxling? Jag tror det.

Många av mina mest givande relationer har varit med människor som jag aldrig skulle drömma om att ligga med. Att få lära känna någon annan på djupet är en fabulös ynnest. För även här finns det något som nästan liknar ett tabu i vardagen. Vi pratar inte med varandra, inte på riktigt, inte om det som verkligen berör oss. Vi kan prata om vår barndom, men mest i form av anekdoter. Vi kan säga att vi grät floder när vår mormor dog, men vår existentiella ångest behåller vi för oss själva. Och det kanske är tur. Vi kanske instinktivt förstår att vi inte är varandras bästa terapeuter. Men samtidigt missar vi något. Vi har trots allt väldigt många gemensamma erfarenheter, känslor och reaktionsmönster; den ena sociopsykiatriska paletten är den andra tämligen lik. Att inse att man så att säga är i gott sällskap när det gäller smärtsamma erfarenheter är väldigt befriande. Det är inte bara jag, det är inte bara ett personligt mönster utan ett allmängiltigt. Och är det allmängiltigt kanske det beror på faktorer som delvis ligger utanför min kontroll - eller så är det mekanismer som man kan lära sig att lära sig känna igen. Det här är den stora styrkan i #prataomdet, som jag ser det. Man går från det privata till det allmänna och tillbaka igen, utrustad med en ny insikt, kanske en ny beredskap.

Vi matas från barnsben med illusionen att det finns en genväg till en annan människa, och den genvägen stavas romantisk kärlek. Attraktion uppstår, motsatserna möts och kolliderar, men till slut ordnar sig allt och de olyckliga tu blir ett lyckligt ett. Det är kanske därför vi följer med första bästa från krogen. Vi är så förbannat ensamma och tänker att om vi bara tar av oss kläderna så följer resten automatiskt. Inte undra på att vi blir besvikna. Visst händer det att vi råkar passa bra ihop, men det är mest en slump. Ibland blir vi omåttligt förälskade efter bara en kort tids gemenskap. Men när den första himlastormande attraktionen börjar ebba ut märker vi den andres fula konst, dåliga musiksmak och unkna värderingar. Visserligen uppfattade vi allt det där på två sekunder, men vi valde att blunda för det. Nu blir det påträngande, liksom alla de manus för vad man ska känna, säga och tycka i tvåsamheten; manus som vi har skrivit under på utan att tänka igenom och utan att diskutera sinsemellan. Har vi osis har vi redan hunnit "bli ihop" vid det här laget, eller permanenta förhållandet genom något slags kontrakt. Nu är det så dags att ifrågasätta spelreglerna.

Det finns förstås ett manus även för hur vänskap ska uppstå. Ni vet, man "öppnar sig för varandra". Först berättar du om din olyckliga barndom och alla dina trassliga förhållanden, sen är det min tur. Schyst - nu är vi vänner! Ja, vi vet allt om varandra. Men det här är också en falsk genväg. Att vi delar med oss av våra erfarenheter är bra, men det är inte synonymt med att stå varandra nära. När jag alltså förespråkar att vi ska #prataomdet är det inte för att jag tror att det automatiskt för oss samman. Nej, den här sortens debriefing är i slutändan ett personligt verktyg. Ensamma är vi lik förbannat i vår existens. Däremot kanske vi kan må lite bättre själva av att inte gång på gång trilla dit i samma trötta mönster. (Om vi inte gör det kommer det också andra till gagn, vilket inte är någon liten vinst.) Och när vi mår bättre för att fjällen har fallit från våra ögon, för att vi har skärskådat oss själva, är vi bättre rustade för att verkligen bygga upp gemenskaper. Så länge vi bara klampar på i ullstrumporna är ingen verklig samhörighet möjlig.

Som fager ungersven drömmer man om den stora föreningen. Det åligger en att själv bryta den osynliga barriär som omgärdar de hemlighetsfulla. Är man blyg känns det rätt hopplöst. Vad ska man säga, hur ska man göra? Man fantiserar, bygger upp bilder av hur det måste vara, förälskar sig på avstånd, har febriga sexfantasier. Och så blir det ingenting, och sen ingenting. Det är förstås ens eget fel. Man saknar framåtanda, är misslyckad. Alla, precis alla, runtomkring en verkar ha knäckt koden. Ja, de har tjej efter tjej, vilket de gärna meddelar omvärlden. Det verkar vara en tävling och själv är man den där killen som blir vald sist när man ska spela fotboll i skolan. Att alla andra är en myt ser man inte.

Jag tror att det här är farligt. Längtan efter det svår- eller rentav ouppnåeliga, parat med tvånget att vara sin egen lyckas smed, kan slå över i förtvivlan. Man är kränkt av hela jävla systemet, för det är lättare att leva med sitt misslyckande om det är någon annans fel. Någon upprättelse står inte att få, därför vill man hämnas. Här föds säkert en och annan våldtäktsman. Men här föds också hans ställföreträdare porrmotsvarighet, den som dominerar, daskar, penetrerar och sölar ned, den som griper tag i håret, förnedrar och sprutar i triumf. Kuken blir till ett artilleri, riktat mot de där jävla slynorna. Egentligen vill de bli behandlade så, och vill de inte kan man alltid supa dem under bordet, droga dem eller köpa dem. Det allra finaste är att ta dem i analen, för det ger dem ingen egentlig njutning (som om de skulle njuta annars). Nästan all pornografi handlar om dominans, bögporren inte undantagen. Jag tror att det här är motsvarigheten till gammaldags västernfilm eller till den enorma, genreöverskridande intrigen som stavas hämnd på sina vedersakare. Upprättelse i form av hämnd eller att göra sin motståndare till allmänt åtlöje är kanske det allra vanligaste temat i filmvärlden i stort.

Men upprättelsen är egentligen omöjlig att få, för den kräver en ursäkt som aldrig kommer. Därför upprepas mönstret om och om igen. Ungersvennen lär sig ett och annat av porren. Det gäller att ta för sig, det gäller att vara stor och stark och välutrustad, sen löser sig det mesta. Och tjejerna vill egentligen, de bara hycklar lite först. Skillnaden mellan sjuklig sexuell sadism och porrens dominanstema är bara kvantitativ, inte kvalitativ. Man får bara hoppas att det verkliga mötet med en verklig människa blir ett korrektiv - och att det sker någorlunda tidigt.

Och den fagra ungmön? Hon drömmer väl om att det sexuella mötet ska vara kulmen på något. Efteråt har man ett skört ögonblick; det prosaiska är borta. Nej, själva knullet var kanske inte nåt vidare, men nu har han sprutat och då är samlaget, som alla vet, över. Men det är okej, det går väl fler tåg. Kan han inte ligga kvar åtminstone en liten stund? Nähä, han ska pissa och röka och ta en skinkmacka, eller fråga vad man tror om Inter mot Juventus. Så mycket betydde det här alltså för honom. Det skira dunstar bort och försvinner och allt är prosaiskt igen. Man hade lika gärna kunnat läsa en bok. Först är det så pockande och superviktigt, och vafan, man kan väl ställa upp då. Sen är det som om ingenting har hänt! Karlar.

Jag vet: det här är väldigt förenklat; det finns gott om undantag. Men det är ett vanligt mönster. Vi drivs av längtan bort från vår inneboende ensamhet, och vår beteenderepertoar bestäms till stora delar av sexuella hierarkier och slentrian, av diskurser om det manligt aktiva och det kvinnligt passiva eller manligt kodad dominans och kvinnligt kodad oåtkomlighet. Inte minst blir det tydligt i hur handfallna, rentav skräckslagna, många män blir när någon raggar på dem för en gångs skull. Jag tror att vi behöver en mansrörelse där man dels ägnar sig åt sexuell/emotionell och social debriefing av såna som Kalles karaktär i "Människans bästa vän", dels upplyser och tröstar unga killar som inte ser sambandet mellan porrens värdehierarkier och den egna tillvaron. På samma sätt vore det bra för de fagra ungmöerna att skärskåda det egna beteendet. Varför inte ta egna intiativ? Varför ställa upp på ett ligg?

Och varför - det gäller oss alla - tro på omöjliga genvägar? Varför skriva under på nattståndna manus om förälskelse, parsamhet, trohet? Varför tro att vi botar vår ensamhet bara för att vakna upp en dag och känna oss oändligt ensamma i tvåsamheten?

Jag tycker att sex är bra. Jag tycker att sex är fantastiskt med någon man älskar och står nära. Ingenting hindrar att varje sexuellt möte med den älskade är omgärdat av samma häpnad och jubel som uppstod första gången. Dessutom är knulla ingen teknik som man kan finslipa i sin ensamhet, som när Björn Borg stod och bollade mot sina föräldrars garagevägg timme efter timme. Av den anledningen blir ofta förstagångs/engångsligg bara sådär, ett knippe emotioner och ryckningar som hade kunnat hänföra oss mycket mer.

Det här står inte i motsats till olika former av anonymt eller flyktigt sex. Det kan också vara väldigt nöjsamt, på sitt särskilda lilla vis. Men jag tror att det är viktigt att veta vad tusan man sysslar med, oavsett relationsform, kön eller social inramning. Därför behöver vi debriefing. Vi behöver #prataomdet.

Det psykoanalytiska villospåret

2011-03-08T14:46:00.011+01:00

Johan Asplund skriver i sin fantastiska lilla skrift "Om undran inför samhället" om det Wittgenstein kallar "aspektblindhet", oförmågan att se någonting som någonting, och Wittgenstein liknar det vid att vara tondöv. Detta apropå antropologen Malinowskis kritik av Freuds teori om kulturens ursprung. Freud menade att det fanns en "urtidshord" i tidernas begynnelse, ledd av en härsklysten och våldsam fader som kapade åt sig alla kvinnorna i hjorden och stötte bort sönerna. Men en dag slöt de utstötta sig samman, mördade fadern och åt upp honom; därmed fick de alla del av hans styrka. Men fadern var ju inte bara hatad, alltså fick de dåligt samvete eller snarare skuldmedvetande. Ja, farsgubben växte sig med tiden ännu starkare i deras sinnen än om han hade levat, och nu uppfann sönerna ett symboliskt substitut för honom. Denna fadersersättning var ett djur - och så uppstod totemismen. Dessutom bestämde sig de forna fadermördarna för att avstå från de numera befriade kvinnorna, och härifrån stammar förbudet mot incest och giftermål mellan syskon.

Det är i sanning en fantastisk teori, och Malinowski gjorde sitt bästa för att pulvrisera den i "Sex and Repression". Hade det bara förekommit ett enda fadermord, och i så fall var, eller var det månne en veritabel epidemi? Och varför skulle fadern fördriva sönerna - de brukar ju söka sig bort självmant? Dessutom måste man ju tänka sig att övergången från ett naturtillstånd till ett kulturtillstånd sker mycket långsamt och gradvis. Så Freud hittar bara på.

Ja, säger Asplund. Freud hittade verkligen på det där, och det var med flit. Det var för att åskådliggöra vissa drag i den mänskliga kulturen:

Kanske kan man tänka sig att det så småningom klarnat för Freud att "ambivalens", "skuldmedvetande" och "försoning" inte bara var nyckelbegrepp för förståelsen av neurotiskt beteende utan också för förståelsen av vad mänsklig kultur överhuvudtaget går ut på. Men, kan man vidare gissa, Freud kunde inte nöja sig med att bara konstatera att "neurotiskt beteende" och "kultur" hänger ihop eller är två sidor av samma sak: det vore alltför torftigt eller det vore rentav att röra sig i cirkel. Han behövde därför ett tredje, en bild eller vad som helst, som visar kontaktytan mellan neuroser och kultur. ... Och så uppfinner han, eller besvärjer han fram, berättelsen om urtidshorden och fadermordet. Det är en berättelse som klaffar; nu kan man se att neuroser och kultur hänger ihop.

Och denna berättelse utgör varken orsak eller historia - den utgör i stället en betydelse. ... Att inte kunna uppleva formeln "Kultur = ambivalens & skuldmedvetande & försoning" som ett storartat förslag - det är att vara aspektblind. Nu är detta naturligtvis inte vilket korsordslösande som helst. Ett särskiljande kännetecken är, tror jag, detta: lösningen eller betydelsen skingrar inte ett redan förefintligt mysterium, utan lösningen eller betydelsen bestämmer eller upprättar själva mysteriet. Problemet och lösningen, frågan och svaret, ges så att säga samtidigt, i en och samma komplexa skapelseakt.

Jag skulle verkligen önska att vi kunde läsa hela Freuds idéproduktion på samma sätt: som en rad bilder, åskådningsexempel, gåtor, liknelser och fabler. Men tyvärr gjorde inte ens Freud själv det, och ännu mindre hans efterföljare. Jacques Lacan, den i vår tid kanske mest inflytelserika psykoanalytikern, hävdar till exempel på fullt allvar och utan minsta sidoblinkning att små barn (godtyckligt definierade som barn mellan sex och arton månaders ålder), när de ser sig själva i spegeln, försöker identifiera sig med sin spegelbild. Här ska ni få teorin serverad av Per-Anders Sköld i senaste numret av Arena (#1 februari 2011):

Men spegelbilden är samtidigt en källa till främmandeskap. Bilden i spegeln verkar vara hel och sammanhållen, medan barnet upplever sig själv som fragmenterat, oförmöget att kontrollera sin kropp och genomkorsat av motstridiga behov. Bilden i spegeln påstås vara "jag", men samtidigt är den inte jag. Jag måste identifiera mig med den, men samtidigt kan den inte fånga allt jag är. Bilden stämmer inte fullt ut - den alienerar mig.

Ja, det låter ju oerhört tragiskt. Jag ångrar verkligen att jag har låtit mina sex barn växa upp i en miljö med speglar och därmed har orsakat dem ett livslångt lidande. Man får anta, om man ska ta Lacan på orden, att barn till vissa naturfolk där speglar är sällsynta slipper denna splittring. Men det är förstås inte slut på eländet där. Nästa alienation drabbar barnet när det inträder i den språkliga tillvaron och påtvingas det Lacan kallar "signifikanter", alltså etiketter som "pojke", "flicka", "duktig" eller så. "I jakten på en stabil identitet måste vi alltid underkasta oss signifikanten och tränga bort allt som vi inte är", fortsätter Svård. Och denna symboliska kastration gör att hela våra liv kännetecknas av saknad; att bli en hel människa går bara inte.

Ja, om vi nu inte är aspektblinda kan vi läsa Lacan som Asplund läser Freuds teori om kulturens ursprung. Men försök fråga en lacanian hur det är för barn som exempelvis växer upp utan speglar. Det kvittar, blir svaret. Eller fråga hur hans teori om fallocentrismen kan tillämpas på barn som växer upp med två mammor. Det kvittar; det här handlar om strukturer som genomsyrar hela vårt samhälle. Den som vågar säga emot avfärdas som en stelbent positivist. Man att vara aspektblind är en sak, att upphöja fabeln, liknelsen, bilden till verklighet är precis lika stelbent och fantasilöst.

I samma nummer av Arena skriver litteraturforskaren Carin Franzén om hur det splittrade jaget har sin parallell i gruppgemenskapens dynamik, ett tema som även Svärd behandlar. Gruppen behöver en yttre fiende för att hålla ihop, skriver Franzén, och det kan jag förstås skriva under på - liksom diverse diktatorer som vill söndra och härska. Men problemet med Franzén et al. är att de läser berättelsen från fel håll, så här till exempel: "När identitetsblivandets driftsmässiga komponenter återupprepas på den sociala nivån erkänns de sällan som en del av det egna identitetsblivandet. De institutionaliseras och stelnar i ideologiska stereotyper." Så rasism, främlingsfientlighet eller negativ särbehandling av invandrad arbetskraft beror alltså på att vi alla är spegelbarn, inte på exempelvis ekonomiska mekanismer. Nej, vi styrs alla av "omedgörliga drifter och begär", och det är det splittrade jaget i makroformat som är "drivkrafterna i all totalitär och segregerande politik". Jag blir alldeles matt. Ännu mattare blir jag av det eurocentriska medelklassperspektiv som genomsyrar det här tänkandet. "Man söker undfly det [bristen, min anm.] i jakten på det perfekta livet - i optimeringen av tillvaron som exploateras i en genomkommersialiserad värld där den fria marknaden upphöjts till en universallösning", skriver Franzén. Ja, säg det till en fattig fiskare i Bangladesh. Eller till en nordkorean. Eller till en psykiskt sjuk hemlös på väg att förfrysa tårna på en lastbrygga i Västertorp. Ni förstår, grunden till att ni har det dåligt beror på att vi alla är så splittrade. Det är synd om er, såklart, men visst är det lite synd om oss också? Och tänk så bräcklig vår solidaritet med varandra är. Det beror på vår oförmåga att hantera alla etiketter som man vill pådyvla oss.

Jag har sparat det bästa till sist, eller om det är det sämsta. Diana Mulinari, som har skrivit mycket om intersektionalitet tillsammans med Paulina de los Reyes och numera är professor i genusvetenskap i Lund, bidrar också till Tema: Psykoanalys i Arena. Hon säger sig skriva i affekt, och beskriver den maktlöshet hon känner

när antirasistiska/feministiska/queer-/vänsteraktivister och intellektuella hävdar att de inte tror på eller inte gillar psykoanalytisk teori. Som om det skulle handla om godis eller det nya märket på Systembolaget. Något man kan välja bort eller konsumera.

Jag antar att jag är en sån där i och med att jag tycker att psykoanalysen är ett tämligen värdelöst redskap för förändring, ett som jag gärna väljer bort. Jag och mina gelikar är inte bara ofattbart naiva, vi låter också "frågor om individuellt lidande och kollektiv mental hälsa hamna i händerna på nyliberaler och läkemedelsindustrin". Det var en salva som heter duga. Om man alltså i likhet med mig lika ogärna vill vara aspektblind som bokstavstroende blundar man för att psykoanalysen är ett användbart verktyg om man vill räkna sig som antirasist/feminist etc. Jag undrar vad föräldrar med autistiska barn tycker om att hon sätter det begreppet inom citationstecken, så här:

Som om frågor om kopplingen mellan normalitet och psykiskt lidande, mellan familjeformer och barnens "bästa", mellan migration, flyktingpolitik och "autistiska barn", frågor där det psykoanalytiska fältet bär en mängd svar, inte var antirasistiska [etc].

Autism förstås alltså bäst genom psykoanalytisk teori - om den alls finns. Där hör ni.

Mulinari skriver visserligen att "det turbulenta, fruktbara mötet mellan marxism och det psykoanalytiska fältet" inte "kan förstå det sociala", utan att det snarare är att se som inspirationskälla. Ja, "det kan erbjuda analytiska verktyg som gör oss mer systematiska, lyhörda, mindre dogmatiska, mindre (själv(goda." Men i nästa andetag anklagar hon postmodernister för att vara oempatiska och utgöra "en klubb för inbördes beundran", och "självutnämnda positivister" för att tro sig sitta inne med Sanningar och avfärda "den mäktiga humanistiska (och icke mätbara) kunskapen som teorin erbjuder." Det låter inte direkt som ett uttalande från någon som är lyhörd och mindre dogmatisk. Såväl postmodernister som antirasister, feminister och queeraktivister som inte skriver under på den psykoanalytiska teoribildningen är på väg att stjälpa ett projekt som bar på så mycket hopp. Ja, vi gör oss skyldiga till att "selektivt appropriera en rad tekniker så att alienationen kan regleras och vår ångest dämpas - i syfte att skapa fungerande och lydiga medborgare". Vi kanske inte är maktens yttersta utpost, men nog är vi ett slags nyttiga idioter.

Diana Mulinari skriver i affekt, som sagt. Hon ber på förhand på ursäkt för att hon kanske överdriver, romantiserar och polariserar. För all del. Jag förstår hennes djupa engagemang, som bottnar i egna erfarenheter från Argentina, och hennes kritik av svenska intellektuella. De är ur hennes synpunkt rädda för "svaghet, otydlighet och kluvenhet" och hyllar och romantiserar individers styrka och mod. Så här sammanfattar hon sin kritik av denna vilja att putsa upp verkligheten bland vänstern:

I detta sammanhang menar jag att motståndet mot psykoanalys kan förklaras av teorins fokus på ambivalens, som öppnar för andra (mer problematiska) läsningar av sociala rörelsers hjältar och hjältinnor. ... [de] lyfter fram våra dolda (infantila narcissistiska, auktoritära) motiv vi vårt (goda) politiska engagemang.

Visst kan vi behöva problematisera vårt engagemang. Visst kan vi behöva belysa vad som ligger bakom de utstötningemekanismer, den främlingsfientlighet och rasism som härjar i det senmoderna, nyliberala samhället. Jag tror inte att det räcker med strukturella analyser av makt och ekonomiska mekanismer. Inte heller jag tror att vi alltid är fullt medvetna om vilka våra drivkrafter är. Vi behöver därför en flerdimensionell analys som både omfattar sociologiska kartläggningar, intersektionella studier (av det slag som Mulinari och Paulina de los Reyes har gjort med sån bravur) och hållbara teorier om aktörskap och subjektstillblivelse, om människan i strukturen och strukturen i människan. Jag tycker att psykoanalysen ger en torftig och i sämsta fall deterministisk bild av den agerande människan, hur mycket jag än beundrar Freuds fantastiska kreativitet. Så jag ska be att få välja bort den.

Det finns annat man kan välja bort. Jag kan till exempel förstå och uppskatta religionens mycket starka bilder, och jag vet att många djupt religiösa människor kan stå mitt i samhället och utgöra en motkraft till nyliberala ideal om den starka individen. Men jag tycker inte att den är så mycket att hålla i handen om man vill förstå rasismens mekanismer eller agera mot privatiseringar av skolor och sjukvård. Det psykoanalytiska problematiserandet av människan som hel, solid och fri från inre, sinsemellan motstridiga diskurser har varit värdefullt. Men Freud var större än freudianerna, och Lacans teorier strider mot allt jag vet om barn - inte minst mina sex egna. I förhållande till dessa teorier tenderar jag verkligen att bli föraktfullt positivistisk och ropa: "Bevisa det! Var finns empirin?" Den finns inte. Det är dags att lägga Lacan och hans villospår bakom oss.

Uppdatering: Jag glömde visst att lägga in en länk till Stardusts blogg, som skriver om samma ämne under rubriken Intellektuella bedragare. Om jag är kritisk till Arena-artiklarna är det en västanfläkt jämfört med den här texten.

Den danande flyktigheten

2011-03-03T22:46:00.004+01:00

En period under min senare barndom började jag intressera mig för astronomi. Det gladde mina föräldrar, eller...min mor märkte det i alla fall, vad jag minns. Om det gladde min far vet jag inte. Det är mycket möjligt, men jag har bara bilden av att hon gladde sig. Därför gav hon mig en bok om stjärnbilder. Tror jag. Det kan också ha varit ett paraply med en påmålad stjärnhimmel på insidan, men det kanske jag bara har drömt, eller så hade jag verkligen ett sånt stjärnhimmelsparaply, men långt senare. Hursomhelst uppmuntrades mitt intresse och det höll därför i sig i minst en vecka. Jag planerade exkursioner till mörka platser där jag skulle kunna kika på himlavalvet och förkovra mig i alla de vackra stjärnbilderna. Därifrån var inte steget långt till att plugga in grundläggande fakta om röda dvärgar, kvasarer, stjärnhopar och sånt, tänkte jag. Och sen glömde jag bort alltihop. Om jag känner mig själv som liten rätt var jag nog för mörkrädd för att ge mig ut på nån äng med en kikare mitt i natten. Förresten var det väl inte särskilt intressant när allt kommer omkring.

När man inleder en text så som jag gjorde ovan brukar fortsättningen vara rätt förutsägbar. Den unge hjältens hjärta börjar bulta för exempelvis numismatik, varpå följer beskrivningar av olika rara mynt som upptäcks i dammiga lådor. Naturligtvis förekommer bakslag, gärna av dråpligt slag. Tänk, där trodde jag att den där dalern var värd si, och så var den värd så! Luttrad men oförskräckt går man vidare in i vuxenlivet och en karriär som antikvitetshandlare eller varför inte öron- näs- och halsläkare i Smålandsstenar. Hobbyn förblev en hobby, men berikar ens liv. Ja, hustrun är förstås lite oförstående och det har till och med hänt att man har ertappat henne på väg med att putsa myntsamlingen med kopparputs!

Eller den unga hjältinnan som skriver kärleksdikter och faktiskt får en publicerad i Kamratposten. Varpå följer ett liv i skaldekonstens tjänst, varvat med havererade äktenskap - en ironisk motvikt till det centrallyriska - och gärna lite tablettmissbruk, resor till Bretagne och dödfödda barn. Så ser manuset ut, alltså livsmanuset. Knölar till karlar, skurtrasor, 50-talsväggur i beige plast, älskare, gråtattacker, dysmenorré, kalvstek och Nordiska rådets litteraturpris. Som om det på något vis var ödet.

Jag tror bara på ödet i retrospektiv mening. Livet blev som det blev, inte därför att det var förutbestämt utan för att det som har hänt övertrumfar det som skulle kunna ha hänt men inte hände. Av den anledningen var även mitt flyktiga intresse för astronomi ödesbestämt. Mitt livsöde har alltså bestämt att jag inte skulle ägna mig åt stjärnskådning och därmed sammanhängande grubblerier över universum. Det kan ju låta lite deterministiskt med tanke på att jag inte har levt färdigt än, men jag är rätt bergis på att astronomerna bör sluta hoppas på att jag ska sluta upp i ledet.

På samma sätt förhåller det sig med nästan allt som jag har intresserat mig för i mitt hittillsvarande liv. Jag var väldigt engagerad i musiken och har fortfarande en pärm med noter som jag inte längre kan spela eftersom mitt musicerande mest var en kul grej som gjorde att jag fick en illusion av något som kunde bli. Jag började till och med skriva en stråkkvartett om jag inte minns fel. Vår gitarrist Micke pluggade harmonilära och kontrapunkt och tog till och med lektioner av en känd kompositör. Men inte blev han kompositör för det, inte vad jag vet i alla fall; vi har inte setts på mycket länge. Själv hade jag aldrig orkat genomföra ens en tiondel av det han grävde ner sig i. Jag köpte en dansk lärobok i polyrytmik och tog mig igenom två-tre sidor innan den blev ännu en trofé över nedlagda projekt, som min notpärm. Några flyttar senare, från Köpenhamn till Öland till Blackeberg till Ekerö till Åsögatan till Smedslätten till Östermalm till Blackeberg till Kungsholmen...var den försvunnen.

Jag kan bara komma på ett enda livsprojekt som verkligen har utvecklats under åren, och det är min ensamhet. Om jag hade varit mindre ensam under merparten av mitt liv skulle jag kanske ha slutat i den själsliga motsvarigheten till Smålandsstenar. Jag skulle ha materialiserats i en annan form, liksom. Solidifierats. Livet skulle inte ha tett sig lika nyckfullt, på gränsen till det amorfa för att inte säga nebulösa. Så här i efterhand tycker jag nog att det mest karakteristiska med mitt liv har varit den totala planlösheten. Jag blev liksom aldrig nåt, eftersom jag varken hade lust eller energi till något annat än ryckvisa insatser. Mest har jag gått omkring och dagdrömt. I perioder har jag gått in i förhållanden, till synes med stort allvar, men aldrig med själ och hjärta. Jag har drömt mig igenom dem, drömt om nåt annat, ständigt nåt annat. Varför jag inte genast har insett mitt misstag och dragit mig ur är en gåta. Jag har varit en dörrmatta, stenen man spottat på tills den blivit våt, partnern som har gjort allt utan att knota, någon som man har kunnat prata med och resa på semester med. Men själv har jag varit någon annanstans hela tiden, dock utan att det har märkts. Man vill ju inte vara oartig.

Ibland tror jag att alla astronomer är djupt ensamma människor. Det finns fler såna kategorier som utgörs av världens mest ensamma människor, till exempel pianolärare, reklamutdelare, kuratorer, golvläggare och röjdykare. Fråga dem så får ni se. Fråga: "Är du ensam?" De kommer förmodligen att ljuga om de inte känner dig. Varför skulle de svara på så intima frågor från en fullständig främling? Men jag vet att de är fruktansvärt ensamma. De går där i vardagen, omgivna av en massa människor och vill bara falla i gråt ibland. Fast det gör man ju inte under pianolektioinen, reklamrundan, golvlimmandet eller röjdykandet. Det vore opassande.

Egentligen gäller det här alla människor som har ett yrke. De är ensamma så in i helvete. De arbetslösa är också ensamma, för att inte tala om de sjuka, gamla och av olika anledningar orkeslösa. Men ensammast är nog tonåringarna. Små barn är sällan ensamma, under förutsättning att de bor i familjer och inte på barnhem eller så. Men en dag upptäcker de att livet är ett projekt som det är meningen att man ska gripa sig an, och då isar det i hela kroppen. Ett sätt att råda bot på ensamheten är att lura sig själv att man har ett syfte, till exempel att bli numismatiker, poet eller röjdykare, och så går man in för det med liv och lust. Man skisserar i andanom sin självbiografi, ser en teleologisk linje från A till B till låt säga O. Det vore fel att säga Ö, för vid den bokstaven är man om inte död så i alla fall för trött för att skriva en självbiografi. Den ska författas vid livets middagshöjd eller däromkring. Vissa skriver den redan vid 30, vilket framkallar ett visst löje. Det är att ta sig själv på för stort allvar. Nej, man vet ju inte hur det blev förrän man är minst 50.

Själv vet jag inte hur livet blev, för jag är mitt uppe i det. Men ett slags hållplats i tillvaron har jag i alla fall passerat, och det är ensamhetens. Existentiellt är jag förstås lika ensam som alla andra reflekterande varelser inför realiteter som sjukdom och död, men numera lever jag liksom med hela mig själv. Jag dagdrömmer fortfarande, men inte om att fly från en tillvaro där jag bara på ytan är närvarande. Jag är inte längre en hushållsrobot, en dörrmatta eller våt sten. Jag får ofantligt mycket kärlek och lever i det bästa av alla tänkbara förhållanden med min älskade. Det gör att jag kan fortsätta med min paradgren, att vara flyktig. Mitt episodminne är ett av världens sämsta, vilket gör att stora sjok av mitt liv är utsuddade. Det gör inte så mycket, men borgar inte precis för någon god självbiografi. Det är kanske därför jag bloggar. Mina studier är väldigt intressanta, men i grund och botten kan jag båda ha och mista dem. Mitt yrke kan jag utföra i sömnen, snudd på, men om jag aldrig mer skulle översätta skulle det inte röra mig i ryggen. Det enda som har en verklig betydelse för mig är varelserna i min närhet - vad det blir av mitt eget liv spelar faktiskt ingen större roll.

Och det är nog det jag menar med rubriken "Den danande flyktigheten". Att aldrig fastna för något kan vara väldigt karaktärsdanande. Det är att dana avsaknaden av karaktär, att aldrig bli målmedveten, metodisk, karriärinriktad, duktig och samhällsbärande. Om man går omkring och lodar tillräckligt länge kan man en vacker dag hitta nåt man verkligen intresserar sig för. Eller så hittar man det aldrig och får ett lika bra eller dåligt liv för det. Själv har jag börjat om och börjat om i mitt liv. Dessa ständiga omstarter skulle av många ses som förnedrande, som hack i den räta linje som varje liv bör följa. Men jag ser det snarare som att jag då och då har vaknat till, sett mig och om tänkt att det vore väl fan om livet skulle traska vidare i de här spåren. Det var väl värt att testa ett tag, men nu gör jag nåt annat.

Så det är konstigt att nu befinna sig i en situation som jag inte testar, en där jag inte för mitt liv kan se mig själv bryta upp. Kanske beror det på att jag har hittat en annan flyktighetens apostel. Tillsammans bygger vi en permanens som heter duga, en permanens som hela tiden rör sig framåt mot en oviss framtid. Jag vill aldrig släppa den hand som kramar min på det sättet. För livet är jävligt skrämmande, ska ni veta.

Från bloggare till skribent

2011-03-03T11:47:00.004+01:00

När jag var med i radio för ett tag sen frågade programledaren hur hon skulle presentera mig. Var jag "dramatiker och bloggare" eller "dramatiker och skribent"? Bredvid mig satt Ann Heberlein, en synnerligen meriterad person. Hon är teologie doktor i etik, skriver i de största dagstidningarna, har givit ut fem böcker sen 2004. Och så jag, bloggaren. Det lät så fjuttigt, så jag bad programledaren att säga "skribent".

Men i samma ögonblick ångrade jag mig. Jag är fan ingen skribent. Jag har bara skrivit en enda artikel i Bang. Den är jag förvisso stolt över, men att kalla sig skribent efter en artikel känns inte okej. Min bild av en skribent är någon som förekommer lite varstans i medierna med jämna mellanrum. Skribenten upprörs över det ena och andra, och så blir det en artikel. Skribenten har funderat över ett ämne i tiden, bemöter någon annans åsikt, analyserar politiska utspel, recenserar böcker eller så. Själv förekommer jag bara i mitt eget lilla medium (förutom i mitt yrke som översättare). Jag gör allt som skribenten gör utan att för den sakens skull vara skribent. Jag är bloggare, och det är inte lika fint. Skribenten är i gott sällskap, jag är i dåligt. Det finns många fantastiska bloggar, men det finns också legioner av ointressanta, illa skrivna, populistiska eller synnerligen privata och sällan eller aldrig lästa bloggar.

Förstå mig rätt: jag vill inte vara skribent, jag ville bara låta lite finare. Det är fånigt och kokett, såklart. Sån är jag. Men egentligen älskar jag det här formatet. Ingen kan tala om för mig hur många tecken jag ska skriva, ingen redigerar mina texter, ingen sätter rubriker jag inte kan stå för och ingen sätter någon deadline. Mina inlägg är ibland väldigt långa, vilket egentligen inte är meningen, bara följden av att jag inte begränsar mig. Jag resonerar mig fram genom texten tills jag märker att den är slut. Någon redigering att tala om ägnar jag mig inte åt, knappt ens stavningskontroll. Jag har ingen särskild plan eller struktur klar för mig innan jag börjar skriva. Ta bort alla de här parametrarna och skrivandet skulle bli ett kneg.

Ibland blir en blogg en språngbräda in i finrummen, eller åtminstone in i det offentliga samtalet. Om ni kollar in min blogglista ser ni t.ex. bloggare som Elin Grelsson. Eller ska man säga före detta bloggare? Numera består hennes blogg oftast av texter hon har publicerat någon annanstans. Det är bra texter, för Elin är en bra människa som skriver bättre än de flesta. Men jag saknar hennes gamla bloggtexter. De där som var ytterligt personliga, vackra, tänkvärda och kanske spontana och inte så korrekturlästa alla gånger. Jag gläds åt hennes framgångar. De är verkligen välförtjänta. Men hon har blivit skribent med allt vad det innebär. Jag misstänker att hon ibland suckar över det begränsade formatet, och säkert lämnar hon ibland ifrån sig texter som hon inte är så nöjd med - hon har ju en deadline. Det är självvalt. Det är en kostnad. Jag hoppas att vinsterna överväger, och då menar jag inte de ekonomiska. Man blir inte precis rik som ett troll på att vara frilansande skribent.

Jag skulle kunna ge järnet. Jag skulle kunna skicka in texter på vinst och förlust, odla kontakter och så vidare i hopp om att göra något slags karriär som skribent. Men jag har varken tid eller lust, faktiskt. Mest på skoj skickade jag in en ansökan om att bli en av de där redaktörerna som Bang söker (faktiskt på inrådan av Elin via Twitter). Inte trodde jag på allvar att de skulle vara intresserade, men det kostar ju inget att försöka. Ni har säkert redan räknat ut att jag inte fick jobbet. Vilka det blev har inte offentliggjorts än, men antagligen eldsjälar med goda meriter och låga utgifter. Nu i efterhand undrar jag hur det hade varit att sitta där och göra en tidning. Det hade varit väldigt tidsödande, såklart, det hade inneburit en oändlig massa telefonsamtal, mejl, textläsning och administrativt slavgöra. Inte riktigt min handväska, precis. Jag hade inte kunnat ägna mig åt något eget skrivande, och förresten kan det räcka med en person i vårt hushåll som inte längre kan jobba hemifrån. Så det var ett bra beslut jag inte tog att inte bli redaktör - tack!

Men tänk... Redaktör för Bang. Herregud, så creddigt. Man skulle plötsligt lira i samma division som Lawen, Sonja och de där andra genierna, åtminstone nästan. Det kanske vore värt kostnaden? Nej, jag tror inte det. Jag var trött på akademin när jag skrev min ansökan, men nu känner jag att jag vill fortsätta mina studier. Det är också studierna som möjliggör stora delar av den här bloggen. Jag läser så mycket intressant litteratur, såväl kurslitteratur som sidoläsning. Och jag smälter den delvis genom mitt bloggande. Att det ibland kan vara andra till glädje är roligt. - Så snälla ni, ring inte med panik i rösten och fråga om jag fortfarande är intresserad, nu när era bästa 18 kandidater av olika anledningar har fått förhinder. Jag har inte tid. Jag har ett stort hushåll att ta hand om, översättningar att göra, studier att sköta och blogginlägg att skriva. Jag har ett väldigt bra liv. Och om jag inte vore "bloggare" vore jag helt enkelt allt det här utan att också vara bloggare. Då hade jag nog inte skrivit en rad - hade det varit bättre? Nä!

Men det där med "dramatiker", då? Är det inte lite överspelat? Nej, jag ruvar på ett och annat. Och att jag blev inbjuden till att prata i radio visade sig bero på att en av medarbetarna hade sett "USK och BÖL" när den spelades. En vecka efter Nya Vågen hörde så en dramaturg på en länsteater av sig och bad att få läsa pjäsen. Så dramatiken är inte död, bara lite svårväckt. Kanske får ni se nåt av mig på en scen igen. Jag hoppas det.

Till sist: en stor kram till er alla som skriver så bra, oavsett format. Era texter berikar mitt liv!

Identitetsförvirringspolitik

2011-02-28T12:24:00.014+01:00

Pippi tågar fram till damen bakom disken: "Nej!" En viss förvirring uppstår. Nej, vadå? "Nej, jag lider inte av bisexualitet." Det stod ju så på skylten i fönstret: "Lider ni av bisexualitet?" Men Pippi Långstrump ser sin bisexualitet som en tillgång. Eller var det fräknar?

Här är ett identitetspolitiskt dilemma i ett nötskal: man vill bli erkänd för vad man är utan att nödvändigtvis, ständigt och jämt och enbart vara det man vill bli erkänd för. Pippi har fräknar men lider inte av det. Somliga skulle beskriva henne som fräknig (det gör t.ex. Astrid Lindgren), men själv säger hon att hon har fräknar. Men fräknarna är inget hon lider av - tvärtom. Hon motsätter sig den normativa bilden av fräknar som ett lyte och återerövrar dem stolt, ungefär som när människor som alltid hade stämplats som "queer" i negativ bemärkelse efter Stonwallupproret utropade "We're here, we're queer - get used to it!".

Själv är jag inte en bisexuell man, jag är en person som har bisexualitet - och så har jag kategorin "man". Det kan tyckas vara hårklyverier. Att jag är man är ju obestridligt, det är bara att glutta i kalsongerna. Att jag är bisexuell syns på min praktik, om än inte på ytan (såvida jag inte bär en biflagga eller så). Men det är inte bara nån lek med begrepp. Pippis fräknar syns, att hon är flicka syns på flätorna och klädseln, men tänk om hon i själva verket är transsexuell och bög? Har man/är man bara det som syns och görs? I den lilla, lilla staden har alla en tydlig könsidentitet och därmed sammanhängande heterosexualitet - får man förmoda. Kanske är Tommy och Annikas föräldrar homosexuella, men det känns inte särskilt sannolikt. Vad döljs under ytan, under kalsipper och småbyxor, vad dväljs i själens mörka djup under småstadens normjuckande? Den enda motbilden är Pippi Långstrump, som i dag kanske skulle kalla sig aspiequeer, förr sa man väl "ouppfostrad pojkflicka" eller så. Pippi verkar inte ha en susning om hur man förväntas uppföra sig, och när någon påminner henne om alla måsten och borden använder hon egna definitioner. Fräknarna, klädseln och allt det som gör henne till Pippi i våra ögon är dock inte det enda hon är eller skulle kunna vara om hon inte satt fast mellan pärmarna i Astrid Lindgrens värld. Nu är hon trots allt bara sina attribut.

För några månader sen stötte jag på en gammal bekant i baren på Patricia. När vi lärde känna varandra via Qruisern levde han i äktenskap med en kvinna som han hade barn med. Men han hade upptäckt att han faktiskt drogs till män. Det var förstås både en välkommen och samtidigt obekväm upptäckt. Skulle han smula sönder deras äktenskap med allt vad det innebar av gemensam ekonomi, villa och så vidare? Han försökte som så många andra både äta kakan och ha den kvar, men efter ganska många samtal och brevväxlingar, bland annat med mig, bestämde han sig för att komma ut. Nu är han bög på heltid, så att säga, har en pojkvän och har inrättat sig i en ny tillvaro. Men hur är det med X, frågade jag när vi hade kramat varandra i baren. – Jo, hon väntar barn, sa han. Med en kvinna. Ett halvår efter separationen kom hon nämligen ut som flata. Voila: Tommy och Annikas föräldrar, fast i dagens Sverige. I en verklighet där man kan vara mer än sina attribut.

Patricia är ett gayställe, d.v.s. på söndagarna. Jag har aldrig varit där en fredag eller lördag, men jag kanske skulle pröva? Det vore intressant att uppleva det förvirrande i att i samma välbekanta lokaler se män och kvinnor sträva efter varandra, så där som heterosexuella har för vana. Om vi skruvade tillbaka klockan till 1800-talets början skulle de anses som sjuka. Heterosexualitet var nämligen en diagnos på den tiden, närmare bestämt att ägna sig åt sex med det motsatta könet för sin låga lusts skull, utan en tanke på äktenskapets inramning. Lite senare blev homosexualitet också en diagnos. Det nya var att praktiken blev lika med identiteten. Visserligen hade samkönade förbindelser länge varit straffbara (i exempelvis England från 1533), men att ägna sig åt sodomi innebar inte att man var något annat än klandervärd i sitt uppförande. Så klandervärd att man skulle avrättas. Det var alltså praktiken som fördömdes. Några hundra år senare var man plötsligt heterosexuell eller homosexuell, och om heterosexualiteten miste sin negativa klang med tiden kvarstod stigmat homosexualitet. Från att ha varit någon som knullade med och förälskade sig i någon av samma kön blev man en homosexuell. En sån där. Endimensionell.

Om jag säger att jag har bisexualitet är det för att betona att det inte är min identitet, bara en komponent i min psykosociala makeup. När jag hämtar på dagis eller rostar bröd är jag liksom inte bisexuell så det stör. Det finns heller inget heterosexuellt, homosexuellt eller bisexuellt sätt att betala hyran eller snöra på sig ett par skor. Och jag har "man" (fast inte som hästen). Ja, jag är utrustad med i huvudsak yttre könskörtlar, men när jag läser en Miffy-bok för min minsting är jag "bara" hennes förälder - och förresten kallar hon mig "mamma" för det mesta. Någon som ser mig utifrån skulle tveklöst säga att jag är barnens pappa. Själv struntar jag i det epitetet, för jag snyter inte ungar eller trillar köttbullar på ett särskilt, manligt/faderligt vis. Närheten, kärleken och intensiteten i vår samvaro utplånar alla etiketter.

Ja, så där kan man fortsätta. Vi består alla av otaliga komponenter, varav vissa upphöjs till "identiteter": vi har en könsidentitet, yrkesidentitet, klassidentitet, en nationell, kulturell eller etniskt identitet, en barn- eller föräldraidentitet, en identitet som patient eller läkare eller älskare eller bedragen eller polyamorös och så vidare i all evighet. Vissa (t.ex. patientidentiteten) kan vara temporära, några upplevs som djupt liggande och bestämmande, andra är flyktiga och föränderliga. Och hela tiden konstrueras de i förhållande till något annat. Avvikande förhåller sig till normal som förhåller sig till avvikande, neurotypisk förhåller sig till aspie och vice versa, svensk-iranier till "pursvensk" (för att citera Ulf Nilson), sydtysk till turk...

Slavoj Zizek skulle inte hålla med mig. Att folk ser sig som flerdimensionella är enligt honom det represssiva samhällets yttersta triumf. Ja, det är en nödvändig myt att individen är för komplex för att fångas i en enda identitet. Den gör oss blinda för hur vi konstitueras som ”medborgare” och därmed tror att vi bygger samhället underifrån när vi i själva verket konstrueras uppifrån. Den får oss att tro på en autonomi som bara är en illusion. Zizeks analys är en psykoanalytiskt uppiffad variant av marxismens tankar om förblindande ideologi och falskt medvetande. Men om såna teorier kanske bidrar till att förklara varför förtryck kan bestå förklarar de inte händelserna i Tunisien, Egypten eller Libyen. Vad har hänt – är det folk som har kastat av sig det falska medvetandets slöja? Eller är deras autonomi bara inbillning? I så fall har vi väl alla drömt när vi såg bilderna från Tahrirtorget.

Ofta ter sig tillvaron betydligt mindre komplicerad än jag skisserat ovan. Man tar fasta på en viss parameter och så är man den. Fördelen är att man då kan ha en intressegemenskap. Vi hbt-personer kräver det här. Ni invandrare kräver visst det där. Vi samer kräver inte bara det här, utan det där. Och vi som heter Adelswärd vill verkligen inte det där och det där - usch! Att t.ex. hävda att Sveriges alla kvinnor har vissa krav blir dock lite komplicerat. Som om friherrinnan och Marabou-arbetaren någonsin möts. Judith Butler som har dekonstruerat begreppet kvinna grundligt säger att man får bilda provisoriska allianser och sen gilla läget, nämligen att det automatiskt uppstår motsättningar. Andra uttrycker det som att man får leka att man är essentialist även om man inte är det. Och vissa har inte hängt med i debatten alls utan ser begrepp som kvinna som helt oproblematiska. Själv tycker jag att vi bör kunna enas om vissa krav och framföra dem på bred front utan att för den sakens skull skriva under på en stelnad syn på identitet, på kultur, etnicitet, normalitet eller avvikelse. Eller plåga oss med psykoanalytiskt influerade identitetskonstruktioner à la Butler och Zizek.

Men identitetspolitik i form av exempelvis hbt-krav har blivit nåt fult. Den buntas numera ihop med mångkulturalism och utsåtts för förintande kritik från såväl vänster som höger. Så här skriver t.ex. Kajsa Ekis Ekman i Alla vill vara i minoritet:

Paradoxalt nog är det ofta samma personer, som har gått från att säga att de var "folket", till att definiera sig som en minoritet. Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv.

Så alla vill vara i minoritet, liksom. Alla vill vara eritreanska reklamutdelare. Eller tänk så creddigt att vara flata, invandrare och rullstolsburen.

Ann Heberlein skriver bra om normalitet och avvikelse i Drömmen om att passa in:

För den som står utanför och tittar in, för den som försöker, men ibland snubblar är förkastandet av normaliteten och det normala obegripligt. För de som inte kan kosta på sig att välja är det svårt att förstå varför ett begrepp som ”normal” hamnat i sådant vanrykte. ... För en del ter sig ett normalt liv som en ouppnåelig dröm. Missbrukarna, de hemlösa, dårarna. För många människor är ett normalt liv, ett vanligt liv – en trist kärnfamilj i en trist söderförort och ett trist arbete att gå till varenda grå vardag – lika avlägset som att få ett Nobelpris i litteratur eller huvudrollen i en Hollywoodproduktion. Är det då intressant att tala om vad som är normalt och onormalt?

Ja, allt det här har Heberlein rätt i, men inte i själva utgångspunkten för artikeln, nämligen att det har blivit tabu att tala om det normala. Likt Ekis Ekman verkar hon stirra sig blind på det hon uppfattar som ett tongivande, identitetspolitiskt etablissemang. Båda glömmer visst hur samhället i stort fortfarande är lika normjuckande som i den lilla, lilla staden där Pippi bor.

Lika kritiserad – minst – som identitetepolitiken är mångkulturalismen. Den har gått för långt skriver Per Bauhn på Newsmill. Det är skillnad på mångkultur och mångkulturalism, minsann. Jag antar att även feminismen har gått för långt. Medan vänstern inte har gått tillräckligt långt i sin kritik av religiöst förtryck, om man får tro Daniel Suhunen, allt för att den har snöat in på postkolonialistiska föreställningar om vi och dem och därför inte vågar kalla en spade för en spade.

Men vem frågar de närmast berörda? Inte många. Det är som om allt det förtryck och alla de kränkningar som alldeles levande medmänniskor utsätts för dagligen bagatelliseras för att vissa ska få göra politiska poänger. Homogejrörelsen har blivit en maktfaktor, liksom. "Jag har träffat få riktiga homofober i mitt liv däremot många människor som tröttnat på att HBTQ-folket alltid tycks ha tolkningsföreträde", skriver till exempel Kjell Albin Abrahamsson. Ja, jämt ska folk jamsa med dessa nya potentater i sin iver att framstå som politiskt korrekta. Att två män som kysser varandra på en offentlig plats fortfarande riskerar stryk räknas inte. Att många unga flator och bögar som inte har turen att bo i en storstad vill ta livet av sig är inget att engagera sig i. Att Sverige utvisar hbt-flyktingar till det land som gjorde deras tillvaro så omöjlig att de tog sig ända hit räknas heller inte. De är inga riktiga flyktingar. De fuskar och ljuger säkert, bara för att kunna få bo här. Och kan vi inte slippa detta eviga tjat från transpersonerna? Vi förstår inte vad de ylar om. Förresten kan de ju ångra sig, se bara på Marcus Lindéens "Ångrarna".

Invandrarna ska inte heller komma och kräva särbehandling. Alla är vi individer och några särskilda grupprättigheter kommer inte på fråga. Så fort vi börjar se folk som tillhörande en kultur eller etnicitet hamnar vi i problem, för ska den ena få kräva si kräver den andra så, och så slutar det i isolationism och balkanisering. Förresten är det orättvist mot svenskarna. Vi ska inte heller tillåta positiv särbehandling av kvinnor när det gäller utbildning eller tillsättning av tjänster, för det blir ju orättvist mot männen.

Problemet är att de verktyg som en gång skapades av feminister, postkolonialister eller hbt-aktivister har blivit sjanghajade av nyliberalerna. De oreflekterande vita medelklassfeministerna som i samma andetag kunde nämna "svarta" och "arbetslösa" behövde verkligen ifrågasättas, och så skedde också. Talet om "alla kvinnor" behövde problematiseras, liksom tanken på ett förtryckande patriarkat behövde revideras eftersom det var ahistoriskt. Så nu har vi liksom ingen feminism längre - ni säger ju själva att den är överspelad! Kvinnor är inga offer, säger ni, alltså behövs ingen positiv särbehandling eller annat finlir för att fullborda marschen mot ett i stort sett jämställt samhälle. Nej, just det. Det finns inga kvinnor längre i vårt postmoderna samhälle, har vi läst, så nu får ni dra konsekvenserna av det.

Och postkolonialismen ska vi bara inte snacka om. Oj, så överdrivet och överspelat det där perspektivet om the West and the rest känns i dag. I er iver att överdriva motsättningar mellan ett eurocentriskt Vi och tredje världen ser ni inte hur invandrare kan gå hur långt som helst, tänker nyliberalerna. Om inte kvinnor är offer så är förstås inte heller invandrare det. Att tala om rasism är förresten så förenklat, det handlar bara om klassmotsättningar - fyller en identitetshatare som Suhunen i. Som om det nyliberala raserandet av vårt välfärdssamhälle skulle vara väsensskilt från de rasistiska och sexistiska diskurser som bidrog till att bygga upp denna ”formidabla, mångkulturella succé”. Som om inte kolonialismen en gång var kapitalismens barnmorska. Tala om att kasta ut barnet med badvattnet.

En gång i världen var socialantropologers syn på kultur och etnicitet något radikalt. Det var ett verktyg mot stelnade, nationalistiska och rasistiska föreställningar om andra folkgrupper. Nu används det som ett vapen mot det nyliberaler älskar att kalla "multikulturalismen". Att "multi-" betyder samma sak som "mångfald eller mång-" vet de nog. Men det låter liksom lite fjantigt med multikulti; det för tankarna till Sting och världsmusik och behöver inte tas på allvar. Så nu ska jag ge en helt annan definition av mångfald, från Nationalencyklopedin:

mångfald, geometriskt objekt som kring var och en av sina punkter ser ut som det vanliga rummet (av godtycklig dimension). Begreppet infördes av Riemann. Motivet var att det finns geometriska objekt som inte går att skilja från det vanliga rummet om man bara betraktar det nära en godtycklig punkt men som skiljer sig från rummet när man ser på hela objektet. Ett exempel på detta är sfären: runt en given punkt på en sfär kan denna plattas ut så att den blir som ett plan medan det inte är möjligt att göra en sådan utplattning av hela sfären utan att riva sönder den. Även vid en lokal utplattning kommer dock avstånden på sfären att förvrängas (vilket är välbekant från kartritning).

Mångfalden i kulturell bemärkelse verkar lika svår att fixera mentalt. Den går inte att skilja från det monokulturella samhället så länge man är tillräckligt närsynt, bara ser individen som isolerad i ett mikroperspektiv. Men om tillvaron för de ordinarie samhällsmedborgarna kan te sig tillfredsställande platt och överskådlig är den inte det för alla. När vi plattar ut tillvaron för att rita en heltäckande karta river vi samtidigt sönder den och förvränger perspektiven, oavsett om detta sker från en överdrivet materialistisk/deterministisk utgångspunkt eller från en nyliberal och voluntaristisk. Men erkännande och materiell omfördelning utesluter inte varandra. Mångkulturalism är att tillerkänna vissa grupper rättigheter, men inte för att balkanisera eller särbehandla, utan för att de helt enkelt är materiellt och kulturellt förfördelade, har en sämre utgångspunkt, diskrimineras. Att grupperna består av individer innebär inte att gruppen upphör att existera, liksom.

Jag har ett litet anspråkslöst förslag: lyssna till individerna och respektera dem i stället för att enbart betrakta dem utifrån. Det kanske är bra och stärkande för flickor med muslimsk bakgrund att gå i plugg som Al-Azharskolan. Deras huvuddukar och heltäckande klädsel kanske inte är något problem för dem. Jag ser dem varenda dag, och de framstår som exakt lika flamsiga och frimodiga som vilka andra barn som helst i deras ålder. Deras religion kanske är en styrka för dem, eller också suckar de lite när det är Korandags, precis som jag suckade när vi hade morgonbön eller fick lära oss psalmer utantill i skolan. En dag kanske de bestämmer sig för att skippa den traditionella klädseln - eller så använder de den för att på ytan verka sedesamma.

Det kan förstås hända att en del av dem är alldeles för hårt hållna, ungefär som barn till pingstvänner i Småland kan vara det. Men det löser man inte genom att vänstern och högern sliter i deras huvuddukar från varsitt håll. Ett betydligt större problem för dem är både öppen rasism och mindre tydlig främlingsfientlighet och svensknormativitet som gör att de aldrig riktig kan framträda som fullvärdiga och mångsidiga individer. De är inte sin religion eller klädsel, lika lite som Pippi är sina fräknar eller jag min bisexualitet. Som grupp måste de tillerkännas vissa rättigheter, nämligen frihet från kränkande och diskriminerande behandling. De måste ses som en grupp eftersom de kränks som grupp. De måste ses som individer eftersom de inte bara är medlemmar i en grupp. De upplever sin kultur, etnicitet och religion inifrån, inte utifrån. För dem är därför ingenting av detta omgärdat med skarpa gränser. Men det innebär inte att religionen, kulturen och etniciteten inte är högst verkliga och levande parametrar i deras tillvaro. De kan vara en tillgång eller en belastning. Hijab är i grunden en bärbar mur bakom vilken kvinnan stängs in, men det innebär inte att kvinnor som bär den saknar alla möjligheter till aktörskap och autonomi.

Barnen på Al-Azharskolan kommer i huvudsak från Somalia. Deras föräldrar har tagit sig hit, tvärs över jordklotet, för att skapa sig en dräglig tillvaro. Det tycker jag är en fantastisk prestation, värd vår respekt och beundran, och jag ser dessa människor som en stor tillgång för oss. Men det innebär inte att de inte får kritiseras. Naturligtvis får inte vi inte blunda för hedersförtryck eller homofobi i nåt slags relativiserande solidaritet. Lika lite bör vi acceptera islamism – eller islamofobi. Men se på barnen och deras föräldrar. Se dem! De bor i Sverige, inte Somalia. Lika mycket som deras kulturella, etniska och religiösa bagage är viktiga för dem är de svenska komponenterna det, som melodifestivalen, SO/NO-undervisningen, raketerna på nyårsafton eller chokladkakan i Pressbyrån. Är det något som är säkert, är det att alla etniska grupper som uppstår också förvandlas med tiden. Tills vidare är de svensk-somalier eller somaliersvenska, men vänta några generationer så ska ni få se att de blir lika svenska som pizza. Man måste försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Människor har olika identiteter och förutsättningar, men vi måste också få slippa etiketterna när vi själva vill. Vi är trots alla människor, inte syltburkar, som Marty sa en gång.

Chokladkakan i Pressbyrån, ja. Ni vet vem som tillverkar den: kvinnan på Marabou, hon som både är kvinna och ändå inte. Hon som har kvinna på samma sätt som jag har man, på samma sätt som Stefan har bög och Fatma flata; mer eller mindre permanent, föränderligt, djupgående, ytligt, polärt eller gränsöverskridande. Men innerst och ytterst är hon en medmänniska. Kränkande och diskriminerande behandling drabbar henne och alla andra inpå bara skinnet.

Symboliska och materiella strukturer är inte samma sak

2011-02-20T14:47:00.012+01:00

"Kvinnorörelsen har på många områden fört samhället mot moderniteten. Mansrörelsen krävs för att vi inte ska lämna männen kvar när resten av samhället rör sig framåt." Så skriver Ivar Arpi i Behovet av en mansrörelse, ett inlägg som är delvis riktat mot Lisa Ekmans Om nackdelarna med att vara man. Upprinnelsen är en artikel i Fokus Det är synd om mannen av Lisa Bergman och det inlägg Ivar Arpi då skrev, Det är ju mäns eget fel att det går kass, eller?. Nu har Lisa Ekman åter replikerat: Svar till Ivar Arpi, och Ivar Arpi har skrivit Telegram från en bombad genusdebatt, och man kanske kan tycka att ämnet därmed är uttömt. Men jag anser att frågan är för viktig för att vi ska sätta streck i debatten.

Till syvende och sist handlar diskussionen mellan Ivar och Lisa nog om detta: Ivar anser att debatten om kvinnors och mäns olika villkor är skev. Kvinnors villkor beskrivs strukturellt medan mäns villkor beskrivs som resultatet av individuella val. I det förra fallet ser man alltså inte träden för bara skog; i det senare fallet ser man inte skogen för bara träd. Majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av mansfrågor, skriver Ivar vidare.

Lisa håller inte med: ”Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva.” Tvärtom ser den hur även männen faller offer för ingrodda genusmönster. Det finns alltså ingen sådan skevhet i analysen, menar Lisa; feminister ser faktiskt strukturella förklaringar även till mäns villkor. Däremot är det naturligt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor.

Inte oväntat håller jag med båda. Ivar har säkert rätt i att det finns en rätt utbredd skylla sig själv-syn på mäns stundom mycket olyckliga liv. Det är beklämmande och oempatiskt. Däremot håller jag inte alls med om hans analys av Fokusartikeln, att ”varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val”. Jag har räknat: det är snarare tvärtom så att ingen skuldbelägger männen. Här har Lisa rätt i sin kritik – däremot blundar hon för att det är vanligt att ge mäns olycka en individuell förklaring, och feltolkar Ivar som att han är kritisk mot Fokusartikeln. Ja, ni kan läsa själva och bilda er en uppfattning om vem som har rätt och fel, vem som tolkar och påstår vad etc. Båda debattörerna är vassa pennor och turerna är många, så jag ger mig inte in i detaljer här. I stället vill jag försöka vidga perspektivet lite.

När vi talar om olikheter mellan könen, om sociala strukturer och hur dessa påverkar oss som individer är det lätt att gå vilse om vi inte gör en noggrannare analytisk åtskillnad mellan materiella och symboliska strukturer. Sverige är t.ex. ett av världens mest jämställda samhällen, ändå lever ingrodda genusmönster vidare i stor utsträckning. Omvänt kan man säga att svenskarna trots allt är ganska genusmedvetna, ändå ligger kvinnornas löner i förhållande till männen på samma (relativt höga) nivå i Vietnam, och andelen kvinnliga professorer är högre i flera andra, ”omodernare” samhällen. Det finns alltså inte en symmetrisk relation mellan det materiella och det symboliska. Ökad jämställdhet leder inte per automatik till ökat genusmedvetande. Ökat genusmedvetande leder inte automatiskt till ökad jämställdhet.

Det är ganska oproblematiskt att kräva större genusmedvetenhet av män. Det ligger liksom i tiden: Vem vill lufsa på i tubsockorna med nattståndna kvinnoideal och snäva ramar för det egna beteendet? Ja, det är oproblematiskt, för det kan framställas som ett gemensamt projekt som kommer båda könen till gagn. Det känns ofarligt eftersom det är lätt att påvisa hur vi alla faller offer för mer eller mindre omedvetna föreställningar om manligt och kvinnligt. Skuldfrågan är inte precis glasklar och ingen behöver därmed känna sig utpekad. Lösningen – att vi alla medvetandegör oss – känns inom räckhåll, även om det är uppenbart att det handlar om strukturer som inte låter sig förändras i brådrasket. Nu när vi har ett i stort sett jämställt samhälle återstår bara den här justeringen för att göra Sverige till det föregångsland som vi i grund och botten ser det som. Vi får väl börja med barnen och sen jobba på.

Här har vi alltså ett strukturellt problem och ett antal individer som påverkas. Lösningen verkar vara att ”jobba med strukturerna”, men samtidigt måste vi ”gå till oss själva” (kan man säga för att få budskapet att gå hem). Att män kör aggressivt i trafiken och därmed utsätter sig själva och andra för fara går att komma tillrätta med. Orsaken är nog att de från barnsben har tillägnat sig ett utlevande, riskfullt beteende, så det är på sätt och vis inte deras fel att de gör de där vansinnesomkörningarna. Samtidigt vore det orimligt att inte ställa krav på dem. De har ett ansvar för att förändra sitt riskbeteende, precis som unga tjejer borde sluta röka så förbannat. Människor är väl inga hjälplösa offer, är tanken. Att ”jobba med strukturerna” innebär här att förändra dem nerifrån och upp. Den medvetna och autonoma individen förändrar sociala mönster i samspel med andra medvetna och autonoma individer. Ju mer medvetenheten ökar desto starkare hörs förändringskraven och därmed möjligheten till politiska åtgärder som ett obligatoriskt genusperspektiv i offentliga verksamheter eller utbildningar.

Ja, det vore en riktig glädjebägare om inte vissa envisades med att hälla smolk i den. Att t.ex. tala om en könsmaktsordning verkar som ett steg tillbaka från det gemensamma projektet. Har vi inte enats om att ingen är ett offer annat än i en allmän, ofarlig mening? Jo, det har vi – och det finns heller inga förövare, utom på ett individplan. Män som förtrycker, trakasserar, misshandlar och våldtar kvinnor är sjuka individer, och är de inte sjuka så har de i alla fall inte tagit steget in i den goda moderniteten. Visst finns det materiella och sociala orättvisor, men det är för sjutton ingen konspiration från männens sida. Som om man kunde klumpa ihop alla män på det viset; det låter så sjuttiotal.

Härifrån är inte steget långt för många att börja räkna upp alla de sätt på vilka män också tar skada av skeva sociala förhållanden. Jo, det är sant att män misshandlar sina kvinnliga partner, men det är lika vanligt med motsatsen. (Att detta inte stämmer har jag skrivit om här.) Och även män drabbas ju av andra mäns våld. Män lever kortare, tar oftare livet av sig, är ensammare och på andra sätt socialt svaga, hamnar på efterkälken när de inte tar klivet in i senmoderniteten genom att se livet som ett livslångt lärande och så vidare. Men detta är ovälkomna sanningar eftersom det offentliga samtalet enbart ska handla om kvinnors situation och där vissa feminister tar upp allt syre. Även män kan alltså vara offer - även om det egentligen inte finns några offer, som sagt.

Det är här någonstans som debatten brukar spåra ur, och orsaken är att vi blandar ihop materiella och symboliska strukturer. Men inte nog med det: vi har också en rätt dimmig bild av individers aktörskap och autonomi, av hur strukturer påverkar individer och vice versa. Alltså snor vi in oss i resonemang om vem som kom först, hönan eller ägget. Vi tror oss kommunicera men pratar om olika saker. Det går också en skiljelinje mellan en liberal och en radikal syn på hela problemställningen, och som det inte vore tillräckligt är inte ens de båda lägren eniga inbördes.

Jag respekterar Ivar för hans patos. Han frågar sig vem som bryr sig om de underpresterande pojkarna i skolan, de akterseglade, ”misslyckade” och svaga männen. Och sanningen att säga är det inte många. Det är förfärligt. Visst behövs det mer mansforskning och fler som arbetar för att tillvarata även pojkars och mäns rättigheter och resurser. Lisa menar som sagt att feminismen inte ser någon motsättning mellan detta och att bedriva samma arbete för kvinnors räkning, ändå är det naturligt att kvinnorörelsen främst inriktar sig på kvinnofrågor. Men jag kan förstå att män som Ivar känner sig inbjudna med armbågen i debatten. Så vad bör mansforskare och en mansrörelse ägna sig åt och hur kan de samarbeta med feminister och genusvetare?

Jag tror för det första att det är avgörande att männen inte enbart inriktar sig på symboliska strukturer. Det är alldeles nödvändigt, men det är inte tillräckligt. På samma sätt som man kan avkräva män ett visst ansvar för deras bilkörning kan man begära att de tar ansvar för sin våldsamhet. Det duger inte att ställa ”goda”, ”friska” män mot ”onda” och ”sjuka” och bilda föreningar i stil med ”En riktig karl slår inte”. Nej, det krävs en analys av varför våldet är så utbrett eller varför våldtäkter är så vanliga. Det handlar inte enbart om att män sen förskoleåldern är vana vid att lösa konflikter genom att höja rösten eller hota med, och i slutändan ta till, våld för att få sin vilja igenom. Det handlar också om att män i relationer ser sin dominans hotad och därför sätter kvinnan på plats genom att slå och våldta. Det handlar om att befästa maktordningar på en arbetsplats genom att trycka ner kvinnor, i värsta fall genom sexuella trakasserier.

För det andra måste en mansrörelse skruva ner tonläget. Det duger inte att som Pär Ström och andra försöka vända på retoriken och säga att det i själva verket är män som drabbas hårdast. Med sådana vänner behöver mansrörelsen inga fiender. Att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet på ett materiellt, socialt och politiskt plan innebär varken att alla män är det i alla lägen eller att kvinnor ses som hjälplösa offer. Jag vill citera Ivar när han spetsar till resonemanget:

Om vi anser att strukturer påverkar kvinnor mest, ja då är vi män sannerligen jubelidioter. Alla de problem som Lisa Bergman nämner är då bara resultatet av fritt valda katastrofer. Om vi inte ens kan välja bort fetma, arbetslöshet, hemlöshet och självmord när vi har den friheten kanske vi borde omyndigförklaras? Å andra sidan anses kvinnor mest som offer för allsköns strukturer och saknar därför följdriktigt också förmågan till fria handlingar. Män är alltså dumma i huvudet och kvinnor är helt viljelösa. Så långt, men sällan längre, har våra intellektuella kommit. Det är sannerligen synd om människan.

Ja, hu! Om det nu vore så, att vi som kallar oss feminister såg kvinnor som mer eller mindre hjälplösa offer under diverse strukturer. Men nu finns det åtskilliga hyllmeter skrivna om kvinnligt aktörskap. Frågan problematiseras av alltifrån queerteoretiker till liberalfeminister, och inte ens de första radikalfeministerna såg kvinnor som offer. Den här tankefiguren, att "feminism är att ömka kvinnor", bortser från vilka som har fört kampen. Är det de hjälplösa offren som har tvingat fram kvinnlig rösträtt, till exempel? Är det snälla män som har släppt in kvinnorna på banan? Knappast.

För det tredje måste män som vill bli tagna på allvar av kvinnorörelsen också vara beredda att konkret ta sitt ansvar för hushållsarbete och barnomsorg. De måste bli lika ”opålitliga” för arbetsgivarna genom att vara barnlediga och vabba lika mycket som kvinnorna. De måste vara beredda att sänka sin materiella standard lite genom att låta den som tjänar mindre försörja familjen när barnen är små, de måste låta kvinnorna bli färdiga med sina studier först, göra sin karriär först. Precis som kvinnorna alltid har låtit sina män göra. Det är dags att betala tillbaka lite.

Jag skrev ovan att det är viktigt att göra en större analytisk distinktion mellan symboliska och materiella strukturer. Men att det inte går en rak linje mellan exempelvis ökat genusmedvetande och ökad jämställdhet innebär inte att de båda faktorerna inte skulle påverka varandra. Om vi t.ex. arbetar med att utjämna orättvisor i olikkönade förhållanden kan det få goda effekter för mäns genusidentitet och kontakt med barnen. Barnen får två helt likvärdiga föräldrar, vilket är en enorm vinst för dem och i förlängningen för hela samhället. Och en genusmedveten man är förstås mindre benägen att göra karriär genom att stå på sin frus axlar. Omvänt kan man säga att det är lättare att skapa den nye mannen och den nya kvinnan om de ekonomiska och sociala förutsättningarna inte sätter krokben för projektet. Den andra sidan av myntet är att det kan kännas tröstlöst att arbeta med genusprojekt i förskolan om barnen alltid blir hämtade av sina mammor. Liksom.

Det är också så att kvinnor historiskt och till dags dato inte bara har förfördelats materiellt utan även symboliskt. Det är kanske inte så svårt att föreställa sig att den situationen kan kännas lite jobbigare. Att tjäna något mindre än männen kan väl gå att stå ut med, även om det är orimligt. Men många känner sig som dåliga mammor om de ger upp halva sin föräldraledighet för att ägna sig åt studier eller yrkesliv. En kvinna som bara ammar i en månad och sen återgår till arbetet ifrågasätts kraftigt, inte minst av andra kvinnor. Även kvinnor har mycket att göra när det gäller att bryta upp från den traditionella omvårdande rollen såväl i familjen som i utbildning och yrkesval. De måste släppa in männen på banan och se dem som likvärdiga föräldrar. De kanske ska fundera ett varv till innan de specialiserar sig på geriatrik i stället för kardiologi.

Jag ser inga människor som hjälplösa offer, vilket jag har skrivit om i inlägget Vad är en offerkofta? Det gäller alltså oavsett var någonstans man befinner sig i det biologiska eller sociala spektrumet. För mig är det viktigt att analysera både hur vi bestäms av olika strukturer och i vilken mån vi ändå kan förändra dem, dels på ett personligt plan, dels genom gemensamma politiska aktioner. Individens villkor och möjlighet till aktörskap bestäms både av det materiella och symboliska, av de personliga förutsättningarna i form av olika erfarenheter på ett psykologiskt plan och på ett strukturellt plan. Det är lätt att falla i den deterministiska fallgropen, men det är lika lätt att falla i den voluntaristiska och tro att rörelsefriheten är lika för alla. I det senmoderna Sverige dominerar liberala föreställningar om att en fullvärdig individ måste vara stark, självständig och inte minst lönsam. Men även de ”misslyckade” männen och andra som sorteras in i den tärande och inte närande delen av befolkningen har oförytterliga rättigheter.

Att inte tillhöra normen är alltid negativt, sa jag i Nya Vågen i förra veckan. Men de som tillhör normen ser inte normen, för de ser genom normen. Det är alltså viktigt att inte bara erkänna att man kanske är privilegierad, utan också på vilket sätt man är det. Det är viktigt att se hur normen konstrueras och vilka materiella följder det får för alla som faller utanför, som adhd-barnen. Ett exempel ur Fokus-artikeln är belysande. Här påstås nämligen att adhd (attention deficit, hyperactivity disorder) är fyra till fem gånger vanligare bland pojkar än flickor. Men detta är inte sant. En stor svensk undersökning har nyligen visat att adhd är jämnt fördelat. Däremot diagnostiseras pojkar tidigare, eftersom de är mer utlevande och rastlösa (hd i ”adhd”). Flickor med adhd har framförallt svårigheter med att koncentrera sig och planera, och när de sent omsider får sin diagnos är det alltså snarare den första halvan i bokstavskombinationen (ad i ”adhd”) man fokuserar på.

Ett tydligare exempel på hur symboliska strukturer påverkar de materiella är svårt att tänka sig. Så låt oss inte lämna kvar någon när samhället rör sig framåt.

Det kollektiva livet och den ensamma döden

2011-02-08T11:23:00.004+01:00

I dag uttalar sig en vän till Lena Nyman och berättar om hur ensam hon var de sista åren av sitt liv. Jag kan inte bedöma sanningshalten i det, men antag att han har rätt. Vad beror det på? Svaret hittar vi inom oss, och det är allt lite plågsamt att medge det, men vad ska man prata med en svårt sjuk och döende person om? Man sitter där med sina medhavda vindruvor och önskar mest att besökstiden ska vara slut, sen går man ut till sitt liv igen, det som tillfälligt hade satts på sparlåga. Man får liksom lite ont om tid av den där timmen som ju inte leder till gemensamma sociala projekt i stor eller liten skala. Det är så att säga en dålig investering, och tanken på att man själv en dag kommer att ligga där och tacka för vindruvorna och försöka hålla sig vaken, försöka intressera sig lite för besökarens arbetsliv och familjeförhållanden och kanske den senaste skrattretande utvecklingen i någon realityserie, den tanken är ångestdrivande. Sjuka människor är så fixerade vid sina symtom och mediciner och personalen som är rena änglar eller totalt kallsinniga. Och om den sjuke med sin besökare orkar släpa sig ner till kafeterian vars kaffe är ett dyrköpt hån mot mänskligheten, ackompanjerat av torra Delicatobitar, oätliga smörgåsar med för mycket margarin eller en vissen sallad under plastlock för den som tänker på sin hälsa blir båda bara ännu dystrare. Fiket ligger i allmänhet i anslutning till entrén, det kommer in en och annan frisk fläkt genom svängdörren, men inifrån ger sjukhuset ifrån sig dävna pustar av omlagda sår, pulverbuljonger och kallsvett, och som inte det vore nog hasar det alltid omkring någon med en droppställning, nästan som ett slags trofé, som för att visa att här lids det visserligen men mobil är man ju. Ja, det är livat värre. Där utanför väntar en taxichaufför på att vården ska släppa ifrån sig åtminstone en färdtjänstkund men det är fan vad trögt det går, och Aftonbladet har han redan läst. Men där ute är ändå där ute och här inne flyter rumtiden trögt och slutet.

Den sjuke brukar till slut förbarma sig över sin besökare, Inte ska du sitta här, jag måste ändå göra vissa toalettbestyr och snart kommer ronden eller någon annan form av mänsklig luftkonditionering, en påminnelse om att i vården finns det såna som går hem efter jobbet, tar bussen och tunnelbanan eller i bästa läkarstil svingar sig upp på en cykel med många växlar och lätt ram, vurpollonet i gräll plast nitat på skallen, malande käkar, kardiovaskulär skjuts i systemet, örnblicken riktad framåt, inte bara med sikte på trafiken utan mot framtiden, karriären, middagen, det sista och saknade peket i en peer reviewed medical publication, ja vi talar ju engelska i såna sammanhang. Det sista peket som ska bereda väg för docenturen och senare professuren och senare barnbarnen vid poolen i Lahäll och man blir emeritus och gammal och dör av ett plötsligt slaganfall om det går för sig att komma med önskemål.

Men patienten stannar kvar. Det är ingen särskild brådska med någonting. Den sjuke ligger i sin säng utanför röntgenavdelningen nere i källaren och ser någon hukad framför en dator, ser ett blåaktigt ljus - varifrån kommer det? - och väntar på sin tur. Transportören som har rullat dit en är nu på ett annat uppdrag, men det kommer nog snart en vänlig röntgensköterska och frågar om man kan gå själv, Stå så här, andas in, håll andan, andas ut. Men någon riktig utandning gives inte, det skulle förutsätta att man blir friskförklarad, hemskickad med en karta Citodon så att man åtminstone med viss möda kan slänga all reklam som samlats på hallmattan och öppna ett fönster, se sig omkring i det välbekanta rummet med soffan man brukade sitta i och lösa korsord tillsammans på den tiden man var del i ett familjeprojekt, om än krympt med åren till en mycket bekant och trygg tvåsamhet som kanske inte var så perfekt men ändå. Vägguret borde dras upp, tänk att det fortfarande finns såna, vilken anomali man har blivit. Det kanske hemtjänsten kan göra, men fan vet om man inte kommer på tanken förrän ytterdörren smäller igen igen.

Man väntar på ronden, på att någon ska lägga om det där såret, ta ännu ett blodtryck, med hög röst fråga hur man mår och sen gå sin väg. Man väntar på middagen, i dag blir det oxjärpar med brunsås och gröna ärter och en liten skrumpen bit broccoli som man petar i sig av ren barmhärtighet för att den inte ska behöva ha rest hit ända från det soliga Italien bara för att hamna bland kasserade undersökningshandskar och aborterade foster. Sen blir det kväll och man orkar inte läsa den där boken och vill inte titta på fyrans lokalnyheter och travet och nåt jävla soffprogram. Att lyssna på P1 känns nästan ännu värre, för det är de sjuka och ensammas stigma, en symbol för stillastående och en påminnelse om att vädret vid Holmögadd skiftar från dag till dag utan att det spelar den minsta roll här inne. En gång fanns där Sveriges sista bemannade fyr, men 2003 tog fyrvaktaren på sig rocken och gick hem och några år senare släcktes fyren för gott och kommer aldrig mer att tändas.

Sjukhuset vimlar av liv. Personalen dricker kaffe som kanske är snäppet bättre än kafeterians, de skalar mandariner och brer mackor och jobbar skift. Det kan de stå ut med, för de är ju patienternas motpol även om det låter hårt att säga så med tanke på den empati och det engagemang de visar patienterna. De är motpolen för att de inte bor här. De har ett annat liv, de andas syre av en annan kvalitet och visst är de utarbetade och värkande och underbetalda men de kan åtminstone i teorin gå på bio, promenera i snöslask och sedan med rosiga kinder tränga ihop sig på ett riktigt kafé där man får tillgjort kaffe på tio olika vis och varför inte lite cheesecake. Det finns dammsugare och arraksbollar även här, men de ser lite bortkomna ut bredvid all foccacia och getost och mäktiga brownies. Kanske samlar någon ihop dem på kvällen och lämnar dem till den hemliga Delicatobilen för vidare befordran till den alltmer privatiserade sjukvården där fan ska komma ihåg att Huddinge sjukhus lika gärna kan finnas i Solna och man numera blir ompysslad av Capio. Jag tror det. De rullar omkring i sina papplådor bak i skåpet medan chaffisen gasar och bromsar till tonerna av Lugna favoriter. Sen blir det tyst, en skjutdörr dras upp och man är hemma.

Vi vet ju allt det här. Vi ser grannar komma och gå i de förvaringsenheter som kallas flerfamiljshus, vi vet att radhuset och villan en dag kommer att bjudas ut till försäljning, varpå nya energiska kroppar flyttar in och tapetserar och slår ut den där mellanväggen och sätter upp en ny brevlåda och promenerar hundar och går på föräldramöten i den närbelägna skolan där nya generationer växer upp, de som en dag ska ta vid där vi slutade. De som en dag kommer där med sina vindruvor. Det kollektiva projektet är en illusion som vi kastar oss in i med stor entusiasm för att slippa tänka på att livet bara kan sluta på ett sätt. I en ensam säng, vid fyratiden på morgonen när livsandarna är upptagna med nåt annat. Ett vårdbiträde kommer in och konstaterar att ja, nu är det slut. Öppnar fönstret så att själen ska kunna slippa ut, för det är en gammal tradition. Om ett par timmar slutar hennes skift och hon kanske skänker oss en tanke medan hon klär om, tar sin väska, kollar mobilen och går ut i friska luften.

Braidotti och det nomadiska subjektet

2011-02-04T11:38:00.008+01:00

Det började som en twitterdiskussion om embodiment (se förklaring av termen nedan) och ledde till att jag köpte Rosi Braidottis ”Nomadic Subjects - Embodiment and Sexual Difference in Contemporary Feminist Theory”. Tanken var att vi skulle läsa parallellt och skriva om våra tankar till varandra. Men så blev jag sjuk. Men så blev jag överhopad av jobb. Men så satte vardagen till alla sina små osnutna klutar för att hindra mig att ens hinna läsa fem minuter i taget. Nu har det lättat något, och kanske blir det fortfarande en diskussion via mejl, men jag märker att det jag har skrivit måhända kan vara till en viss glädje för andra som undrar vad tusan som menas med det nomadiska subjektet. Därför publicerar jag det här som ett blogginlägg. Den som vill får gärna gästblogga här, så blir det mycket mer lättläst än om svaret kommer i form av en kommentar. Mitt inlägg är långt och akademiskt hållet och inbegriper även en analys av Hélène Cixous och Luce Irigarays mest kända texter. (Ord eller meningar som är omgärdade av citationstecken refererar till originaltexten.)

Jag kan rekommendera en stor kopp kaffe och ett visst mått av lugn och ro för den som inte vill bli irriterad och börja skumläsa. Själv tenderar jag att krokna mot slutet när jag skriver långt, och det kanske är fallet även här. Så jag välkomnar verkligen respons.

Om jag förstår Rosi Braidotti rätt menar hon med ”det nomadiska subjektet” en tankefigur (theoretical figuration) som ska göra det möjligt att resonera kring vår samtids subjektstillblivelse och ett därmed sammanhängande aktörskap. Det nomadiska subjektet är en politisk fiktion eller myt som hämtar sina liknelser från den verkliga nomadens tillvaro. Denna fiktion låter oss slippa ur ”det postmoderna samhällets intellektuella och politiska dödläge” och inte minst konventionella och slutna/uteslutande ”high theories”, särskilt filosofin. Braidottis moderna nomad är en gränsöverskridare, en tvärvetenskaplig och polyglott antites till de enspråkiga, stillastående och liknöjda, till tanken om en enhetlig och fix identitet och ett lidelsefritt intellekt som tror sig vara herre i sitt eget hus. Det nomadiska subjektet är ett ”som om”, en metafor, men denna är samtidigt performativ eftersom den möjliggör oväntade och osannolika möten mellan individer och tankar som bestäms av, men inte fixeras i, de gamla vanliga maktordningarna klass, kön, etnicitet etc.

Foucaults icke-monolitiska syn på makten som ett alltigenom genomsyrande nätverk av diskurser om vad som är normalt, acceptabelt och önskvärt frammanar bilden av en ”postmetafysisk” tidsålders fragmenterade subjekt som å ena sidan slits mellan alla dessa maktens mer eller mindre osynliga småpåvar och å andra sidan hålls samman av ett symboliskt klister, fallogocentrismen, som får oss att falla för en ”performativ illusion av enhet, bemästrande, självkännedom”. (Fallogocentrism är enkelt uttryckt tanken att mannen är alltings självklara utgångspunkt, precis som fallosen är det. Det kvinnliga tänkandet blir därmed en avsaknad av något, precis som kvinnan definieras som den som inte har kuk.)

Det är obegripligt och fasansfullt att denna illusion är så stark, skriver Braidotti. Men eftersom vi samtidigt på ett globalt plan är utsatta för det Deleuze/Guattari kallar ”mikrofascism” eller ”utspridda hegemonier”, och som postmoderna subjekt inte längre självklart kan stödja oss på ”traditionella sociosymboliska system som baseras på staten, familjen och manlig auktoritet”, kanske vi blir ett slags trygghetsknarkare som försöker klamra oss fast vid denna herrpatte. Som om inte det vore illa nog har vi sen barnsben tvingats ge upp symbiosen med modern – ja, det är ett existentiellt villkor för att bli ett jag om man får tro Lacan och Kristeva; språket är det som gör oss till människor, men också det som för oss bort från ett enhetligt jag där modersmålet ersätts av ett fadersmål. Lite medvetandehöjning är alltså på sin plats, minst sagt, eller varför inte en ny politisk fiktion: det nomadiska subjektet?

Det gäller att inse att vår kulturella identitet är både extern och retrospektiv, skriver Braidotti. (Min anm: extern eftersom kultur ofta ses som tydligt avgränsad utifrån, medan gränserna för kulturbäraren snarare framstår som en horisont som ständigt förflyttar sig, retrospektiv av samma anledning: den blir tydlig först utifrån/efteråt.) En identitet som exempelvis europé är bara möjlig om man blundar för dess komplexitet och inbyggda motsättningar. Det är en identitet som historiskt sett har möjliggjorts av ett postkolonialt och eurocentriskt uppdelande i Vi och De där Vi är normen som förpassar alla andra till periferin. Men den enhetliga identiteten, den vi så att säga har och bär med oss är en illusion. Alternativet, nomadismen, är inget för de vekhjärtade. Denna dekonstruktion av identiteten i dess beståndsdelar är svindelframkallande och innebär att man ger upp ”alla tankar på, drömmar om och nostalgi inför det beständiga”. Men nomadismen är också ett kunskapsteoretiskt verktyg som är besläktat med det Foucault kallar motminne (countermemory): en motståndsrörelse till försöken att assimilera exempelvis feminismen. Feminister, skriver Braidotti, är de som har glömt bort att glömma bort orättvisor och symbolisk fattigdom i en tid när den intellektuella vänstern har hamnat i skuggan av den nyliberala våg som sveper över västvärlden.

Vissa (Braidotti exemplifierar med Nancy Fraser) hävdar att den postmoderna/poststrukturalistiska synen på de stora berättelsernas död och det splittrade subjektet försvårar feministisk kamp och politiskt aktörskap. Ja, man kan rentav bli lite konspiratorisk och med Nancy Hartsock undra: ”Varför är det just nu, när så många av oss som varit tystade börjar kräva rätten att benämna oss själva som historiens subjekt snarare än som objekt, att just då börjar subjektskapet bli problematiskt?” Men Braidotti ser den motsättningen som falsk. En postmodern nomadisk feminism kräver inte att man ser subjektet som enhetligt – det är tvärtom så att politiskt aktörskap fordrar att man genomskådar denna ontologiska illusion för att se vad och vem den godkänner respektive utesluter. Bara då kan man göra motstånd mot de hegemoniska formationerna.

Å andra sidan måste man ha något slags plattform att stå på. Nomadismen, skriver Braidotti, handlar inte om att befinna sig i ett flytande tillstånd bortom eller utanför alla maktordningar som något slags upphöjd betraktare. Däremot är nomaden medveten om att gränserna inte är orubbliga utan tvärtom rörliga. All kunskap är situerad i tid och rum; nomaden är förkroppsligad och därför kulturell, men samtidigt sammansatt och ingående i ett nätverk (det Butler kallar tillfälliga allianser), i ett feministiskt kollektivt projekt där man erkänner andra kvinnors unika röster. Att vara nomad innebär alltså inte ”att man inte kan eller vill skapa sådana med nödvändighet stabila och trygga grunder för identitet som låter en fungera i ett samhälle/sammanhang. Det nomadiska medvetandet består snarare i att inte se något slags identitet som permanent”. Resonemanget påminner om Spivaks berömda fras ”strategisk essentialism”.

Att all kunskap är situerad innebär inte bara att den är beroende av variablerna tid och rum, utan också av kroppen. ”Förkroppsligande” (embodiment) är ett av den moderna feministiska teorins ”buzzwords”, i klass med ”intersektionalitet” och har sina rötter i fenomenologin. Braidotti förklarar det så här: ”Subjektets kropp, eller förkroppsligandet av subjektet, ska varken förstås som en biologisk eller social kategori utan snarare som ett ställe där det fysiska, symboliska och sociologiska överlappar varandra.” Att som feminist betona det fysiska – på det här sättet - innebär därför ett avståndstagande från ett ensidigt och essentialiserande synsätt på kroppen. Braidotti skriver att begreppet ”kvinna” inte är monolitiskt och definierat en gång för alla utan en intersektionell mötesplats. Samtidigt förundras hon på ett sätt som påminner om Harstock ovan över att kroppen har blivit så på modet inom den feministiska analysen just vid den tidpunkt när det inte råder någon konsensus om vad kroppen faktiskt är.

När fenomenologer som Merleau-Ponty eller de Beauvoir hävdade att subjektet är situerat, menade de att det inte enbart kan förstås som strukturellt bestämt. Man måste också beakta hur förkroppsligade sociala relationer tar form i en levd verklighet. Inte heller detta innebär att skriva under på ett essentiellt synsätt på kroppen. Tvärtom pekar en sådan fenomenologi utåt/framåt: subjektivitet är resultatet av en pågående process där kroppen interagerar med världen. Medvetandet är intentionellt: det riktas alltid mot något utanför sig självt. När vi sträcker oss, fysiskt eller symboliskt, efter ett objekt upphör det att vara objekt nästan i samma stund som rörelsen uppstår. Den blindes käpp är inget föremål vilket som helst, skriver Merleau-Ponty i en av sina älsklingsliknelser: den är en del av kroppen, och med denna förlängda arm utforskas världen. När vi sträcker oss efter varandra förenas våra livsvärldar på ett liknande sätt och det blir omöjligt att tala om subjekt och objekt – vi blir varandras blindkäppar, så att säga.

Iris Marion Young har beskrivit hur det här påverkar kvinnors kroppar i ”Att kasta tjejkast”. Genusskillnader ses av Young som skillnader i riktning eller intentionalitet: kvinnor har ett slags ”hämmad intentionalitet” eftersom de inte är bakom sina kroppar. De ser sina kroppar lika mycket som objekt som en kapacitet och lär sig alltså att kasta ”tjejkast” och inte breda ut sig. Men detta är förstås inte medfött utan inlärt, så likaväl som kroppen formas av sitt genus, formar den genus. Skillnader i kroppars utbredning som både är ett uttryck för och skapar genus tar alltså fysisk gestalt. Subjektet är aldrig helt bestämt, men heller inte helt autonomt.

Braidotti skriver inledningsvis att hon tror på de politiska fiktionernas stärkande kraft, och tar som exempel Luce Irigaray, som i likhet med andra franska feminister som Hélène Cixous problematiserade det manliga primatet i västerländsk tänkande. Båda påminner om Braidotti i sin stil, och Cixous ringar in fallogocentrismen, medan Irigaray skriver om kroppen. Så nu gör jag en utflykt i deras värld genom att helt lättjefullt klistra in en hemtenta. Det gör inte läsningen kortare, precis, men jag hoppas att ni ska orka läsa. I annat fall kan ni hoppa ner till min diskussion där jag tar upp min preliminära kritik av Braidotti.

”[D]enna kropp som man har mer än beslagtagit för henne”, skriver Hélène Cixous i ”Medusas skratt”. ”[H]ennes könsorgan … räknas som inget könsorgan”, skriver Luce Irigaray i ”This Sex Which Is Not One”. Vem har beslagtagit kroppen, vem nedvärderar kvinnas könsorgan? Jo, ”man”, d.v.s. en till det neutrala torftigt förklädd manlighet, ett patriarkat med tolkningsföreträde, en lysten manlig blick. Så tolkar i alla fall jag de båda författarnas analys av de grundläggande, nedärvda villkor som kvinnor har att förhålla sig till och genom vilka de betraktar sig själva. Cixous beskriver sin samtid som en ”mellantid i vilken vi lever” där ”det kvinnliga nya” håller på att frigöra sig från ”det manliga gamla”. Irigaray talar om att frigöra kvinnans begär och slita sig loss från förtinglingandet, kvinnan som handelsvara. Bådas perspektiv är feministiskt, men hur ser de på befrielsekampen? Jag ska försöka besvara den frågan och vilken betydelse kroppen spelar för dem.

Cixous skriver att kvinnorna har skilts från både skriften och kroppen med våld, men inte utan motstånd; det är en kraftmätning som pågått i sekler och som ”har avstannat i dödlägets osäkra jämvikt”. Men dödläget är på väg att brytas, kvinnorna är på väg tillbaka och ingen apartheidmetod kan bestå. Grundtonen är mycket optimistisk: ”Den nya historien anländer” och det handlar inte enbart om klasskamp (som hon varnar för kan fungera ”som förevändning för att skjuta upp det oundvikliga”). Nej, kvinnan ska ”splittra den, driva på den, fylla den med den väsentliga striden” så att vi i grunden kan förändra såväl ”skapandet av personligheter” och störta männens makt och ”begreppsortopedi”. Den väsentliga kampen är alltså riktad mot den begreppsortopedi som har stelopererat språket och får det att linka fram i hierarkiska motsatspar som manligt-kvinnligt eller högt-lågt. Det kvinnliga skrivandet har till uppgift att slå sönder denna patriarkala struktur.

Toril Moi menar i sitt kapitel om Cixous i ”Sexual/Textual Politics” att man måste förstå Derridas begrepp ”différance” för att begripa Cixous syn på skrivande som emancipatoriskt. Derrida vänder sig mot dikotomiseringen av verkligheten och menar i stället att varje begrepp/ord är beroende av vad det inte är. Så skiljer sig t.ex. ”koja” från ”slott”, som skiljer sig från ”herrgård” etc. Varje ord hänvisar alltså till ett annat som det skiljer sig ifrån och får sin betydelse av. Différance betyder både ”skillnad” och ”hänskjutande”: ett ord refererar till ett annat, betydelsen hänskjuts till en oändlig kedja av andra betydelser. På samma sätt menar Derrida att synen på tal och text kan beskrivas med ”différance”. Tanken att ett ord har en inneboende betydelse är en ”närvarons metafysik”. Talet är mer ”autentiskt” eftersom det har en tydlig förälder; att något har ett tydligt ursprung gör att vi kan veta vad utsagan betyder. (Detta kan alltså benämnas ”logocentrism”, inskjuten anmärkning i det här blogginlägget.) Mot det här kan man ställa texten som fristående (forsknings-) objekt - man tolkar texten i sig, ser den som oavslutad och beroende av och kommunicerande med andra texter. Om man ser text på det här sättet är skrivande, som Christopher Norris (refererad i Moi) skriver, ”ett hot mot den djupt rotade traditionen som förknippar sanning med närvaron av ett jag.”

För Cixous går alltså vägen till frihet via texten, närmare bestämt det kvinnliga (eller feminina?) skrivandet. Detta skrivande är en motståndshandling, ”själva möjligheten till förändring”, det är ”en ny och upprorisk skrift” (kursiv i original). Den gör det möjligt för kvinnan att återvända till sin beslagtagna och tystade kropp, till sin sexualitet, till de ”väldiga kroppsliga domäner som hållits förseglade”. Ja, skrivandet är kropp: ”Text, min kropp: genomträngd av sjudande strömmar”. Den gamla fallocentriska skriften ska dekonstrueras, den gamla, ”falska kvinnan” som den har konstruerat ska ”dödas”. I hennes plats ska en ”sjudande”, ”brådmogen” kvinna skratta och blöda. Kanske ska hennes (Medusas) blod blandas med havsskum ur vilket en Pegasos (skaldekonsten) föds – poeterna hyllas ju av Cixous som den enda som inte fogar sig i ”de med representationen solidariska romanförfattarna”.

Om Cixous främst dekonstruerar den patriarkala och dikotoma texten, dekonstruerar Irigaray framför allt den patriarkala och dikotoma sexualiteten. Den stämplar kvinnan som karakteriserad av brist, tomrum och penisavund i Freuds anda. ”[H]ennes könsorgan, som inte är ett könsorgan, räknas som inget könsorgan.” Hon är hänvisad till att enbart vara ”en mer eller mindre medgörlig främjare av den manliga fantasins utlevelse”. Kvinnan kan visserligen uppleva ett slags ”ställföreträdande njutning”, men Irigaray liknar det vid prostitution och masochism, något som enbart handlar om hans njutning och som underordnar henne. Kvinnan är dessutom stämplad (”falliskt märkt”) som handelsvara i ett utbyte mellan män. Hur kan detta förtingligande brytas, hur kan kvinnan återerövra sin kropp och sexualitet? Irigaray skriver, precis som Simone de Beauvoire, att kvinnor inte är en klass i egentlig mening, vilket försvårar den politiska kampen, men de bör sträva efter att höja sin sociala status och yrkesarbeta. Detta är nödvändigt om de ska slippa sin ”proletarisering på handelsmarknaden”. En proletär är ju den lägste bland låga, den som bara äger sin kropp – och kvinnan gör inte ens det. Det gäller därför att återerövra den, och här påminner Irigarays strategi om Cixous: dekonstruktion.

Den kvinnliga sexualiteten beskrivs i ”This Sex Which Is Not One” som väsensskild från den manliga: ”kvinnans begär talar sannolikt inte samma språk som mannens”, hennes könsorgan ”består av två läppar som kontinuerligt omfamnar varandra” som ”håller kvinnan i kontakt med sig själv även om det är omöjligt att urskilja exakt vilka ’delar’ som vidrör varandra”. Det här får mig att tänka på Maurice Merleau-Ponty som beskriver (i ”Kroppens fenomenologi”) vad som händer om man låter sin högra hand utforska den vänstra. I det ögonblick händerna möts övergår det utforskade objektet – den vänstra handen – från att enbart vara objektet för undersökningen till att även bli utforskande. Subjekt och objekt smälter samman till en helhet. Överfört till Irigarays resonemang är kvinnans kropp, sexualitet och njutning denna enhetliga dualism, ”varken en eller två” – tills njutningen ”avbryts av ett våldsamt inträngande”. Det är alltså enbart under mannens herravälde som kvinnan, vars sexualitet ”i själva verket är plural”, reduceras till ”ett substitut för den lille pojkens hand” i en penisfixerad kultur.

Mot detta ställer Irigaray ”en annan ekonomi” som ”undergräver begärets mål-objekt … och kullkastar troheten mot endast en diskurs”. Det finns en annan ”begärets geografi [som] är mycket mer diversifierad”. Denna från mannens väsensskilda sexualitet motsvaras av ”en ’andra mening’ som ständigt diktar sig själv, samtidigt som den oupphörligt tar till sig ord och ändå kasserar dem för att undvika att bli fixerad, handlingsförlamad”. Kvinnans uttalanden karakteriseras enligt Irigaray av ”beröring”, vilket jag läser som hänskjutande i Derridansk mening. Men när kedjan har blivit för lång och ”orden vandrar för långt från denna närhet, stannar hon upp och börjar om från ’noll’: från sitt kropps-könsorgan”. Kropp blir tal blir kropp i Irigarays metafysik. Frågan är bara i vilken mån hon undgår den essentialism som hon riktar sig mot.

Både Cixous och Irigaray talar om att återvända, som om det funnes ett kvinnligt urtillstånd, ett förlorat Atlantis. Irigaray frågar sig om kvinnans fragmenterade självbild är resultatet av den historiska penetration hon har utsatts för. Det är inte lätt att besvara, skriver hon – men grunden för resonemanget är ändå just denna splittrade självbild. Kanske anser hon med Lacans teori om spegeljaget att vi alla i grunden är just så fragmenterade efter att ha ryckts bort från urtillståndet, symbiosen med modern. Kanske är just kvinnor splittrade på grund av ”den dominerande ideologin, denna spegel som det manliga ’subjektet’ anförtror uppgiften att reflektera och förstora sig självt”. Ett återvändande/återupptäckande innebär i så fall inte att även kvinnor ska försöka sträva efter en illusorisk enhetlighet. Nej, kvinnan kan förbli en varelse i plural, men skyddad av sin förmåga till läkande närhet, ”en närhet som med den andre som är så intim att hon inte kan äga den”. Jag tolkar det här som att kvinnan på något vis har en mystisk eller magisk förmåga att hämta kraft ur det symbiotiska urtillståndet, och här blir Irigaray essentialistisk. Men om återvändandet till den egna kroppen och sexualiteten är läkande beskrivs det inte som en mirakelkur. Tvärtom skriver författaren att det är nödvändigt att analysera de olika förtrycksstrukturer som påverkar kvinnan, och bortser man från dem ”riskerar man att glömma bort analysen av en social praktik på vilken hennes njutning beror”.

Även Cixous påpekar hur maktförhållandena mellan män och kvinnor är en social process som redan har påbörjats, som i USA ”där miljontals mullvadar är i färd med att undergräva familjen”. Gott så, men Cixous verkar trots sin sociala medvetenhet ändå se ”den slösaktiga driftsekonomin” som grunden för ”politiska och sociala förändringar som är mycket radikalare än man vill föreställa sig”. Att återvända till och hämta kraft ur denna driftsekonomi gör man alltså genom att skriva. Därmed kan kvinnan också återvända till basen (mor-dottersymbiosen) för att tanka trygghet. Hon måste skriva sig själv in i sin kropp (”Text, min kropp”) och där upptäcka att hon ständigt bär med sig den dubbla rollen som ”vaggerska-giverska” eller ”dotter-syster”. Modern är aldrig långt borta, skriver Cixous; ”Det finns alltid kvar hos henne en smula god modersmjölk. Hon skriver med vitt bläck.”

Jag tycker att både Cixous och Irigarays texter är väldigt spännande och berikande i sin dekonstruktion av den patriarkala blicken, skriften och sexualiteten. Men jag har desto svårare att ta till mig den essentialistiska, särartsfeministiska väg som båda slår in på i samma ögonblick som de lämnar analysen bakom sig för att ge sig in i kampen.

Allt detta är intressant, nytänkande, ja revolutionärt. Jag kan bara instämma i att den här sortens alternativa politiska visioner behövs för att gjuta nytt liv i debatten, även Rosi Braidottis bidrag. Men trots att Braidotti avsvär sig all essentialism har hennes nomadfilosofi en slagsida åt ingående beskrivningar av vad en riktig kvinnlig teori bör omfatta. Teorin om det nomadiska subjektet som ett slags motståndsrörelse till fallogocentrismen får i mina ögon ingen riktig slagkraft eftersom den närmast ersätter ett sorts elittänkande med ett annat.

Kritiken mot den i huvudsak manliga domänen filosofi är högst berättigad när den skjuter in sig på dess privilegierade ställning som högstatusämne och dess oförmåga att omfatta ”icke-män, icke-vita, icke-lärda”. Braidotti beskriver också dess relativa oförmåga att kodifiera alla de ofta motstridiga och komplexa diskurser som styr vårt tänkande. Följden blir att filosofin så att säga springer efter diskurserna i ett futilt försök att fånga in dem och gluffa i sig dem. Braidotti citerar Donna Haraways ord om ”high theory” som ”en kannibalistisk maskin som försöker assimilera alla nya och även främmande kroppar”.

Men det Braidotti missar i sin kritik av filosofin är något som jag tycker är karakteristiskt för hennes egen nomadteori. Pierre Bourdieu har uttryckt det bra i en intervju i ”Texter om de intellektuella”:

- Varför ger ni er alltid på filosoferna? – För mig framstår de som de slugaste försvararna av den intellektuella narcissismen. Dessa människor som ständigt talar om radikalt tvivel, om kritisk verksamhet och om dekonstruktion underlåter alltid, vilket redan Wittgenstein påpekade, att tvivla på de trosföreställningar som får dem att acceptera partitagandet för tvivlet – denna filosofens yrkesmässiga hederssak, denna fördom som går ut på att man inte har några fördomar – vilket går ut på att dra en skiljelinje mellan filosofin och vardagstänkandet, den allmänna meningen, vetenskapsmännens positivistiska gnetande... Jag tänker på alla de fördomar som hör till yrket och som aldrig, eller bara undantagsvis, ifrågasätts: t.ex. det filosofiska språkets inneboende överlägsenhet i förhållande till det vanliga språket.

Bourdieu efterlyser lite självreflexivt ifrågasättande av det förgivettagna, och hans fältteori visar också hur det råder en ständig maktkamp inom det intellektuella fältet, där de forna rebellerna får makt och därefter försvarar sin ställning mot nya rebeller och så vidare i all evighet. Men rebeller kommer sällan eller aldrig utifrån: för att alls har en chans att ta sig in måste man förutom att visa upp diverse meriter först skriva under på ett minimikrav: Det vi sysslar med är viktigt! Detta är den enda sanning som aldrig kan ifrågasättas. Jag tycker att Braidotti uppvisar samma brist på självreflexivitet – vilket är paradoxalt eftersom en stor del av hennes text består i just en extern och retrospektiv självanalys. Hon verkar blind för hur exkluderande hennes text måste te sig för ”icke-lärda” och för hur den rebelliska nomaden marscherar baklänges in i akademins topp. Och det förakt hon uppvisar för de ”enspråkiga” är ganska vämjeligt:

Under årens lopp har jag blivit allt mer fascinerad av enspråkiga människor: de som har fötts in i ett symboliskt system i det enda språk som har förblivit deras i resten av livet. När jag tänker närmare på saken känner jag inte så många sådana människor, men jag kan lätt föreställa mig dem: folk som är bekvämt etablerade i den illusion av det välkända som deras ”modersmål” ger dem.

Nomaden, å andra sidan, beskrivs i poetiska ordalag sida upp och sida ner med katalogarior över allt den är och inte är. Det nomadiska medvetandet är så upphöjt, frisprättande och överlägset att man förvånas över att inte alla är nomader. Eller nej, det är inte så förvånande, för det är nästan ett slags övermänniskoideal. De notoriska svårigheter en intersektionell analys dras med ägnar Braidotti inte mycket spaltutymme; för henne är intersektionalitet bara en språngbräda, ty nomaden är så mycket mer.

När det gäller den politiska kampen tycker jag också att Bradiotti är ensidig. Det är som om fundamentet för alla sociala relationer är dyaden (relationen mellan två personer) och inte gruppen. Och här ska jag citera några passager ur Lois McNays ”Against recognition” för att förtydliga vad jag menar. Hon skriver att ett av huvudsyftena med boken är att visa ”att aktörskap inte kan beskrivas adekvat genom universella modeller för erkännande. Social teori bör snarare försöka reda ut de indirekta maktförhållanden som förenar specifika identitetsformationer med de osynliga strukturer som ligger bakom dem och som tillskriver aktörskap olika motiv och orsaker.

McNay vill tillvarata och förädla Bourdieus modell med habitus trots att den har kritiserats för att vara deterministisk och trots att hon avfärdar hans tankar om den manliga dominansen (som de framförs i boken med samma namn) som outvecklade och förenklande. Hennes läsning av Bourdieu lägger tonvikten på de fenomenologiska dragen som hittills har förbisetts av hans kritiker och syftar till att skapa en teori om förkroppsligat aktörskap och genus. Habitus, skriver McNay, ”betecknar en process genom vilken maktrelationer inkorporeras i kroppen i form av djupt rotade fysiska och psykologiska dispositioner”. Bourdieu har själv beskrivit sin metod som ”social fenomenologi” eller ”det sociala rummets fenomenologi”, och nu citerar jag igen ett långt stycke:

Den grundläggande idé som Bourdieu försöker fånga med denna definition är att en analys av förkroppsligade subjekt i en kontext, definierade som individens förståelse av sina existentiella villkor, är avgörande om man vill förklara den sociala tillvaron och särskilt aktörskap. … Om socialt agerande ska kunna förstås korrekt måste man utgå från de representationer som aktörerna har av världen och det sätt på vilka dessa genomsyrar handling och interaktion. Dessa representationer kan inte härledas ur sociala strukturer. Å andra sidan omfattar de inte heller den sociala verkligheten eftersom de bestäms av strukturer som ofta är verksamma på ett plan som står över den omedelbara erfarenheten: ”det synliga, det som är omedelbart givet, döljer det osynliga som bestämmer det. Man glömmer sålunda att sanningen bakom en given interaktion aldrig helt står att finna i inom denna interaktion såsom den är tillgänglig för vår observation.” Kort sagt, studien av den förkroppsligade verkligheten får inte stanna på det omedelbaras fenomenologiska nivå utan måste integreras med en relationell analys av maktförhållanden.

Braidotti anser att det genomslag som genusbegreppet har fått i akademin har gjort att fokus har förskjutits från feministiska frågor till analyser av socialt konstruerade skillnader mellan könen. En följd av detta är fältet mansstudier, och här menar Braidotti att dessa visserligen är viktiga, men får till följd att institutionerna splittras och fokuset på kvinnofrågor försvinner. Men hon menar också att fokuset på genus skapar en falsk bild av likhet mellan män och kvinnor (båda sitter liksom fast i diverse genusfällor), varpå männen återigen ses som normen och kvinnorna som det annorlunda och avvikande, det som måste problematiseras. Alltså vill Braidotti åter föra in patriarkat och fallogocentrism i debatten, vilket hon beskriver fylligt i ett särskilt kapitel om ”difference”.

Jag kan inte göra hennes resonemang i det här kapitlet rättvisa utan att skriva minst dubbelt så mycket, så det får anstå till ett senare inlägg. Men jag tycker generellt sett att hon verkar överbetona individens förmåga att genom medvetandehöjning frigöra sig från gamla fallogocentriska mönster, hon blir alltså voluntaristisk i sin strävan att inte vara determinist. Men det som gör att människor ofta beter sig så förutsägbart är att de inte vet vad de håller på med, säger Bourdieu (citerad ur minnet). Vi styrs alltså delvis av våra ingrodda, förkroppsligade beteendemönster, även om det finns utrymme för reflexion och medvetandegörande. Jag tycker att man måste förena en strukturell analys av olika maktordningar och hur de påverkar oss med en fenomenologisk syn på medvetandet. Här får man hämta inspiration från många håll och arbeta tvärs över discipliner och skolor – vilket också Braidotti förespråkar. Ett exempel på det hittar man i Sara Ahmeds ”The Cultural Politics of Emotion” eller hennes ”Queer Phenomenology”. Den senare har jag just börjat läsa, men den förra hade vi som kurslitteratur i genusvetenskapen i höstas, och här ska jag infoga ett stycke jag skrev om den i en uppgift som handlade om difference (alltså inte différance). Jag hoppar över det jag skrev om bell hooks och Cynthia Cockburn och går direkt in på Ahmed.

Det som skiljer Ahmed från hooks och Cockburn är hennes mer poststrukturalistiska syn på feminismen. Det som möjliggör en ny form av feminism är själva den dissonans som uppstår mellan ett feministiskt subjekt och det feministiska kollektivet. ”Feminismens ’vi’ är inte dess bas; det är en effekt av de avtryck som görs av andra som tar risken att anta dess namn”, skriver hon, och tillägger: ”Det är därför viktigt att vi inte ser feminism som ett hoppets objekt, även om feminismen är det som inger oss hopp”. Att till exempel som feminist tala om transnationell solidaritet är inte synonymt med att se en gemenskap baserad på ”kvinnor”. Det är i stället att ”ta ansvar för det vi kanske inte kan urskilja, med andra som vi ännu inte känner”. På samma sätt har Judith Butler talat om tillfälliga allianser som framtiden, snarare än idéer och organisationer som bygger på en kvinnlig, av poststrukturalismen ifrågasatt, identitet. (I ”Bodies That Matter” kallar Butler ironiskt intersektionalitet för ”epistemologisk imperialism”.) Men även om man ifrågasätter ”kvinnor” som analytisk kategori betyder det inte att man måste ge klassiska ”kvinnofrågor” på båten. Det kanske är bättre att tänka sig att poststrukturalistiska analyser av identitet och kultur kan komplettera strukturella analyser av över- och underordning när det gäller de maktordningar som de facto styr stora delar av våra liv.

Ja, där lämnar jag er nu. Jag kroknar och måste hämta lite mer energi innan jag kastar mig in i en mer detaljerad analys av Braidotti. Jag är säkerligen ganska onyanserad i min kritik av henne, men den bygger bara på introduktionen till hennes bok samt på kursiv läsning av två-tre kapitel. En sak kan jag dock säga att jag står för helt och fullt, och det är att det är dags att skotta igen den psykoanalytiska graven, som jag skrev i Att vara primitiv på ett civiliserat sätt. När det gäller Lois McNay och Sara Ahmed, som jag tycker är två av de allra intressantaste teoretikerna just nu, tänker jag återkomma. Det känns som de är bra korrektiv till Braidotti, som jag trots min kritik tycker är väldigt inspirerande att läsa.